Arkiv för kategori ‘Angelägenheter’

Vi började prata om farbröder: Trier, Bergman, Gardell och andra gubbar. (manliga kultureliten och alla som läst filmkunskap: ”lägg av! Genierna!”) Och gubbar som är förälskade i gubbar som gör filmer om sig själva.

Von Trier vill ju provocera, och han är intresserad att provocera av egenintresse. Han bryr sig bara om sig själv, inte om samtiden, inte om hur världen ser ut eller mår. Han bryr sig egentligen mest om hur han kan provocera utan att ta hänsyn om det han gör faktiskt kan skada någon.
Han är ojämn, varje gång något inte har slagit lika mycket så verkar han satsa på något med mycket sex och våld. Och det är alltid kvinnor som drabbas. Om Von Trier verkligen var upprörd över kvinnors sexuella utsatthet så skulle han låta en kvinna vinna, någon gång utan att straffas samtidigt, inte skildra det som något du redan kan se bara du slår på teven en vardag.
Våldsporr upphör inte att vara våldsporr bara för att du lagt det i en kulturell kontext.

Bergman är mer: jag, jag, jag. Och jag, jag, jag och jag, jag, jag. Och tada: Jag!
De (manliga) kultursnubbarna goes, han, och jag, han, och jag, han, och jag! Och jag! Och han! Och Han! Oh, och Bergman, och jag! Oh, och Bergman!
Allt handlar om Bergman.
Jag älskar hans uppsättning av Trollflöjten på riktigt och Det sjunde inseglet var riktigt bra, men annars känner jag inte igen mig i några karaktärer knappast alls eller miljö och situationer.
För allt handlar om Bergman, och vad Bergman vill åstadkomma, hur Bergman känner.  Jag lämnas bara med: Vad var syftet med filmen? Kul att du fick lite terapi och jobba igenom något jobbigt, men vad var syftet med att sprida det till andra?
Så gammal som Bergman blev kan en ju tycka att han borde ha kunnat utvecklas med tiden och se omvärlden och inte bara sig själv och sin släkt.

Vi kan ju slänga in Jonas Gardell i högen också nuförtiden.
Ett tydligt jagtema är ständigt närvarande, men när han var yngre så kunde han skriva kvinnor, framför allt flickor helt ok. Till och med så att en kunde känna igen sig, och känna igen sig i analysen, miljöerna och känslorna.

Nu har han tappat det tyvärr, och jag tänkte verkligen se Torka inga tårar utan handskar när det gick på teve, men så gick han gick ut med att ”Flatorna inte har lidit som oss bögar.”
Han försvarade aggressivt ett rasistisk, sexistiskt tweet med att dra på humorofferkoftan, ovanpå den konstnärofferkoftan, och över den Jagharlidigtofferkoftan, och till sist viftade han med ”jagkännerfaktisktmuslimer-kortet” så iddes jag inte.
Det här var någon som kunde och kan, men håller på att förlora sig i sig själv och inte på samma sätt skildrar kopplingen världen och jag, utan jag berättar om världen. Det är synd tycker jag, för jag har tyckt om honom som normbrytare och som någon som kom med nya perspektiv.

Mänskligast bland farbröderna (kultureliten och alla som läst filmkunskap: ”lägg av! Genierna!”) är Norén som är för fin för film, han sysslar med teeaateer! ( jag tycker om teeaateer också) Förvånansvärt nog.
Han är seriös. Han trivs väl på teatern och dess uttryck helt enkelt, inget fel med det.
Han är tråkig och han är deppig, och även om alla hans verk, eller covers andas: ”Så här tycker Norén!”
Så är han inte flirtig, han säljer inte sig själv, för människor utan humor är inget vidare på att sälja sig själv, alltså får en misstänka att han har talang. Han provocerar då och då, men det är inte nödvändigtvis på samma sätt som Trier.
Han dödade fullständigt Shakespeare härom året.  Det kan jag inte förlåta.

Så gör en inte. [Insert upprörd smilie här!]
Shakespeare är intelligens, snabbtänkhet, humor och liv och död. Shakespeare är helig.(och då struntar jag i om det var ett företag eller en person) För Norén saknar humor, och det mesta han gör lider av kroniskt depression, men han ser utanför sig själv, ser sin samtid, och så plockar han in i det i sig själv, svärtar ner det och ger tillbaka.
Och frågar oss om vi har sett den här grejen som händer i samtiden? Liksom: ”vet ni vad JAG tycker är jobbigt? Det här.”
Det gör honom lite mänskligare, att han vill dela med sig.

Problemet är egentligen inte farbröderna allra mest.
Farbröder som pysslar med konst, ord och bild är inte konstigt och ganska ofarliga i sig. Folk som fått möjlighet att uttrycka sig, och reda upp personliga problem i jobbet när de har chansen istället för KBT eller annan terapi är inte konstigt. Det konstiga är kultureliten, fansen, som backar upp allt vad än de här männen gör.

Justin Bieberfans, tonåringar, vet att ta avstånd från sina hjältar när de gör för många fel. De ställer krav på sina idoler. Justin Bieber lovade att inte knarka, sade att han hade slutat och nu har det visat sig att han ljög.
Då tappade han en massa fans, inte för att de är ytliga i i sin passion.
Nej, de brinner lika hett för sin idol som vilken Von Trierfrälst filmrecensent som helst, eller gammalt Dylanfan; de överger sin idol för att de ställer krav som idolen inte klarar att leva upp till när hen blir för självupptagen.
När Bieber spottade på sina fans, förlorade många av dem också respekten för honom.
För att de inte tar skit, för att de kräver gensvar på sin lojalitet. För att de vet att det är fiktiv kärlek som känns äkta när de vill, för att det är något att brinna för, och varför brinna för någon som ljuger och spottar på dem, när de kan följa någon som förtjänar det?

Men (vuxna) män är hängivna på riktigt, de är masochister, och tar vad skrutt än deras idoler slänger på dem, hur mycket de än spottar på sina groupies. De är beredda att kallas korkade, bli ignorerade, bli manipulerade att föra ut ett budskap de själva inte tror på.
Om de finner mästerverken stötande eller vansinnigt tråkiga, sexistiska och rasistiska, så är de beredda korsa öknar för att leta upp den enda lilla spillra av ljus som bevisa deras idols geni.
Ifrågasätter vi det de betraktar som genidrag, har de tolkat och tolkat om för att hitta det där lilla strået. Samtidigt passar de på att mansplaina om fullkomligt värdelösa detaljer som ingen annan än riktiga fans känner till för att visa (hur mycket de älskar sin idol)hur insatta de är.

De tar till vapen när deras idoler kritiseras och hur medvetna de än är om rasistiska, eller sexistiska strukturer så är de beredda slåss för sin hyllade idols heder.
Även om han kanske till och med bevisats vara pedofil, då har det inget med hans konst att göra. Plötsligt är det viktigt att skilja på privatpersonen och konstnären, och detta medan de skrattar åt tonårsflickors passion och kallar det ytligt när de väljer bättre personer att följa än dem som föraktar dem, eller oförlåtliga moraliska övertramp.

Trots att deras idoldyrkan är lika fiktiv som Justin Bieber för en belieber, och aldrig kommer deras idol att sätta sig ner och ta en öl med dem, aldrig kommer han att sitta och jamma lite, eller diskutera dramaturgi och symbolism i en våldtäkt.  Definitivt kommer deras idol aldrig att råka hångla med dem.

Det kommer inte att hända; din stora konstnärskärlek, bryr så lite om dig att han inte kommer att bli ledsen om du kritiserar honom när han gör något riktigt dåligt och dumt, för han vet inte att du finns.
För i hans värld finns bara han.

Fredrik Sahlin (Även du, min Brutus!) skriver:

”Hur var det för dig?
Lars von Trier bryr sig inte.
En nyckel till hans konstnärskap är just det. Han bryr sig inte om publiken. Han gör inte film för vår skull, han gör det för sin egen, och är därför alltid sann mot sin egen vision.”

Fine. Okey. Javars. Nja.
En konstnär ska vara sann mot sig själv. En konstnär ska vara sann för sin konst mot sin konst och sig själv, och tro på den, annars blir det något annat än vad de bör representera, och kan inte kalla det sin konst. Det är ju fortfarande något skapat, men det saknar hjärtat och passionen. Så långt håller jag med.
Jag tror däremot att Fredrik Sahlin har gått på genimyten.

Om inte Von Trier bryr sig om publiken så kunde han lika gärna sitta hemma och gotta sig hemma åt det han skapat. Om han verkligen inte brydde sig om vad publiken eller recensenter tycker så skulle han inte slå på stora trumman inför varje projekt och berätta att han kommer att vara jätte, jättekontroversiell. Alla konstnärer har sina behov, Von Triers behov är att vara så kontroversiell som möjligt, och geniförklarad.

Han skulle inte göra allt för att manipulera media, genom märkliga uttalande som han bara nästan tar tillbaka, genier behöver inte be om ursäkt. Inte heller skulle han vara så där spännande hemlig och exklusiv vid precis rätt tillfällen. På samma sätt som musikbolag (och artister)måste manipulera publik, fans och media så måste Von Trier manipulera samma grupper av människor för att inte bli en dagslända.
Jag är faktiskt glad att Von Trier inte är politiker, eller arbetar med lobbyverksamhet i Bryssel. Han är ett geni möjligtvis när det kommer till PR, men inte som människa. Ingen människa är mer människa än någon annan.

Han är i desperat behov av alla sina groupies och fans för att fortsätta det han håller på med, och ska vara evigt tacksam över att hans fans inte mestadels består av tonårsflickor. Då skulle han inte bli långvarig. Men (manliga) kulturskribenter älskar förbehållslöst, därför behöver han inte bry sig om någon annan än sig själv.

När Fredrik Sahlin tackar för våldtäkten på hans hjärna, och den brist på empati Von Trier visat honom har han blivit lite lurad och utnyttjad. Men Fredrik Sahlin är förälskad och ser inte riskerna med den här sortens förhållanden.
Ska vi verkligen geniförklara människor som bara bryr sig om sig själv?

Visst kan vi lära oss så väldigt mycket av att ta del i andras öden, det är därför vi läser, ser på film och teater, tittar på konst och lägger upp teorier och analyserar det vi ser. Det gör att vi kan skifta perspektiv från vårt eget till någon annans liv och vi delar för en stund känslor och erfarenheter. Konst är något generöst vi kan ta till oss om vi vill, kan vara något att samlas kring och dela vidare.

Fast det väcker ju frågor.
Vad är konstens syfte?
Ska ett par få farbröders demoner diktera en kanon för att deras fans är okritiska, och inte vill se fördomar, sexism och rasism i verken? Borde inte konst vara motsatsen? Att bryta normen?
Jag har svårt att förstå vad för gott det är att upphöja egoism, bara för det finns en kulturell kontext och en genikult i kulturvärlden som sätter standarden.

Inte heller förstår jag hur den egoismen ska lära mig solidaritet med andra, och dela med mig av konst, ännu mindre få mig att vilja inspireras av andra och lära mig något, om framgångskonceptet är jag, jag, jag. Och att jag, jag, jag har rätt att bete mig och säga vad jag vill så länge jag kallar mig konstnär, geni och aldrig ber om ursäkt.

Har vi inte haft nog med det de senaste sju åren?

angel_statue_facepalm_by_evilqueen112-d490qyc

Annonser

Att hitta fokus

Publicerat: 6 december, 2013 i Angelägenheter, Politik, solidaritet
Etiketter:,

mandela palestina

Det händer att jag blir avundsjuk, helt orättvist, på bilder fantastiska människor lägger upp på nätet på sig själva som tonåringar framför ett ockuperat hus, eller texter som den här. Eller när de berättar om resor med politiska ungdomsförbund och organisationer till fjärran länder i solidaritet med andra.
Jag längtar inte på något sätt efter extra umbäranden, eller bli arresterad, sitta och frysa i ett hus utan värme eller få spö av nazister för att jag engagerat mig. Det handlar inte om att lida för andras välfärd som mål, det är ibland bara något som ingår. Tyvärr, i en bättre värld hade det inte varit så.

Det jag är avundsjuk på är det tidiga engagemanget, på erfarenheterna de nu sitter på tack vare det.
Så himla avundsjuk.
Att de kan skriva politiska texter som brinner utan att bli för personliga och kan peppa andra för att kämpa, eller kritisera få andra att tänka efter, bara en gång extra. Erfarenheterna, övningen,  analysträningen, självständigheten att  finna sin röst och utnyttja den. Att veta när det är läge  att låta sin kropp stå i vägen för förtryck, hur mycket de kan tåla, att våga kasta sig in när de inte vet. Fokuset.

Det finns en anledning att vi inte möttes i skolkorridorerna eller på någon demonstration, för vi fanns bara i periferin för varandra. Om de såg mig alls, så tror jag inte att de mindes mig sekunden efteråt. För jag tillhörde varken de ”tuffa” eller populära och kunde inte utgöra någon slags maktfaktor, inte heller tillhörde jag de utsatta och ensamma, så jag var ingen de behövde rädda. Och även om jag råkade läsa mig till att bli socialist och feminist så gjorde jag det genom fantasy och skönlitteratur, så vi hade inget gemensamt; jag förstod ord, dyrkade ord, men förstod inte slagord.

Några av dem kunde jag inte missa, socialdemokraten i sjuan som diskuterade bort en hel lektion med vår moderata religionslärare, och som grät när Palme blivit skjuten. Jag gick inte fram och tröstade, för hon kastade föraktfulla blickar på mig då och då, och jag förstod inte varför hon grät.
Vi kände inte varandra, det var inte min uppgift.
Men vad hade hänt om istället jag hade närmat mig, om hon hade närmat sig mig och vi inte hade uppfyllt de roller vi hade på skolan? Brutit den normativa gruppindelningen? Om jag hade frågat varför hon var så ledsen, eller hon frågat vad jag läste?
Då hade jag förstått lite grann varför hon ville skälla ut vår religionslärare, kanske hade jag förstått bara lite av vad politiskt fokus är redan då. Eller varför du gråter för att en statsminister är död när du är så ung.

Det krävs träning och arbete för att hitta politisk fokus, och behålla den. Det krävs hjärta och  huvud för att känna fokus. Alla de som hade politisk fokus en gång i tiden har inte kvar den, oturligt nog så sysslar några av dem fortfarande med politik och har maktställning. Andra går vidare och sysslar med annat, kanske slår bort sin längtan efter att förändra världen och kallar det ungdomlig fas.
Så de som har kvar sitt sitt fokus, men glömt bort att det krävs hjärta, att det krävs längtan för att behålla sin politiska kampvilja, och hellre slår allierade på fingrarna med Marxcitat, eller Chomski  än faktiskt arbetar för det de förespråkar.

Just nu är mitt eget fokus absurt och flummigt, det flyger runt som en osalig ande i jakt efter struktur och organisering. Mitt eget fokus längtar, och ömmar, och vill, vill, vill arbeta. Medan mitt fokus letar sig hit och dit och jagar efter instruktioner från mig, så jagar jag efter mitt fokus, som vägrar stå still.
Det spelar ingen roll hur grundade mina ideologiska, moraliska värderingar är för tillfället, har jag inte politiskt fokus så får jag inget gjort. Det här är ett stort problem, speciellt som vi har val om mindre än ett år, i ett land på väg ner i omänsklighet, fruktansvärda orättvisor och med fascister i riksdagen, och jag vill vara med och kämpa mot det.
Ännu mer än någonsin så önskar jag att byggt den där grunden tidigt, att jag hade erfarenheten att minnas vad jag brukade göra.

Ännu mer än någonsin är jag också sådär avundsjuk på de som verkar ha sitt fokus lika grundat som sina övertygelser. De där som aldrig släppte taget. Såna som Nelson Mandela, som trots att han fick makt verkade minnas kampen, övertygelser och sitt fokus. Det är inga lätta förhållanden, då makt korrumperar och enligt viss forskning kan göra oss dumma. Det är beundransvärt i sig.
Eller de andra, de som inte velat ha den sortens makt, men aldrig tappar luft, som ständigt finns närvarande på möten, demonstrationer, går med bössor, delar flygblad, och syns outröttliga, mina hjältar: Taimi, Ada, och Greta. De där vi vill bli en dag, de som levt längre än oss och har orkat. De är de som håller samman organisationer, och ser till att rörelser aldrig stannar upp. De som du och jag, inte kommer att få SVT morgon ägnade åt sin person.
En röst har tystnat, som fortsätter ge eko, andra finns kvar, lika okuvliga som vandrade samma väg. Det ger hopp för framtiden trots allt att det finns människor med fokus från hjärta och hjärna som aldrig slutar.
Och, oj, vad avundsjuk jag är.

Vem skulle du vara nu?

Publicerat: 9 maj, 2013 i Angelägenheter, Hjältar

Idag skulle du fylla 32 år. För mig fyller du ändå år, och jag tänker fira att du föddes idag.

Jag undrar vad som skulle ha hänt om du hade tagit det där stora avgörande beslutet åt motsatt håll än du gjorde, och med samma bestämdhet sagt att nu får det vara nog av att vara vid liv och börjat leva och uppfylla drömmar du hade. Det hade kanske inte varit perfekt, för livet är inte perfekt. Du hade säkert kraschat någonstans på vägen och fått börja om, eller tvivlat, men du hade inte varit ensam då.

Alla vi är defekta om vi ska försöka tvinga oss in i en defekt idealiserad norm som är absurd och lögnaktig. Sanningen är (säger jag) att vi är alla perfekta från början och så länge vi inte skadar andra, duger vi exakt som vi är.

Grattis på födelsedagen allra bästa Benny! Idag föddes du och det är värt att firas. Jag älskar och saknar dig, och hoppas att du också firar var du än är.

19

28

Bowtie is cool. Vissa förstod det lite tidigare än alla andra.

37

SAMSUNG DIGIMAX A503

http://www.youtube.com/watch?v=gAh9NRGNhUU

Ha en underbar dag.

(Hittade en gammal text i ett block från 2011.)

Himlen gråter men tårarna är kalla och molnen ljusa. Där, emellan bryter solen fram. Häxorna kokar soppa men förutspår inga förändringar, inget av styrka och soppan smakar bara blask. Kall ljusgrå, kall ljusblå utan mening.

Ge mig svarta moln som ockuperar himlen, belägrar varje vrå. Ge mig ett rasande regn och dunder som dränker allas andras samtal, som dränker stadens ljud. Jag längtar efter blixtrar som river sönder skyn, som sliter upp träd ur jorden och när allt slutar i ett dån så återstår bara vi och den tomma svarta rymden.

Allt är tystnad och allt det lilla vi jagar har upphört att existera och kommer aldrig att existera igen.

Riv itu mitt sinne; för det river itu mig. Jag vill vara rymd och mörker mellan stjärnor jag vill vara allt jag inte är.

Tröstar mig, ganska så modlöst, med att också jag består av stjärnstoft. Jag består också av rymd. Borde jag inte vara stor och stark då? Borde jag inte kunna påverka tid och rum? Mitt stjärnstoft är nog bara grus och jag kan inte ens längre utnyttja hopplösheten att göra mörkret vackert.

Jag skyr ljus och mörker, och övergångarna är smärtsamma dragkamper mellan vakenhet och sömn, där sömn förlamar och vakenhet förlamar.

Människor utan fantasi pratar gärna om verkligheten som om de faktiskt hade minsta lilla aning om vad verklighet är.

Jag borde kliva in deras lilla bubbla där jorden är platt och himlen ett valv och allt står stilla. Jag borde gräva ut det där lilla gruskornet i mitt hjärta och lägga det i en ask och ge bort till någon som kan göra det till stjärnstoft.

Byta mitt hjärta till en halvljum latte, och min hjärna till Iphone, och fylla den med appar om de bästa restaurangerna, om SL-tider. Mina ögon ska se världen i Instagrambilder, detaljerade foton av stenar och jobbluncher.

Så ska jag glömma världen och alla stjärnstoft som skriker av smärta och som skrattar åt åska och som älskar. Jag ska glömma att jag någonsin var en del av detta, och att jag var en del av något att ansvara över. När jag skickat mitt hjärta så långt upp och så långt bort i universum så exploderar det och bara sönderbrutna elektroner flyger lyckligt och målmedvetet mot universums slut.

Min hjärna donerar jag till tekniker som forskar och skär sönder den i tunna strimlor med lasermaskiner och lägger ut bilder på FOX och skriver artiklar i Jerusalems Post och Expressen om hur deggenerade hjärnor ser ut. Och om ras, och religion och kön och hur dem ska se ut.

För mig spelar detta ingen roll, för jag är för upptagen att twittra att bussen är sen, medan jag tar en Instagrambild av en ölburk som någon lämnat full, och jag skriver att det gör mig deprimerad men jag förstår inte varför.

Visst ser jag på nyheterna och visst blir jag upprörd över sjuka människor som svälter i landet där jag bor, men jag har skickat en Aftonbladetlänk på Twitter, och likat en bild på Facebook. Så nu har väl jag gjort mitt?

Min längtan efter kärlek är stor, och inte väl det det så underligt -latten i mitt bröst är ju bara ljummen. Jag saknar eldar men vet inte varför, och ser fram emot den dagen då jag kan släcka min törst på en restaurang med lite klass, men med vettiga priser för jag har varit tvungen att skära ner på luncherna ute på grund av de där kommunistiska idéerna om arbetsrättigheter.

Jag har tagit min plats bland verklighetens folk och kan äntligen se; bara det jag vill och inget annat. Min smärta är bara min, och smärtan jag känner är bara min och vart jag än går så är världen en spegel.

Eller…

Eller så behåller jag mitt gruskorn, vårdar det, och uppmuntrar det att glimra i mitt bröst. Talar mjukt till det, och skäller på det och världen när det skaver. För känslan att vara del av allt är så mycket större, och värmer så mycket bättre än en ljummen latte.

297457_10151102942917829_128897990_n

Senast söndag den här veckan så är jag förhoppningsvis klar med flyttstädningen och kan lämna över nycklarna till mäklaren. Nu hyr jag i andra hand så, så där roligt att jag får pengar för lägenheten jag lämnar, är det tyvärr inte.

Det betyder att jag har massor att göra där på måndagen också, eftersom jag blir annan sorts människa, med andra förväntningar på mig. För det finns mycket lite som en nybliven bostadslös måste leva ner till.

För det första så är det ju bara att sluta röka, det skulle ju vara rent skamligt om jag som både bostadslös och arbetslös rökte upp journalisters dyra skattepengar och inte snodde dem hederligt via en miljonbonus eller två medan jag säger upp personal nu när det är så svåra tider.

Så måste jag slänga de där skorna jag köpte på rea i somras, och vinterstövlarna för de är ju fortfarande hela och det vore inte alls trovärdigt om jag gick omkring med dem som bostadslös. Dessutom jag kanske måste glädja någon mediabrud genom att låta henne köpa nya åt mig, och det gör hon ju inte med de här stövlarna. Man måste tänka på andras känslor. För att inte tala om de där klänningarna som jag brukar ha på bröllop eller festligheter, och så får jag ta fram mina tvättjeans från tidigt 2000 tal, och kappan jag hängt undan för att den var så sliten. Större delen av garderoben får gå i skräpkorgen direkt om jag ska kunna passa in.

Jag har ju en massa möbler också! Det ser inte bra ut. De får jag skicka till skroten. Visserligen skulle jag kunna skänka dem till myrorna eller något annat ställe där pengarna går till folk som behöver dem, men jag måste lära mig inse att jag är för fattig för att ha råd att dela med mig till andra.

Mina böcker och skolpapper kan jag ju inte heller ha kvar, för min ambitionsnivå att vilja lära mig något för det rena nöjet skull, kommer ju att sjunka naturligt. (får jag väl hoppas!) För att inte tala om orealistiska idéer om utbildning, så dem behöver jag inte. Jag vill ju inte reta upp någon skolminister med att verka intresserad av teoretiska ämnen.

Den lilla summan som sitter på min konto får jag ta ut och bränna upp. Kanske jag kan spara en femtiolapp? Det borde inte sticka någon i ögonen, jag vill ju inte att de tror att jag skulle ha för mycket pengar att röra mig med, och jag har ju inte råd att ge bort dem till någon annan som har nytta av dem.

Min vänskapskrets är ju verkligen inte några jag kan behålla kontakten med. De har ju jobb och bostad många av dem. Då skulle det ju verka som om jag hade ett socialt nätverk och det har bara bostadslösa med varandra där de sitter i varsitt gathörn utan att egentligen umgås. Jag borde kanske gå med i någon av de där ligorna som moderaterna talar om? Bara tanken att jag som bostadslös skulle ha vänner och familj som bor och jobbar svindlar redan nu. Lilla jag, med så fina vänner, det går ju inte.

Dessutom borde jag skaffa mig en diagnos och ett riktigt avancerat beroende så att det inte verkar att jag hamnat på gatan utan att vara psykiskt sjuk eller knarkare. För jag kan inte vara bostadslös bara för att jag är utan bostad, det vore inte realistiskt att det inte var någon svaghet hos mig som satte mig där. Bara tanken är ju sårande för var sunt fungerande journalist.

Åkkortet borde jag slänga redan nu, för jag kommer inte ha råd att åka tunnelbana så fattig som jag kommer att vara.

Mitt politiska engagemang blir det ju inte tal om att fortsätta med. Jag kommer ju vara så fattig att jag bara har råd att tänka på mig själv. Förresten kommer jag att tappa kunskap om sånt som inte handlar om trasiga kläder och mat.

Rösta är nog lika bra att låta bli också, jag kommer ju bli så outbildad ekonomiskt så jag har nog ingen åsikt om räntesatserna på en upp över öronen belånad villa på Solsidan som jag inte har. Nej, politik kommer jag inte att förstå.

Resa får jag sluta drömma om, för riktiga bostadslösa och arbetslösa drömmer inte. De kämpar på i sina trasiga skor utan att gnälla, och fäller ner blicken när de möter någon med bättre människovärde, bil i innerstaden och jobb inom media. Allt för att motarbeta min dåliga bostadslösa, arbetslösa karaktär som jag automatiskt kommer att få, som kommer få mig att älska att gå på bidrag och aldrig få tjäna egna pengar.

Riktiga bostadslösa och arbetslösa drömmer om att rika mediapersonligheter bjuder dem på en meny från Donken. Tur är väl det, om jag får pengar då så går det säkert bara till knark, det är bra det finns fint, klokt folk som ser till att jag kommer hålla mig borta från dåligheter.

Det är då en himla tur att jag inte har barn! Det skulle ju fullständigt sänka min trovärdighet. Kan ni tänka er att det skulle finnas hemlösa, arbetslösa barn i Sverige? Det är ju bara tokigt PKsnack från kulturmarxister. Det såg jag på Uppdrag Granskning.

Mobilen får jag slänga, kanske kan jag hämta upp någon Nokia från 2002 när de ger bort dem, men tänk om det kommer bloggerskor och spänner ögonen i mig om jag pratar i den på offentlig plats? Nej, det är bäst att låta bli. Jag skulle säkert bli frestad att ringa någon av mina gamla vänner, och bryta den naturliga  hiearkin, det vore illa.

Det är inte så mörkt som det ser ut. Faktum är att jag är tacksam för att få veta hur jag ska bete mig, för om jag ska försöka passa in i en massa av människor som inte finns egentligen och inte störa bilden av vårt vackra klasslösa rika Sverige som är i kris, så vill jag inte sticka ut.

Jag vill vara den som tar sin naturliga plats längst ner i det klassslösa rika och vackra Sverige som är i kris, så att jag inte stör någon bättre bemedlads vardag. Jag räknar med att det går ganska snabbt att lära mig av med dumheter som drömmar, åsikter, stolthet, ambitioner människovärde och att ha min egen röst.

Dessutom vet Cissi Wallin hur man söker jobb, och det är ju jättebra eftersom jag kommer att ha glömt det, antagligen redan har glömt det som arbetslös. Därför tänker jag gå en kurs hos henne och jag lovar att inte betala på tunnelbanan på vägen dit. och jag lovar att veta min plats som arbetslös under denna guru på arbetsmarknad.

Då kommer jag att få ett jobb med hennes expertis, och då kommer jag kanske få bli människa igen som det inte är accepterat att slänga ut tanklösa, föraktfulla fördomar på utan att skämmas.

Det finns en person som jag vet förstår titeln innan han läst texten, eftersom han bär en själv. (Ni är säkert fler, och på grund av osynlighetsmanteln så har jag missat att ni bär en. Jag ber tusen gånger om ursäkt och ska bättra mig.)

Vi talade om att, trots att alla i ens vänskapskrets kunde vara  i luven på varandra så kunde vi vandra mellan de olika lägren och ingen frågade oss någonsin på vilken sida vi stod. Ingen klandrade oss för att vi fortfarande behöll vänskap eller bekantskap med deras motståndare. Ingen dömde oss för att vi inte dömde. Det är en positiv erfarenhet att se att jag själv kan välja mina vänner, och att de inte hade några uttalade problem med mina val. En sorts frihet.

Det finns andra fördelar med osynlighetmanteln, som att den verka skydda mot obehagligheter i allmänhet. Som att jag gått förbi en plats i två års tid och någon pekar ut den senare som ett ställe för olagliga affärer, med tillägget:

”De tittade alltid så argt när jag gick förbi.”

Personligen kan jag minnas ett tillfälle från den platsen när någon betedde sig underligt. De tittade aldrig på mig, och om de gjorde det utan att jag såg det så upplevde jag det aldrig för hotfullt. Jag kände det mer som om jag gled in i skuggarna och kunde betrakta dem i lugn och ro. Det är naturligtvis inget vidare bevis eftersom vi ser det vi vill se. Det kan vara så enkelt att hen letade efter förövare och såg något annat jag såg.

Det finns flera andra tillfällen där jag har befunnit mig i hetluft, ibland varit deltagande, men det är som om det viner runtom kring mig. I slutändan är det som om jag varit åhörare, inte mitt i händelsen. Jag kan få händelsen berättad för mig efteråt.

Vid andra tillfällen har jag handlat fel medvetet, eller vägrat gå med på något som känns orättvist. Under ett års tid kom jag en timme eller en och halv timme försent varje morgon till ett fas 3 liknande arragemang som Skellefteå kommun höll i.  Jag skulle arbeta i resturangen åtta timmar om dagen för ca 4000 kr i månaden. När vi frågade om utbildning fick vi svaret att det handlade om ett arbete, och när vi då bad en riktig lön, så fick vi svaret att det var en utbildning. Urkraft hette projektet, för er som kommer ihåg det och bodde i Skellefteå då.

Det, och att jag vid ett tillfälle försökt byta till ett annat projekt och lämnat ansvarigs kontor med en klapp på huvudet blev följden att jag som är morgontrött vägrade släpa mig upp sex och gick upp åtta. (jag hade heder nog att inte lämna mina arbetskamrater i sticket helt)

Jag struntade i att klä mig prydligt och gick som den grungare jag var ; drog resturangens skjorta över ett par sönderfallande jeans. Klampade omkring i mina Martens. Inte ett klagomål som nådde mina öron, inte en sur min det sista halvåret jag blev kvar. Inte ens från de som kom varje morgon och var där åtta, halv nio. Ingen som frågade varför.

Kan hända att osynlighetsmanteln skapar blindhet hos både den som bär den och de som kommer utifrån. Det finns fördelar och tryggheter med den, det är lätt att gömma sig i den även om du inte är medveten om den. Den är lätt att fastna i. Det är lätt att inte synas i den. Det är inte lätt att synas i den.

En av de saker jag tycker riktigt illa om är att bli undanhållen information jag har nytta av socialt och praktiskt, när det egentligen är något som det inte finns anledning att undanhålla. Oftast beror det på antingen en handling där status vederläggs, eller ett kontrollfreaksmonster i någons huvud som inte förstår att det kan skada.

Eftersom mitt kontrollsfreaksmonster tillhör den sortens monster som vill veta så mycket som möjligt för översikten och detaljerna så är det vansinnigt irriterande. Jag vill också veta, få reaktion i den stunden informationen är aktuell, så att jag kan agera, eller låta bli. Mest vill jag veta.

Med osynligthetsmanteln på blir det rätt många såna irriterade stunder.

”Jag vill inte dra in dig, du har så mycket ändå.” Jaha, jaså…eh vá?

”Det behöver inte du ha koll på, fixa klart det där andra och berätta hur det gick.” Nähä, varför inte och varför behöver du veta det, det är ju mitt ansvar?

”Bry dig inte om det, hen tar hand om det.” Gav du just bort det ansvar jag kämpat för att få? Tack så mycket.

”Jag ville inte berätta något för det fanns inget du kunde göra.” Om du hade sagt något så hade vi vetat på riktigt, tack för förtroendet.

”Alla visste inte, bara hen, hen, hen, hen och hen. Hen fick också reda på det idag.” Ska jag känna mig utvald, ihopklumpad eller bortstött?

”Jag berättar mer om det senare.” Jag frågade nu, för att jag behövde veta nu.

And so on…

Naturligtvis kan jag inte klandra varenda människa som uttalat något liknande, det finns situationer där den här sortens fraser har sin plats. Jag har uttalat dem själv. Det gör det inte mindre vansinnigt irriterande när det sker då det är opassande, eller helt enkelt fel. Det får också oss osynlighetsmantelbärare att sluta den tätare omkring, ta ett steg åt sidan, och riskerar att överge vårt engagemang. För att det är lönlöst att tala för döva öron.

Det är svårt att se igenom en osynlighetsmantel, ibland så svårt att den som tittar projicerar sin egen bild på osynlighetstyget i brist på bättre, och varje gång denne ser hen som bär osynlighetsmantel så ser den bara sin projektion och tror att denne ser igenom.

Projektionen är förvrängd och oftast mindre  och suddigare än personen. Den som projicerar upplever detta som en sanning, medan den som inte syns upplever sig vara missförstådd, eller rent av en projektion även utan mantel om det vill sig illa.

Det finns som tur är människor ser igenom osynlighetsmanteln. Kanske har de burit en själva. Kanske är de bara extra observanta. Kanske är det någon som är väldigt lik dig. Kanske bär de på någon speciell sorts magi för att kunna trolla bort mantlar, för när det händer så växer du, och du vet och kan ana vad du skulle kunna göra för att påverka din omgivning.

Kanske rent av lysa om du vågar utmana dina egna krafter. Plötsligt känns det inte naket utan manteln, utan att den lysande kraften som du känner pulsera i dig under manteln, och beklagar att ingen tar tillvara, kan erövra världen om du är beredd att ta konsekvenserna.

Oftast är det handlingar som de här magiska människorna bara gör automatiskt, ibland är det medvetna sådana.

När en lärare ger dig en bok för att hen tycker att du behöver utmaningar och du blir glad över att få en extra läxa för att du känner dig sedd och utvald. När någon slåss för att med dig i en styrelse eller hänvisar till dig på ett möte.

När människor kommer och frågar om råd, stöd, åsikter eller kunskaper. När någon kommer till din undsättning i socialt trängd situation. Få ett förtroende.  När någon någon berättar en sanning.

När någon tittar på dig och du vet att den människan ser dig. Genom osynlighetsmantel och allt. Hur du vet, vet du inte, men du bara vet.

Det händer att jag nästan blir lite glad när ett troll börjar bli otrevligt, (nu blir de det sällan, men det händer att de blir dryga och sura) eller flera av dem gaddar ihop sig. Då kommer känslan, att även om de här trollen har glömt vad som sagts dagen efter, så betyder mina ord något i den här stunden, och jag är medveten om att nästan 250 personer kan läsa mina svar. I en liknande situation, när någon lägger sig i, som tycker som jag, retweetar eller håller med, så får jag också känslan av att även jag kan göra skillnad.

Så nu har jag kommit där jag var när jag började skriva. Jag har närmat mig den punkt där jag själv kan välja.

Ska jag bära osynlighetsmanteln och slippa alla de konflikter som kommer att komma när jag visar mig och missa den uppskattning jag får för att människor ibland förväxlar den med medgörlighet. Ska jag fortsätta slippa eller bli fråntagen ansvar, och uppdrag som jag kan växa i?

Ska jag ta av den, lysa, synas och höras, och ta världen med storm? Mitt i händelsernas centrum där konsekvenserna inte kommer att gå mig förbi och där jag är mottaglig, och blir mottagen i ont och gott?

Helt ärligt så vet jag inte hur stor kraft jag har, om den är ljus eller mörk. Jag vet bara att den kan förändra allt.

(Ta hand om era osynlighetsbärande vänner, och om ni misstänker att ni projicerar, stanna till och titta en gång till. Ordentligt den här gången.)

Det gör inte ont varje gång jag tänker på dig lillebror. De flesta av gångerna jag  tänker på dig känner jag värme, kärlek, saknad och frustration. Dumma, bästa lillebror, dumma, kloka, envisa, lillebror. Allra, allra bästa Benny i hela världen.

Älskade lillebror, sitter du bredvid mig och tittar på den här teveserien jag skulle vilja visa dig för att du skulle tycka om den? Om jag sätter mig och tvingar mig igenom Tranformersfilmerna, gör du mig sällskap då? När jag köpte munkar på din födelsedag, såg du det, och förstod du att jag gjorde för att det har med ett minne att göra? Ser du när jag plockar upp julklappar i affären dagarna innan jul och tänker att det vore en perfekt present till dig, och sedan lägger tillbaka det för att jag inte kan ge dig det?

Minns du tillsammans med mig, när jag gläds av minnet när vi stod under en löjligt klar stjärnhimmel och diskuterade liv och död och livet i universum? Du hade bara en t-shirt på dig och vägrade lyssna på mig när jag sade att det var minusgrader och du borde ta på dig en tröja.

Det gör inte alltid ont att tänka på dig, allra mest känner jag kärlek. Ibland blir jag riktigt glad.

Det gör ont att tänka på dig när jag försöker förstå vad du kände. Det gör att jag går sönder varje gång, och istället börjar jag fundera på vad vi missade att göra för att du skulle tycka att det var värt att stanna. Fast hur ska jag veta vad jag ska ångra om jag inte vet vad du kände?

Ska jag ångra att vi släppte iväg dig till skolan i nio år där lärare var oförstående och dina klasskamrater elaka, och du gick ändå varje morgon?

Ska jag ångra att jag inte kidnappade dig till ner Stockholm så att du och jag kunde snubbla på varandra i mitt pyttelilla studentrum medan du hittade jobb och lägenhet?

Ska jag ångra de tidpunkter jag sade att det inte gick för att jag tyckte att jag bodde så tokigt?

Ska jag ångra att jag inte tjyvläste dina dagböcker innan du hann bränna dem? Hade det hjälpt mig att agera, och reagera klokare tidigare om jag hade svikit det förtroendet?

Ska jag ångra att jag inte hörde av mig tillräckligt ofta, och inte i tid?

Vad ska jag ångra? Vilka tidpunkter ska jag ångra?

Det gör inte alltid ont att tänka på dig. Det kan hända att andra tror att det bara är smärta. Det kan hända att andra tror att du tog livet av dig för många år sedan, fast det ibland känns som alldeles nyligen.

Det som gör ont att tänka på är den där knuten du måste haft i magen på väg till skolan alla år. Den där knuten i magen när vi tjatade om att du måste komma ut lite, när vi gav vad vi trodde var goda råd. Den där knuten i magen när vi grälade och jag sade elaka saker och inte förstod. Den knuten i magen när du tänkte på den där flickan som du inte trodde att du kunde få.

Vi hittade brevet sönderrivet och gömt, men inte slängt eller brännt. Innerliga känslor vackert formulerade, och med en ledsam avslutning av otillräcklighet. Den som skriver den sortens brev har mycket mer att erbjuda än de som aldrig älskar. Den som skrev det brevet hade kunnat fått flickan han älskade om bara hon hade fått se det.

Det gör inte bara ont att tänka på dig älskade, hemliga Benny, ibland blir jag så otroligt stolt. Vad än du fick höra av ogina, självupptagna människor, och vad du än hörde när jag inte kunde uttrycka det jag borde ha gjort, så hörde vi aldrig annat än gott om dig. Du är älskad och saknad, och världen hade behövt dig.

Jag vågar ännu inte tänka ordentligt på det som smärtar mest fast jag egentligen kanske borde. Istället ägnar jag resten av natten i soffan och tittar på Firefly tills jag stupar. Du får gärna göra mig sällskap, för det var också en anledning varför jag valde just det.