Arkiv för kategori ‘Fattigdom’

2840407_570_321

Jag ska berätta en hemlighet: framtidstro och kunna vara stark och veta att du kan genomföra förändringar bygger på att det finns en övertygelse om att det finns ett slut på den svåra tiden, då är det möjligt att uthärda.
När du har kämpat och slutet inte visar sig, eller att du ser hur du skulle nå slutet men möts av människor, myndigheter som talar om för dig att du inte ska vara så girig i den dåliga ställningen du befinner dig, så slocknar det där ljuset du bar med dig. Speciellt om det sker gång på gång, och det är inte lätt att vara tacksam mot människor som stjäl dina drömmar och som förminskar dig och dina framtidsplaner. Inte alls.
Det är precis lika svårt att ge upp hoppet om förändring som att be om ursäkt för sin strävan efter den, och det där ljuset som slocknade blir en liten kolbit som ligger och skaver. Den börjar att glöda bara den får syre.

Därför tror jag inte på dem som säger att de inte har något att förlora. Jag tror på att de känner så, att världen omkring agerar så, att det är vad de möter, men jag tror att de har mycket mer att förlora än de vet, och därför tror jag det finns annat att vinna också.

De måste bara få veta det, och att vi vill ha deras strävan.

Det borde stå klart för dem som faktiskt har en massa materiellt att förlora att deras materiella ägodelar och förmånliga arbete står betydligt tryggare när hoppet inte skaver som en kolbit i skon på oss andra om de inte stampar ner på vår strävan.

Ännu hellre bör de väl se sig om och se om verklighetens folk  som gav dem en dunk på axeln inte har en kniv i handen, för det var inte vi som skar av livlinorna för oss.

Det borde inte vara en hemlighet. Värst bevarade hemligheten någonsin.

Fattigdomsdiskussionen börjar likna den om rasism och sexism på många sätt och jag kommer på mig själv att behandla den annorlunda. På fel sätt, och jag tror att vi har glömt självklara saker som generationer visste innan oss. De som tog oss upp ur en liknande, men då tyngre struktur. Vi har möjlighet att vända det.

Vi har köpt borgarnas idébild för att vi helt enkelt lever i det samhälle som de har skapat. Precis som de patriarkala strukturerna, precis som den strukturella rasismen.

Jag har fullständigt gått i fällan, fast jag själv tillhör och har tillhört oss som kallas fattiga länge. Det är inte kul att tänka så om sig själv, men jag måste faktiskt förstå att jag inte haft har en regelbunden inkomst från ett vettigt betalt fast jobb någonsin.

Jag har bollat räkningar och kronor och ören, inte kunnat sova, mått riktigt psykiskt dåligt pga det enkla skälet att pengarna inte räcker till, inte ens när jag har jobbat. När det blivit över något så har jag varit tvungen att räkna på varenda krona för att kunna göra något roligt som kostar . Baksmällan dagen efter är ochvar att jag brände nästan tvåhundra kronor som inte gick till något klokt, pengar som hade räckte längre om jag lagt det på något annat.

Om ens underbara vänner bjudit eller lånat dig pengar så växer den mentala emotionella skulden, och frågan om du någonsin kan betala tillbaka det ökar ångesten. Även om du hade en underbar kväll och du kände dig som en normal människa för en gångs skull, en medborgare som konsumerar för att må bra. Som ALLA andra.

Där finns vetskapen om att anmärkningarna och betalningarna från kronofogden hopar sig och växer. Du vet att även om du lyckas betala av allt i långsam takt, så betyder det att du inte kommer att få ett telefonabonnemang förrän om tio år.  Räkningarna är inte färdigbetalda så det kan vara ännu längre.

Jag har fått ångestattacker när ännu en räkning ramlat in och inte orkat öppna den förrän senare för att det har känts som om jag ska gå sönder om jag ser innehållet och jag vet att det aldrig tar slut.

Jag har varit tvungen att välja mellan SL kort och fackavgift, och stått utan backning vid orättvisor på arbeten.

Jag har fått höra hur svåra tider det är, att det är så svårt att få nytt jobb och att jag måste vara rädd om jobbet jag har, när jag tackat nej till att jobba en helg.

Du vet att du inte ens har råd att dö. För du har inte haft råd med en försäkring som kan hjälpa dina anhöriga med pengar och dina skulder kommer vara obetalda för evigt.

Längtan efter ha ”samma standard som ALLA andra” och det pinsamma att inte  kunna leva upp till något bisarrt materiellt ideal som är omöjligt att uppnå när du har en lön på 11000 kr i månaden. Samtidigt får du räkningar från den tiden då du inte hade den här lönen. Tänka att jag borde kunna handla på rean för skojs skull fast jag inte behöver något nytt, jag borde kunna äta mat ute för hundrafemtio kronor, även om jag har mat hemma. Jag borde kunna gå bio eller konsert tre gånger i månaden bara för att det verkar trevligt.

Jag borde kunna åka utomlands någon gång bara för att; har du inte varit utomlands så vet du inget om världen. Även om du bara hänger vid poolen. Du kan aldrig delta på riktigt i de här diskussioner, bara uttrycka önskningar som möts med blickar som vänds bort.

Vad gör jag för fel som inte kan göra allt det här? Jag borde ha högre ambitioner? Jag borde ha lägre ambitioner och vara beredd att förödmjuka mig mer, då kan kan få känna mig som människa igen. Jag borde inte vara kinkig, andra är ju inte det. Jag borde offra mer, så får jag mer…

Jag har gått till soc och manglats och ifrågasatts som person; om jag var värdig, om jag var ödmjuk nog för att hjälp. Var inte uppkäftig, var inte ärlig, ljug inte, var prydlig, men se inte som om du har pengar, ifrågasätt inte organisationen eller besluten. Våldtäkten på min stolthet och min framtidstro när handläggaren lägger kopiorna av kontoutdrag för tre månader på bordet, och pekar på en utbetalning och frågar vad det är för utbetalning.

När jag svarar att det är en betald privatskuld och får frågan, hur hade du råd med det? Har du någon annan inkomst du inte redovisat? Jag har fått redogöra för varför jag behöver ett SL kort, mer eller mindre bevisa att jag inte försöker lura dem på 700 kr.

Jag har blivit kallad arbetsskygg en månad efter jag förlorat jobbet och blivit ifrågasatt om jag slutade själv eller inte, för att det kunde påverka om jag förtjänade hjälp eller inte. Vid samma tillfälle fick jag också veta att det inte bara var att komma till Soc och begära att på leva andra hårt arbetande skattebetalares pengar hur som helst.

Jag har tvingats att sitta och klistra som på en dagisplats, där människor som har villa i Täby ska hjälpa mig att hitta mig själv samtidigt som de pratar pedagogiskt långsamt till alla vuxna på kursen för att vi ska förstå. Annars fick jag inga pengar.

Jag har blivit blivit ifrågasatt om hur engagerad jag är och tvungen att bevisa att jag inte kan påverka naturkrafterna och tåguppehållen i samband stormen Gudrun, och därmed förlorat min rätt till bidrag för att jag missade en timme på Jobbtorget efter julen. Jag fick frågan: varför köpte du inte ny biljett?

Jag har citerat deras egen broschyr om att ”vi tillsammans diskuterar dina aktiviteter” och fått höra att det vi skulle diskutera var obligatoriskt. Gör som vi säger annars får du inga pengar.

Jag har kopierat tusen och åter tusen dokument som ska visa att jag är en hederlig person och inte vill blåsa kommunen på ett par tusen i månaden som jag har rätt till. Användes samma misstänksamhet mot banker och privata vårdföretag så skulle vi inte problem med stadskassan alls.

Inte ens den bästa handläggaren i världen kan påverka strukturen på soc, de finns nämligen, och tvingas följa regler de inte vill följa, och så många verkar rädda. Borgarnas styre märks så väl där; skuldbelägg den som för stunden behöver hjälp. Skuldbelägg den som vill hjälpa.

Jag har gått igenom allt det där, så varför var jag aldrig stolt över att jag faktiskt mentalt fortfarande lever, att jag kämpade mot alla dessa fördomar och finns kvar här som jag? Varför är jag inte stolt över att det inte knäckte mig, trots att jag mådde riktigt psykiskt illa, förstår jag inte att det krävs mod att fortsätta?

Varför var och är jag inte så stolt som jag borde över att jag varit en magiker på att vända på slantarna, och inte är en korrumperad kommunpolitiker som suger ut välfärden?

Vi är alla stolta över någon annan som kämpar, imponerande över deras styrka, men är alldeles för duktiga på att skämmas, och dra på oss tagelskjortan och när någon berättar att vi är duktiga och fantastiska blir vi nästan arga, kanske till och med känner oss mer värdelösa för att vi tror kriterierna för god människa är någon med stadig ekonomi. Det vi har lärt oss från andra, från samhället.

Så slår vi bort komplimangen, och förebrår oss istället för att vi lade 70 kronor på godis. Så skulle aldrig en god människa med stadig ekonomi göra?

Livet ser inte ut så, livet är inte stadigt, och vi borde väl om något vara stolta även mitt i stormen att vi fortfarande styr vår båt? När andra försöker ta över, så borde den stoltheten ge oss kraft att slänga hen över bord?

Jag har burit offerkofta, tagelskjorta, men förnekar mig min rättmätiga cape . Så gör också människor som jag känner som jag vill ge cape, de säger tack men…och lägger den längst in garderoben. Kanske sedan, säger de, när jag är på stabilt vatten, då förtjänar jag den.

Fast en hjälte är en hjälte även mitt i striden, då hjältemodet behövs som bäst.

Jag förtjänar min blodröda cape varje gång någon försöker tala om för mig att jag är mindre värd och borde vara mer ödmjuk, tacksam eller försöker utmåla mig som offer utan egen vilja, och jag ändå bevarar mig själv och min framtidstro. Varje gång någon berättar nästan förolämpat att jag inte bör ha samma drömmar om trygghet och frihet som de tar förgivet för sig själva, för att såna som jag kan ändå inte få det; så förtjänar jag min blodröda cape för att jag ens låtsas lyssna på dem.

Så nu måste jag be ursäkt, för jag borde ha vetat det här.

För den hjälte som jag i hela livet har lagt cape över hennes axlar är min mamma, och jag borde då veta bättre än att ge bort bara en offerkofta till de jag inte inte känner som går igenom samma sak.

Jag gör det inte när jag pratar rasism, eller sexism, varför ska jag göra det nu?

Jag ska inte sprida skammen något mer, för den är falsk. Skammen är påhitt från dem som redan har, det är deras skam. Inte vår.

Förlåt, jag ska inte göra om det.

Ni är hjältar och jag vill att ni ska förstå det, och ta er till det och vara stolta över det.

Istället för att bara berätta för varandra hur skamfullt det skulle vara att vara människa bara för att vi inte är människor med besparingar på banken så tar vi stoltheten tillbaka. Vi har makt precis som de som satte det här landet på fötter en gång i tiden. De förändrade allt.

Framför allt ni magiker och hjältar som har barn : Ni är värda mer än miljoner Reinfeldts, Bildtar och Lööfar och tusen miljoner Caremadirektörer för det är ni som håller upp samhället och ser till att vi inte störtar ner i avgrunden.

Det ni gör för era barn, varenda uppoffring, varje uppfinning, varje hoppfull tanke är mäktig och viktig för framtiden och ni är hjältar varje dag.

Ni är fantastiska och skräckinjagande i ert mod och uthållighet.

Var stolta.

Jag har sett Uppdrags Gransknings reportage om barnfattigdom. (insert valfri facepalmbild här)

Jag vill ha sagt att jag kommer att använda ordet fattigdom, för att ordet barnfattigdom inte förstärker barns utsatta ställning, utan snarare drar uppmärksamheten från att deras fattigdom nästan alltid är förknippad med vuxna de har omkring sig. Dessutom, så var det inte det reportaget ens försökte handla om.

Inte heller kommer jag att använda ekonomiskt utsatta eller relativ fattigdom annat än om jag är ironisk eller vill ha något elakt sagt om de växande klassklyftorna och föraktet för andra människor rättigheter. De är alldeles för kliniska och vaga för att bidra på något sätt till förändring till det bättre. Undanflykter snarare.

Var ska jag börja?

Jag börjar med att berätta att jag tycker att Uppdrag granskning från och till är ett riktigt bra program.

Det bästa exemplet nu är avsnittet där de besökte en liten ort dit några flyktingar skulle komma och bo. Rykten gick om snatterier, stöld och våldsamheter som skulle följa, redan innan de anlänt så visste folk i byn hur det var. För det hade de minsann hört.

I hela samhället fanns en tydlig bild hur detta hot utifrån såg ut, betedde sig. Det fanns förväntningar hur människor från en annan värld än folket i det lilla samhället skulle vara. För att de tilldelades en gruppmentalitet ingen av individerna i den gruppen hade valt själva, utan folket i den lilla byn.Bit för bit så raserades fördomarna som byggts upp om människorna som skulle komma.

Rykten visade sig inte vara fakta, källorna obefintliga och det visade sig, till allas förvåning, vara människor som flytt från krig och död som kom, inte våldsmän och latmaskar. De visade sig till och med vara riktigt trevliga. De var ju sådana man gärna bjöd in och firade midsommar med . Det var ett bra reportage, inte bara för att det avslöjade strukturen kring rasismen i samhället, utan för att det gav hopp om förändring.

Att rapportera om vanvård inom äldreomsorgen, diktaturer och svenska företag, om migrationsverkets härjningar, kommunpolitiker med miljonbonusar är något vi andra inte kommer att kunna göra på samma sätt som en journalist på SVT. De flesta av oss har inte de tillgångarna licenspengarna ger, kunskapen om research, kontakterna för att vi ska kunna höras. Det finns också många av oss som inte syns för blotta ögat för större delen av oss andra, vi som har råd att synas utan att förlora allt.

Så många röster som inte kan höras om inte andra kan agera megafon.

Det här skapar ett förtroende och ett ansvar, och det bröt Janne Josefsson när han bestämde sig för att bevisa att det inte finns fattigdom i Sverige, för fattiga ser inte ut som han har bestämt att de ser ut.

De ligger inte med trasiga kläder och tomma uppblåsta magar och väntar på att dö.

De niger inte bara och säger tack, tack och förlåt.

De ursäktar inte sin existens.

De röker upp Janne Josefssons surt förvärvade skattepengar!

Nu vet inte jag hur snåla SVT är och om Janne Josefsson varit tvungen att sluta röka på grund av egna semesterresor, men att stå och skylla en vuxen människa för att vara dålig mor för att hon röker är väl att gå lite väl långt.

Faktum är att när du är fattig,(=har skitont om pengar och när du säger att pengarna är slut så är de slut. Finns inte. Du har inga besparingar att tulla lite på. Pengarna finns inte. De. Är. Slut.) så går inte de där sparade cigarettpengarna till de där trevliga sakerna, utan till andra utgifter, och ännu en och ännu en.

Du kan jaga de där utgifterna i evighet med en femtilapp hit och dit, de försvinner inte. För du har aldrig tillräckligt med pengar att betala av dem.

Det är nämligen så att det är dyrare att vara fattig än erkänd SVT reporter. Eftersom en SVT reporter kan planera sin ekonomi utifrån sin SVT reporterlön.

Som t.ex. att spara.

Nej, Janne Josefsson det går inte att spara pengar om du går på Soc.

Soc beräkningar täcker det precis nödvändigaste, inklusive lyxartiklar som en teve för samhällsinformation från SVT:s Uppdrag granskning tex, och telefon, bredband ingår här och var. Och skulle det nu vara så att du fick några slantar över, så kan du inte sätta in dem någonstans i ett sparande för det räknar Soc som inkomst och drar av det från kommande månad om de får syn på dem på ditt konto. Du skulle dessutom bli ifrågasatt varifrån pengarna kom och varför du inte har berättat att du hade dem.

Janne Josefsson moraliserade också över att folk skickade pengar till sina familjer i andra länder.

Jag upprepar: sina familjer i andra länder. Där familjen med stor chans lever på den fattigdomsnivå som Janne skulle acceptera. Hans slutledning var att fattigdom kan väl verkligen inte vara att dela med sig, det ska väl en fattig inte ha råd med. Det är en underlig inställning från en man som tror att du spara när du går existensminimum.

”Du får ut 12.000 kronor netto i handen utan att prestera något?”

/Janne Josefsson Reporter på SVT:s uppdrag granskning till en ensamstående med 2 barn och ett på väg.

Behöver jag kommentera den här Reinfeldtska repliken?

Behöver jag verkligen nämna att jag sett väldigt snarlika kommentarer på nätet, presenterade som fakta av SD troll i Aftonbladets kommentatorfält?

Behöver jag verkligen berätta efter så många artiklar om sjukskrivningar och om Socialförvaltningens som skrivits, (eller vad det heter där ni bor) om allt arbete som går åt för att bevisa att du är en strävsam, tacksam fattig nog för att få hjälp, och den tid det stjäl så att du inte har tid att ta dig ur fattigdomen, för att du ständigt måste visa att du vill det annars för du ingen hjälp?

Tydligare än så kan det inte bli att han inte vet på hur långt den summan räcker om du bara vill göra lyxiga saker som att bo inomhus. Jag lämnar den där hän för att mycket tydligare kan Janne Josefsson inte heller klargöra sin syn på hur han ser på fattigdom och människor som drabbats av den.

Inslaget har fått mycket kritik med all rätta, då det följer samma nedvärderande och föraktfulla syn på människor som i Laila Bagges blogg häromdagen. Fattiga ska inte förväntas ha samma rättigheter, eller samma materiella standard som medel och överklassen. Fattiga jobbar inte, och jobbar de ska de vara tacksamma för att de har jobb. Fattiga klär sig aldrig bra för de har de väl inte råd med, fattiga har mindre krav och mindre drömmar, och måste passas in den smala fåra som de som redan har, har förpassat dem till i sina huvuden. En oroande utveckling som sprider sig som ett gift i bristen möten med andra människor än oss själva.

Fattigdom ser olika ut i olika länder, och det är en fördel för oss här i Sverige att det vi kallar fattigdom, kan hålla oss varma, rena och förhoppningsvis friska, i den mentala påfrestningen det är att vara fattig. Vi ska inte sänka vår standard för vad vi kallar fattigdom för att anpassa det efter hur över och medelklassen ser på fattigdom.

Det är nämligen en klassfråga, inte en imagefråga.

Det är ett negativt ord, fullt med hemskt innehåll, men det är ärligt, och det är bättre att vi i innehållet lägger; rätt till tak över huvudet, mat, skola, vård, fritid och rätten att slippa förnedra sig än; svält, frusen, utanför.

Som vi önskade flyktingbarnen i reportaget om det lilla samhället, att få vara med och ta plats.

Nej Janne Josefsson, barn ligger inte och svälter på gatorna i Sverige… eller vänta ett tag, det sitter visst folk och svälter på våra gator.

De står på knä och böjer sina huvuden längs hela Drottninggatan, de gömmer sina mobiler ifall du eller Laila skulle komma förbi och blänga på dem, eller påstå att de inte presterar. Med dem kommer familjer, med familjer kommer barn. Du kanske missade dem på din väg att leta efter den där lite mer misärromantiska fattigdomen som du kan tro på?

Familjer blir vräkta från sina lägenheter för att de inte kan betala hyran, var höll du hus då? Du som ville se Charles Dickens fattigdom? Människor i för tunna skor en vinterdag?

Ensamkommande barn som tvingas gömma sig för att migrationsverket inte ska skicka tillbaka dem till det fruktansvärda de flytt från? Varför letade du inte upp dem?

Människor som arbetar för 30 kronor timmen och bor på jobbet?

Du ser du det du vill se, Janne Josefsson.

Så himla synd att du gör det genom en kamera på bästa sändningstid och sprider okunskapen vidare.