Arkiv för kategori ‘Fiction’

american-horror-story-coven

Detta är ett svar i en diskussion om Game of Thrones, där jag tipsade om tredje säsongen i AHS, Coven. Samma diskussion som alltid kommer upp när jag påpekar sexismen i GoT. Det är sjukt tröttsamt att ha samma diskussion om och om igen med allt från antifeminister till (i det här fallet) i vanliga fall rätt kloka människor. Eftersom det inte finns anledning att hänga ut någon, och för läsbarhetens skull är svaret något modifierat.

 Jag tycker att både böckerna och serien är väldigt bra. Att den utspelar sig i en patriarkal värld är väl inte fel i sig. Det man kan ha problem med är det oförblommade frossandet i nakna kvinnokroppar. Känns inte riktigt nödvändigt utan framstår mycket riktigt som gubbigt.. Nu har jag inte sett tredje säsongen av American horror story, men i andra säsongen märks väl ändå att de kvinnliga karaktärerna ofta befinner sig i underläge pga sitt kön. Och det är inte konstigt eftersom den utspelar sig under 50-talet.

Kan helt klart säga att i Coven(AHS 3) befinner sig kvinnorna inte i underläge.
Se det, du kommer inte att ångra dig. Det utspelar också i vår tid, där kvinnor är förtryckta, där kvinnors kroppar är till salu, våra livmodrar tillhör politiker, där vi är förnekade samma makt som män, rättvis behandling,  blir dödade för att vi är kvinnor, och inte erkänns rätten till samma ekonomiska ställning som männen.

Är då Coven mindre realistisk för att den inte exploaterar kvinnor, eller för att den ger oss makt?
Till skillnad från många serier kände jag mig stärkt som person från första avsnittet till sista. Fuck världen, här kommer jag! Nu ska du bli min, eller förvänta dig att bli krossad. Så himla skön känsla.
Jag kände makt och kände mig värdefull i en värld som bestämt sig för att jag förtjänar mindre makt och värde på grund av mitt kön.
Fiktion är ett vapen mot orättvisor.

När jag har tittat på GoT har jag mått dåligt, tappat hoppet om hela fiktionsindustrin, att det aldrig mer kommer finnas någon skapare av så pass kommersiell fiktion som ser kvinnor som människor.
Tänk att få helhjärtat gräva ner sig i fiktion och känna mig som fullständig människa, som norm, utan att ursäkta att min kropp exploateras, och blunda för att jag mår dåligt. Och att få slippa säga saker som: ”den är ju lite sexistisk, men då kan en gå och göra te eller något så en slipper se det, annars är det bra.”
Att något är sexistiskt är lika illa som något som är rasistiskt, och vad det gäller GoT, så gör den inget strålande jobb där heller.
Jag tror nog också att män kan må dåligt av obefogade våldtäktscener, men kvinnor har i generationer blivit matade med hotet om våldtäkt, och många, många, många, har blivit våldtagna. De kvinnor som har blivit våldtagna är också nördar. Nördar som vill liksom alla andra få gå in i andra världar för en stund. Få slippa tänka på våldtäkt, eller sextrakasserier i vardagen.

Så det är tokigt, på samma sätt som att det är fel att glamorisera rasism i fiktion.
På samma sätt stänger skaparna ute människor som vill titta.
För yngre generationer slår de fast att det finns ingenstans ni kan komma undan att förtrycka eller bli förtryckta; för det här är normen, ingå eller så duger du inte. Även i våra fantasivärldar är det normen, i fantasin där vi kan skapa vilka regler vi vill, är det fortfarande norm att förtrycka rasifierade och kvinnor, och HBTQ.
Fast vi är fullständigt fria att skapa det omvända och påverka människor positivt inom fiktionen. Som Buffy och Xena stärkt flickor och kvinnor i min generation, och Orange is the new black, verkar ha stärkt nya generationer.
Bletchley Circle är en serie som lyckas vara väldigt realistisk i sin tidskildring och trots att inga kvinnor exploateras eller utsätts för våldtäkt för att nå nästa fas i utvecklingen så skildrar den kvinnor som människor. Äkta människor lyckades också riktigt väl med att skildra alla karaktärer som människor, och inte så mycket utifrån kön.

Det är i stort sett bara män som försvara sexismen i GoT. Och de är oftast vita män.
Mycket för att de jag träffat på är vita män, och nördvärlden är full av dem. Anledningen är att det är lättare att överse med en onödig sexism eller rasism om du inte är drabbad. Så mycket lättare att överse med sexism och rasism om du inte känner det i magen när det sker även i en fiktiv värld.

Jag gjorde det felet idag senast när jag tittade på Full patte, hemskt roligt ju; dumma vi vita som inte ser hur mycket norm vi är, eller hur vi förnedrar andra. Tokskojig och smart.
Sedan läste jag en blogg:

Jag missade några väldigt viktiga saker, som vit, som norm. Och jag hade tack och lov vett att skämmas.
Om jag tillåter mig att överse med att rasifierade kände sig träffade i avsnittet, och fick en klump i magen av det och fortsätter skratta utan eftertanke alls, så är inte jag bättre än de vita män som försvarar sexismen i GoT.
Om jag inte tar till mig det så är jag världens sämsta antirasist och feminist, och det är inte vad jag nöjer mig med, eller vad som förändrar strukturer som jag vill bekämpa.
De männen är inte bättre än den norm som överser med rasism och sexism, HBTQfobi för att inte få sitt nöje förstört när de ser, läser något fiktivt. Det här är en del av en struktur, och tycker vi inte att kapitalister ska tjäna på förtryck så ska vi inte heller överse med förtryck för att vi vill njuta en timmes fiktion och låtsas som om det inte betydde något.

Någon annan som ser det mår dåligt och förlorar hopp.
Fiktionen är en del av att sprida normerna, och vi får inte fler rasifierade eller kvinnliga regissörer av att sprida en förvriden världsbild också i fiktionen, där vi lägger mycket känslor, värderingar och analyser. Fiktionen kommer åt ställen i oss själva som aldrig verkligheten kommer åt. Det vi tar till oss av fiktion kan förändra oss som människor.
Var och en som har gjort ett val, stärkt av något fiktivt, eller fått en idé från en bok eller film och bestämt sig för att pröva, vet vad jag menar.

Ett tips: om något du ser känns lite sexistiskt, men du är beredd att överse med det, kör en klassiker: byt ut kvinnor till judar, eller fråga dig om du skulle acceptera den graden av rasism i din fiktion och kan fortsätta njuta? Sexism och rasism är nämligen exakt samma sak eftersom det bygger på något vi inte kan kontrollera och inte kan välja.
Jag föddes som kvinna, trivs som kvinna, varför måste jag bli förnedrad för det?

Vi började prata om farbröder: Trier, Bergman, Gardell och andra gubbar. (manliga kultureliten och alla som läst filmkunskap: ”lägg av! Genierna!”) Och gubbar som är förälskade i gubbar som gör filmer om sig själva.

Von Trier vill ju provocera, och han är intresserad att provocera av egenintresse. Han bryr sig bara om sig själv, inte om samtiden, inte om hur världen ser ut eller mår. Han bryr sig egentligen mest om hur han kan provocera utan att ta hänsyn om det han gör faktiskt kan skada någon.
Han är ojämn, varje gång något inte har slagit lika mycket så verkar han satsa på något med mycket sex och våld. Och det är alltid kvinnor som drabbas. Om Von Trier verkligen var upprörd över kvinnors sexuella utsatthet så skulle han låta en kvinna vinna, någon gång utan att straffas samtidigt, inte skildra det som något du redan kan se bara du slår på teven en vardag.
Våldsporr upphör inte att vara våldsporr bara för att du lagt det i en kulturell kontext.

Bergman är mer: jag, jag, jag. Och jag, jag, jag och jag, jag, jag. Och tada: Jag!
De (manliga) kultursnubbarna goes, han, och jag, han, och jag, han, och jag! Och jag! Och han! Och Han! Oh, och Bergman, och jag! Oh, och Bergman!
Allt handlar om Bergman.
Jag älskar hans uppsättning av Trollflöjten på riktigt och Det sjunde inseglet var riktigt bra, men annars känner jag inte igen mig i några karaktärer knappast alls eller miljö och situationer.
För allt handlar om Bergman, och vad Bergman vill åstadkomma, hur Bergman känner.  Jag lämnas bara med: Vad var syftet med filmen? Kul att du fick lite terapi och jobba igenom något jobbigt, men vad var syftet med att sprida det till andra?
Så gammal som Bergman blev kan en ju tycka att han borde ha kunnat utvecklas med tiden och se omvärlden och inte bara sig själv och sin släkt.

Vi kan ju slänga in Jonas Gardell i högen också nuförtiden.
Ett tydligt jagtema är ständigt närvarande, men när han var yngre så kunde han skriva kvinnor, framför allt flickor helt ok. Till och med så att en kunde känna igen sig, och känna igen sig i analysen, miljöerna och känslorna.

Nu har han tappat det tyvärr, och jag tänkte verkligen se Torka inga tårar utan handskar när det gick på teve, men så gick han gick ut med att ”Flatorna inte har lidit som oss bögar.”
Han försvarade aggressivt ett rasistisk, sexistiskt tweet med att dra på humorofferkoftan, ovanpå den konstnärofferkoftan, och över den Jagharlidigtofferkoftan, och till sist viftade han med ”jagkännerfaktisktmuslimer-kortet” så iddes jag inte.
Det här var någon som kunde och kan, men håller på att förlora sig i sig själv och inte på samma sätt skildrar kopplingen världen och jag, utan jag berättar om världen. Det är synd tycker jag, för jag har tyckt om honom som normbrytare och som någon som kom med nya perspektiv.

Mänskligast bland farbröderna (kultureliten och alla som läst filmkunskap: ”lägg av! Genierna!”) är Norén som är för fin för film, han sysslar med teeaateer! ( jag tycker om teeaateer också) Förvånansvärt nog.
Han är seriös. Han trivs väl på teatern och dess uttryck helt enkelt, inget fel med det.
Han är tråkig och han är deppig, och även om alla hans verk, eller covers andas: ”Så här tycker Norén!”
Så är han inte flirtig, han säljer inte sig själv, för människor utan humor är inget vidare på att sälja sig själv, alltså får en misstänka att han har talang. Han provocerar då och då, men det är inte nödvändigtvis på samma sätt som Trier.
Han dödade fullständigt Shakespeare härom året.  Det kan jag inte förlåta.

Så gör en inte. [Insert upprörd smilie här!]
Shakespeare är intelligens, snabbtänkhet, humor och liv och död. Shakespeare är helig.(och då struntar jag i om det var ett företag eller en person) För Norén saknar humor, och det mesta han gör lider av kroniskt depression, men han ser utanför sig själv, ser sin samtid, och så plockar han in i det i sig själv, svärtar ner det och ger tillbaka.
Och frågar oss om vi har sett den här grejen som händer i samtiden? Liksom: ”vet ni vad JAG tycker är jobbigt? Det här.”
Det gör honom lite mänskligare, att han vill dela med sig.

Problemet är egentligen inte farbröderna allra mest.
Farbröder som pysslar med konst, ord och bild är inte konstigt och ganska ofarliga i sig. Folk som fått möjlighet att uttrycka sig, och reda upp personliga problem i jobbet när de har chansen istället för KBT eller annan terapi är inte konstigt. Det konstiga är kultureliten, fansen, som backar upp allt vad än de här männen gör.

Justin Bieberfans, tonåringar, vet att ta avstånd från sina hjältar när de gör för många fel. De ställer krav på sina idoler. Justin Bieber lovade att inte knarka, sade att han hade slutat och nu har det visat sig att han ljög.
Då tappade han en massa fans, inte för att de är ytliga i i sin passion.
Nej, de brinner lika hett för sin idol som vilken Von Trierfrälst filmrecensent som helst, eller gammalt Dylanfan; de överger sin idol för att de ställer krav som idolen inte klarar att leva upp till när hen blir för självupptagen.
När Bieber spottade på sina fans, förlorade många av dem också respekten för honom.
För att de inte tar skit, för att de kräver gensvar på sin lojalitet. För att de vet att det är fiktiv kärlek som känns äkta när de vill, för att det är något att brinna för, och varför brinna för någon som ljuger och spottar på dem, när de kan följa någon som förtjänar det?

Men (vuxna) män är hängivna på riktigt, de är masochister, och tar vad skrutt än deras idoler slänger på dem, hur mycket de än spottar på sina groupies. De är beredda att kallas korkade, bli ignorerade, bli manipulerade att föra ut ett budskap de själva inte tror på.
Om de finner mästerverken stötande eller vansinnigt tråkiga, sexistiska och rasistiska, så är de beredda korsa öknar för att leta upp den enda lilla spillra av ljus som bevisa deras idols geni.
Ifrågasätter vi det de betraktar som genidrag, har de tolkat och tolkat om för att hitta det där lilla strået. Samtidigt passar de på att mansplaina om fullkomligt värdelösa detaljer som ingen annan än riktiga fans känner till för att visa (hur mycket de älskar sin idol)hur insatta de är.

De tar till vapen när deras idoler kritiseras och hur medvetna de än är om rasistiska, eller sexistiska strukturer så är de beredda slåss för sin hyllade idols heder.
Även om han kanske till och med bevisats vara pedofil, då har det inget med hans konst att göra. Plötsligt är det viktigt att skilja på privatpersonen och konstnären, och detta medan de skrattar åt tonårsflickors passion och kallar det ytligt när de väljer bättre personer att följa än dem som föraktar dem, eller oförlåtliga moraliska övertramp.

Trots att deras idoldyrkan är lika fiktiv som Justin Bieber för en belieber, och aldrig kommer deras idol att sätta sig ner och ta en öl med dem, aldrig kommer han att sitta och jamma lite, eller diskutera dramaturgi och symbolism i en våldtäkt.  Definitivt kommer deras idol aldrig att råka hångla med dem.

Det kommer inte att hända; din stora konstnärskärlek, bryr så lite om dig att han inte kommer att bli ledsen om du kritiserar honom när han gör något riktigt dåligt och dumt, för han vet inte att du finns.
För i hans värld finns bara han.

Fredrik Sahlin (Även du, min Brutus!) skriver:

”Hur var det för dig?
Lars von Trier bryr sig inte.
En nyckel till hans konstnärskap är just det. Han bryr sig inte om publiken. Han gör inte film för vår skull, han gör det för sin egen, och är därför alltid sann mot sin egen vision.”

Fine. Okey. Javars. Nja.
En konstnär ska vara sann mot sig själv. En konstnär ska vara sann för sin konst mot sin konst och sig själv, och tro på den, annars blir det något annat än vad de bör representera, och kan inte kalla det sin konst. Det är ju fortfarande något skapat, men det saknar hjärtat och passionen. Så långt håller jag med.
Jag tror däremot att Fredrik Sahlin har gått på genimyten.

Om inte Von Trier bryr sig om publiken så kunde han lika gärna sitta hemma och gotta sig hemma åt det han skapat. Om han verkligen inte brydde sig om vad publiken eller recensenter tycker så skulle han inte slå på stora trumman inför varje projekt och berätta att han kommer att vara jätte, jättekontroversiell. Alla konstnärer har sina behov, Von Triers behov är att vara så kontroversiell som möjligt, och geniförklarad.

Han skulle inte göra allt för att manipulera media, genom märkliga uttalande som han bara nästan tar tillbaka, genier behöver inte be om ursäkt. Inte heller skulle han vara så där spännande hemlig och exklusiv vid precis rätt tillfällen. På samma sätt som musikbolag (och artister)måste manipulera publik, fans och media så måste Von Trier manipulera samma grupper av människor för att inte bli en dagslända.
Jag är faktiskt glad att Von Trier inte är politiker, eller arbetar med lobbyverksamhet i Bryssel. Han är ett geni möjligtvis när det kommer till PR, men inte som människa. Ingen människa är mer människa än någon annan.

Han är i desperat behov av alla sina groupies och fans för att fortsätta det han håller på med, och ska vara evigt tacksam över att hans fans inte mestadels består av tonårsflickor. Då skulle han inte bli långvarig. Men (manliga) kulturskribenter älskar förbehållslöst, därför behöver han inte bry sig om någon annan än sig själv.

När Fredrik Sahlin tackar för våldtäkten på hans hjärna, och den brist på empati Von Trier visat honom har han blivit lite lurad och utnyttjad. Men Fredrik Sahlin är förälskad och ser inte riskerna med den här sortens förhållanden.
Ska vi verkligen geniförklara människor som bara bryr sig om sig själv?

Visst kan vi lära oss så väldigt mycket av att ta del i andras öden, det är därför vi läser, ser på film och teater, tittar på konst och lägger upp teorier och analyserar det vi ser. Det gör att vi kan skifta perspektiv från vårt eget till någon annans liv och vi delar för en stund känslor och erfarenheter. Konst är något generöst vi kan ta till oss om vi vill, kan vara något att samlas kring och dela vidare.

Fast det väcker ju frågor.
Vad är konstens syfte?
Ska ett par få farbröders demoner diktera en kanon för att deras fans är okritiska, och inte vill se fördomar, sexism och rasism i verken? Borde inte konst vara motsatsen? Att bryta normen?
Jag har svårt att förstå vad för gott det är att upphöja egoism, bara för det finns en kulturell kontext och en genikult i kulturvärlden som sätter standarden.

Inte heller förstår jag hur den egoismen ska lära mig solidaritet med andra, och dela med mig av konst, ännu mindre få mig att vilja inspireras av andra och lära mig något, om framgångskonceptet är jag, jag, jag. Och att jag, jag, jag har rätt att bete mig och säga vad jag vill så länge jag kallar mig konstnär, geni och aldrig ber om ursäkt.

Har vi inte haft nog med det de senaste sju åren?

angel_statue_facepalm_by_evilqueen112-d490qyc

(Ett inlägg för att…misskreditera mina seriösa texter?)

Mörkret är inte ogenomträngligt när alla dofter är så starka, och doft och smak studsar mot väggarna, mellan kroppar. Kan inte äta det. Kan inte äta det som ruttnat och dött. Sergels torg ligger svart. Jag har varit här förut. Kan inte äta det. Kan äta det. Något är ätbart. Jag går in i otaliga kroppar. Deras hunger är min, men min kräver mer. Kan inte äta dem. Trappan har för långa steg. Armarna lyder inte. Knuffar mig fram. Min hunger är större.

Vackra ljud. Gråt, näringsrik gråt, från näringsrika kroppar. Mitt på torget . Där. Där. Där. Lukten driver mig till vansinne, men kroppen lyder inte. Kropparna står i vägen för min hunger. Där mitt på torget en hjord av hjärnor. Ljud kommer över mina läppar. Säger åt kropparna som inte inte kan ätas att flytta på sig. Säger åt födan att komma till mig, men födan bara gråter. Vilka dofter.

-Nu! Skriker en. Snälla nu. Gör inte så här!

Ord, jag kommer ihåg ord.

Ett skarpt ljus lyser upp födan mitt på torget som skakar och några av dem skriker. Ljuset dödar nästan min syn och allt blir suddigt, men lukten leder mig vidare. Vilken doft. Så många underbara dofter. Kropparna som inte inte kan äta trängs och jag saknar yta. Så nära nu. Yr av hunger när jag ser in i födans uppspärrade öga. Oh, blod. Och vätska.

-Nu! Snälla!

Andra skrik, någon äter min mat, någon stjäl näring  från mig. Nu är det trångt, nu är jag nära. Talar om för de andra oätbara kropparna att flytta på sig. Får upp min hand och grabbar tag i det paralyserade bytet. Talar om för det hur gott dess hjärna luktar. Ung, och vilken doft. Ljuset stör mig inte längre, jag behöver inte syn för att mätta min hunger. Jag har min hand på dess nacke. Snart kommer stillheten.

Så slår ett fruktansvärt ljus ner på mig. Från ovanifrån. Från överallt. Jag är blind. Jag är lamslagen, och innan jag hinner röra mig hörs skarpa smällar från runtom, ovanför torget. De oätbara kropparna faller runtomkring mig. Mer hjärna till mig, mer näring, mer stillhet, men mitt byte står inte längre still. Det drar sig undan och jag famlar okontrollerat efter det när det slänger sig på marken. Det kan inte gömma sig. Jag är blind, men mitt luktsinne leder mig. Jag slänger mig över det.

Bland alla skarpa smällar, en så nära, och mitt byte ligger stilla. Jag känner doften dränkas av doften av blod. Kan inte äta det här. Blodet är förorenat nu. Jag äter inte död. Ett sånt slöseri. Jag skriker ut min hunger. Barbarer.

Något träffar mitt huvud och min kropp faller ner bredvid mitt förlorade byte. Ljuset plågar mig. Jag är hungrig. Så är ljuset borta.

För ganska så länge sedan så drömde jag att Stockholm hade blivit belägrat av sina egna. Det var sommar, under den årstid som Stockholm förför oss så lätt, till och med de som inte tycker om staden.

På slussen hade en giljotin ställts upp på en konstgjord flytande ö. Dag och natt föll bilan. Dag och natt hördes skrik från de som släpades dit. Dag och natt hördes skott och halvkvävda rop innan de flyende sjönk för evigt under vattenytan.

Köerna mot avrättningsplatsen var långa, då och då hördes skotten och då vi inte hörde något dödsskri så hoppades vi att någon hade lyckats fly.

Över hela Stockholm låg en tung rök från en annan byggd ö, där liken brändes i ofattbart stora högar, alla slängda som skräp på en eld som aldrig slocknade. Andra kroppar fick bara ligga där de råkat hamna.

Stanken var ohygglig. Synen var omänsklig.

Ljuset föreföll aldrig bli rent och det fanns inte längre några sköna gryningar där vattnet speglar himlens ljusa kulörer och stadens hus, medan stjärnorna slocknar för att slutligen bli nästan bländande av reflexer och blå himmel.

Ett sörjigt smutsgult ljus från staden kvävde stjärnor och måne på natten, och på dagen strävade solen lönlöst genom ett orent dis som dödade allt hopp om en snar räddning, om en vändning.

De som släpades till bilan eller som arkebuserades var inte de förmögna.

De hade istället en maskerad som aldrig tycktes ta slut. Utstyrda i designade klänningar och kostymer med sjuttonhundratals prägel, eller medeltid satt de vid uteserveringarna runt vattnet och kommenterade var och ens öde. Då och då sade någon att det var ju alldeles förfärligt att inte kunna få njuta av en latte när man väl var ledig. Då och då visade någon förskräckelse över det som skedde, bara i ett andetag, drog upp en parfymerad tygbit och drack lite vin.

”Vi får väl passa på att ha så roligt vi kan medan vi kan”, sade någon när jag gick förbi.

Jag trängde mig förbi alla dessa människor, hörde deras fnitter och desperata babbel. Stanken tycktes ännu mer kvävande här, bland för mycket parfym, cigarrettlukt och gamla spritångor, och när vinden förde över stanken av döda människor drog också jag illamående en schal över munnen och näsan.

Det jag skulle göra var riskfyllt och de här människorna irriterade mig, de var i vägen på alla sätt. Stolarna de satt på, klänningarna som bredde ut sig, deras ljudföroreningar. Jag visste att jag riskerade en obehaglig upptäckt.

När jag tryckte mig förbi ett sällskap som hade brett ut sig alldeles framför en trappa jag skulle nerför så ropade en av kvinnorna till. Hon hade sitt blonda hår uppsatt i en hästsvans och hade blandat årtalen i sin klädsel så att hon liknade en karikatyr. Hennes pekfingernagel var lysande röd när hon pekade ut mot ön.

”Jag tror minsann att han kommer undan!” Sade hon och sällskapet tystnade.

En man, ganska så ung såg det ut som, hoppade i vattnet och försvann. Efter honom sprang soldaterna och sköt efter honom, men inga spår syntes att han ens var där, bara kulorna skapade kaskader och ringar. Soldaterna vände om och sprang mot sina anläggningar.

Jag började springa nerför trappan och ut på en brygga där husbåt låg förtöjd. Det jag skulle göra blev plötsligt mer brådskande. Även om den unge mannens flykt gladde mig, så riskerade han mitt uppdrag och sitt liv igen.

Det var inte det att jag inte ville rädda honom, det var snarare så att jag hade blivit inblandad för mycket redan, och jag visste att det fanns andra mycket mer lämpade personer än jag. Visst skulle jag försöka, men det fanns ingen önskan om hjältedåd bakom beslutet. Däremot visste jag vart han skulle kunna gå.

Väl ombord så var jag tvungen att dra ett djupt andetag innan jag öppnade dörren. De hade varnat mig för vad som skulle kunna finnas där inne, men det fanns inte tid att vara kräsmagad nu. Det fanns inte tid.

Jag öppnade dörren och och tog ett steg in. När jag vågade titta och andas igen så upptäckte jag att jag befann mig i ett stökigt, övergivet kök.

Lukten var inte överväldigande, men en sötsliskig klibbighet trängde igenom den stillastående luften. Efter köket låg ett mörkt rum, där ljuset silades mellan träplankor i fönstren. Jag drog fram ett kuvert ur fickan och ropade från tröskeln:

”Hallå?”

”Hallå jag har ett brev?”

Den söta stanken hade tagit över rummet sånär på en fläkt utifrån från en lucka i golvet som stod öppen på andra sidan. Vattnet slog mot båten i jämn takt. Små svarta vågor kluckade stilla. Utanför hördes skott igen. Utanför sorlade societeten. Utanför var allt hemskt och ändå så mycket tryggare än här inne.

Jag slutade ropa och höll handen för näsa och mun medan jag trevade mig inåt, ofrivillig att röra något alls i rummet, rädd för att stöta på vad som helst. Som om rummet smittade vid beröring.

När ögonen hade vant sig så fick jag syn på honom. En svart orörlig skepnad i en stor trästol.

Brevet i min hand blev plötsligt väldigt tungt.

”Jag har ett brev.” viskade jag och hoppades, och hoppades inte på svar.

Du har ett brev till mig, tänkte jag men sade det inte, för jag hade nu kommit så nära att jag kunde se att mannen i stolen hade täckts över med en gammal filt. Bara händerna stack fram, de vilade på armstöden. Kraftiga och breda händer med smutsiga naglar.

Det hade redan varit någon här, någon annan hade redan funnit honom död och täckt för hans kropp. Vad gjorde jag här i så fall? Jag stoppade tillbaka brevet i fickan och sedan efter att ha samlat förvånande mängder mod drog jag undan filten från överkroppen.

Mannens huvud vilade på ena axeln i en otäck vinkel då nacken såg ut att ha trasats sönder. Det grå håret runt flinten var oredigt och hans ansiktsuttryck var besvärat. Bristen på liv var förskräckande.

Jag var glad att hans ögon var slutna, men jag tänkte av någon anledning att de var grå som havet. Kanske hade jag träffat honom utan att ha tänkt på det. Blodet hade levrat sig in i den stickade grå tröjan och där fanns tre stora hål i bröstet.

Jag andades inte, och skulle till att lägga tillbaka filten, när jag insåg att jag antagligen förväntades leta efter det där brevet. Hur jag än försökte så kunde jag inte förmå mig att göra det. Efter några försök där jag petade lite på hans fickor gav jag upp.

Så föll alla underligheter på plats. Om det var känt att mannen redan var död så hade jag blivit lurad.

Det var en fälla. Jag förstod inte varför någon skulle göra så, men tanken fick mig ut ur rummet och jag stannade inte förrän i köket och vände mig om.

Filten låg kvar i mannen knä, oskyddad mot livet runtomkring satt hans kropp upp med huvudet på axeln och förebrådde mig för att jag inte lagt tillbaka den.

Jag vågade inte stanna. Utanför hördes människornas surr och fnitter. Nattens smutsiga ljus och röken från människobålet krävde mig tillbaka. Jag klev ut i en värld som var farligare än innan, och än mer grotesk tedde sig de maskeradklädda människorna. Degenererade livsformer som bara förtjänade förakt.

Så hördes ett ljud under bryggan, ett par händer och ett par förskräckta ögon kom upp ur vattnet. Jag ville tala om att jag inte skulle säga något, att jag visste vart han kunde ta vägen, men han försvann under bryggan.

I samma ögonblick byttes skratten mot irriterade tillmälet och skrap av möbler, och glas som skramlade. Mansröster i myndig ton fick dem att tystna. Tunga skor i rask takt mot bryggan ekade.

Innan jag ens fått syn på soldaterna flydde jag in i husbåten, in genom köket och in i det mörka rummet. Den döda kroppen hängde förebrående med huvudet, under mig simmade en flykting och skulle jag fly den vägen skulle vi båda dö. I fickan bar jag ett brev med ett innehåll jag inte kände till.

Stegen och rösterna sprang tunga på bryggan, dundrade sedan på båten. Jag hörde dörren ryckas upp till köket.

Och så vaknade jag.

Jag sade ju att det var en dröm.

De följer inga berättarvänliga tekniker som att en cliffhanger automatiskt ska få en del två.