En till. Om programmet Fittstim.

Publicerat: 24 januari, 2014 i Kvinnohat, Kvinnokamp, Politik, Sverige och världen
Etiketter:, ,

Namnlös

Ännu en text om programmet Fittstim Min kamp.
Hoppas ni orkar läsa bara lite till.

Även med Belinda Olssons eviga självfixering och att det egentligen är ett program om Belinda Olsson, så är det SVT som är ytterst ansvarig för innehållet, och frågeställningen. Att fråga om feminismen har gått för långt och utmåla den och dess framsteg som en lyx för medelklassen, är lika illa som att fråga om antirasismen har gått för långt och vunnit för mycket mark.
Eller att fråga om vi har råd med invandring.

Vi lever i en hederskultur där våldtäktsoffer blir uthängda och kallade horor. Där homosexuella, och transpersoner blir nedslagna på våra gator, och var och en som bryter normen vet att de riskerar, om inte våld, så hot mot deras person, så har vi inte råd att överlämna tolkningen till de vill ha kvar förtrycket.
Var och en som uttrycker en feministisk åsikt blir förolämpad, kallad fantasilösa skällsord, tillsagda att vara tysta, och om det inte hänt ännu så blir nog ingen av oss förvånade då det första hotet kommer. Det är något vi räknar med nog kommer att hända någon gång. Eftersom vi uttryckt vår åsikt mot den rådande patriarkala normen.

På samma sätt som att kvinnor tar på sig skulden för mäns övergrepp och aldrig anmäler det, Prideparaden försöker garantera sig mot hatbrott och kvinnor har en vana att säga: ”Jag har haft tur, jag har sluppit bli våldtagen (än så länge)” så räknar vi med att någon, någon gång kommer ta sig rätten att försöka tysta oss. Vi vet också att vi märkligt nog kommer att betraktas som medskyldiga, precis som vid en våldtäkt eller misshandelsfall idag.
För att vi provocerar enligt somliga.
För att vi vill förändra den här normen som tystar och hindrar oss och det samhälle vi lever att utvecklas till ett samhälle för allas lika värde och rättigheter.

Har vi verkligen råd att utmåla feminismen som ett hot, när fascismen växer i Europa och fascism och sexism går hand i hand? Eller utmåla den som ett skämt som vi inte behöver ta på allvar, och att säga att krav på mänskliga rättigheter bara är gnäll?
Hur många generationer till är vi redo att offra för att slippa tänka om och nytt? Hur många liv?
Hur har vi råd att inte fråga om sexismen har gått för långt?

Den extremfeminism som det talas om finns inte, inga terroristgrupper, inga bomber har placerats ut i feminismens namn, antifeministerna går trygga på gatorna och i sina hem, och inga länder bombar eller ockuperar något annat i feminismens namn. Inga regeringar har någonsin störtats med vapenvåld i feminismens namn.

Ändå anklagas feminister för att vara våldsamma, aggressiva, sprida hatbuskap och förtrycka.

I likhet med hur islamofober och antisemiter gör, så målas ett matriarkat upp, där kvinnorna tagit över den manliga stereotypa rollen och förtrycker männen, tystar deras åsikter på grund av vilket kön de har. Eller raderar ut alla kön och förvandlar männen till kvinnor. Påstår att män inte får vara män om de ska ha något att säga till om i det framtida matriarkatet, utan de blir tvungna att bete sig som kvinnor. Vad nu det innebär?
Ironin är patetiskt tydlig.
Det är inte bara rasister, fascister som gör detta, de gamla vanliga antifeministerna naturligtvis med offerkoftan prydligt knäppt, några vi känner, några sjysta snubbar, och så SVT och Belinda Olsson.

Belinda Olssons självupptagenhet (och jag vet inte varför hon valt att klä skott för SVT) hindrar henne inte ifrån att riskera att förstöra ett bröllop, men talet hon håller tar hon inte ansvar för utan klandrar feminismen. Även om det var hon som valde att orden och agerade.

Hon pekar ut kvinnors kroppar som vapen, som något kontroversiellt eller skamligt att visa. Utan att ens för en liten stund fundera över t.ex. varför en kvinna med bar överkropp på offentlig plats kan begå en olaglighet medan en man inte gör det. Eller varför kvinnor måste kämpa för bar överkropp i ett badhus som tillhör alla. Och har ingen som helst förståelse för könsneutrala omklädningsrum där människor finner en fristad i ett samhälle som ständigt frågar efter vilket av två kön du tillhör.

Män som fått möjlighet och har valt att vara föräldrar kallas avvikare och skildras som något slags förrädare mot resten av den sk manligheten. Det hela är väldigt märkligt, och samtidigt frågar hon sig om en kvinna verkligen kan arbeta på en brandstation. Frågställningen blir obehaglig. Varför försöker en kvinna vara lika bra som en man, och varför vill en man vara lika lite som en kvinna?

Jag vet inte varför ”Min kamp” är inlagt i titeln eftersom Belinda Olsson inte längre verkar kämpa för sina rättigheter. Det är ju lite sorgligt. Rentav mycket sorgligt.
Det är en av de frågor runt programmet som jag förundras över.

Allt vi får veta om Belinda Olssons bakgrund som feminist är att när hon var 24 år gav hon ut en uppmärksammad bok, bråkade med Ulf Lundell, och hatade män. Eftersom hon hatade män så gör dagens feminister också det?
I ett program som handlar värderingar så får vi inte veta något om hennes värderingar då hon var feminist. Vad fick henne att bli så där arg? Vad byggde hon sin övertygelse på och vad drev henne? Det skulle på allvar vara intressant, speciellt för de som inte känner till historien bakom.

Om det bara var hat mot män som gjorde henne till feminist, så skulle jag uppskatta att hon slutade projicera sitt hat på mig och andra feminister. För min och många andras kamp handlar om mycket mer, det handlar om mänskliga rättigheter och en rättvis värld. Det handlar om strukturer som omskapas, då de skadar alla oss precis nu.

Men!
Jag har bestämt mig för att försöka se Fittstim på fyra sätt för att inte koka över alldeles.

Ett. Positivt tänkande: Belinda Olsson är ironisk.

Hon är ironisk, och det blev inte bra. När serien slutar gå så kommer hon att skriva ett långt brev på DNs ledarsida där hon skriver att hon bara skojade, och startar upp en kampanj för samtyckeslag och börja jobba fackligt i Kommunal.

 Två. Positivt tänkande två: Surprise!

Det finns ett fjärde avsnitt inspelat som krossar alla patriarkala myter om feminister, där Belinda Olsson slaktar alla fördomar som SVT varit med och spridit. Debatten mellan Belinda Olsson och Per Ström blir legendarisk. (Tack Thomas!)

Tre. Positivt tänkande tre: Belinda Olsson vill rädda feminismen.

I sin oro över att diskussioner om cismänniskor, HBTQ frågor och om den feministiska strukturen utesluter människor, så beslutar hon sig för att göra det största offret någonsin. Hon ska bli feminismens stora femtekollonare och skapa samhörighet mellan de grupper hon tycker verkar splittrande. Hon säljer sin själ till djävulen och bestämmer sig för att demonisera sig själv, och göra så många som möjligt riktigt upprörda. Feminismen är räddad då de har ett gemensamt mål och åter igen börjar förklara vad feminism är för den stora massan, och ännu fler kan ta till sig det.

Fyra: Realistiskt ledsamt tänkande: Jag ger mig! Hon menar allvar.

Belinda Olsson menar allt hon säger, och hon är trött och känner sig gammal.
Då tycker jag lite synd om henne, vi är nästan jämngamla, och det sista jag känner iför feminismen idag är att det överflödigt gnäll, eller hat. Den är viktigare än någonsin.

Feminismen har växt och äntligen så börjar det som kallades queerteori då komma tillbaka. En ny generation med unga nya spännande skribenter och aktivister som inte bara ställer frågor till patriarkatet. Med rätta ifrågasätter de feminismens egna strukturer, och hur fast vi är i de rasistiska strukturer som vi bekämpar. Hur vi blir del av den av gammal vana.

Klasskampen vävs sakta in, lite för sakta, men den diskuteras, och ideologier växer av att stötas och blötas i samtiden. Kritiseras och dissekeras och hyllas.
Grunden kvarstår, ett rättvist samhälle oavsett kön, etnicitet, kondition och sexuell läggning.
Så det är synd om Belinda Olsson som inte ser det här, fast det sker framför näsan på henne.

Ibland är det lite läskigt, ibland är det väldigt vackert, och för det mesta fantastiskt att se. Tänk om fler såg det.

Annonser
kommentarer
  1. Ulf E skriver:

    Det enda en man som funderar över feminismens påståenden behöver ta fasta på är Andrea Edwards reaktion på den lilla gruppen jämställda män som satt sig på scengolvet: ”dom vill man ju inte ligga med”.

    Precis. Sådana män vill inte ens kvinnliga feminister ligga med. Men de vill att män skall bli jämställda.

    ‘Nuff said om manshat och konsekvens.

    • sfinx19 skriver:

      Andrea Edwards påstående får stå för henne själv. Jag är inte Andrea Edwards, och när jag läste det hon skrev höll jag inte med.
      Stereotyper är vansinnigt tråkiga och det som är attraktivt hos någon kan också vara att bryter normen. Not so much manshat; utan hat mot stereotyper. Människor försöker leva upp till dessa och vill sedan tvinga andra att följa vilket leder till våld också, tex mot transpersoner, homosexuella. Människor som bryter normen. Det är farligare.
      Det är hat.
      Andrea Edwards är en individ, jag med och vi är del i en grupp (50% av befolkningen bara) där alla tycker olika.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s