Klyftan mellan myndigheterna och människorna

Publicerat: 15 maj, 2013 i Klasskamp, Klassklyftor, Politik, Sverige

45408_162866513866438_2040894739_n

Jag tillhör de som vill tänka att det fortfarande finns ett samröre mellan myndigheter och människor, där människor arbetar för människor via myndigheterna. Jag vill så gärna. Detta har fått sig en törn på sista tiden. Framför allt i samband med REVA, poliser jagar barn som har flytt hit för att vi sägs ha ett mänskligt samhälle där de kan överleva, kanske rentav leva. REVA fortgår fortfarande, det är bara det att vi som inte är drabbade, inte är asylsökande, inte jobbar med migration, inte är papperslösa på flykt,  inte märker av det nu när det inte står och väntar ovanför rulltrappan på Sergel.

Att den borgerliga Alliansen kan stöda en fascistisk aktion som REVA förvånade mig en smula först, nog borde de åtminstone vilja se ut om de ville verka mot fascism, och inte gå Sverigedemokraternas vägar som de kallar rasism? Ännu mindre agera fascistiskt.

Jag har lärt mig nu, och det krävs mer för att något Alliansen gör ska chocka mig, även om mycket av det gör mig arg och ännu mer enveten att vinna över dem valet 2014. Vi har inte på någon samhällsnivå råd att ha dem kvar, utöver människoliv som drabbas, så har de vidgat klyftan mellan människorna och myndigheterna till ett vi och dem.

Försäkringskassan, bidragsenheter, domstolar, arbetsförmedling, och polismyndigheter, som du redan innan du tar kontakt med dem, har blivit något som vi måste övervinna, och hoppas på att bli bemötta av människor, som människor, men inte riktigt tror att det kommer att bli så. Vi mot dem. Inte våra rättigheter som de ska hjälpa oss med. Vi har rättigheter fortfarande, och de har skyldigheter.

När jag läste att poliser gick ut och försvarade REVA, blev jag ledsen, när poliser sade:” jag gör bara mitt jobb” blev jag lite rädd. När yttre befäl Söderort svarade mig på Twitter i samband med REVA: ”Vi följer regeringens beslut” sjönk mitt hjärta.

Argumentet ”jag följer bara order” är ett av de mest skrämmande argumenten för att slippa ifrån eget ansvar. Historiskt sett är det det argumentet som har slängt alla medmänskliga, logiska beslut överbord och lämnat plats för rätten att utföra massmord, döda barn, förtrycka och tortera människor tills de tvingas ta till vapen som i Syrien.

Vem arbetar polisen för? Människorna i samhället, alla människorna i samhället, eller för vem som helst som styr landet? Skulle polisen som organisation, de människor som arbetar inom polisen lyda blint under en regering av Sverigedemokrater? För att de följer regeringens beslut? Hur ser diskussionen ut inom polisen? Är de fortfarande medborgare de med?

Jag känner en polis, hen är grymt trevlig. Jag har haft kontakt med dialogpoliser som varit hemskt bra att ha att göra med. Jag har träffat på trevliga trafikpoliser som lyssnat på ganska usla, dock sanna förklaringar, men så fort jag rört mig inom det inrikespolitiska, antirastistiska så har jag mindre bra erfarenheter.

Attityden är en annan helt plötsligt, defensiv. På en antirasistdemo har jag sett två poliser hålla ner någon som inte såg ut som mer än 16 år medan en tredje stod slog med batong på ryggen. Jag har blivit bortschasad när jag försökte ta en 14 åring med blödande näsa till en ambulans för en smärre omplåstring med orden: den var inte till för oss. Allt vi bad om var lite papper.

Twitterpolisen som ska vara en mänsklig brygga mellan polisen och befolkningen som jag förstått det, vägrar svara på vilka rättigheter en medborgare har mot en polis när de krävs på ID handlingar, och vilka rättigheter vi har mot väktare som beter sig illa.

De utförliga svaren fick jag av min polisvän i chat, och en annan twittrare som letade upp fakta. Jag ville så gärna att den här twitterpolisen skulle svara själv, för att skingra min oro, att det inte var ett vi och dem när det gällde vad som sker i vårt land. Jag ville så gärna att twitterpolisen visade att hen också var medborgare, och inte försvarade väktare som missbrukade sin makt. Jag ville så gärna få tänka positivt. Hen hade inte på något sätt förlorat sin auktoritet utan tvärsom, jag hade fått mer positiv respekt för hen.

Så läser jag en text från Megafonen som jag tycker att det är viktigt att ni läser. Den är arg med rätta och för oss utan de här erfarenheterna verkar tonen hård, men den ställer viktig frågor: varför går på polisen ut med falsk information? Varför tar inte polisen vara på vittnesmål av de som var på plats?

Innan ni läser en så kort anekdot som jämförelse.

2007 hyrde jag in mig hos en nu fd vän pga bostadsbristen i Stockholm. Denna person fick efter viss mängd alkohol psykoser, där han förklarade att han skulle ta livet av sig och tyckte att jag skulle göra det tillsammans med honom. Under de här psykoserna gick han konstant omkring med en kniv, och vid upprepade tillfällen fick jag frågan om vilken sida jag stod på, samtidigt som kniven hela tiden fanns i handen. Vid ett tillfälle så kände jag mig så otrygg att jag lämnade lägenheten och ringde polis och ambulans för att han skulle få hjälp och jag få känna mig lite trygg.

Han var under trettio vid tillfället, ung och normalstark. Fyra poliser dyker först upp och går in med hjälp av min nyckel, pratar med honom, ber honom lämna ifrån sig kniven, vilket han vägrar. Varpå de använder pepparspray, och han släpper kniven, för att skydda ögonen och de övermannar honom och sköljer ögonen, och håller sedan fast honom tills ambulanspersonal är på plats och han följer med frivilligt till ambulansen. Jag tror nog att han hade lämnat ifrån sig kniven om de offrat en fem minuter till med att tala med honom, men min poäng kommer då ni läst Megafonens text.

http://megafonen.com/ayna-varfor-dom-finns-lognen-om-husby-mordet-igar/

Så vem ska jag lyssna på? Dialogpolisen vars arbete är att samarbeta och gör det bra? Twitterpolisen som lyder regeringens beslut trots att befolkningen protesterar mot omänsklighet? Trafikpolisen som artigt ber mig sätta på mig bilbälte för min egen trygghet? Toppen inom polisen som aldrig svarar på frågor? Min kompis som jag vet har mänskliga värderingar? Eller polisen som berättar att ambulansen på plats inte är till för blödande antirasister? Eller polisen som mörkar sina insatser?

Vilka av de här utgör den myndighet vart jag ska vända mig till med mina rättigheter? Är myndigheterna fortfarande en del av samhället och medborgarna? Jag vill tro det, jag vill, för att människor som lyder order och inte tar del av andras mänskliga liv, raserar välfärd, och trygghet för alla, och öppnar upp för fascism i längden.

Hjälp mig tro, att det inte är så illa att vi inte kan vända det.

Annonser
kommentarer
  1. […] Klyftan mellan myndigheterna och människorna […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s