Nu blir det kultur! Genislakt!

Publicerat: 1 februari, 2014 i Angelägenheter, Fiction, Media, Uncategorized
Etiketter:

Vi började prata om farbröder: Trier, Bergman, Gardell och andra gubbar. (manliga kultureliten och alla som läst filmkunskap: ”lägg av! Genierna!”) Och gubbar som är förälskade i gubbar som gör filmer om sig själva.

Von Trier vill ju provocera, och han är intresserad att provocera av egenintresse. Han bryr sig bara om sig själv, inte om samtiden, inte om hur världen ser ut eller mår. Han bryr sig egentligen mest om hur han kan provocera utan att ta hänsyn om det han gör faktiskt kan skada någon.
Han är ojämn, varje gång något inte har slagit lika mycket så verkar han satsa på något med mycket sex och våld. Och det är alltid kvinnor som drabbas. Om Von Trier verkligen var upprörd över kvinnors sexuella utsatthet så skulle han låta en kvinna vinna, någon gång utan att straffas samtidigt, inte skildra det som något du redan kan se bara du slår på teven en vardag.
Våldsporr upphör inte att vara våldsporr bara för att du lagt det i en kulturell kontext.

Bergman är mer: jag, jag, jag. Och jag, jag, jag och jag, jag, jag. Och tada: Jag!
De (manliga) kultursnubbarna goes, han, och jag, han, och jag, han, och jag! Och jag! Och han! Och Han! Oh, och Bergman, och jag! Oh, och Bergman!
Allt handlar om Bergman.
Jag älskar hans uppsättning av Trollflöjten på riktigt och Det sjunde inseglet var riktigt bra, men annars känner jag inte igen mig i några karaktärer knappast alls eller miljö och situationer.
För allt handlar om Bergman, och vad Bergman vill åstadkomma, hur Bergman känner.  Jag lämnas bara med: Vad var syftet med filmen? Kul att du fick lite terapi och jobba igenom något jobbigt, men vad var syftet med att sprida det till andra?
Så gammal som Bergman blev kan en ju tycka att han borde ha kunnat utvecklas med tiden och se omvärlden och inte bara sig själv och sin släkt.

Vi kan ju slänga in Jonas Gardell i högen också nuförtiden.
Ett tydligt jagtema är ständigt närvarande, men när han var yngre så kunde han skriva kvinnor, framför allt flickor helt ok. Till och med så att en kunde känna igen sig, och känna igen sig i analysen, miljöerna och känslorna.

Nu har han tappat det tyvärr, och jag tänkte verkligen se Torka inga tårar utan handskar när det gick på teve, men så gick han gick ut med att ”Flatorna inte har lidit som oss bögar.”
Han försvarade aggressivt ett rasistisk, sexistiskt tweet med att dra på humorofferkoftan, ovanpå den konstnärofferkoftan, och över den Jagharlidigtofferkoftan, och till sist viftade han med ”jagkännerfaktisktmuslimer-kortet” så iddes jag inte.
Det här var någon som kunde och kan, men håller på att förlora sig i sig själv och inte på samma sätt skildrar kopplingen världen och jag, utan jag berättar om världen. Det är synd tycker jag, för jag har tyckt om honom som normbrytare och som någon som kom med nya perspektiv.

Mänskligast bland farbröderna (kultureliten och alla som läst filmkunskap: ”lägg av! Genierna!”) är Norén som är för fin för film, han sysslar med teeaateer! ( jag tycker om teeaateer också) Förvånansvärt nog.
Han är seriös. Han trivs väl på teatern och dess uttryck helt enkelt, inget fel med det.
Han är tråkig och han är deppig, och även om alla hans verk, eller covers andas: ”Så här tycker Norén!”
Så är han inte flirtig, han säljer inte sig själv, för människor utan humor är inget vidare på att sälja sig själv, alltså får en misstänka att han har talang. Han provocerar då och då, men det är inte nödvändigtvis på samma sätt som Trier.
Han dödade fullständigt Shakespeare härom året.  Det kan jag inte förlåta.

Så gör en inte. [Insert upprörd smilie här!]
Shakespeare är intelligens, snabbtänkhet, humor och liv och död. Shakespeare är helig.(och då struntar jag i om det var ett företag eller en person) För Norén saknar humor, och det mesta han gör lider av kroniskt depression, men han ser utanför sig själv, ser sin samtid, och så plockar han in i det i sig själv, svärtar ner det och ger tillbaka.
Och frågar oss om vi har sett den här grejen som händer i samtiden? Liksom: ”vet ni vad JAG tycker är jobbigt? Det här.”
Det gör honom lite mänskligare, att han vill dela med sig.

Problemet är egentligen inte farbröderna allra mest.
Farbröder som pysslar med konst, ord och bild är inte konstigt och ganska ofarliga i sig. Folk som fått möjlighet att uttrycka sig, och reda upp personliga problem i jobbet när de har chansen istället för KBT eller annan terapi är inte konstigt. Det konstiga är kultureliten, fansen, som backar upp allt vad än de här männen gör.

Justin Bieberfans, tonåringar, vet att ta avstånd från sina hjältar när de gör för många fel. De ställer krav på sina idoler. Justin Bieber lovade att inte knarka, sade att han hade slutat och nu har det visat sig att han ljög.
Då tappade han en massa fans, inte för att de är ytliga i i sin passion.
Nej, de brinner lika hett för sin idol som vilken Von Trierfrälst filmrecensent som helst, eller gammalt Dylanfan; de överger sin idol för att de ställer krav som idolen inte klarar att leva upp till när hen blir för självupptagen.
När Bieber spottade på sina fans, förlorade många av dem också respekten för honom.
För att de inte tar skit, för att de kräver gensvar på sin lojalitet. För att de vet att det är fiktiv kärlek som känns äkta när de vill, för att det är något att brinna för, och varför brinna för någon som ljuger och spottar på dem, när de kan följa någon som förtjänar det?

Men (vuxna) män är hängivna på riktigt, de är masochister, och tar vad skrutt än deras idoler slänger på dem, hur mycket de än spottar på sina groupies. De är beredda att kallas korkade, bli ignorerade, bli manipulerade att föra ut ett budskap de själva inte tror på.
Om de finner mästerverken stötande eller vansinnigt tråkiga, sexistiska och rasistiska, så är de beredda korsa öknar för att leta upp den enda lilla spillra av ljus som bevisa deras idols geni.
Ifrågasätter vi det de betraktar som genidrag, har de tolkat och tolkat om för att hitta det där lilla strået. Samtidigt passar de på att mansplaina om fullkomligt värdelösa detaljer som ingen annan än riktiga fans känner till för att visa (hur mycket de älskar sin idol)hur insatta de är.

De tar till vapen när deras idoler kritiseras och hur medvetna de än är om rasistiska, eller sexistiska strukturer så är de beredda slåss för sin hyllade idols heder.
Även om han kanske till och med bevisats vara pedofil, då har det inget med hans konst att göra. Plötsligt är det viktigt att skilja på privatpersonen och konstnären, och detta medan de skrattar åt tonårsflickors passion och kallar det ytligt när de väljer bättre personer att följa än dem som föraktar dem, eller oförlåtliga moraliska övertramp.

Trots att deras idoldyrkan är lika fiktiv som Justin Bieber för en belieber, och aldrig kommer deras idol att sätta sig ner och ta en öl med dem, aldrig kommer han att sitta och jamma lite, eller diskutera dramaturgi och symbolism i en våldtäkt.  Definitivt kommer deras idol aldrig att råka hångla med dem.

Det kommer inte att hända; din stora konstnärskärlek, bryr så lite om dig att han inte kommer att bli ledsen om du kritiserar honom när han gör något riktigt dåligt och dumt, för han vet inte att du finns.
För i hans värld finns bara han.

Fredrik Sahlin (Även du, min Brutus!) skriver:

”Hur var det för dig?
Lars von Trier bryr sig inte.
En nyckel till hans konstnärskap är just det. Han bryr sig inte om publiken. Han gör inte film för vår skull, han gör det för sin egen, och är därför alltid sann mot sin egen vision.”

Fine. Okey. Javars. Nja.
En konstnär ska vara sann mot sig själv. En konstnär ska vara sann för sin konst mot sin konst och sig själv, och tro på den, annars blir det något annat än vad de bör representera, och kan inte kalla det sin konst. Det är ju fortfarande något skapat, men det saknar hjärtat och passionen. Så långt håller jag med.
Jag tror däremot att Fredrik Sahlin har gått på genimyten.

Om inte Von Trier bryr sig om publiken så kunde han lika gärna sitta hemma och gotta sig hemma åt det han skapat. Om han verkligen inte brydde sig om vad publiken eller recensenter tycker så skulle han inte slå på stora trumman inför varje projekt och berätta att han kommer att vara jätte, jättekontroversiell. Alla konstnärer har sina behov, Von Triers behov är att vara så kontroversiell som möjligt, och geniförklarad.

Han skulle inte göra allt för att manipulera media, genom märkliga uttalande som han bara nästan tar tillbaka, genier behöver inte be om ursäkt. Inte heller skulle han vara så där spännande hemlig och exklusiv vid precis rätt tillfällen. På samma sätt som musikbolag (och artister)måste manipulera publik, fans och media så måste Von Trier manipulera samma grupper av människor för att inte bli en dagslända.
Jag är faktiskt glad att Von Trier inte är politiker, eller arbetar med lobbyverksamhet i Bryssel. Han är ett geni möjligtvis när det kommer till PR, men inte som människa. Ingen människa är mer människa än någon annan.

Han är i desperat behov av alla sina groupies och fans för att fortsätta det han håller på med, och ska vara evigt tacksam över att hans fans inte mestadels består av tonårsflickor. Då skulle han inte bli långvarig. Men (manliga) kulturskribenter älskar förbehållslöst, därför behöver han inte bry sig om någon annan än sig själv.

När Fredrik Sahlin tackar för våldtäkten på hans hjärna, och den brist på empati Von Trier visat honom har han blivit lite lurad och utnyttjad. Men Fredrik Sahlin är förälskad och ser inte riskerna med den här sortens förhållanden.
Ska vi verkligen geniförklara människor som bara bryr sig om sig själv?

Visst kan vi lära oss så väldigt mycket av att ta del i andras öden, det är därför vi läser, ser på film och teater, tittar på konst och lägger upp teorier och analyserar det vi ser. Det gör att vi kan skifta perspektiv från vårt eget till någon annans liv och vi delar för en stund känslor och erfarenheter. Konst är något generöst vi kan ta till oss om vi vill, kan vara något att samlas kring och dela vidare.

Fast det väcker ju frågor.
Vad är konstens syfte?
Ska ett par få farbröders demoner diktera en kanon för att deras fans är okritiska, och inte vill se fördomar, sexism och rasism i verken? Borde inte konst vara motsatsen? Att bryta normen?
Jag har svårt att förstå vad för gott det är att upphöja egoism, bara för det finns en kulturell kontext och en genikult i kulturvärlden som sätter standarden.

Inte heller förstår jag hur den egoismen ska lära mig solidaritet med andra, och dela med mig av konst, ännu mindre få mig att vilja inspireras av andra och lära mig något, om framgångskonceptet är jag, jag, jag. Och att jag, jag, jag har rätt att bete mig och säga vad jag vill så länge jag kallar mig konstnär, geni och aldrig ber om ursäkt.

Har vi inte haft nog med det de senaste sju åren?

angel_statue_facepalm_by_evilqueen112-d490qyc

Annonser
kommentarer
  1. […] Nu blir det kultur! Genislakt! […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s