Arkiv för kategori ‘Hjältar’

#Hijabuppropet är ett strålande initiativ. En kvinna blev så svårt misshandlad att hon förlorade medvetandet för att en man inte klarade av att se ett plagg. Fascister försöker rycka av sjalen, eller ställer sig och skriker sig blåa, bara för ett klädesplagg. På offentlig plats, och ingen runtomkring ingriper. Det känns bra att åtminstone kunna visa mitt stöd.

Jag ville först göra en sån där halvfancy variant av hijab idag.  Det gick inte så bra, det var svårt nog att göra en enkel. Dessutom ville jag ha en en mörkblå schal i ett litet blankare tyg.  Jag äger inga andra schalar än mina keffiyries . Den jag valde är röd och inte blå, och jag bär den i vanliga fall.  Jag tycker jag är rätt fin trots allt, trots att hijabexperterna i how to do videorna mest skulle le artigt och fråga om jag ville ha hjälp.

Jag har sett så många hjältinnor  i hijab som står på Tahrir torget och kämpar för sina rättigheter, andra kämpar för andras i klart gröna. Kvinnor i hijab och niqab står ansikte mot ansikte med soldater i skottsäker väst, hjälm, batonger, och stora skjutvapen och kvinnorna vägrar flytta sig . Många av de feminister jag följer på nätet i Sverige och internationellt bär hijab. Det gör det svårt att se slöjan som ett tecken på svaghet, och på en vilja att vilja vara förtryckt.

Så därför vill jag naturligtvis känna mig lika vacker den här dagen som de är, hur ytligt det än kan verka vid ett första påseende. Bilden av verkliga kvinnor gör att jag romantiserar en smula, och jag ska erkänna, idag passar på jag på. Idag av alla dagar känns det plötsligt tillåtet att pröva på.  Andra dagar känns det som agnostiska scifi, bok, och teve religiösa människor som jag inte bör ha schal, och om vi ska bära det så blir det runt axlarna. Eller om det är jätte jätte kallt ute.  Det är ju lite konstigt. Det är ju bara ett plagg.

Normen säger att det är tillåtet kritisera sjalen och kalla den förtryckande även när kvinnor själva väljer att ha den. Dvs att kritisera alla de individer som valt det, gruppen som valt det.  Den säger också att vem som helst inte får bära den, och väljer hon då att göra det så väljer hon att bli ett offer. På samma sätt som en flicka som väljer en fin sommarklänning, eller shorts påstås utmana ödet och får skylla sig själv för hon frivilligt skulle ha valt en offerroll. Det däremot är en offerroll enligt normen som jag tillåts kliva i, där jag får skylla mig själv, precis som med en sjal.  Fast en sjal förväntas jag inte vilja ha eftersom jag inte är tillräckligt förtryckt, alltså känns den lite förbjuden för mig. Som om jag måste be om lov.

Det är män som våldtar och förtrycker kvinnor, och ändå så har kvinnor ansvar för förtrycket. Hur fungerar den logiken? Dubbelt förtryck, där kvinnor också bör anpassa sig efter dem som ska befria oss. Logiskt? Not much.

Det handlar om kläder. Kvinnors kläder och det handlar alltid om kvinnors kläder.

Det handlar aldrig om vad våldtäktsmannen bar för kläder som kunde ha hindrat våldtäkten, eller förtryckaren som borde klä sig annorlunda för att låta bli att förtrycka. Och tro mig de ser så olika ut, men inom sin grupp är de oftast uniformt klädda, från kostym till särk, från rosa skjortor till blåställ. Det finns inga krav på att män ska sluta använda slips för att då blir de förtryckare.

Det kommer inte fram människor till männen i slips som börjar dra i den och skriker om att de måste ta av dem, att de ser ut som förtryckare som inte hör hemma i VÅRT svenska samhälle! Kanske för att det är ofint att dra i någons penisförlängare i motsatts till att dra i en kvinnas kläder som du har bestämt är ett offer.

Det finns en frågeställning som många tar upp; alla har inte valt slöjan. Nej. Då finns de dem som inte tycker att kvinnor ska uppmuntras ha slöja eftersom de förtrycker sig själva så gräsligt då, fast förtrycket i själva verket utförs av någon annan. Förtrycket sitter inte i kläderna. Förtrycket sitter sitter i handlingen. Vilket är rätt uppenbart i fallet män.

1146557_10151756189107829_60643111_n

Den här bilden illustrerar just nu hur jag tycker att diskussionen går alldeles för ofta.

Det har varit alldeles för många vittnesmål om kvinnor som blivit påhoppade på offentliga platser, av både män och kvinnor för att de burit hijab för att vi ska kunna acceptera det.  Människor i vårt samhälle som inte vågar gå ut som  de personer de är för att människor runt omkring dem inte kan bete sig. Vare sig du har valt att bära den frivilligt, eller är tvingad så lär du knappast känna dig mer befriad av att riskera att bli misshandlad för att du går utanför dörren. Du lär inte heller känna dig mer välkommen eller befriad av att människor vill förbjuda det klädesplagg du bär varje dag. Och inte bara göra dig till offer, medskyldig till din offerroll, utan också kriminell.

När jag skulle ta kort  på mig själv i min egenhändigt snurrade förhoppningsvis hijabliknande huvudbonad råkade jag få med en Buffy the vampire slayer affisch i bakgrunden och insåg att den passade utmärkt för dagen så jag behöll den.

Visserligen är då Joss whedon man, men han såg en stererotyp av offer och ville förändra bilden radikalt. Han erbjöd ett alternativt sätt att se på kvinnor och de som ändrade bilden av vad en kvinna kan göra var framför allt alla Buffyfans. De spred vidare en ny bild av kvinnor som är långt ifrån offer. Det hade inte skett utan att någon föreslagit en annan ordning än det vi är vana att matas med.

”The first thing I ever thought of when I thought of Buffy, the movie, was the little…blonde girl who goes into a dark alley and gets killed, in every horror movie. The idea of Buffy was to subvert that idea, that image, and create someone who was a hero where she had always been a victim. ”

Jag vill vara med och göra likadant. Idag tar vi ett litet steg.

Den bild jag har muslimska kvinnor vill jag sprida. Hjältarna, och de alldeles vanliga kämparna som jobbar på som vi andra, med ekonomin, relationer… Jag vill vara med och erbjuda den där bilden som gör att ingen tror sig se ett offer, ett offer som rasister och sexister tror att de har rätt att slå ner på. De här fascisterna kommer aldrig att se handen som slår, inte ens när det är deras egen. Skapar vi en bild av ett offer, så kommer sådana människor att utnyttja det som de gör idag. Jag tänker inte vädja om att se någon människa som människa, jag tänker fortsätta kräva att alla människor ska ha lika rättigheter.

För det ska inte krävas mod att ta tunnelbanan till jobbet, och just nu är de slöjklädda kvinnorna hjältarna som har det modet vi saknar när vi inte protesterar. Jag hoppas jag är välkommen att ta del i mina systrars kamp.

Tack för idag, alla kloka människor. Ni är bäst, imorgon fortsätter vi kampen.

IMAG0748 (2)

2840407_570_321

Jag ska berätta en hemlighet: framtidstro och kunna vara stark och veta att du kan genomföra förändringar bygger på att det finns en övertygelse om att det finns ett slut på den svåra tiden, då är det möjligt att uthärda.
När du har kämpat och slutet inte visar sig, eller att du ser hur du skulle nå slutet men möts av människor, myndigheter som talar om för dig att du inte ska vara så girig i den dåliga ställningen du befinner dig, så slocknar det där ljuset du bar med dig. Speciellt om det sker gång på gång, och det är inte lätt att vara tacksam mot människor som stjäl dina drömmar och som förminskar dig och dina framtidsplaner. Inte alls.
Det är precis lika svårt att ge upp hoppet om förändring som att be om ursäkt för sin strävan efter den, och det där ljuset som slocknade blir en liten kolbit som ligger och skaver. Den börjar att glöda bara den får syre.

Därför tror jag inte på dem som säger att de inte har något att förlora. Jag tror på att de känner så, att världen omkring agerar så, att det är vad de möter, men jag tror att de har mycket mer att förlora än de vet, och därför tror jag det finns annat att vinna också.

De måste bara få veta det, och att vi vill ha deras strävan.

Det borde stå klart för dem som faktiskt har en massa materiellt att förlora att deras materiella ägodelar och förmånliga arbete står betydligt tryggare när hoppet inte skaver som en kolbit i skon på oss andra om de inte stampar ner på vår strävan.

Ännu hellre bör de väl se sig om och se om verklighetens folk  som gav dem en dunk på axeln inte har en kniv i handen, för det var inte vi som skar av livlinorna för oss.

Det borde inte vara en hemlighet. Värst bevarade hemligheten någonsin.

Vem skulle du vara nu?

Publicerat: 9 maj, 2013 i Angelägenheter, Hjältar

Idag skulle du fylla 32 år. För mig fyller du ändå år, och jag tänker fira att du föddes idag.

Jag undrar vad som skulle ha hänt om du hade tagit det där stora avgörande beslutet åt motsatt håll än du gjorde, och med samma bestämdhet sagt att nu får det vara nog av att vara vid liv och börjat leva och uppfylla drömmar du hade. Det hade kanske inte varit perfekt, för livet är inte perfekt. Du hade säkert kraschat någonstans på vägen och fått börja om, eller tvivlat, men du hade inte varit ensam då.

Alla vi är defekta om vi ska försöka tvinga oss in i en defekt idealiserad norm som är absurd och lögnaktig. Sanningen är (säger jag) att vi är alla perfekta från början och så länge vi inte skadar andra, duger vi exakt som vi är.

Grattis på födelsedagen allra bästa Benny! Idag föddes du och det är värt att firas. Jag älskar och saknar dig, och hoppas att du också firar var du än är.

19

28

Bowtie is cool. Vissa förstod det lite tidigare än alla andra.

37

SAMSUNG DIGIMAX A503

http://www.youtube.com/watch?v=gAh9NRGNhUU

Ha en underbar dag.

feminist

En dag om året så firar vi våra hjältinnor som fängslades, blev misshandlade, som gick ut på gator och torg, de som höll möten, de som talade om kvinnors sexualitet och preventivmedel. Vi firar deras mod, envishet och deras kamp att förändra ett orättvist samhälle och bli betraktade som människor till sist och att få bruka mänskliga rättigheter. De var de som tvingade sig in parlament och såg till att kvinnor fick rösträtt. De som skapade opposition. De som cyklade i byxor, eller började studera med hela den patriarkala strukturen emot sig. De som bröt barriärerna. Varenda litet steg var en kamp, och det ska de hyllas för.

En global rörelse av frigörelse från vad som förväntades av en människa bara för att hon blivit född till det kön hon blev. En struktur lika tydlig som rasism, där tanken på allas lika värde skrämmer de privilegierade från vettet.

Idag förtjänar de som kämpar för kvinnors rättigheter att hyllas. De som fängslas, blir misshandlade, som går ut på gator och torg, de som håller möten, de som talar om kvinnors sexualitet och preventivmedel. Vi firar deras mod, envishet och deras kamp att förändra ett orättvist samhälle och bli betraktade som människor till sist och att få bruka mänskliga rättigheter. De är de som tvingar sig in i parlament och ser till att kvinnor får rösträtt. De som skapar opposition. De som cyklar, eller börjar studera med hela den patriarkala strukturen emot sig. De som bryter barriärerna. Varenda litet steg är en kamp, och det ska de hyllas för.

Vi har ett ansvar att fortsätta deras kamp, och om vi inte gör det så lämnar vi över en skuld till våra döttrar som tvingas genomlida samma förtryck och måste slå in samma gamla dörrar igen. Vi har ett ansvar att se till att de får råda över sina liv och sina kroppar utan att riskera sina liv, sin hälsa och sin frihet.

För kampen är långt från över. Igår rapporterades en gruppvåldtäkt, dagen innan om en våldtäkt en man begick mot sin fru, innan dess att kvinnliga konstnärer inte tillåts komma in i en mansklubb som består av män som betraktar sig som fria konstnärer, innan dess en man som ansåg sig ha rätt att undersöka sin fru för att han trodde att hennes kropp var hans. Flickor säljs för att betala av familjers skulder. Kvinnors kroppar är till salu, och vill du inte betala, så är det bara att ta för dig. Skulden ligger på kvinnan som litade på dig som medmänniska. Du är ett djur, och kan inte läsa av sociala signaler, så patriarkatets alibi försvarar dig. Det är förakt och hat.

I USA rapporteras en våldtäkt med två timmars mellanrum. Just nu, och jag har sagt det förut, dör, misshandlas, eller våldtas en kvinna av män. Precis nu, det spelar ingen roll om det är när du läser det här, eller nu när jag skriver, precis nu.

Aldrig någonsin när allt detta rapporteras talas det om kvinnohat.

När män står och berättar vad samhället ska göra med kvinnors kroppar, att abort är synd och kvinnans kropp är inte hennes att göra vad hon vill med, och ska straffas, anses inte extremt. Vidrigt, men ganska vanligt. Istället talar vi om för abort, eller mot abort, som om det inte vore kvinnans val och kroppar inblandade. Det är bisarrt. Det är är förakt, och det är hat mot kvinnor som väljer att behandla sin kropp som sin.

Så kampen fortsätter, på hemmaplan och runt om i världen och det är feminister som leder den. Av tusen skäl;

För att män inte ser kvinnor som människor.

För att i Kairo kan inte kvinnor cykla utan att råka ut för sexuella trakasserier, verbala och fysiska.

För att det finns män som skryter om att de kämpar för allas lika värde, men envist hävdar ”klass går före kön” och kan ha en lång antifeministisk harang om aggressiva feminister som borde be snällt om att få bli insläppta i kampen istället. Det är förakt och förminskande.

För att det finns män ”som kan kvinnor bättre än kvinnor själva” och säger att vi inte är riktiga kvinnor om vi påpekar motsatsen för att vi inte faller in i hans falska patriarkala definition om vad en kvinna är. Inte vad en människa är. Det är hat.

För att om jag ler artigt första gången och säger ”nej, jag är inte intresserad” istället för hugga dig med gaffel i skrevet, och skrika ”försvinn ditt pervo!” Så tolkar många män det som jag hade sagt ”om du fortsätter kommer jag att säga ja.”  Och den där handen på mitt lår kniper till som en blinkning: jag vet nog vad du menar, egentligen. Det är förakt.

För att män skryter över att de inte accepterar ett nej, men blir upprörda och känner sig träffade när vi påpekar att det gör inte våldtäktsmän heller.

För att jag bor i ett land som haft fred i över hundra år och ändå dör kvinnor för att det är accepterat att behandla kvinnor som annat än människor. Vi har haft alla chanser i världen att förändra det här. Ändå dör kvinnor, ändå säljs kvinnor, som andra klassens människa.

För att kvinnohatet är den underliggande strukturen som funnits och finns i överallt  i all form av fascism, men bland de som vill bekämpa det med.

För att feminismen alltid har skuffats undan för något annat, patriarkalt större mål, som ansetts viktigare, och därför har inte någon av de andra strukturerna inte brutits upp. Det är diskriminering.

För att vi fortfarande måste protestera idag.

För er nu som känner er diskriminerade, utestängda, fick era egos sårade av att få veta att det finns en dag om året då feminister går ut på gatorna och tycker, och tycker högt. Välkommen till patriarkatet, vill du få tyst på oss, krossa det.

För er som inte tycker att vi behagar nog för att du ska fundera på att ens lyssna. Bugger off. Vill du äta kakor och glass med oss, får du behaga oss. Det är nämligen vår dag.

Så på feminismens allra heligaste dag så önskar jag god kamp och jag är stolt över alla mina systrar världen över. Ha en fantastisk 8 mars.

stash-855-510607bbc903f

Lånad från en Palestinasida. En förebild.

Jag har själv inte…tänkte jag börja, med fortsättningen; varit utsatt för några hot i feministiska diskussioner…Nu funderar jag på varför, jag kan väl vara arg ändå? Jag har väl rätt yttra mig i frågan fast jag…ännu ett problem; varit förskonad…varför förskonad? Bara för att jag inte har blivit påhoppad av någon xenofobisk kvinnohatare som vill tysta mig genom att hota att äta delar av min kropp till frukost medan han sätter på resten av min döda lekamen, så har jag ingen anledning att be om ursäkt. Mina åsikter är lika starka även utan den erfarenheten.

Det mest personliga  jag fått till svar var nog att kallas gammal och bitter, det konstigaste var islamofascist, och det elakaste; att en man önskade att mina vänner ombord på Estelle skulle skjutas ihjäl av Israeliska flottan under en diskussion när skeppet var nära Gaza. En av dem reagerade jag på och blockade. Där har ni lågvattensmärkerna i min näthistorik.

Jag tänker vara arg ändå och kämpa för att patriarkatet ska bli ett varnande minne, som vi kommer att förundras över i historieböcker, och förfäras över hur illa en grupp människor kan agera mot en annan. Jag tänker vara förbannad över hur män vill tysta kvinnor som uttrycker sin åsikt, eller bara rapporterar aktuella händelser, och vara motkraft, och vara stöd. Även om inte de här kvinnorna känner mig, och ibland tycker helt annorlunda saker än vad jag tycker.

Jag har inte blivit hotad, utan råkat ut för ignorans, härskarmetoder, blivit kallad lilla gumman många gånger, inte fått svar på frågor och miljoner irrelevanta för ämnet frågor ställda mot mig, krävts bevisning av minsta lilla argument utan fått bevisning tillbaks, fått höra att jag inte svarat på frågor för att svaren var inte tillfredsställande,  fått höra att jag inget vet om män, eller kvinnor,  i samma mening som de berättar hur jag som kvinna fungerar, och blivit tillsagd att hålla tyst för sådana som jag tillför inte debatten något med mitt manshat.

Ett illa beteende, respektlöst. Det är ganska generella härskarmetoder som tillämpas nätet. Språket är ovårdat ibland, och vissa grepp möter både manliga och kvinnliga feminister. Skillnaden är att de manliga feministerna sällan blir klappade på huvudet, men tillskrivs kvinnliga egenskaper, eller kroppsdelar, medan kvinnliga feminister blir tillsagda att inte vara så aggressiva, negativa och bete sig naturligt. Jag har aldrig haft en diskussion med kvinna där jag sett de här tendenserna, vill bara ha det sagt.

Det jag och de allra flesta möter är det här beteendet, vi slipper hoten. Har vi haft tur? Nej. Det är som att säga att jag har haft tur som inte har blivit våldtagen. Det är inte tur, det är att människor du har mött har mänskliga sunda gränser för vad du gör mot andra. Det borde vara normen. Samma sak med hoten från män mot kvinnor på nätet, det handlar inte om tur, det handlar om att normen är uppfuckad.

Det handlar om vad män tycker att det är accepterat att säga till någon för att hon är kvinna, och att de dehumaniserar henne. De behöver inte ens fundera på om det de säger är fel, för det kommer andra män och backar upp dem, med liknande eller värre indignerade utbrott som legaliserar deras avskyvärda handling. Då spelar det ingen roll om det var något du bara slängde ur dig, för det är klart att du vet att det var fel redan när du skrev första bokstaven.

Om några av de mest hysteriska trollen jag mött, de som är obehagliga för att de har så kall, omänsklig syn på vilka människor som förtjänar att finnas och inte, kan låta bli att kalla mig skällsord och hota mig till livet, så tror jag att någon mindre hatisk klarar det också.

Låt antifemisterna och jämställdisterna ha sin uppfattning om att män är djur och inte kan behärska ilska och sexdrift, så bevisar vi andra motsatsen, nämligen att de är människor. Med moral, medmänsklighet och förnuft. För att ingen av oss vinner på att behålla den illusionen som skapats för att män ska slippa ansvar och kvinnor ska lastas för mäns uppförande.

Nu så går debatten om mäns näthat mot kvinnor ut på att vi måste stoppa hoten och hatet. Det är bra. Det som oroar mig i diskussionen är bristen på verklighetsförankring bland tyckare som tycker och förfäras som om det vore något nytt. och koncentrationen på internet. Frågan gäller just mäns hot på internet, men de som har drabbats har märkt av det utanför det lilla slutna, lite unkna rum internet kan vara ibland. I sitt dagliga liv. Det är om något en realitet i vår vardag.

Det som sägs på internet sägs i skolor och viftas bort med exakt samma argument; boys will be boys. Internet är en förlängning av livet vi lever och internet nästlar sig in tillbaka till våra liv. Vi kan inte ha en norm på nätet som säger att du som man får inte hota kvinnor, däremot negligera, sexualisera, förakta, dehumanisera, åsidosätta  försöka tysta och förminska går bra så länge det inte är straffbart. Det kommer att straffa sig i våra liv, och det gör det redan i form av sexuella trakasserier, våldtäkter, brist på rättigheter.

Vill vi bli av med hoten så måste vi sikta högre, vilket innebär att vi måste sänka toleransen och se var hoten börjar. Att be någon försvinna, säga att hon inte förtjänar yttrandefrihet och borde hålla tyst är ett hot mot en demokratisk debatt. Även sagt utan skällsord, och gömt bland argumenten. Jag är ganska van, men alla de som skulle vilja säga sin åsikt kanske inte orkar med det tröskearbete det kan vara ibland att ens få fram vad den andra vill annat än att kritisera dig och att du ska börja låta som en kvinna. Hur många är tysta fast de inte vill det?

Normen är nu att pojkar är pojkar och de beter sig så här. Accepterar vi det så kommer inte hoten upphöra, eftersom ingen av pojkarna får reda på att det var fel redan från början att betrakta sin motdebattör som mindre än människa. Det ska inte vara vardag för män att de kan förakta någon för att hon inte är man, och ta sig rätten att säga sådant de inte vågar, eller av respekt inte säger till män. Det är på nätet som i livet, en norm som måste krossas för att vi ska gå framåt och vi ska få ta del av våra rättigheter.

Fattigdomsdiskussionen börjar likna den om rasism och sexism på många sätt och jag kommer på mig själv att behandla den annorlunda. På fel sätt, och jag tror att vi har glömt självklara saker som generationer visste innan oss. De som tog oss upp ur en liknande, men då tyngre struktur. Vi har möjlighet att vända det.

Vi har köpt borgarnas idébild för att vi helt enkelt lever i det samhälle som de har skapat. Precis som de patriarkala strukturerna, precis som den strukturella rasismen.

Jag har fullständigt gått i fällan, fast jag själv tillhör och har tillhört oss som kallas fattiga länge. Det är inte kul att tänka så om sig själv, men jag måste faktiskt förstå att jag inte haft har en regelbunden inkomst från ett vettigt betalt fast jobb någonsin.

Jag har bollat räkningar och kronor och ören, inte kunnat sova, mått riktigt psykiskt dåligt pga det enkla skälet att pengarna inte räcker till, inte ens när jag har jobbat. När det blivit över något så har jag varit tvungen att räkna på varenda krona för att kunna göra något roligt som kostar . Baksmällan dagen efter är ochvar att jag brände nästan tvåhundra kronor som inte gick till något klokt, pengar som hade räckte längre om jag lagt det på något annat.

Om ens underbara vänner bjudit eller lånat dig pengar så växer den mentala emotionella skulden, och frågan om du någonsin kan betala tillbaka det ökar ångesten. Även om du hade en underbar kväll och du kände dig som en normal människa för en gångs skull, en medborgare som konsumerar för att må bra. Som ALLA andra.

Där finns vetskapen om att anmärkningarna och betalningarna från kronofogden hopar sig och växer. Du vet att även om du lyckas betala av allt i långsam takt, så betyder det att du inte kommer att få ett telefonabonnemang förrän om tio år.  Räkningarna är inte färdigbetalda så det kan vara ännu längre.

Jag har fått ångestattacker när ännu en räkning ramlat in och inte orkat öppna den förrän senare för att det har känts som om jag ska gå sönder om jag ser innehållet och jag vet att det aldrig tar slut.

Jag har varit tvungen att välja mellan SL kort och fackavgift, och stått utan backning vid orättvisor på arbeten.

Jag har fått höra hur svåra tider det är, att det är så svårt att få nytt jobb och att jag måste vara rädd om jobbet jag har, när jag tackat nej till att jobba en helg.

Du vet att du inte ens har råd att dö. För du har inte haft råd med en försäkring som kan hjälpa dina anhöriga med pengar och dina skulder kommer vara obetalda för evigt.

Längtan efter ha ”samma standard som ALLA andra” och det pinsamma att inte  kunna leva upp till något bisarrt materiellt ideal som är omöjligt att uppnå när du har en lön på 11000 kr i månaden. Samtidigt får du räkningar från den tiden då du inte hade den här lönen. Tänka att jag borde kunna handla på rean för skojs skull fast jag inte behöver något nytt, jag borde kunna äta mat ute för hundrafemtio kronor, även om jag har mat hemma. Jag borde kunna gå bio eller konsert tre gånger i månaden bara för att det verkar trevligt.

Jag borde kunna åka utomlands någon gång bara för att; har du inte varit utomlands så vet du inget om världen. Även om du bara hänger vid poolen. Du kan aldrig delta på riktigt i de här diskussioner, bara uttrycka önskningar som möts med blickar som vänds bort.

Vad gör jag för fel som inte kan göra allt det här? Jag borde ha högre ambitioner? Jag borde ha lägre ambitioner och vara beredd att förödmjuka mig mer, då kan kan få känna mig som människa igen. Jag borde inte vara kinkig, andra är ju inte det. Jag borde offra mer, så får jag mer…

Jag har gått till soc och manglats och ifrågasatts som person; om jag var värdig, om jag var ödmjuk nog för att hjälp. Var inte uppkäftig, var inte ärlig, ljug inte, var prydlig, men se inte som om du har pengar, ifrågasätt inte organisationen eller besluten. Våldtäkten på min stolthet och min framtidstro när handläggaren lägger kopiorna av kontoutdrag för tre månader på bordet, och pekar på en utbetalning och frågar vad det är för utbetalning.

När jag svarar att det är en betald privatskuld och får frågan, hur hade du råd med det? Har du någon annan inkomst du inte redovisat? Jag har fått redogöra för varför jag behöver ett SL kort, mer eller mindre bevisa att jag inte försöker lura dem på 700 kr.

Jag har blivit kallad arbetsskygg en månad efter jag förlorat jobbet och blivit ifrågasatt om jag slutade själv eller inte, för att det kunde påverka om jag förtjänade hjälp eller inte. Vid samma tillfälle fick jag också veta att det inte bara var att komma till Soc och begära att på leva andra hårt arbetande skattebetalares pengar hur som helst.

Jag har tvingats att sitta och klistra som på en dagisplats, där människor som har villa i Täby ska hjälpa mig att hitta mig själv samtidigt som de pratar pedagogiskt långsamt till alla vuxna på kursen för att vi ska förstå. Annars fick jag inga pengar.

Jag har blivit blivit ifrågasatt om hur engagerad jag är och tvungen att bevisa att jag inte kan påverka naturkrafterna och tåguppehållen i samband stormen Gudrun, och därmed förlorat min rätt till bidrag för att jag missade en timme på Jobbtorget efter julen. Jag fick frågan: varför köpte du inte ny biljett?

Jag har citerat deras egen broschyr om att ”vi tillsammans diskuterar dina aktiviteter” och fått höra att det vi skulle diskutera var obligatoriskt. Gör som vi säger annars får du inga pengar.

Jag har kopierat tusen och åter tusen dokument som ska visa att jag är en hederlig person och inte vill blåsa kommunen på ett par tusen i månaden som jag har rätt till. Användes samma misstänksamhet mot banker och privata vårdföretag så skulle vi inte problem med stadskassan alls.

Inte ens den bästa handläggaren i världen kan påverka strukturen på soc, de finns nämligen, och tvingas följa regler de inte vill följa, och så många verkar rädda. Borgarnas styre märks så väl där; skuldbelägg den som för stunden behöver hjälp. Skuldbelägg den som vill hjälpa.

Jag har gått igenom allt det där, så varför var jag aldrig stolt över att jag faktiskt mentalt fortfarande lever, att jag kämpade mot alla dessa fördomar och finns kvar här som jag? Varför är jag inte stolt över att det inte knäckte mig, trots att jag mådde riktigt psykiskt illa, förstår jag inte att det krävs mod att fortsätta?

Varför var och är jag inte så stolt som jag borde över att jag varit en magiker på att vända på slantarna, och inte är en korrumperad kommunpolitiker som suger ut välfärden?

Vi är alla stolta över någon annan som kämpar, imponerande över deras styrka, men är alldeles för duktiga på att skämmas, och dra på oss tagelskjortan och när någon berättar att vi är duktiga och fantastiska blir vi nästan arga, kanske till och med känner oss mer värdelösa för att vi tror kriterierna för god människa är någon med stadig ekonomi. Det vi har lärt oss från andra, från samhället.

Så slår vi bort komplimangen, och förebrår oss istället för att vi lade 70 kronor på godis. Så skulle aldrig en god människa med stadig ekonomi göra?

Livet ser inte ut så, livet är inte stadigt, och vi borde väl om något vara stolta även mitt i stormen att vi fortfarande styr vår båt? När andra försöker ta över, så borde den stoltheten ge oss kraft att slänga hen över bord?

Jag har burit offerkofta, tagelskjorta, men förnekar mig min rättmätiga cape . Så gör också människor som jag känner som jag vill ge cape, de säger tack men…och lägger den längst in garderoben. Kanske sedan, säger de, när jag är på stabilt vatten, då förtjänar jag den.

Fast en hjälte är en hjälte även mitt i striden, då hjältemodet behövs som bäst.

Jag förtjänar min blodröda cape varje gång någon försöker tala om för mig att jag är mindre värd och borde vara mer ödmjuk, tacksam eller försöker utmåla mig som offer utan egen vilja, och jag ändå bevarar mig själv och min framtidstro. Varje gång någon berättar nästan förolämpat att jag inte bör ha samma drömmar om trygghet och frihet som de tar förgivet för sig själva, för att såna som jag kan ändå inte få det; så förtjänar jag min blodröda cape för att jag ens låtsas lyssna på dem.

Så nu måste jag be ursäkt, för jag borde ha vetat det här.

För den hjälte som jag i hela livet har lagt cape över hennes axlar är min mamma, och jag borde då veta bättre än att ge bort bara en offerkofta till de jag inte inte känner som går igenom samma sak.

Jag gör det inte när jag pratar rasism, eller sexism, varför ska jag göra det nu?

Jag ska inte sprida skammen något mer, för den är falsk. Skammen är påhitt från dem som redan har, det är deras skam. Inte vår.

Förlåt, jag ska inte göra om det.

Ni är hjältar och jag vill att ni ska förstå det, och ta er till det och vara stolta över det.

Istället för att bara berätta för varandra hur skamfullt det skulle vara att vara människa bara för att vi inte är människor med besparingar på banken så tar vi stoltheten tillbaka. Vi har makt precis som de som satte det här landet på fötter en gång i tiden. De förändrade allt.

Framför allt ni magiker och hjältar som har barn : Ni är värda mer än miljoner Reinfeldts, Bildtar och Lööfar och tusen miljoner Caremadirektörer för det är ni som håller upp samhället och ser till att vi inte störtar ner i avgrunden.

Det ni gör för era barn, varenda uppoffring, varje uppfinning, varje hoppfull tanke är mäktig och viktig för framtiden och ni är hjältar varje dag.

Ni är fantastiska och skräckinjagande i ert mod och uthållighet.

Var stolta.