Arkiv för kategori ‘Feminism’

american-horror-story-coven

Detta är ett svar i en diskussion om Game of Thrones, där jag tipsade om tredje säsongen i AHS, Coven. Samma diskussion som alltid kommer upp när jag påpekar sexismen i GoT. Det är sjukt tröttsamt att ha samma diskussion om och om igen med allt från antifeminister till (i det här fallet) i vanliga fall rätt kloka människor. Eftersom det inte finns anledning att hänga ut någon, och för läsbarhetens skull är svaret något modifierat.

 Jag tycker att både böckerna och serien är väldigt bra. Att den utspelar sig i en patriarkal värld är väl inte fel i sig. Det man kan ha problem med är det oförblommade frossandet i nakna kvinnokroppar. Känns inte riktigt nödvändigt utan framstår mycket riktigt som gubbigt.. Nu har jag inte sett tredje säsongen av American horror story, men i andra säsongen märks väl ändå att de kvinnliga karaktärerna ofta befinner sig i underläge pga sitt kön. Och det är inte konstigt eftersom den utspelar sig under 50-talet.

Kan helt klart säga att i Coven(AHS 3) befinner sig kvinnorna inte i underläge.
Se det, du kommer inte att ångra dig. Det utspelar också i vår tid, där kvinnor är förtryckta, där kvinnors kroppar är till salu, våra livmodrar tillhör politiker, där vi är förnekade samma makt som män, rättvis behandling,  blir dödade för att vi är kvinnor, och inte erkänns rätten till samma ekonomiska ställning som männen.

Är då Coven mindre realistisk för att den inte exploaterar kvinnor, eller för att den ger oss makt?
Till skillnad från många serier kände jag mig stärkt som person från första avsnittet till sista. Fuck världen, här kommer jag! Nu ska du bli min, eller förvänta dig att bli krossad. Så himla skön känsla.
Jag kände makt och kände mig värdefull i en värld som bestämt sig för att jag förtjänar mindre makt och värde på grund av mitt kön.
Fiktion är ett vapen mot orättvisor.

När jag har tittat på GoT har jag mått dåligt, tappat hoppet om hela fiktionsindustrin, att det aldrig mer kommer finnas någon skapare av så pass kommersiell fiktion som ser kvinnor som människor.
Tänk att få helhjärtat gräva ner sig i fiktion och känna mig som fullständig människa, som norm, utan att ursäkta att min kropp exploateras, och blunda för att jag mår dåligt. Och att få slippa säga saker som: ”den är ju lite sexistisk, men då kan en gå och göra te eller något så en slipper se det, annars är det bra.”
Att något är sexistiskt är lika illa som något som är rasistiskt, och vad det gäller GoT, så gör den inget strålande jobb där heller.
Jag tror nog också att män kan må dåligt av obefogade våldtäktscener, men kvinnor har i generationer blivit matade med hotet om våldtäkt, och många, många, många, har blivit våldtagna. De kvinnor som har blivit våldtagna är också nördar. Nördar som vill liksom alla andra få gå in i andra världar för en stund. Få slippa tänka på våldtäkt, eller sextrakasserier i vardagen.

Så det är tokigt, på samma sätt som att det är fel att glamorisera rasism i fiktion.
På samma sätt stänger skaparna ute människor som vill titta.
För yngre generationer slår de fast att det finns ingenstans ni kan komma undan att förtrycka eller bli förtryckta; för det här är normen, ingå eller så duger du inte. Även i våra fantasivärldar är det normen, i fantasin där vi kan skapa vilka regler vi vill, är det fortfarande norm att förtrycka rasifierade och kvinnor, och HBTQ.
Fast vi är fullständigt fria att skapa det omvända och påverka människor positivt inom fiktionen. Som Buffy och Xena stärkt flickor och kvinnor i min generation, och Orange is the new black, verkar ha stärkt nya generationer.
Bletchley Circle är en serie som lyckas vara väldigt realistisk i sin tidskildring och trots att inga kvinnor exploateras eller utsätts för våldtäkt för att nå nästa fas i utvecklingen så skildrar den kvinnor som människor. Äkta människor lyckades också riktigt väl med att skildra alla karaktärer som människor, och inte så mycket utifrån kön.

Det är i stort sett bara män som försvara sexismen i GoT. Och de är oftast vita män.
Mycket för att de jag träffat på är vita män, och nördvärlden är full av dem. Anledningen är att det är lättare att överse med en onödig sexism eller rasism om du inte är drabbad. Så mycket lättare att överse med sexism och rasism om du inte känner det i magen när det sker även i en fiktiv värld.

Jag gjorde det felet idag senast när jag tittade på Full patte, hemskt roligt ju; dumma vi vita som inte ser hur mycket norm vi är, eller hur vi förnedrar andra. Tokskojig och smart.
Sedan läste jag en blogg:

Jag missade några väldigt viktiga saker, som vit, som norm. Och jag hade tack och lov vett att skämmas.
Om jag tillåter mig att överse med att rasifierade kände sig träffade i avsnittet, och fick en klump i magen av det och fortsätter skratta utan eftertanke alls, så är inte jag bättre än de vita män som försvarar sexismen i GoT.
Om jag inte tar till mig det så är jag världens sämsta antirasist och feminist, och det är inte vad jag nöjer mig med, eller vad som förändrar strukturer som jag vill bekämpa.
De männen är inte bättre än den norm som överser med rasism och sexism, HBTQfobi för att inte få sitt nöje förstört när de ser, läser något fiktivt. Det här är en del av en struktur, och tycker vi inte att kapitalister ska tjäna på förtryck så ska vi inte heller överse med förtryck för att vi vill njuta en timmes fiktion och låtsas som om det inte betydde något.

Någon annan som ser det mår dåligt och förlorar hopp.
Fiktionen är en del av att sprida normerna, och vi får inte fler rasifierade eller kvinnliga regissörer av att sprida en förvriden världsbild också i fiktionen, där vi lägger mycket känslor, värderingar och analyser. Fiktionen kommer åt ställen i oss själva som aldrig verkligheten kommer åt. Det vi tar till oss av fiktion kan förändra oss som människor.
Var och en som har gjort ett val, stärkt av något fiktivt, eller fått en idé från en bok eller film och bestämt sig för att pröva, vet vad jag menar.

Ett tips: om något du ser känns lite sexistiskt, men du är beredd att överse med det, kör en klassiker: byt ut kvinnor till judar, eller fråga dig om du skulle acceptera den graden av rasism i din fiktion och kan fortsätta njuta? Sexism och rasism är nämligen exakt samma sak eftersom det bygger på något vi inte kan kontrollera och inte kan välja.
Jag föddes som kvinna, trivs som kvinna, varför måste jag bli förnedrad för det?

1912129_590968527662883_638547383_n

Jag har funderat, och jag har funderat en massa.
Ända sedan i torsdags har jag funderat på något jag har funderat på innan dess, men det var inte förrän i torsdags jag hittade en tråd att dra i.

I torsdags var jag på Vänsterpartiets informationsträff inför supervalåret som jag gick på för att jag vill vara aktiv i valet och till och med våga mig på utåtriktad verksamhet, och ville ha lite mer kött på benen.
Den här träffen handlade om HBTQ och det var Hans Linde som höll i den, och jag lärde mig en hel del, och så poppade en frågeställning upp som jag då inte kunde sätta ord på i diskussionen efteråt.

För att det är inte bara att fråga alla gånger, först måste du fråga, och så fundera lite på din fråga, och sedan fråga igen om frågan är relevant efter ditt funderande:

Hur kommer det sig att ordet feminism förekommer så lite när vi talar om mänskliga rättigheter i samband med HBTQ frågor?

Vi hade en bra och intressant diskussion om surrogatmoderskap, en fråga där feministiska intressen (och klass)och HBTQ intressen möts, och framför allt riskerar att kollidera och infektera om vi inte tar vara på varandras rättigheter istället för att hävda privilegier.
Under den här timmen nämndes naturligtvis kvinnans rätt till sin egen kropp. Många sade det på olika sätt: kvinnors kroppar är inte bara kärl som vi slänger in lite befruktade kroppsdelar och vätskor i och så har vi skaffat oss en fin bebisfabrik för de som inte kan skaffa barn på egen väg.
Det är en feministisk ståndpunkt och det handlar om mänskliga rättigheter.

Å andra sidan så vill vi ju att alla oavsett läggning, ska kunna bilda familj med vem de vill utan tvingas in heterosexuella relationer, och slippa överbevisa att de är minst lika dugliga föräldrar som ett par som råkar bestå av en man och en kvinna.
En ensamstående kan ju också tänkas vilja skaffa barn, utan att behöva ingå i en ofrivillig relation. Om det då är svårt för en ensamstående kvinna att få igenom sina krav, så är det än mer omöjligt för en man. Ännu svårare för en homosexuell man. Fullkomligt omöjligt för en transexuell som inte uppfyller någon norm; vi har tvångssteriliserat människor fram nu för att de inte ska ta sig rätten att bilda familj och ha ett vanligt liv. Det är skrämmande.

Anledningen till att vi tror att barn som växer upp behöver en mamma och en pappa, är den patriarkala heteronormen som hävdar att vi besitter olika egenskaper utifrån våra kön.

De fundamentalistiska hävdar att det här är naturligt (ibland gudomligt inrättat) och något vi skulle födas med fast vi uppenbarligen möter människor som inte alls uppfyller kraven som normen ställer.
Tanken att du som barn skulle bli störd i din utveckling och få mer problem som vuxen människa för att du inte gavs chansen att få ”kvinnliga” influenser från en kvinna och de ”manliga ”influenserna från en man är absurd, men i högsta grad norm och något vi är alldeles för vana vid att tänka.

Att en ensamstående man får beröm för sitt föräldraskap, medan kvinnor får skäll då de vacklar och att vara en ”dålig mor” är långt värre någonsin än att vara en ”dålig far” är en del av normen; kvinnor är vårdande och kloka, män är auktoritära och lekfulla.
Att en man vacklar i sitt föräldraskap anses vara långt mindre förvånande och det är märkligt att fler män inte är upprörda över det. Att vara vårdande är inte styrka ur ett politiskt perspektiv, lönemässigt eller socialt, framför allt inte om du är kvinna, då förväntas du kunna det automatiskt så fort navelsträngen klippts av och du såg dagens ljus.
Du kommer att få din första dockvagn redan på dopet.
Som pojke kommer du få din första bil.
En man som löser ett problem i sitt föräldraskap betraktas som smart, inte vårdande. En man som väljer att ta ut hela sin (pappa)föräldraledighet för att få vara med sitt barn har offrat något, medan en kvinna som gör samma sak förväntas ha offrat något den dagen hon går tillbaka till arbetet.
Jag tycker också det är märkligt att inte fler kvinnor blir upprörda över att inte ses som egen individ bara för att hon skaffat barn.

Hur vi än ser på det med individuella ögon, så är det här en fråga som borde intressera HBTQ rörelsen lika mycket som feminister.

Vi måste tyvärr prata om de här två könen irriterande mycket, för det är den patriarkala heteronormen som hela tiden sätter käppar hjulet för båda våra rörelsers möjlighet att förändra. Det är den som drar ner takten. Det är den som vill förminska våra krav, kräver vår anpassning utan att ta hänsyn till om det går att leva så för alla.
Därför måste vi samarbeta, för målet är detsamma; att få leva som den du är, i trygghet och med lika rättigheter mellan alla människor utan en patriarkal norm som berättar om du är värd privilegier, eller rättigheter överhuvudtaget. Ibland har inte någon av oss ens rätt att leva.

Så länge så kallade kvinnliga egenskaper betraktas som mindre värda, ekonomiskt, socialt, politiskt så kommer det att slå mot HBTQ rörelser och mot mänskliga rättigheter för miljarder av människor. Våldet kommer fortsätta mot kvinnor, mot transexuella, homosexuella, bisexuella, till och med gothare, eller andra med egna klädkoder utanför normen, som inte har någon anknytning till varken feminism eller HBTQ drabbas av den här inskränkheten.

Förtrycket kommer att fortsätta, och våra saknade förebilder med makt, styrka och inflytande som vi vill kunna identifiera oss med för att stärka oss, kommer att fortsätta lysa med sin frånvaro, och de som lever inom heteronormen och tycker det är lajbans med bara två könsroller får heller aldrig chans att se något annat än ett skämt, en bikaraktär i en teveserie, och lite krasst: något politiskt alibi här och var.
(Ni fick ju Buffy, snygg brud är hon iaf, och Willow är ju gay, och så har ni ju Jonas Gardell och Mark Levengood, Babsan är ju skojig också, varför är ni inte nöjda, jag är ju nöjd?)

En kvinna som äntligen får bli kvinna men ses som ett skämt för att hon valt att bli kvinna, en man som äntligen får bli man som betraktas som ett hot mot manligheten, en bisexuell som vill slippa tillfrågad om trekanter av främmande människor, lesbiska som inte vill vara heterosexuella mäns porrfantasier, homosexuella män som inte vill bli tillfrågade om vem som är kvinnan i förhållandet, hen som inte vill tvingas välja kön när de registrerar sig eller när hen behöver gå på toaletten, hon och han som också är han och hon och som vill kunna klä sig efter behag men inte kan, asexuella som inte vill behöva förklara att hen inte är sjukligt frigid eller misstagit sig på sin läggning för att de hellre är utan sex, och kvinnor som vill kunna gå klädda hur de vill utan någon kallar dem hora eller säger åt dem att visa att de är kvinnor och ta av sig lite.

De är rätt många av oss (jag har säkert glömt hälften) som vinner på att feminismen har och gör framsteg, där de så kallade kvinnliga egenskaperna blir allmänna, tillgängliga för alla och lika mycket värda i makt, pengar och social status som de manliga. Det faktum att kunna säga att du är kvinna, ska väga lika tungt och spela ingen som helst roll för hur du lyckas i livet.
Vi alla riskerar att utsättas för våld, diskriminering, hat, strukturell misogyni när vi söker arbete, lägenhet, vill ha barn, eller bara få vara barn och människor.

Därför blev jag så förvånad över att ordet feminism bara dök upp två gånger i torsdags, även om det fanns feministiska beröringspunkter. Diskussionen som nu pågår blir lite ensidig från båda sidor, men jag håller med, feminismen ska inkludera HBTQ frågor. Annars kämpar vi bara för att komma halvvägs, och utan våra vänner når vi kanske inte ens dit.
För hur ska vi kunna nå ett jämlikt samhälle om vi förnekar människor  rättigheter som bryter samma normer som vi bryter och som vi vill bryta ner ?
Men HBTQ rörelserna måste också förstå att vi har gemensamma problem, och när de säger åt oss att inkludera dem, undrar jag om det är så självklart för dem att inkludera oss?
Och om det varit självklart för oss att bli inkluderade i deras kamp som en kraft att räkna med?

Diskussionen nyligen har handlat om att feminismen måste inkludera HBTQ frågeställningarna, men om det är norm för oss alla att HBTQ rörelserna, Pridearrangörer, RFSL inte förväntas, krävs på, att inkludera feminismen, så fortsätter vi ju mata patriarkatet, och heteronormen. Då fortsätter vi låta en destruktiv och farlig struktur att manipulera oss till att manipulera andra. Även inom HBTQ.

Det är två steg framåt och tre bakåt.

HBTQ har rörelserna samma problem med att bekämpa patriarkala strukturer som feminismen har, samma kärnfamiljsnorm som vi måste arbeta på med oss själva. Tvätta bort de stämplarna vi givit oss själva, de stämplar andra sätter på oss och sluta stämpla andra.

Det är i sanning ett hemskt underligt privilegium att kryssa i kvinna när jag registrerar mig någonstans, för att jag har en ruta som jag kan kryssa i, som jag normmässigt uppfyller bara genom att vara född. Jag behöver inte leta efter något annat. Samtidigt vet jag, att när jag kryssar i den rutan, så är de egenskaper jag förväntas uppfylla mindre värda än de egenskaper än de som genom sin födsel har privilegiet att kryssa i den andra där det står man.

Vi måste tyvärr prata kön ett tag till, tills vi inte behöver det längre.
Ibland blir jag riktigt less på det, vill kräkas på dumskallar som förklarar för mig att jag inte har rätt att bestämma över min kropp varken när det kommer till sex eller graviditet. Samma människor som projicerar de egenskaper de har bestämt sig för att jag har, till HBTQ människor och förklarar för dem att de är svaga individer för det.
De här människorna lever i en hederskultur som slår mot oss båda, globalt och lokalt.
Vi måste fortsätta prata kön, och visa att det är problemet, och plocka isär myten om att det bara finns två, och att ett av det inte förtjänar samma rättigheter som det andra.

Jag är feminist, och mest av allt kommer jag att skriva om den feministiska kampen för det är det jag kan bäst, men jag är alltid redo att lyssna på andras erfarenheter och försöka lära mig.

Så vill jag passa på att bjuda in till den 8 mars för alla andra, alla ni som också påverkas negativt av patriarkatet, alla ni som då och då är rädda, ledsna och arga på grund av patriarkatet. Ni är välkomna.

Det är vad vi bekämpar, nu som då, tills det försvinner. Det är vårt gemensamma mål.

Följer diskussionen om Ken Ring så där lite smått.

Ska en tro diskussionen så handlar den om att Ken Ring är en sjyst snubbe som är snäll egentligen trots att han är homofob, även om han verkar vara jag är inte homofob men, bögar är konstiga inte-alls-homofob-ju som är en homofobisk attityd som tyder på att personen lider av homofobi. Eller så är han bara dålig på att uttrycka sig, fast då även de som ogillar hans homofobiska  uttalanden faktiskt säger att han är en god musiker så så skapar den teorin frågetecken för mig.

De som jag stöter på nätet på retar sig på hur någon som nervärderar andra sätt att leva på det viset ska ursäktas med att han är snäll egentligen, han är vänster egentligen, och då är det ok att slinka med tungan, med fingrarna på tangentbordet. Ungefär som det inte var några problem för en del antirasister att en snäll snubbe som Jonas Gardell skämtade både sexistiskt och rasistiskt om en utsatt grupp.
För Jonas Gardell tillhör ju en utsatt grupp, den utsatta grupp som Ken Ring då och då uttrycker sig homofobiskt om. Och Jonas Gardell är ju folkkär och en sjyst snubbe som gick i bräschen för att föra fram kloka och bra budskap en gång i tiden, det kan ingen förneka, men sjyst snubbe eller inte, vissa saker säger en inte.

Det trista med den diskussionen var att sjysta antirasister föll till föga för en vit patriarkal norm, där feministisk kritik störde ordningen, och än värre att sjysta vänster, antirasist snubbar var alltför snabba med att prata bort de rasistiska strukturerna de vanligtvis brukar vilja påvisa.
Våra sjysta vänster antirasist snubbar blev plötsligt väldigt vita och lättkränkta, långt ifrån de analyserande antirasister vi hade vant oss vid. Lika besviken som jag blev på Jonas Gardell blev jag på dem när de förklarade att skämta måste en få göra, och de som blivit utpekade i Gardells skämt tappade plötsligt tolkningsföreträdet som utpekade. För att några sjysta snubbar, som är riktigt bra på många andra sätt, blivit kränkta över att de utsatta uttryckte sina känslor över att bli ett rasistiskt stereotypt skämt.
Debatten flyttade ifrån de som varit träffade, och varför det var fel att utmåla människor till rasistiska sterotyper, till den mycket lägre nivån: Nähä! Nu får en inte skämta i det här landet längre!
För de sjysta snubbarna möttes inte längre bara respekt från sina allierade utan kritik.
För en halv sekund i början av debatten tänkte också jag: de är ju sjysta egentligen, Jonas Gardell är ju bra egentligen. Vi vet ju det. 

Jag är socialist, och i min socialism så ingår allas rättigheter, även de 50 procent som är födda kvinnor, och alla de som är utsatta för rasistiska strukturer, och därför ingår feminism och antirasism i mitt politiska tänkande. Därför kan jag inte säga på samma förlåtande sätt som jag faktiskt gjort som för att släta över: Strindberg hade dålig kvinnosyn, men var i grunden en sjyst socialist.
Jag kan inte göra något åt Strindbergs kvinnosyn eftersom han är stendöd, men jag kan göra något åt mina allierade i nuläget, vi som vill förändra samhället tillsammans, vi som ska lita på varandra och stötta varandra mot kapitalistiskt, människofientligt och strukturellt förtryck och utnyttjande av människor. Och det gör jag, utom när vi diskuterar mäns ansvar att se sitt ansvar för det sexistiska strukturella förtrycket, för jag vet inte längre vem av de sjysta snubbarna som jag litar på, som kommer få spel när jag säger det.
Jag skulle kunna säga som med Strindberg: De vägrar erkänna sin del i en sexistisk struktur och ta ansvar för det, men annars är de bra vänstersnubbar som kämpar för allas lika värde.
Vilket är omöjligt, i och med hur jag ser på vänstern och dess skyldighet att förstå allas rättigheter och ta ansvar för sina handlingar och kämpa för allas lika värde. Det är dessutom en motsägelse. Jag köper inte den sortens motsägelser från politiska motståndare högerifrån, eller från den bruna sidan, då vore det en skam om jag tillät mina allierade stå oemotsagda.
Det skulle bara skapa fler Strindbergs, och sist det skedde splittrades kampen för allas rättigheter upp i kampen, för arbetande mäns rättigheter mot kapitalistiska vinster och kampen för kvinnors rättigheter. Socialismens allra största misstag någonsin.

Jag har en envis tro att det går att förändra människor, att få människor att förstå andras behov av rättvisa, och rättigheter. På allvar tror jag helhjärtat att om människor bara vågar lyssna till obehagligheter som att du tillhör en grupp som förtrycker, och kopplar det det till både små och stora konsekvenser så kommer förändringar ske på alla nivåer, i många fler olika miljöer.

Jag tillhör en grupp som förtrycker resten av världen, jag är medskyldig och medberoende i en struktur som förtrycker större delen av världen. Det gör inte mig till Satan, kapitalist eller fjärrstyrd dron. Tvärsom ger mina privilegier mig möjlighet att bekämpa strukturen jag tar del av inifrån, och det jag måste börja med är att lyssna, analysera, innan jag börjar fundera ut argument för att svära mig fri, för att vinna diskussionen.
Annars får vi ingen revolution, ingen förändring.

”I will never be part of a so called revolution if the revolutionary call me the problem.”

Skrev en man till mig nyligen på Facebook. Jag känner, fine, med den attityden skulle det aldrig bli en revolution eftersom du uppenbarligen är nöjd med hur det är. Du skulle bara motarbeta den revolutionen, som att avsätta en kung för att sätta dit en ny, eller rentav den gamla och behålla orättvisorna.
Håll dig borta från vår revolution.

Men det finns trots allt rätt många jag är redo att kämpa för.
Du må vara en sjyst snubbe, men du förblir bara en sjyst snubbe, tills dess du börjar lyssna. Du är bara Strindberg tills dess du förstår ditt eget ansvar. Då kan jag på allvar säga att du är en bra vänsterkamrat  som dessutom är snäll, utan jag behöver lägga till egentligen. Då kommer vi att revoltera tillsammans.

products-quote

feminist

En dag om året så firar vi våra hjältinnor som fängslades, blev misshandlade, som gick ut på gator och torg, de som höll möten, de som talade om kvinnors sexualitet och preventivmedel. Vi firar deras mod, envishet och deras kamp att förändra ett orättvist samhälle och bli betraktade som människor till sist och att få bruka mänskliga rättigheter. De var de som tvingade sig in parlament och såg till att kvinnor fick rösträtt. De som skapade opposition. De som cyklade i byxor, eller började studera med hela den patriarkala strukturen emot sig. De som bröt barriärerna. Varenda litet steg var en kamp, och det ska de hyllas för.

En global rörelse av frigörelse från vad som förväntades av en människa bara för att hon blivit född till det kön hon blev. En struktur lika tydlig som rasism, där tanken på allas lika värde skrämmer de privilegierade från vettet.

Idag förtjänar de som kämpar för kvinnors rättigheter att hyllas. De som fängslas, blir misshandlade, som går ut på gator och torg, de som håller möten, de som talar om kvinnors sexualitet och preventivmedel. Vi firar deras mod, envishet och deras kamp att förändra ett orättvist samhälle och bli betraktade som människor till sist och att få bruka mänskliga rättigheter. De är de som tvingar sig in i parlament och ser till att kvinnor får rösträtt. De som skapar opposition. De som cyklar, eller börjar studera med hela den patriarkala strukturen emot sig. De som bryter barriärerna. Varenda litet steg är en kamp, och det ska de hyllas för.

Vi har ett ansvar att fortsätta deras kamp, och om vi inte gör det så lämnar vi över en skuld till våra döttrar som tvingas genomlida samma förtryck och måste slå in samma gamla dörrar igen. Vi har ett ansvar att se till att de får råda över sina liv och sina kroppar utan att riskera sina liv, sin hälsa och sin frihet.

För kampen är långt från över. Igår rapporterades en gruppvåldtäkt, dagen innan om en våldtäkt en man begick mot sin fru, innan dess att kvinnliga konstnärer inte tillåts komma in i en mansklubb som består av män som betraktar sig som fria konstnärer, innan dess en man som ansåg sig ha rätt att undersöka sin fru för att han trodde att hennes kropp var hans. Flickor säljs för att betala av familjers skulder. Kvinnors kroppar är till salu, och vill du inte betala, så är det bara att ta för dig. Skulden ligger på kvinnan som litade på dig som medmänniska. Du är ett djur, och kan inte läsa av sociala signaler, så patriarkatets alibi försvarar dig. Det är förakt och hat.

I USA rapporteras en våldtäkt med två timmars mellanrum. Just nu, och jag har sagt det förut, dör, misshandlas, eller våldtas en kvinna av män. Precis nu, det spelar ingen roll om det är när du läser det här, eller nu när jag skriver, precis nu.

Aldrig någonsin när allt detta rapporteras talas det om kvinnohat.

När män står och berättar vad samhället ska göra med kvinnors kroppar, att abort är synd och kvinnans kropp är inte hennes att göra vad hon vill med, och ska straffas, anses inte extremt. Vidrigt, men ganska vanligt. Istället talar vi om för abort, eller mot abort, som om det inte vore kvinnans val och kroppar inblandade. Det är bisarrt. Det är är förakt, och det är hat mot kvinnor som väljer att behandla sin kropp som sin.

Så kampen fortsätter, på hemmaplan och runt om i världen och det är feminister som leder den. Av tusen skäl;

För att män inte ser kvinnor som människor.

För att i Kairo kan inte kvinnor cykla utan att råka ut för sexuella trakasserier, verbala och fysiska.

För att det finns män som skryter om att de kämpar för allas lika värde, men envist hävdar ”klass går före kön” och kan ha en lång antifeministisk harang om aggressiva feminister som borde be snällt om att få bli insläppta i kampen istället. Det är förakt och förminskande.

För att det finns män ”som kan kvinnor bättre än kvinnor själva” och säger att vi inte är riktiga kvinnor om vi påpekar motsatsen för att vi inte faller in i hans falska patriarkala definition om vad en kvinna är. Inte vad en människa är. Det är hat.

För att om jag ler artigt första gången och säger ”nej, jag är inte intresserad” istället för hugga dig med gaffel i skrevet, och skrika ”försvinn ditt pervo!” Så tolkar många män det som jag hade sagt ”om du fortsätter kommer jag att säga ja.”  Och den där handen på mitt lår kniper till som en blinkning: jag vet nog vad du menar, egentligen. Det är förakt.

För att män skryter över att de inte accepterar ett nej, men blir upprörda och känner sig träffade när vi påpekar att det gör inte våldtäktsmän heller.

För att jag bor i ett land som haft fred i över hundra år och ändå dör kvinnor för att det är accepterat att behandla kvinnor som annat än människor. Vi har haft alla chanser i världen att förändra det här. Ändå dör kvinnor, ändå säljs kvinnor, som andra klassens människa.

För att kvinnohatet är den underliggande strukturen som funnits och finns i överallt  i all form av fascism, men bland de som vill bekämpa det med.

För att feminismen alltid har skuffats undan för något annat, patriarkalt större mål, som ansetts viktigare, och därför har inte någon av de andra strukturerna inte brutits upp. Det är diskriminering.

För att vi fortfarande måste protestera idag.

För er nu som känner er diskriminerade, utestängda, fick era egos sårade av att få veta att det finns en dag om året då feminister går ut på gatorna och tycker, och tycker högt. Välkommen till patriarkatet, vill du få tyst på oss, krossa det.

För er som inte tycker att vi behagar nog för att du ska fundera på att ens lyssna. Bugger off. Vill du äta kakor och glass med oss, får du behaga oss. Det är nämligen vår dag.

Så på feminismens allra heligaste dag så önskar jag god kamp och jag är stolt över alla mina systrar världen över. Ha en fantastisk 8 mars.

stash-855-510607bbc903f

Lånad från en Palestinasida. En förebild.

Jag har själv inte…tänkte jag börja, med fortsättningen; varit utsatt för några hot i feministiska diskussioner…Nu funderar jag på varför, jag kan väl vara arg ändå? Jag har väl rätt yttra mig i frågan fast jag…ännu ett problem; varit förskonad…varför förskonad? Bara för att jag inte har blivit påhoppad av någon xenofobisk kvinnohatare som vill tysta mig genom att hota att äta delar av min kropp till frukost medan han sätter på resten av min döda lekamen, så har jag ingen anledning att be om ursäkt. Mina åsikter är lika starka även utan den erfarenheten.

Det mest personliga  jag fått till svar var nog att kallas gammal och bitter, det konstigaste var islamofascist, och det elakaste; att en man önskade att mina vänner ombord på Estelle skulle skjutas ihjäl av Israeliska flottan under en diskussion när skeppet var nära Gaza. En av dem reagerade jag på och blockade. Där har ni lågvattensmärkerna i min näthistorik.

Jag tänker vara arg ändå och kämpa för att patriarkatet ska bli ett varnande minne, som vi kommer att förundras över i historieböcker, och förfäras över hur illa en grupp människor kan agera mot en annan. Jag tänker vara förbannad över hur män vill tysta kvinnor som uttrycker sin åsikt, eller bara rapporterar aktuella händelser, och vara motkraft, och vara stöd. Även om inte de här kvinnorna känner mig, och ibland tycker helt annorlunda saker än vad jag tycker.

Jag har inte blivit hotad, utan råkat ut för ignorans, härskarmetoder, blivit kallad lilla gumman många gånger, inte fått svar på frågor och miljoner irrelevanta för ämnet frågor ställda mot mig, krävts bevisning av minsta lilla argument utan fått bevisning tillbaks, fått höra att jag inte svarat på frågor för att svaren var inte tillfredsställande,  fått höra att jag inget vet om män, eller kvinnor,  i samma mening som de berättar hur jag som kvinna fungerar, och blivit tillsagd att hålla tyst för sådana som jag tillför inte debatten något med mitt manshat.

Ett illa beteende, respektlöst. Det är ganska generella härskarmetoder som tillämpas nätet. Språket är ovårdat ibland, och vissa grepp möter både manliga och kvinnliga feminister. Skillnaden är att de manliga feministerna sällan blir klappade på huvudet, men tillskrivs kvinnliga egenskaper, eller kroppsdelar, medan kvinnliga feminister blir tillsagda att inte vara så aggressiva, negativa och bete sig naturligt. Jag har aldrig haft en diskussion med kvinna där jag sett de här tendenserna, vill bara ha det sagt.

Det jag och de allra flesta möter är det här beteendet, vi slipper hoten. Har vi haft tur? Nej. Det är som att säga att jag har haft tur som inte har blivit våldtagen. Det är inte tur, det är att människor du har mött har mänskliga sunda gränser för vad du gör mot andra. Det borde vara normen. Samma sak med hoten från män mot kvinnor på nätet, det handlar inte om tur, det handlar om att normen är uppfuckad.

Det handlar om vad män tycker att det är accepterat att säga till någon för att hon är kvinna, och att de dehumaniserar henne. De behöver inte ens fundera på om det de säger är fel, för det kommer andra män och backar upp dem, med liknande eller värre indignerade utbrott som legaliserar deras avskyvärda handling. Då spelar det ingen roll om det var något du bara slängde ur dig, för det är klart att du vet att det var fel redan när du skrev första bokstaven.

Om några av de mest hysteriska trollen jag mött, de som är obehagliga för att de har så kall, omänsklig syn på vilka människor som förtjänar att finnas och inte, kan låta bli att kalla mig skällsord och hota mig till livet, så tror jag att någon mindre hatisk klarar det också.

Låt antifemisterna och jämställdisterna ha sin uppfattning om att män är djur och inte kan behärska ilska och sexdrift, så bevisar vi andra motsatsen, nämligen att de är människor. Med moral, medmänsklighet och förnuft. För att ingen av oss vinner på att behålla den illusionen som skapats för att män ska slippa ansvar och kvinnor ska lastas för mäns uppförande.

Nu så går debatten om mäns näthat mot kvinnor ut på att vi måste stoppa hoten och hatet. Det är bra. Det som oroar mig i diskussionen är bristen på verklighetsförankring bland tyckare som tycker och förfäras som om det vore något nytt. och koncentrationen på internet. Frågan gäller just mäns hot på internet, men de som har drabbats har märkt av det utanför det lilla slutna, lite unkna rum internet kan vara ibland. I sitt dagliga liv. Det är om något en realitet i vår vardag.

Det som sägs på internet sägs i skolor och viftas bort med exakt samma argument; boys will be boys. Internet är en förlängning av livet vi lever och internet nästlar sig in tillbaka till våra liv. Vi kan inte ha en norm på nätet som säger att du som man får inte hota kvinnor, däremot negligera, sexualisera, förakta, dehumanisera, åsidosätta  försöka tysta och förminska går bra så länge det inte är straffbart. Det kommer att straffa sig i våra liv, och det gör det redan i form av sexuella trakasserier, våldtäkter, brist på rättigheter.

Vill vi bli av med hoten så måste vi sikta högre, vilket innebär att vi måste sänka toleransen och se var hoten börjar. Att be någon försvinna, säga att hon inte förtjänar yttrandefrihet och borde hålla tyst är ett hot mot en demokratisk debatt. Även sagt utan skällsord, och gömt bland argumenten. Jag är ganska van, men alla de som skulle vilja säga sin åsikt kanske inte orkar med det tröskearbete det kan vara ibland att ens få fram vad den andra vill annat än att kritisera dig och att du ska börja låta som en kvinna. Hur många är tysta fast de inte vill det?

Normen är nu att pojkar är pojkar och de beter sig så här. Accepterar vi det så kommer inte hoten upphöra, eftersom ingen av pojkarna får reda på att det var fel redan från början att betrakta sin motdebattör som mindre än människa. Det ska inte vara vardag för män att de kan förakta någon för att hon inte är man, och ta sig rätten att säga sådant de inte vågar, eller av respekt inte säger till män. Det är på nätet som i livet, en norm som måste krossas för att vi ska gå framåt och vi ska få ta del av våra rättigheter.

Kort rant på G. Fakta: jag är rädd för att bli våldtagen för att det har jag lärt mig av samhället att jag ska vara. Jag har också hånglat med folk av artighet för att inte såra deras…någonting, utan att egentligen känt för det. …därav fråga 1: är män/pojkar rädda för att våldta/våldtagit/ha gjort något mot någons annans vilja? Fråga 2: Är män/pojkar rädda för att bli våldtagna, då menar jag som ett reellt dagligt överhängande hot? (Har du någongång oroat dig för att den du har gjort något med, egentligen inte har velat, utan bara gjort det för din skull?)

Jag har killkompisar som ändrat väg från tåg/buss för att en tjej framför dem inte ska känna obehag och känna sig förföljd. Det finns en maktlöshet i makten för de som förstått innehållet i den patrialkala strukturen. De kan inte springa fram och berätta att de bara är på väg hem och råkar ha samma väg. Strukturen berövar kvinnor en rättmättig känsla av trygghet i ett land som haft fred i över 100 år. Strukturen hindrar också de män som vill att kvinnor ska ha samma känsla av trygghet att kommunicera och bryta konstruerade barriärer. Tillsammans.

Slut på rant.

Funderingar kring ungefär samma sak:

http://sjostrandsverklighet.wordpress.com/2012/06/18/funderingar-som-man-och-feminist/

Och den här är för bra för att inte spridas. En sån text jag önskar att jag hade skrivit.

http://helenahagglund.blogspot.se/2012/06/varfor-hatar-inte-vi-dem.html?spref=tw

Vi sparkar uppåt.

Publicerat: 4 mars, 2012 i Feminism, Klasskamp, Kvinnokamp

Kommentar på en FB uppdatering som kritiserade feminiska kvinnors objektifieringar av män i deras FB statusar. Det blev lite långt så det får hamna här,..

Nu vet jag inte hur illa de statusuppdateringar som jag antar objektifierar män till sexobjekt är. Det skulle väl vara en ganska naturlig utveckling egentligen, att kvinnor som så länge objektifierats gör samma sak när vi, alldeles för sakta, vinner samma priviligier.
Att vi också uttalar en sexdrift som inte förrän under 1900 talet börjat erkännas att vi har, och vi uttrycker den som subjekt är inte heller så underligt.

Män har haft en erkänd sexdrift länge, länge, länge, där det varit tillåtet med sex för sin egen njutning och att utnyttja kvinnor för det utan fördöms, eller rent av betraktas som en sjukdom, vilket det har varit i kvinnornas historia. Länge, länge länge. (Vi lever i en värld där arkeologer automatiskt går ut med att en liten staty av en gudinna med massor bröst är den första pornografiska illustrationen. Det visade sig ungefär femtio år efteråt att att hon var den folkgruppens Zeus, eller Oden.)

Männens mentala kapacitet har inte hotats på grund av deras sexuella aptit, eller vad man skulle kunna misstänka; sexmissbruk och svårigheter att gå in i relationer. Ibland tvärsom, och ibland nämns det liksom i skymundan, för deras talang och person var viktigare att föra fram. Nymfoman är ett ord som sällan läggs på män. Kvinnor har alltid haft en annan position.

Se bara på Dracula. Elisabeth förvandlas till en själlös vampyr efter att ha blivit förförd av Dracula och ses som sinnesjuk när hon agerar ut sin sexualitet mot sina friare. Hon får inte ens njuta av det utan lider av det, när hon vaknar till ”sans”. Ett straff för att hon använt sin friare istället för att romantisera dem, och tacka för att männen intresserar sig för henne, och tacksamt ta emot deras lustar och beskydd. Istället för att låta deras sexuallitet styra vilken form av sexualitet hon ska ha. Naturligtvis avrättas hon i det utagerade sexuella tillståndet. Det var inte tillåtet. Det var onaturligt för en kvinna att vilja ha flera män, hon måste dö.

En kvinna kunde skriva om sex (eller politik), så länge hon vävde in det i ett moln av söt och trygg romantik, och om hon gick ut utanför de ramarna med en karaktär så straffades karaktären på ett eller annat sätt. Annars fick de inte sina böcker utgivna, och även Austen betraktades som chicklitt på sin tid, utan att ha samma status som en mans författarskap. Precis som chicklitt idag, bara ordet talar om för män att det här bör de inte läsa, en riktig stereotyp man läser inte chicklitt. En litteraturgenrer som är livsbejakande, och i viss mån objektifierar män. Om objektifieringen är tydlig och den kvinnliga sexualitetet styr den kvinnliga huvudperson så betraktas den som aggresiv feministisk propaganda, när det klassiskt västerländska romantiska strukturerna inte längre döljer handlingen.

Det är inte riktig litteratur, det är tantsnusk. Även om mängder med perversiteter, objektifieringar, och obehagliga skildringar av vad män gör mot kvinnor finns i böcker som betraktas som odödliga klassiker. Kanske inte bästa exemplet på klassiker, men om man tar någon nu levande; Ulf Lundell har fortfarande större rätt att skildra en kvinnas sexulitet (utifrån madonnan och horan), än Erica Jong. För mig personligen är Ulf Lundells böcker, Jack och Vinter i Paradiset, gossesnusk i hejdlöst fabricerande hur han tror kvinnor fungerar, och ett frosseri i sterotypa patriarkala strukturer. Jag har heller aldrig läst någon av hans senaste av den orsaken. Kanske har han blivit feminist på gamla dar, ni är välkomna att rätta mig.

En av de första texterna där en man objektifieras gavs först ut under pseudonym som lät manlig, och blev utgiven därför att män hade den sociala rättigheten att skriva och uttala sig om kvinnors sexualitet. Kvinnor hade inte rätten. Nu har vi rätten, men fortfarande inte erkännadet, varken om vår sexualitet, eller att vår rätt att skildra den utan att lägga den i tidens accepterade normer.

Jag förväntas tycka om romantiska komedier, romantiska draman, om jag fyller i att jag är kvinna någonstans på nätet så får jag reklam i mailen om just det. De flesta romantiska draman och komedier skildrar samma mönster, olycklig singelkvinna som möter mannen i sitt liv. Tvåsamheten, löften om den heterosexuella kärnfamiljen. Det är ju faktiskt hemskt trist helt enkelt. Jag orkar inte ens analysera det, för belysa en ståndpunkt. Vilken är denna i det här fallet: jag är kvinna och de flesta romantiska komedier tråkar mig till döds för att de är inte vågar göra något nytt eller intressant. Jag är trött på att förväntas vara heterosexuell, och tro att en man kommer att lösa alla mina problem. Det här är en del av objektifieringen.

Sedan har vi sådant som vi möter varje dag som är långt från romantiskt. Vi behöver inte vara intresserad av porr för att möta det. De botar som spammar på twitter är bilder på halvnakna unga kvinnor som berättar hur bra de är på tillfredsställa en man, framför allt det manliga stereotypa egot. (För ni män förväntas vara kåta hela tiden, det är manligt beteende säger patriarkatet) Jag ser det varje dag. Naturligtvis rapporterar jag rätt nonchalant för spam, och ibland skämtar jag om det av tröttnad. Betraktar det trött som en jobbig bot, och inte som en del av en industri som säljer definiationen på en kvinnas sexualitet. Som dessutom är del av ett ännu större socialt jämnställdhetsproblem och förtryck.

Jag har aldrig spammats av en bot där en halvnaken man berättar lika underdånigt hur jag får definiera hans sexualitet. Aldrig någonsin, inte via mail, eller någon annan sida. Aldrig.

Jag är feminist. Jag är kvinna och objektifierar män. Jag objektifierar David Tennant, en ung Peter Davison, Cillian Murphy, (jag är dessutom anglofil – det medges) och Paul Bettany bland andra. Om jag någonsin fantiserar om dem, så gör de det jag vill, de frågar inte om sånt som jag inte vill göra.

Framför allt så förstår de att ett nej är ett nej, att ett ja är ett ja. Jag vet inte om det sista är något specifikt för mig eller flera heterosexuella kvinnor. Jag är inte ute efter underdånighet, utan respekt när jag objektifierar och gör dem till objekt och mig till subjekt. Jag har ingen längtan efter att förnedra dem i de fantasierna för det vore obehagligt.

Är det fel att göra det som feminist? Måste vi vänta på att männen ska vilja vara objekt för att få objektisera männen? Hur ska vi kunna ta del av samspelet som subjekt, om vi inte agerar subjekt? Hur ska vi kunna visa männen att vi båda vinner på att ge och ta, vara objekt och subjekt om vi väntar på att ni ska ge oss den makten, verktygen och rättigheterna? Hur ska vi ta den här aktiva rollen utan att vara aktiva?

Det är dock fortfarande en objektifiering. Ja. Eftersom jag har varit utsatt för objektifieringar hela livet så tycker jag att det är fel. Jag vinner inte nödvändigtvis på att göra det själv. Jag tycker inte om att förnedra någon. Den dagen jag gör det är det dags en riktig ideologiinventering och en ordentlig dos rannsakan. Jag ser inte mig själv som offer för att jag vet att jag kan påverka det här genom att säga ifrån precis som du. Jag kan inte försvara sexistiska skämt om män för att de inte handlar om kvinnor, eller tycka att det är mer godtagbart med nakenkalender med män på en arbetsplas där det jobbar mest kvinnor. Däremot förstår jag varför det finns och kan försöka styra det i en klok riktning. Mitt dilemma är; att om ni har rätt att göra så, varför har inte vi det?

Jag kan också förstå din ståndpunkt. Din jämförelse med rasism är bra för det är exakt samma sak som sker. Varför vara lika dum som den som mobbar dig? Problemet är att mobbaren istället för att lägga märke till att du tar skada, tar mobbaren detta som ett bevis på att denne har rätt att göra som den gör. Och fortsätter således. När du speglar dennes beteende i ditt försvar belyses också mobbarens beteende. Det är inte vackert. Det är obehagligt.

Se på Israels apartheid mot Palestina. Varje dag kontrolleras palestiner i sitt dagliga liv genom kontroller, raider, arresteringar, elavbrott, människor dör för att de inte kommer sjukhus för att de inte får åka till det närmaste, skolor rivs, varje vecka rivs palstinska hus till förmån för bosättare, leveranser kommer inte fram och så finns det en rasistisk lobbyverksamhet dessutm. Min fråga är; hur reagerar du som antirasist när Palestina ställer krav i FN, eller försvarar sig, och hela världsförbundet skäller ut dem för att vara agressiva och ovilliga till att nå en fredlig lösning?

Flytta sedan över hela den visionen och låt den omfatta hela världen. Låt den omfatta alla länder, alla nivåer och alla klasser, alla sorters olika ekonomiska stånd. Varje dag dör mängder av mina medsystrar på grund av den patriarkala strukturen. Varje dag, våldtas någon bara för att hon är kvinna och har gått där en man inte ens märkt av hotet, varje dag skär någon sönder en medsyster för att den patriarkala strukturen där hon bor vill ha oskulder. Varje dag nekas någon arbete för att hon var nygift och riskerar att bli gravid. Varje dag slås en kvinna ihjäl av någon i familjen eller vänkretsen. Varje dag kallas någon för hora för att hon inte uppfyller sin roll. Varje dag svälter någon ihjäl sig för att nå ett retuscherat skönhetsdeal. Varje dag sliter kvinnor ut sig till usla löner för att det är kvinnodominerade yrken. Varje dag matas vi med bilder, bisarra förväntningar, ideella utseenden, reklam om produkter som gör att vi kan vara hundra procent allt, mamma, anställd, städtant, lyckats i det sociala livet, bilder, bilder och bilder. Varje dag dör, och plågas mina medsystrar för att män vill straffa andra män genom att ta sönder deras ägodelar.

Så ett par statusuppdateringar där kvinnor speglar det beteende vi utsätts för dagligen, är inte det värsta som någonsin hänt patriarkatet. Än.

Vi är ockuperade och vi sparkar uppåt, (och kommer inte att ge upp) och det sista vi behöver är att våra allierade går lobbyns vägnar och berättar för oss att vi var för agressiva i vårt försvar och för att det var obehagligt befinna sig i våra skor.