Arkiv för kategori ‘Alliansen’

Jag läste Anna Lundbergs sveriegedemokratiska inlägg igår, och det gjorde mig mig rätt så bestört och arg, men inte värst förvånad, falska siffror och rasistisk skrämselpropaganda börjar bli allt för vanligt för att jag ska reagerar så starkt på det som jag borde. Är jag så van vid kallt kalkylerande förakt att jag inte värjer mig?

Så läste jag det här nu i morse, Jasenko Selimovic skriver ett offentligt brev till Jonas Khemiri:

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/jonas-min-van

facepalm

Sedan fick jag ont i magen, en orolig känsla av en väldig ledsamhet och frustration. Inte olikt känslan jag fick 2010 efter att ha sett valresultatet, eller då jag förstått en väns tröst aldrig handlade om att trösta utan att skjuta  över vår gemensamma skuld på mig. Härskartekniker som låtsas vara kärlek?

Jasenko Selimovic, du är inte min vän, vi kommer aldrig att träffas, och jag tänker inte ens låtsas att vi har något gemensamt. Du kommer inte att läsa det här, och jag skriver för min egen skull, för att jag inte ska krevera.

För, Jasenko Selimovic sådär talar inte vänner till varandra. Så gör inte en vän. Att du dessutom arbetar inom ett ämbete där förtryckande strukturer ska motarbetas gör dessutom din (självvalda?) blindhet än mer skrämmande.

Jasenko Selimovic skriver:

”Jag gjorde som du, tänkte som du, kände som du. Det var överväldigande. Världen var enkel, begriplig, och jag längtade efter det.”

”Ditt mörker är naturligtvis inte det enda. Satte mig och läste Maria Sveland. Hon såg också könsförtrycket, diskriminering, hur kvinnor förminskades.”

Det  finns inget enkelt svart och vitt i ett förtryck, det finns gråtoner bortom det  oändliga i rasistiska och sexistiska strukturer. Det är därför det är så svårt att att komma åt, det är därför det är så svårt att förstå när det sker. Det borde väl du veta som arbetar med det? Det är därför vi skriver spaltmetrar om personliga upplevelser, oförrätter, och analyserar och försöker få människor att förstå att den lilla skymfen är besläktad med det råa våldet. Att förneka en rasistisk och sexistisk struktur är dessutom en farlig skymf mot alla som att drabbas.

Den sexistiska, homofobiska, och rasistiska strukturen är dessutom tredimensionell förutom att den är global, legal och bred. Nivåerna är oändliga. Visst är ett folkmord något som är enklare att se än hyresvärdar som säger att lägenheten är tagen för att du har ett efternamn som inte passar dem , eller att män börjar spela spel på mobilen när kvinnan i rummet talar på mötet. Jag hoppas att det inte krävs dödsläger för att du ska se strukturerna, Jasenko Selimovic. För innan dödslägren finns alltid strukturerna, och det är bättre att handla innan de verkligen sätts i bruk.

Det enda som är enkelt när du kämpar mot rasism, sexism och homofobi är lagen om att alla är lika värda. Alla har samma mänskliga rättigheter, alla har samma rätt till ett tryggt liv, utbildning, försörjning, fritid och möjlighet att utvecklas. En väldigt enkel grund att utgå ifrån.

Jag vet att du tror att du också tycker så, men dina ord berättar att du aldrig någonsin försökte förstå vårt samhälle inifrån , utan bara tittade på, aldrig deltog. Det faktum att du bara såg mörker är det tydligaste tecknet på det.

Jag vet inte om det är moderaterna, eller om det är Alliansen som har en tidig valkampanj för att locka över väljare från SD, men de vill hellre problematisera frågan om allas lika värde, och försöka få oss att tro att det finns olika sorters människor som förtjänar olika, än att diskutera förtrycket, och analysera det.

De säger att vi är naiva och förenklar när vi säger att alla människor har samma rättigheter. De säger att det är orealistiskt att tro att alla människor är människor, och att alla barn är barn. De säger att vi inte ska låta känslor styra när vi ser andra fara illa, och att människors värde är förhandlingsbart.

Där är ditt mörker, Jasenko Selimovic. En regering som förhandlar bort mänskliga rättigheter och förnekar rasistiska strukturer, och tar rasistiska beslut, och precis som du, förnekar de att de just gjort det, och att strukturerna inte finns. Ljuset som du inte såg, som vi ser, är de där så viktiga rättigheterna, ljuset som vi ser är människorna och våra medmänskliga känslor.

Jasenko Selimovic skriver:

”Arbetarklassen. Föraktet mot arbetarklassen, svårt att sätta fingret på men kännbart. Homosexuella. För dem var klassföraktet ingenting mot blåmärken och slag.”

Nej, föraktet mot arbetarklassen är inte svårt att sätta fingret på, det är bara att se förändringarna i arbetsrätten, höra ministrar säga att vårdpersonal gnäller, att se hur de fasta anställningarna byts ut mot timanställningar, lyssna på ungdomar som går in väggen på sitt första arbete för att de pressas för hårt. Det är inte svårt att sätta fingret på, det är bara att peka mot valfri bransch så hittar du det.

Sedan ställer du två grupper i samhället, där individerna ingår i båda grupperna, mot varandra varandra, hur tänkte du då?

En underbetald arbetare är underbetald vare sig hen är homosexuell eller inte. Alltså: även homosexuella kan vara arbetare som är underbetalda, ha dålig arbetsmiljö, och usla  fackliga rättigheter och därmed vara föraktad arbetarklass, och vice versa. Det är inte speciellt chockerande. Att bekämpa homofobin och föraktet mot arbetarklassen grundar sig i samma grund som i kampen mot rasism och sexism: allas lika värde och rätten till ett anständigt liv utan oro och rädsla för framtiden.

En av lösningarna är alltid att de som styr tar sitt ansvar, samhället griper in, stiftar lagar som säkrar den anställdes rättigheter mot arbetsgivare eller skapar ordentlig grund för homosexuella och transpersoners rättigheter att få äga sina kroppar och få bilda familj. Samhället kan tillgodose allas behov genom att lagar mot diskriminering efterföljs på arbetsplaster, domstolar och i det sociala livet. Att döma ett hatbrott som ett hatbrott, att döma de arbetsgivare som utnyttjar arbetande människor. Samhället kan uppmuntra allas lika värde genom att skapa möjligheter för de diskriminerade som företag och privatpersoner inte kan.

Andra lösningar går inte att applicera generellt när förtrycket är specifikt strukturellt, därför måste vi arbeta enskilt i vissa frågor. Förnedringen vi upplever är snarlik, och vi kan känna igen oss i viss mån, men aldrig i allt. Det är därför vi är feminister, antirasister, klasskämpar och HBTQ kämpar.

Jasenko Selimovic skriver:

”Det finns miljontals möjliga svar. Vi vet inte vilket är det sanna. Men du//väljer// att tolka det som rasism. På samma sätt som Sveland //väljer// att tolka att Josefssons syfte är att ”få utlopp för sina aggressioner”. Kanske. Men //vi vet inte//. Vi //väljer// och ofta väljer vi det som bekräftar den sanning vi vill se. På samma sätt som Avpixlat, som skapar den sanning de vill se.”

Jasenko Selimovic, vad är det du är så rädd för? Varför vill du hellre utmåla antirasister och feminister som paranoida rasister än att våga ta ställning mot strukturen? Vi lutar oss inte mot rädsla, skrämselpropaganda, fakta kan ibland vara skrämmande däremot.  Fakta kan till och med kännas. Vi har fakta, och vet, och du får gärna ta del av den, för att skingra din oro inför det okända. Våra personliga erfarenheter kommer alltid skilja sig, men strukturerna vi i  samhället byggt upp är det vi kämpar mot.

Vi vet, och vi kan alltid lära oss mer, det är ett mål mot målet, att förstå.

Vi kan grunda våra argument med fakta. Vi. För vi är inte bara individer med bra och dåliga dagar, vi är individer som lever i ett kollektiv, det är så vår art har överlevt; genom att arbeta tillsammans. Är det det som skrämmer dig? Jag förstår inte ditt förakt för våra upplevelser. Jag förstår inte ditt val att vägra vilja veta.

Jasenko Selimovic skriver:

”Du säger: det är rätt att göra uppror mot det jag finner orättvist. Jag säger: världen är inte enkel. Inte uppdelad i onda och goda. Bind dig vid masten. Jag känner de riktigt förnedrade. De tycker att det är skamligt att vi hör sirenernas sång.”

Jasenko Selimovic, det är inte lätt att göra uppror. Det är inte lätt att ta mod till sig och bryta invanda tankesätt, det är en process. Det är inte möjligt att göra uppror om du ser svart och vitt, onda och goda. Då deltar du bara i strukturen du vill bryta. Det är inte heller lätt att gå emot socialt uppställda normer vi är vana vid och kanske till och med förlora vänner, anställning. Det krävs en väldig massa tänkande, mod, ifrågasättande, hjärta, och analyserande för att göra uppror. Det krävs känsla och medkänsla för att göra uppror mot orättvisor.

Varför målar du människor i svart och vitt Jasenko Selimovic ? Vilka ögon såg du med, dina eller Jonas Khemiris ögon? Öppnade du dem? Kände du handen på baken när du passerade din medarbetare? Strök du med handen mot rutan i polisbilen? Hoppade du till och slutade andas för att du hörde dörrklockan plinga till? Kände du pirret i magen när chefen säger till dig att komma till hens kontor? Hörde du rösten som skrek ”bög” när du gick genom en skolkorridor, och ökade du stegen?

Det är inte vi som säger att världen är enkel, tvärtom så vill vi berätta om det komplicerade nätverket som binder allt samman, men det valde du att kalla mörker och ser inte mönstren. Det vi kallar struktur, kallar du känslor och villfarelser, och offerkofta.

Jag skulle göra mina systrar, de riktigt förnedrade som du uttrycker det, en otjänst om jag slätade över orättvisor som begås också här i Sverige. Då skulle jag riskera att förlora min röst, som kvinnor före mig gjort uppror för att jag ska ha. Att inte låtsas om som om förtrycket inte fanns här, skulle minska mina systrar på andra platser, chans till befrielse, och tystnaden skulle kväva andras här.

Jag är inte viktig som person, jag är viktig som delaktig i en process för att krossa patriarkatet. Ett stort globalt nätverk. Precis som du utgår jag också ifrån mina erfarenheter, och andra ifrån sina, det kallar du offerkofta och säger att vi svartmålar. Har du ens hört vad vi berättade?

Jasenko Selimovic skriver:

”Du säger, byt kropp med mig. Jag säger: jag försökte. Jag vill inte längre.”

Det är överväldigande att möta nya världar, det är överväldigande att förstå människor, det känns.  Det gör ont att möta smärta vi själva aldrig upplevt. Vi kan inte byta kroppar med varandra, vi kan byta erfarenheter, andas samma luft, och vi kan känna varandras lidande och glädje. Om du inte beredd att gå hela vägen så kommer du heller inte att förstå det inte bara är mörker. Om du inte vågar se så känner du bara din egen smärta.

Liksom du så ser jag allt bra som finns här, system som har byggts upp för att vi ska ges våra chanser i livet, att kunna göra livsavgörande val utan att falla handlöst. Jag ser bakåt och ser alla de som kämpade för att vi skulle få det.  Jag ser strålande vackra människor som kämpar för andra strålande vackra människor. Jag ser också människor som samlas för att protestera mot REVA.

Jag ser också att det här är inte självklart att det finns, för att jag ser att under din regeringen ser jag tryggheten falla för vinstintressen, jag hör människor kalla andra människor volymer. Rasistiska uttalanden som ingen skäms för, att barn som levt hela sina liv här deporteras, att det faktiskt förs en diskussion om, inte att,  vi ska släppa in människor som befinner sig i nöd, för att de inte, kanske, är produktiva och ödmjuka nog att låta sig utnyttjas.

I den bästa av världar, Jasenko Selimovic, så finns inte bara bara trädgårdar, vackra jungfrur, och gentlemen. I den bästa av världar finns allt det andra som du tyckte var så otäckt att se och vill släta över som något irrationellt.

I den bästa av världar, Jasenko Selimovic, kan vi också förändra den till något bättre, det har vi gjort förut. Du är välkommen tillbaka om du vågar dig på att känna den också.

Annonser