Arkiv för kategori ‘HBTQ’

1912129_590968527662883_638547383_n

Jag har funderat, och jag har funderat en massa.
Ända sedan i torsdags har jag funderat på något jag har funderat på innan dess, men det var inte förrän i torsdags jag hittade en tråd att dra i.

I torsdags var jag på Vänsterpartiets informationsträff inför supervalåret som jag gick på för att jag vill vara aktiv i valet och till och med våga mig på utåtriktad verksamhet, och ville ha lite mer kött på benen.
Den här träffen handlade om HBTQ och det var Hans Linde som höll i den, och jag lärde mig en hel del, och så poppade en frågeställning upp som jag då inte kunde sätta ord på i diskussionen efteråt.

För att det är inte bara att fråga alla gånger, först måste du fråga, och så fundera lite på din fråga, och sedan fråga igen om frågan är relevant efter ditt funderande:

Hur kommer det sig att ordet feminism förekommer så lite när vi talar om mänskliga rättigheter i samband med HBTQ frågor?

Vi hade en bra och intressant diskussion om surrogatmoderskap, en fråga där feministiska intressen (och klass)och HBTQ intressen möts, och framför allt riskerar att kollidera och infektera om vi inte tar vara på varandras rättigheter istället för att hävda privilegier.
Under den här timmen nämndes naturligtvis kvinnans rätt till sin egen kropp. Många sade det på olika sätt: kvinnors kroppar är inte bara kärl som vi slänger in lite befruktade kroppsdelar och vätskor i och så har vi skaffat oss en fin bebisfabrik för de som inte kan skaffa barn på egen väg.
Det är en feministisk ståndpunkt och det handlar om mänskliga rättigheter.

Å andra sidan så vill vi ju att alla oavsett läggning, ska kunna bilda familj med vem de vill utan tvingas in heterosexuella relationer, och slippa överbevisa att de är minst lika dugliga föräldrar som ett par som råkar bestå av en man och en kvinna.
En ensamstående kan ju också tänkas vilja skaffa barn, utan att behöva ingå i en ofrivillig relation. Om det då är svårt för en ensamstående kvinna att få igenom sina krav, så är det än mer omöjligt för en man. Ännu svårare för en homosexuell man. Fullkomligt omöjligt för en transexuell som inte uppfyller någon norm; vi har tvångssteriliserat människor fram nu för att de inte ska ta sig rätten att bilda familj och ha ett vanligt liv. Det är skrämmande.

Anledningen till att vi tror att barn som växer upp behöver en mamma och en pappa, är den patriarkala heteronormen som hävdar att vi besitter olika egenskaper utifrån våra kön.

De fundamentalistiska hävdar att det här är naturligt (ibland gudomligt inrättat) och något vi skulle födas med fast vi uppenbarligen möter människor som inte alls uppfyller kraven som normen ställer.
Tanken att du som barn skulle bli störd i din utveckling och få mer problem som vuxen människa för att du inte gavs chansen att få ”kvinnliga” influenser från en kvinna och de ”manliga ”influenserna från en man är absurd, men i högsta grad norm och något vi är alldeles för vana vid att tänka.

Att en ensamstående man får beröm för sitt föräldraskap, medan kvinnor får skäll då de vacklar och att vara en ”dålig mor” är långt värre någonsin än att vara en ”dålig far” är en del av normen; kvinnor är vårdande och kloka, män är auktoritära och lekfulla.
Att en man vacklar i sitt föräldraskap anses vara långt mindre förvånande och det är märkligt att fler män inte är upprörda över det. Att vara vårdande är inte styrka ur ett politiskt perspektiv, lönemässigt eller socialt, framför allt inte om du är kvinna, då förväntas du kunna det automatiskt så fort navelsträngen klippts av och du såg dagens ljus.
Du kommer att få din första dockvagn redan på dopet.
Som pojke kommer du få din första bil.
En man som löser ett problem i sitt föräldraskap betraktas som smart, inte vårdande. En man som väljer att ta ut hela sin (pappa)föräldraledighet för att få vara med sitt barn har offrat något, medan en kvinna som gör samma sak förväntas ha offrat något den dagen hon går tillbaka till arbetet.
Jag tycker också det är märkligt att inte fler kvinnor blir upprörda över att inte ses som egen individ bara för att hon skaffat barn.

Hur vi än ser på det med individuella ögon, så är det här en fråga som borde intressera HBTQ rörelsen lika mycket som feminister.

Vi måste tyvärr prata om de här två könen irriterande mycket, för det är den patriarkala heteronormen som hela tiden sätter käppar hjulet för båda våra rörelsers möjlighet att förändra. Det är den som drar ner takten. Det är den som vill förminska våra krav, kräver vår anpassning utan att ta hänsyn till om det går att leva så för alla.
Därför måste vi samarbeta, för målet är detsamma; att få leva som den du är, i trygghet och med lika rättigheter mellan alla människor utan en patriarkal norm som berättar om du är värd privilegier, eller rättigheter överhuvudtaget. Ibland har inte någon av oss ens rätt att leva.

Så länge så kallade kvinnliga egenskaper betraktas som mindre värda, ekonomiskt, socialt, politiskt så kommer det att slå mot HBTQ rörelser och mot mänskliga rättigheter för miljarder av människor. Våldet kommer fortsätta mot kvinnor, mot transexuella, homosexuella, bisexuella, till och med gothare, eller andra med egna klädkoder utanför normen, som inte har någon anknytning till varken feminism eller HBTQ drabbas av den här inskränkheten.

Förtrycket kommer att fortsätta, och våra saknade förebilder med makt, styrka och inflytande som vi vill kunna identifiera oss med för att stärka oss, kommer att fortsätta lysa med sin frånvaro, och de som lever inom heteronormen och tycker det är lajbans med bara två könsroller får heller aldrig chans att se något annat än ett skämt, en bikaraktär i en teveserie, och lite krasst: något politiskt alibi här och var.
(Ni fick ju Buffy, snygg brud är hon iaf, och Willow är ju gay, och så har ni ju Jonas Gardell och Mark Levengood, Babsan är ju skojig också, varför är ni inte nöjda, jag är ju nöjd?)

En kvinna som äntligen får bli kvinna men ses som ett skämt för att hon valt att bli kvinna, en man som äntligen får bli man som betraktas som ett hot mot manligheten, en bisexuell som vill slippa tillfrågad om trekanter av främmande människor, lesbiska som inte vill vara heterosexuella mäns porrfantasier, homosexuella män som inte vill bli tillfrågade om vem som är kvinnan i förhållandet, hen som inte vill tvingas välja kön när de registrerar sig eller när hen behöver gå på toaletten, hon och han som också är han och hon och som vill kunna klä sig efter behag men inte kan, asexuella som inte vill behöva förklara att hen inte är sjukligt frigid eller misstagit sig på sin läggning för att de hellre är utan sex, och kvinnor som vill kunna gå klädda hur de vill utan någon kallar dem hora eller säger åt dem att visa att de är kvinnor och ta av sig lite.

De är rätt många av oss (jag har säkert glömt hälften) som vinner på att feminismen har och gör framsteg, där de så kallade kvinnliga egenskaperna blir allmänna, tillgängliga för alla och lika mycket värda i makt, pengar och social status som de manliga. Det faktum att kunna säga att du är kvinna, ska väga lika tungt och spela ingen som helst roll för hur du lyckas i livet.
Vi alla riskerar att utsättas för våld, diskriminering, hat, strukturell misogyni när vi söker arbete, lägenhet, vill ha barn, eller bara få vara barn och människor.

Därför blev jag så förvånad över att ordet feminism bara dök upp två gånger i torsdags, även om det fanns feministiska beröringspunkter. Diskussionen som nu pågår blir lite ensidig från båda sidor, men jag håller med, feminismen ska inkludera HBTQ frågor. Annars kämpar vi bara för att komma halvvägs, och utan våra vänner når vi kanske inte ens dit.
För hur ska vi kunna nå ett jämlikt samhälle om vi förnekar människor  rättigheter som bryter samma normer som vi bryter och som vi vill bryta ner ?
Men HBTQ rörelserna måste också förstå att vi har gemensamma problem, och när de säger åt oss att inkludera dem, undrar jag om det är så självklart för dem att inkludera oss?
Och om det varit självklart för oss att bli inkluderade i deras kamp som en kraft att räkna med?

Diskussionen nyligen har handlat om att feminismen måste inkludera HBTQ frågeställningarna, men om det är norm för oss alla att HBTQ rörelserna, Pridearrangörer, RFSL inte förväntas, krävs på, att inkludera feminismen, så fortsätter vi ju mata patriarkatet, och heteronormen. Då fortsätter vi låta en destruktiv och farlig struktur att manipulera oss till att manipulera andra. Även inom HBTQ.

Det är två steg framåt och tre bakåt.

HBTQ har rörelserna samma problem med att bekämpa patriarkala strukturer som feminismen har, samma kärnfamiljsnorm som vi måste arbeta på med oss själva. Tvätta bort de stämplarna vi givit oss själva, de stämplar andra sätter på oss och sluta stämpla andra.

Det är i sanning ett hemskt underligt privilegium att kryssa i kvinna när jag registrerar mig någonstans, för att jag har en ruta som jag kan kryssa i, som jag normmässigt uppfyller bara genom att vara född. Jag behöver inte leta efter något annat. Samtidigt vet jag, att när jag kryssar i den rutan, så är de egenskaper jag förväntas uppfylla mindre värda än de egenskaper än de som genom sin födsel har privilegiet att kryssa i den andra där det står man.

Vi måste tyvärr prata kön ett tag till, tills vi inte behöver det längre.
Ibland blir jag riktigt less på det, vill kräkas på dumskallar som förklarar för mig att jag inte har rätt att bestämma över min kropp varken när det kommer till sex eller graviditet. Samma människor som projicerar de egenskaper de har bestämt sig för att jag har, till HBTQ människor och förklarar för dem att de är svaga individer för det.
De här människorna lever i en hederskultur som slår mot oss båda, globalt och lokalt.
Vi måste fortsätta prata kön, och visa att det är problemet, och plocka isär myten om att det bara finns två, och att ett av det inte förtjänar samma rättigheter som det andra.

Jag är feminist, och mest av allt kommer jag att skriva om den feministiska kampen för det är det jag kan bäst, men jag är alltid redo att lyssna på andras erfarenheter och försöka lära mig.

Så vill jag passa på att bjuda in till den 8 mars för alla andra, alla ni som också påverkas negativt av patriarkatet, alla ni som då och då är rädda, ledsna och arga på grund av patriarkatet. Ni är välkomna.

Det är vad vi bekämpar, nu som då, tills det försvinner. Det är vårt gemensamma mål.