Att hitta fokus

Publicerat: 6 december, 2013 i Angelägenheter, Politik, solidaritet
Etiketter:,

mandela palestina

Det händer att jag blir avundsjuk, helt orättvist, på bilder fantastiska människor lägger upp på nätet på sig själva som tonåringar framför ett ockuperat hus, eller texter som den här. Eller när de berättar om resor med politiska ungdomsförbund och organisationer till fjärran länder i solidaritet med andra.
Jag längtar inte på något sätt efter extra umbäranden, eller bli arresterad, sitta och frysa i ett hus utan värme eller få spö av nazister för att jag engagerat mig. Det handlar inte om att lida för andras välfärd som mål, det är ibland bara något som ingår. Tyvärr, i en bättre värld hade det inte varit så.

Det jag är avundsjuk på är det tidiga engagemanget, på erfarenheterna de nu sitter på tack vare det.
Så himla avundsjuk.
Att de kan skriva politiska texter som brinner utan att bli för personliga och kan peppa andra för att kämpa, eller kritisera få andra att tänka efter, bara en gång extra. Erfarenheterna, övningen,  analysträningen, självständigheten att  finna sin röst och utnyttja den. Att veta när det är läge  att låta sin kropp stå i vägen för förtryck, hur mycket de kan tåla, att våga kasta sig in när de inte vet. Fokuset.

Det finns en anledning att vi inte möttes i skolkorridorerna eller på någon demonstration, för vi fanns bara i periferin för varandra. Om de såg mig alls, så tror jag inte att de mindes mig sekunden efteråt. För jag tillhörde varken de ”tuffa” eller populära och kunde inte utgöra någon slags maktfaktor, inte heller tillhörde jag de utsatta och ensamma, så jag var ingen de behövde rädda. Och även om jag råkade läsa mig till att bli socialist och feminist så gjorde jag det genom fantasy och skönlitteratur, så vi hade inget gemensamt; jag förstod ord, dyrkade ord, men förstod inte slagord.

Några av dem kunde jag inte missa, socialdemokraten i sjuan som diskuterade bort en hel lektion med vår moderata religionslärare, och som grät när Palme blivit skjuten. Jag gick inte fram och tröstade, för hon kastade föraktfulla blickar på mig då och då, och jag förstod inte varför hon grät.
Vi kände inte varandra, det var inte min uppgift.
Men vad hade hänt om istället jag hade närmat mig, om hon hade närmat sig mig och vi inte hade uppfyllt de roller vi hade på skolan? Brutit den normativa gruppindelningen? Om jag hade frågat varför hon var så ledsen, eller hon frågat vad jag läste?
Då hade jag förstått lite grann varför hon ville skälla ut vår religionslärare, kanske hade jag förstått bara lite av vad politiskt fokus är redan då. Eller varför du gråter för att en statsminister är död när du är så ung.

Det krävs träning och arbete för att hitta politisk fokus, och behålla den. Det krävs hjärta och  huvud för att känna fokus. Alla de som hade politisk fokus en gång i tiden har inte kvar den, oturligt nog så sysslar några av dem fortfarande med politik och har maktställning. Andra går vidare och sysslar med annat, kanske slår bort sin längtan efter att förändra världen och kallar det ungdomlig fas.
Så de som har kvar sitt sitt fokus, men glömt bort att det krävs hjärta, att det krävs längtan för att behålla sin politiska kampvilja, och hellre slår allierade på fingrarna med Marxcitat, eller Chomski  än faktiskt arbetar för det de förespråkar.

Just nu är mitt eget fokus absurt och flummigt, det flyger runt som en osalig ande i jakt efter struktur och organisering. Mitt eget fokus längtar, och ömmar, och vill, vill, vill arbeta. Medan mitt fokus letar sig hit och dit och jagar efter instruktioner från mig, så jagar jag efter mitt fokus, som vägrar stå still.
Det spelar ingen roll hur grundade mina ideologiska, moraliska värderingar är för tillfället, har jag inte politiskt fokus så får jag inget gjort. Det här är ett stort problem, speciellt som vi har val om mindre än ett år, i ett land på väg ner i omänsklighet, fruktansvärda orättvisor och med fascister i riksdagen, och jag vill vara med och kämpa mot det.
Ännu mer än någonsin så önskar jag att byggt den där grunden tidigt, att jag hade erfarenheten att minnas vad jag brukade göra.

Ännu mer än någonsin är jag också sådär avundsjuk på de som verkar ha sitt fokus lika grundat som sina övertygelser. De där som aldrig släppte taget. Såna som Nelson Mandela, som trots att han fick makt verkade minnas kampen, övertygelser och sitt fokus. Det är inga lätta förhållanden, då makt korrumperar och enligt viss forskning kan göra oss dumma. Det är beundransvärt i sig.
Eller de andra, de som inte velat ha den sortens makt, men aldrig tappar luft, som ständigt finns närvarande på möten, demonstrationer, går med bössor, delar flygblad, och syns outröttliga, mina hjältar: Taimi, Ada, och Greta. De där vi vill bli en dag, de som levt längre än oss och har orkat. De är de som håller samman organisationer, och ser till att rörelser aldrig stannar upp. De som du och jag, inte kommer att få SVT morgon ägnade åt sin person.
En röst har tystnat, som fortsätter ge eko, andra finns kvar, lika okuvliga som vandrade samma väg. Det ger hopp för framtiden trots allt att det finns människor med fokus från hjärta och hjärna som aldrig slutar.
Och, oj, vad avundsjuk jag är.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s