Arkiv för kategori ‘Klasskamp’

Följer diskussionen om Ken Ring så där lite smått.

Ska en tro diskussionen så handlar den om att Ken Ring är en sjyst snubbe som är snäll egentligen trots att han är homofob, även om han verkar vara jag är inte homofob men, bögar är konstiga inte-alls-homofob-ju som är en homofobisk attityd som tyder på att personen lider av homofobi. Eller så är han bara dålig på att uttrycka sig, fast då även de som ogillar hans homofobiska  uttalanden faktiskt säger att han är en god musiker så så skapar den teorin frågetecken för mig.

De som jag stöter på nätet på retar sig på hur någon som nervärderar andra sätt att leva på det viset ska ursäktas med att han är snäll egentligen, han är vänster egentligen, och då är det ok att slinka med tungan, med fingrarna på tangentbordet. Ungefär som det inte var några problem för en del antirasister att en snäll snubbe som Jonas Gardell skämtade både sexistiskt och rasistiskt om en utsatt grupp.
För Jonas Gardell tillhör ju en utsatt grupp, den utsatta grupp som Ken Ring då och då uttrycker sig homofobiskt om. Och Jonas Gardell är ju folkkär och en sjyst snubbe som gick i bräschen för att föra fram kloka och bra budskap en gång i tiden, det kan ingen förneka, men sjyst snubbe eller inte, vissa saker säger en inte.

Det trista med den diskussionen var att sjysta antirasister föll till föga för en vit patriarkal norm, där feministisk kritik störde ordningen, och än värre att sjysta vänster, antirasist snubbar var alltför snabba med att prata bort de rasistiska strukturerna de vanligtvis brukar vilja påvisa.
Våra sjysta vänster antirasist snubbar blev plötsligt väldigt vita och lättkränkta, långt ifrån de analyserande antirasister vi hade vant oss vid. Lika besviken som jag blev på Jonas Gardell blev jag på dem när de förklarade att skämta måste en få göra, och de som blivit utpekade i Gardells skämt tappade plötsligt tolkningsföreträdet som utpekade. För att några sjysta snubbar, som är riktigt bra på många andra sätt, blivit kränkta över att de utsatta uttryckte sina känslor över att bli ett rasistiskt stereotypt skämt.
Debatten flyttade ifrån de som varit träffade, och varför det var fel att utmåla människor till rasistiska sterotyper, till den mycket lägre nivån: Nähä! Nu får en inte skämta i det här landet längre!
För de sjysta snubbarna möttes inte längre bara respekt från sina allierade utan kritik.
För en halv sekund i början av debatten tänkte också jag: de är ju sjysta egentligen, Jonas Gardell är ju bra egentligen. Vi vet ju det. 

Jag är socialist, och i min socialism så ingår allas rättigheter, även de 50 procent som är födda kvinnor, och alla de som är utsatta för rasistiska strukturer, och därför ingår feminism och antirasism i mitt politiska tänkande. Därför kan jag inte säga på samma förlåtande sätt som jag faktiskt gjort som för att släta över: Strindberg hade dålig kvinnosyn, men var i grunden en sjyst socialist.
Jag kan inte göra något åt Strindbergs kvinnosyn eftersom han är stendöd, men jag kan göra något åt mina allierade i nuläget, vi som vill förändra samhället tillsammans, vi som ska lita på varandra och stötta varandra mot kapitalistiskt, människofientligt och strukturellt förtryck och utnyttjande av människor. Och det gör jag, utom när vi diskuterar mäns ansvar att se sitt ansvar för det sexistiska strukturella förtrycket, för jag vet inte längre vem av de sjysta snubbarna som jag litar på, som kommer få spel när jag säger det.
Jag skulle kunna säga som med Strindberg: De vägrar erkänna sin del i en sexistisk struktur och ta ansvar för det, men annars är de bra vänstersnubbar som kämpar för allas lika värde.
Vilket är omöjligt, i och med hur jag ser på vänstern och dess skyldighet att förstå allas rättigheter och ta ansvar för sina handlingar och kämpa för allas lika värde. Det är dessutom en motsägelse. Jag köper inte den sortens motsägelser från politiska motståndare högerifrån, eller från den bruna sidan, då vore det en skam om jag tillät mina allierade stå oemotsagda.
Det skulle bara skapa fler Strindbergs, och sist det skedde splittrades kampen för allas rättigheter upp i kampen, för arbetande mäns rättigheter mot kapitalistiska vinster och kampen för kvinnors rättigheter. Socialismens allra största misstag någonsin.

Jag har en envis tro att det går att förändra människor, att få människor att förstå andras behov av rättvisa, och rättigheter. På allvar tror jag helhjärtat att om människor bara vågar lyssna till obehagligheter som att du tillhör en grupp som förtrycker, och kopplar det det till både små och stora konsekvenser så kommer förändringar ske på alla nivåer, i många fler olika miljöer.

Jag tillhör en grupp som förtrycker resten av världen, jag är medskyldig och medberoende i en struktur som förtrycker större delen av världen. Det gör inte mig till Satan, kapitalist eller fjärrstyrd dron. Tvärsom ger mina privilegier mig möjlighet att bekämpa strukturen jag tar del av inifrån, och det jag måste börja med är att lyssna, analysera, innan jag börjar fundera ut argument för att svära mig fri, för att vinna diskussionen.
Annars får vi ingen revolution, ingen förändring.

”I will never be part of a so called revolution if the revolutionary call me the problem.”

Skrev en man till mig nyligen på Facebook. Jag känner, fine, med den attityden skulle det aldrig bli en revolution eftersom du uppenbarligen är nöjd med hur det är. Du skulle bara motarbeta den revolutionen, som att avsätta en kung för att sätta dit en ny, eller rentav den gamla och behålla orättvisorna.
Håll dig borta från vår revolution.

Men det finns trots allt rätt många jag är redo att kämpa för.
Du må vara en sjyst snubbe, men du förblir bara en sjyst snubbe, tills dess du börjar lyssna. Du är bara Strindberg tills dess du förstår ditt eget ansvar. Då kan jag på allvar säga att du är en bra vänsterkamrat  som dessutom är snäll, utan jag behöver lägga till egentligen. Då kommer vi att revoltera tillsammans.

products-quote

Annonser

2840407_570_321

Jag ska berätta en hemlighet: framtidstro och kunna vara stark och veta att du kan genomföra förändringar bygger på att det finns en övertygelse om att det finns ett slut på den svåra tiden, då är det möjligt att uthärda.
När du har kämpat och slutet inte visar sig, eller att du ser hur du skulle nå slutet men möts av människor, myndigheter som talar om för dig att du inte ska vara så girig i den dåliga ställningen du befinner dig, så slocknar det där ljuset du bar med dig. Speciellt om det sker gång på gång, och det är inte lätt att vara tacksam mot människor som stjäl dina drömmar och som förminskar dig och dina framtidsplaner. Inte alls.
Det är precis lika svårt att ge upp hoppet om förändring som att be om ursäkt för sin strävan efter den, och det där ljuset som slocknade blir en liten kolbit som ligger och skaver. Den börjar att glöda bara den får syre.

Därför tror jag inte på dem som säger att de inte har något att förlora. Jag tror på att de känner så, att världen omkring agerar så, att det är vad de möter, men jag tror att de har mycket mer att förlora än de vet, och därför tror jag det finns annat att vinna också.

De måste bara få veta det, och att vi vill ha deras strävan.

Det borde stå klart för dem som faktiskt har en massa materiellt att förlora att deras materiella ägodelar och förmånliga arbete står betydligt tryggare när hoppet inte skaver som en kolbit i skon på oss andra om de inte stampar ner på vår strävan.

Ännu hellre bör de väl se sig om och se om verklighetens folk  som gav dem en dunk på axeln inte har en kniv i handen, för det var inte vi som skar av livlinorna för oss.

Det borde inte vara en hemlighet. Värst bevarade hemligheten någonsin.

För inte för så länge sedan hyrde jag en lägenhet i andra hand på Fridhemsplan i Stockholm. Sjyst läge, tio minuter till överallt i innerstan. Jag tyckte så mycket om lägenheten, hade till och med tre trevliga grannar. Lugn gata två minuter från billiga mataffärer. Det vill säga så länge jag hade råd att betala. Eftersom jag inte kunde hosta upp nästan två miljoner för 32 kvadrat så bor jag inte kvar.

Det finns inget slitet på Fridhemsplan, reklamen är glamorös, barnvagnarna stora och flashiga som stadsjeepar, bilarna är alltid rena, och så länge du kan betala är detta ditt. Så länge du kan betala så kan du uppge att din adress är Fridhemsplan och ingen ställer några frågor eller rentav säger ”men visst är det fint där vid vattnet och närheten…”

Att din adress är Fridhemsplan bekräftar att du är en stabil människa som har råd att bo där. De behöver inga följdfrågor om du är del av den ständiga fyllan varje helg, eller om det dig polisen kollar upp när de patrullerar eller stävjar bråk, eller om du är den hemlösa som sitter utanför Swedbank, eller om det är du som pissar i papperskorgen sekunden efter du såg en man leta burkar där.

Du får inte heller frågor om du tycker att det är otäckt att gå hem på kvällen i den sortens kvarter bland alla krogar. Du får aldrig frågan om du kommer från Fridhemsplan, eller är nyinflyttad. Du får aldrig höra någon utbrista: ”Där skulle jag aldrig våga bo.”

Aldrig har någon frågat mig, men en ton av nyfikenhet som om jag visste någon väl bevarad hemlighet: ”Hur är det att bo där?”  För vi vet redan svaret, det är finemang att bo på Fridhemsplan och det är en finemang adress att ha när du söker jobb. Du är troligtvis en alldeles finemang människa som kommit så långt att du bor på Fridhemsplan. Jag erkänner, det var rätt skönt. Nu vet ni det.

När du bor på Fridhemsplan får du aldrig någonsin frågan ”Bor det inte en massa etniska svenskar där? *

I den segregerade delen av Värmdö i ett ghetto med villor med lånelöften på många miljoner är det alltid tyst. Stora vackra hus och vackra trädgårdar, (tror jag, de har så höga häckar) och lugna fina gator där stora bilar hämtar barn från skolan, fick jag jobb. Första gångerna på väg till och från arbetet var det riktigt obehagligt.

Tystnaden gjorde mig illa till mods, en tystnad, om jag får vara lite dramatisk, ingen hör dig skrika i. Det är främmande mark för mig, myter och fördomar som inte kan motbevisas för att inget bjuder in till möten med människorna där.

När jag i mötte förortsbefolkningen då och då på gatorna så gav de mig misstänksamma blickar utan ens artigheten att ens låtsas snegla. Bilar åkte förbi, saktade in och förare tittade ut genom fönstren. I come in peace, ville jag säga. Jag kommer för att lära era ungar att läsa och skriva och räkna. Men de stannade inte trots sin nyfikenhet, och jag är lite glad för det. Jag hade blivit livrädd.

De var väl som folk är mest, men hade underliga vanor, som att några av barnens favoriträtt var hummer. De hade samma problem i stort sett, skilsmässor, välja skola, mobbing, skoltrötthet, kompisar, dåligt lästa läxor. Det senare kom sig av överstimulans snarare än understimulans, eftersom läxorna kunde inte bli lästa förrän efter fotbollen, konstklassen, ridningen, skidåkningen, ishockeyn, musiklektioner, så elva på kvällen, eller innan skolan fanns det tid att läsa läxor för en elvaåring.

Så inte var människorna onda, och inte drog de mig i bilarna och våldtog mig i tystnaden, men jag skulle inte låta ett barn växa upp där om jag hade ett. Jag tror att isoleringen från resten av samhället är skadlig. jag skulle inte vilja att mitt barn skulle växa upp i tystnad och isolering.

När jag berättade om var jag fått arbete, frågade ingen om jag var rädd att gå  i ett så extremt segregerat område med så mycket etniska svenskar som bara umgicks med bara med varandra och aldrig träffade andra nationaliteter.

Vi vet så lite om vissa segregerade områden och ändå betraktar vi dem som lugna oaser bebodda av civiliserade människor i Stockholm fast vi aldrig kommer i närheten av dem. De släpper inte in oss förrän vi har råd att betala.  På andra ställen ursäktar vi vårt eget svineri, våldsbrott, fylla och hyllar den vackra naturen, och har vi råd att bo där så är vi, av bisarra anledningar, mer pålitliga människor än andra.

Så finns det de här andra områdena som vi segregerar genom mytbildning, lathet och sensationslystnad. Vi flyttar därifrån för att få en annan adress som ska visa oss i annan dager.

De områden vi segregerar har tio minuter till badplatser, parklekar, promenadstråk och 4H gårdar. Det är områden där maten är billig och ditt barn inte behöver korsa stora vägar på väg till skolan eller till kompisar. Därifrån går tunnelbanan, och nattbussar, och du kan lättvindigt ta dig till jobbet eller till Fridhemsplan för en fika. Där finns aktiva sportklubbar, och skrivklubbar för barn. Och om du saknar snobberiet så illa, så spelas det kricket här och där (som räknas in bland de vita sporterna).

Bara när jag har bott Bredäng, Tensta, Fittja, Rinkeby har jag fått frågan om jag är rädd att gå hem om natten. Mitt svar har alltid varit nej, för jag har alltid känt mig tryggare där än inne i stan, eller bland miljonvillor. Jag har alltid sagt nej, för jag har alltid haft känslan att om något skulle hända, så skulle mitt skrik höras. En del förorter har inga öppettider, de finns där dygnet om. Jag kan inte exakt förklara varför jag känner så.

Bara när jag har bott Bredäng, Tensta, Fittja, Rinkeby har jag fått frågan om det inte bor en massa invandrare där? Nej, människor har bott där i generationer.

Bör inte de områden som segregerar sig i små enklaver av självvalt utanförskap vara de som definieras som segregerade? De hade ett val, men valde att stå utanför och vägrar släppa in andra, av rädsla för att bostadspriserna ska sjunka.

Det handlar om klass. Det handlar om rasism. Din adress är ditt visitkort, och andra tror att de vet vem du är för att de tror att de vet var du bor. Lyssna inte på dem.

*Ja, det gör det, några av dem stjäl tvätttider dessutom.

4766353293_666558060b_z

Favoritställe i Bredäng. Några minuters promenad från centrum.

solsidanTOPP

Det är ett problem i segregerade förorter att förortsborna bara vill umgås med de av samma nationalitet och vägrar överge sitt hemlands traditioner och religion, och inte anpassar sig till resten av samhället.

Stockholm brinner. En mening som har upprepats de senaste dagarna. Om och om igen.

Plötsligt tillhör Husby, Rinkeby, Tensta, Kista, Bredäng, Vårby, Skärholmen,  Hagsätra Stockholm igen, som om de faktiskt var del av Stockholm som de är och alltid har varit. Vi som har växt upp där, vi som har flyttat dit, vi som bor och arbetar där, vi som går i skola, vi som flyttade därifrån känner förtvivlan och ledsamhet var vi än befinner oss. Också om vi befinner i ett radhus utanför, flyttat in till innerstan, och vi som befinner oss i Katrineholm.

Även om dessa förorter äntligen får tillhöra Stockholm igen så är det andra regler som gäller. Ortsbefolkningen frågas ut hur de känner sig när deras bil brinner upp, men blir utskällda någon annanstans i media för att de inte tar ansvar för sina grannar, vänner, barn. Talar de om förståelse och gemenskap blir de utskällda för att de skulle stödja ligisterna, vandalerna, upploppsmakarna, våldsverkarna, unga män med mycket fritid, de kriminella, de unga killarna. Ändå sker spekulationer om vilka det egentligen är. Ingen vet alldeles exakt. Men Husbyborna är av någon anledning ansvariga för deras handlingar även när eldar brinner på annan ort.

Var och varannan mening börjar med orden ” jag tycker att det är fel att bränna bilar” som att det inte vore en självklarhet, utan att vi först måste befria oss från en anklagelse innan vi kan säga att det finns förklaringar som inte har med ortens moral att göra annat än situationen. Hela vårt lands situation. Det är inte första gången det brinner i Sverige, och det är inte sista, förrän de som verkligen skulle kunna förhindra bränder i framtiden lyssnar, agerar, och återställer den välfärd de gav bort till de som redan hade överflöd av den.

Våldet måste upphöra säger vi. Till och med med Reinfeldt säger det efter två dagar, när han insåg att ingen skulle nöja sig med att integrationsministern uttalade sig. Som om det hade gällt migrationsfrågor och inte strukturella välfärdsfrågor, som om det handlade om människor som just landat i Stockholm och inte levt hela sina liv här. Också Reinfeldt lägger ansvaret på ortsbefolkningen, likaså hans partikamrat som vill vräka föräldrarna till ligisterna.

Vi måste stoppa våldet säger vi. Det går inflation i ordet våld, där andemeningen blir; ni måste stoppa våldet. Ingen av oss kommer att försvara att det kastas sten mot brandmän, eller att en polisman misshandlas. På samma sätt ska vi aldrig försvara att en förortsbo misshandlas av poliser, får hundar bussade på sig, eller blir kallade rasistiska skällsord. Om visst våld ska betraktas som mänskliga misstag, ska då en kastad sten också betraktas som ett mänskligt misstag kastad i tillfällig stress?

Vem har rätt att definiera ordet våld? *

Var går gränsen mellan en människa och en människa? Har en riksdagsledamot eller en tjänsteman för en myndighet större rätt att begå mänskliga misstag än en civil medborgare? Kommer vi att kräva polisen på ett avståndstagande uttalande om de nynazister som skulle gå ut igår natt för att de stöder polisen?

Många frågor, dem handlar om makt, vem har makten och skyldigheten att ta första steget och börja lyssna.

Vi måste stoppa våldet. Allt våld. Innan dess finns inga samtal, ingen dialog och utan dialog kastas stenar och slag med batonger utdelas, och hur ska då en människa våga närma sig en annan människa?

Ett rasisttroll som låtsas vara Husbybo och vänster, tycker att Husbyborna ska strejka istället. Strejkar gör vi för att rubba ett system som behandlar oss ovärdigt och orättvist, det är ett bra redskap mot övermakter. Men hur strejkar vi om vi inte kommit in i systemet, hur strejkar vi om ingen ser att vi strejkar förrän det sker i skenet av brinnande bilar?

Rasisterna tror att de har har hittat en guldgruva. Det har de inte. Aldrig har väl segregationen  i Stockholm varit belyst mer än nu. Tyvärr var det inte den lugna manifestationen med en tyst minut för en död granne som satte Husby åter på kartan, utan eld och sten, för innan dess var bara husbyborna som ett perifert, mystisieferat inslag i Stockholm, människor vi sällan träffade som bodde på en plats vi sällan besökte, omgärdat av myter.

Alliansen är tysta, gömmer sig eller ropar på polis, och polis ropar på polis mot megafoner istället för att lyssna på budskapet. Fascisterna ropar på polis och militär, hejar på polisen med rasistiska slagord. Vem kräver att polisen ska ta avstånd från sina supportrar som hyllar Breivik och fantiserar om mord? Megafonen krävs på ett uttalande om att ta avstånd från de som kastar sten. Kommer vi att kräva polisen på ett avståndstagande uttalande om de nynazister som skulle gå ut igår natt för att de stöder polisen? Rasistiska kommentarer på polisens egna Facebook sida som inte rensades bort, eller polisens egna krigsförklaring på den samma?

Ska vi tillåta att myndigheter och regering sitter tysta och slipper undan ansvar och lägga allt moraliskt ansvar på husbyborna och på Megafonen, som arbetar med förändra något?

Om var och en har ett individuellt ansvar, har inte vi alla det då? Om det nu är så viktigt att betona. Regeringschefer, riksdagsledamoter, föräldrar, ungdomar, rektorer, skolförvaltningschefer, polischefer, poliser, vi som flyttade, partiledare, tunnelbanevakter, skiftarbetare, statligt anställda tjänstemän, södermalmhipsters, stureplansbrats, stureplansbratsföräldrar, kommunfullmäktige, företagsledare, politiskt inaktiva, politiskt aktiva, lattepappor, segregerade miljonvillaägare…

Konstigt att så många människor samlade i samma samhälle inte kan göra det som förväntas av husbyborna att göra åt alla oss: vara goda förebilder, bidra till ett fredligt Stockholm och stoppa våldet. Var håller vi hus, eller har vi händerna fulla med att peka finger?

*Detta inlägg påbörjades under förra veckan då diskussionen pågick hetast om just detta. Frågorna kvarstår.

45408_162866513866438_2040894739_n

Jag tillhör de som vill tänka att det fortfarande finns ett samröre mellan myndigheter och människor, där människor arbetar för människor via myndigheterna. Jag vill så gärna. Detta har fått sig en törn på sista tiden. Framför allt i samband med REVA, poliser jagar barn som har flytt hit för att vi sägs ha ett mänskligt samhälle där de kan överleva, kanske rentav leva. REVA fortgår fortfarande, det är bara det att vi som inte är drabbade, inte är asylsökande, inte jobbar med migration, inte är papperslösa på flykt,  inte märker av det nu när det inte står och väntar ovanför rulltrappan på Sergel.

Att den borgerliga Alliansen kan stöda en fascistisk aktion som REVA förvånade mig en smula först, nog borde de åtminstone vilja se ut om de ville verka mot fascism, och inte gå Sverigedemokraternas vägar som de kallar rasism? Ännu mindre agera fascistiskt.

Jag har lärt mig nu, och det krävs mer för att något Alliansen gör ska chocka mig, även om mycket av det gör mig arg och ännu mer enveten att vinna över dem valet 2014. Vi har inte på någon samhällsnivå råd att ha dem kvar, utöver människoliv som drabbas, så har de vidgat klyftan mellan människorna och myndigheterna till ett vi och dem.

Försäkringskassan, bidragsenheter, domstolar, arbetsförmedling, och polismyndigheter, som du redan innan du tar kontakt med dem, har blivit något som vi måste övervinna, och hoppas på att bli bemötta av människor, som människor, men inte riktigt tror att det kommer att bli så. Vi mot dem. Inte våra rättigheter som de ska hjälpa oss med. Vi har rättigheter fortfarande, och de har skyldigheter.

När jag läste att poliser gick ut och försvarade REVA, blev jag ledsen, när poliser sade:” jag gör bara mitt jobb” blev jag lite rädd. När yttre befäl Söderort svarade mig på Twitter i samband med REVA: ”Vi följer regeringens beslut” sjönk mitt hjärta.

Argumentet ”jag följer bara order” är ett av de mest skrämmande argumenten för att slippa ifrån eget ansvar. Historiskt sett är det det argumentet som har slängt alla medmänskliga, logiska beslut överbord och lämnat plats för rätten att utföra massmord, döda barn, förtrycka och tortera människor tills de tvingas ta till vapen som i Syrien.

Vem arbetar polisen för? Människorna i samhället, alla människorna i samhället, eller för vem som helst som styr landet? Skulle polisen som organisation, de människor som arbetar inom polisen lyda blint under en regering av Sverigedemokrater? För att de följer regeringens beslut? Hur ser diskussionen ut inom polisen? Är de fortfarande medborgare de med?

Jag känner en polis, hen är grymt trevlig. Jag har haft kontakt med dialogpoliser som varit hemskt bra att ha att göra med. Jag har träffat på trevliga trafikpoliser som lyssnat på ganska usla, dock sanna förklaringar, men så fort jag rört mig inom det inrikespolitiska, antirastistiska så har jag mindre bra erfarenheter.

Attityden är en annan helt plötsligt, defensiv. På en antirasistdemo har jag sett två poliser hålla ner någon som inte såg ut som mer än 16 år medan en tredje stod slog med batong på ryggen. Jag har blivit bortschasad när jag försökte ta en 14 åring med blödande näsa till en ambulans för en smärre omplåstring med orden: den var inte till för oss. Allt vi bad om var lite papper.

Twitterpolisen som ska vara en mänsklig brygga mellan polisen och befolkningen som jag förstått det, vägrar svara på vilka rättigheter en medborgare har mot en polis när de krävs på ID handlingar, och vilka rättigheter vi har mot väktare som beter sig illa.

De utförliga svaren fick jag av min polisvän i chat, och en annan twittrare som letade upp fakta. Jag ville så gärna att den här twitterpolisen skulle svara själv, för att skingra min oro, att det inte var ett vi och dem när det gällde vad som sker i vårt land. Jag ville så gärna att twitterpolisen visade att hen också var medborgare, och inte försvarade väktare som missbrukade sin makt. Jag ville så gärna få tänka positivt. Hen hade inte på något sätt förlorat sin auktoritet utan tvärsom, jag hade fått mer positiv respekt för hen.

Så läser jag en text från Megafonen som jag tycker att det är viktigt att ni läser. Den är arg med rätta och för oss utan de här erfarenheterna verkar tonen hård, men den ställer viktig frågor: varför går på polisen ut med falsk information? Varför tar inte polisen vara på vittnesmål av de som var på plats?

Innan ni läser en så kort anekdot som jämförelse.

2007 hyrde jag in mig hos en nu fd vän pga bostadsbristen i Stockholm. Denna person fick efter viss mängd alkohol psykoser, där han förklarade att han skulle ta livet av sig och tyckte att jag skulle göra det tillsammans med honom. Under de här psykoserna gick han konstant omkring med en kniv, och vid upprepade tillfällen fick jag frågan om vilken sida jag stod på, samtidigt som kniven hela tiden fanns i handen. Vid ett tillfälle så kände jag mig så otrygg att jag lämnade lägenheten och ringde polis och ambulans för att han skulle få hjälp och jag få känna mig lite trygg.

Han var under trettio vid tillfället, ung och normalstark. Fyra poliser dyker först upp och går in med hjälp av min nyckel, pratar med honom, ber honom lämna ifrån sig kniven, vilket han vägrar. Varpå de använder pepparspray, och han släpper kniven, för att skydda ögonen och de övermannar honom och sköljer ögonen, och håller sedan fast honom tills ambulanspersonal är på plats och han följer med frivilligt till ambulansen. Jag tror nog att han hade lämnat ifrån sig kniven om de offrat en fem minuter till med att tala med honom, men min poäng kommer då ni läst Megafonens text.

http://megafonen.com/ayna-varfor-dom-finns-lognen-om-husby-mordet-igar/

Så vem ska jag lyssna på? Dialogpolisen vars arbete är att samarbeta och gör det bra? Twitterpolisen som lyder regeringens beslut trots att befolkningen protesterar mot omänsklighet? Trafikpolisen som artigt ber mig sätta på mig bilbälte för min egen trygghet? Toppen inom polisen som aldrig svarar på frågor? Min kompis som jag vet har mänskliga värderingar? Eller polisen som berättar att ambulansen på plats inte är till för blödande antirasister? Eller polisen som mörkar sina insatser?

Vilka av de här utgör den myndighet vart jag ska vända mig till med mina rättigheter? Är myndigheterna fortfarande en del av samhället och medborgarna? Jag vill tro det, jag vill, för att människor som lyder order och inte tar del av andras mänskliga liv, raserar välfärd, och trygghet för alla, och öppnar upp för fascism i längden.

Hjälp mig tro, att det inte är så illa att vi inte kan vända det.

Dagens läxa är att reflektera över den här:

http://www.dn.se/kultur-noje/basta-beatrice-ask

och den här:

http://www.vian.se/jamstalldhet/jo-du-maste-faktiskt-flytta-pa-dig/

Så då gör jag min läxa, och lyckas kanske tillslut skriva något om REVA, efter miljarder tankar.

Jag är så väldigt vit. Kritvit, trygg västerlänning . Jag är så vit att på sommaren blir jag brunbränd och får fräknar och jag sitter och jämför mina armar med andra kritvita och stolt konstaterar vi att vi har fått färg. Jag är så kritvit att solen kan bränna för hårt och då blir jag och alla andra kritvita först skära som grisar och sedan ser vi ut som brända tomater, och skrattar generat och säger att det snart blir brunt och fint. Skär är ingen färg på en kritvit, inte heller tomatröd, brun är att få färg för oss kritvita.  Brun och fin kritvit hud, som kritvit hud ska vara på sommaren.

Inte nog med det, jag är så kritvit att det äter sig in min hjärna, mitt sinne och min världssyn. Min hjärna är alldeles kritvit av all kritvit propaganda jag har matas med av andra kritvita. Den kritvita propagandan som berättar hur en terrorist ser ut, trots Breivik, trots Peter Mangs, trots lasermannen. Alla under min livstid.

Propagandan som är så kritvit att vi inte reflekterar över att alla castingen i våra favoritserier är kritvita, förrän någon påpekar det. Att alla stora kommentatorer är kritvita. Min hjärna är så kritvit att jag sitter och nickar med när en kritvit SVT man berättar att hijab inte passar sig för nyhetsankare för att de ska klä sig neutralt. Kritvitt kristet neutralt.

Så kritvit är propagandan att jag inte ser att de amerikanska soldaterna i nyhetsinslagen blivit grisskära under den Afganistanska solen när de hoppar ur sina helikoptrar. Den kritvita propagandan hotar och varnar för att den kritvita människan inte har råd att sluta suga ut andra länder, för då går de kritvitas civilisation under, och att vara kritvit är att vara privilegierad. Den kritvita propagandan som retuscherar bilder från våra parlament redan innan vi ser dem, och vi ser inte det kritvita för våra  huvuden är så snöblinda av allt kritvitt vi matas med.

Lika kritvit är propagandan att bara kritvita världsmakter får berätta för resten av världen vad demokrati är. Att människor svälter lika illa i dessa demokratier, att rasism, och orättvisor frodas, att det ekonomiska förtrycket skapar lidande och apartheid gör inte så mycket, så länge förfarandet är kritvitt, utförs av kritvita människor, och talar kritvitt tal.

Den kritvita propagandan som berättar, att jag inte behöver oroa mig för att bli stoppad på en flygplats utifrån annat än mitt beteende. Att jag inte behöver oroa mig för följder av kritvit fascism och rasism, om jag bara håller tyst och håller med. Inte ens då jag säger ifrån förlorar jag mina privilegier som kritvit, till och med då, kan jag utnyttja att jag är kritvit.

Den kritvita propagandan som säger till oss kritvita att vi kritvita har rätt bestämma när kritvit rasism är rasistisk även om vi aldrig någonsin drabbats av kritvit rasism. Kritvit propaganda som inte för fram att Beatrice Ask är privilegierad, kritvit rasist, eller att  kritvita privilegierade tar rasistiska kritvita beslut.

Snöblinda av propagandan ser vi rasismen, vi hör vad de säger, vi ser inte beslutsfattarnas kritvita hud. Vi ser inte att rasismen som de kritvita beslutförfattarna sprider är kritvit, som vi själva, för vi är inte rasister. Inte vi. Vi råkar bara vara födda kritvita, privilegierade och ingen ska dömas efter sin hudfärg, speciellt inte vi kritvita som vill så väl. För i våra kritvita sinnen är vi ju så färgblinda och goda.

Propagandans första och mest framgångsrika lögn är denna: Vit är inte en färg.

Den kritvita människan är färglös, och därför behöver vi inte försvara vår grisskära hud och förklara varifrån vi kommer, eller vilka ärenden vi har. Den kritvita människan är så färglös i sin skära hud och kritvita rasistiska propaganda att vi färgar av oss på hela vår omvärld och lägger ett kritvitt, färglöst töcken över den. När vi kritvita sitter i solen får vår kritvita, färglösa, skära hud färg, men vi är fortfarande kritvita och färglösa vad vi än tar oss för i samhället. Om vi blir solbrända så att vi blir kolsvarta, är vi fortfarande kritvita, färglösa.

När våra kritvita, färglösa mödrar bär oss i magen är vi kritvita, färglösa och privilegierade . När vi föds är vi kritvita, färglösa, privilegierade. När vi dör är fortfarande kritvita, färglösa och vårt kritvita, färglösa skinn och vårt kritvita, färglösa samhälle ger oss även våra privilegier efter det vi har dött. Våra svartbrända lik är kritvita, färglösa och sätter nivå på utredningen av vår död. Och hela livet där emellan är vi kritvita, färglösa och privilegierade, i våra huvuden, i samhället.

Våra kritvita, färglösa och privilegierade förväntningar på hur vår skära, kritvita hud ska bemötas som färglös och skydda oss, utomlands, i REVA-kontroller, när vi snubblar hem smått onyktra en lördagnatt, i sjukvården, när vi möter makthavare, poliser, gör oss sällan besvikna. Så vi fortsätter att ta det för givet i vår kritvita, färglösa propagandadimma.

Det spelar ingen roll om en man från Kroatien frågar mig var min far kommer från, eller arbetskamraten från Chile frågar om jag inte har någon släkting i tidigare generationer som inte var ”svensk”, eller om en ryss talar om att jag ser som en ryss, eller att turister på stan börjar prata franska med mig, och ser en gnutta färg i mina bruna ögon.

För det kritvita samhället ser bara min skära, färglösa hud, och mina föräldrars, och deras föräldrars skära hud. Det ser mitt kritvita namn, och mitt färglösa födelsebevis. Till skillnad från deras medvetna och effektiviserade förmåga att se färg, är detta en så invand kritvit handling att de inte tänker på det, fast de uppenbarligen medvetet skiljer ut människor efter färg eller färglösa.

Det kritvita samhället säger varsogod, här är dina privilegier, och jag tackar och tar emot.

Den kritvita propagandans andra stora och framgångsrika lögn är: Du har haft tur som föddes som kritvit i ett kritvitt samhälle.

Vi har alla haft tur som blev födda. Det konstiga, bisarra sätt vi alla kommer till världen är ett mirakel värt att fira, och det är en väldig tur att vi alla blev till. Det är däremot inte alls tur, och inte heller ska vi skatta oss lyckliga över att blivit födda till kritvita.

Det som den kritvita propagandan vill kalla tur, är nämligen struktur.

Vi har en struktur i Sverige och hela världen, som gör att vi premieras för vår kritvita, färglösa hud. Den, tur, vi kritvita gärna vill använda för att slå bort det obehagliga med kritvit rasism, och göra oss kritvita mindre ansvariga för den kritvita strukturella rasismen i samhället, är en lögn för att skydda oss kritvita själva ansvar.

Denna, tur, kan också vara en känsla av skuld, som tillåter oss kritvita att använda oss av vårt kritvita, färglösa yttre för att förklara att vi aldrig kommer att förstå hur det är att bli utsatt för kritvit rasism, för att vi är så privilegierade och färglösa. Det hindrar oss från att försöka. Likväl föddes vi in i en kritvit, rasistisk struktur, och vi ser resultaten. Vi kritvita är del av den, och agerar i den.

Den strukturen är skapad av kritvita propagandamakare genom tiderna och har inte uppkommit genom en olycklig slump, eller tur. Det är ett skapat förtryck för att den kritvita världen ska kunna äta sig mätt fler gånger om dagen än övriga världen och ha roligare, och ha tid att filosofera mer. På vilket sätt är det tur då att födas in i en värld där en minoritet  förtrycker mertalet bara för att du är född till förtryckare? 

Den kritvita rasistiska propagandamaskinen talar om för oss kritvita att den här turen att vara född kritvit, färglös och skär, är något vi kritvita ska glädjas lite extra över, och pusta ut. För så länge vi kritvita och färglösa slipper förtrycket är det ingen fara på taket, och även vi ser att det finns förtryck så kan det aldrig vara den kritvita, rasistiska demokratin det är fel, utan de som bara vill ha del av vårt överflöd för att vi kritvita, färglösa är så dåliga på att solidariskt dela med oss.

Strukturen över att vara född kritvit och färglös, blir ibland övermäktig. När jag går igenom spärrarna och ser rader av poliser, de flesta lika skära som jag själv, pustar en del av mig ut. Aldrig har jag känt mig vitare, tryggt färglös, och den oro och ilska jag känner handlar snarare om att se något obehagligt. Se någon bli stoppad, bli bortförd, förklarad skyldig till att inte vara kritvit, innan hen kan bevisa att dennes papper i alla fall är kritvita.

Oron över om jag skulle våga agera, även om min färglösa hud, mitt kritvita tal, skulle skydda mig en liten stund, så oroar jag mig för den där blicken, som inte längre skulle se mig som färglös. Som om mina åsikter eller frågor plötsligt gav min hud färg och jag blev synlig i det kritvita, kanske dömd av det kritvita som kritvita, färglösa jag är så van att vistas i, komma undan i.

Att jag ser vid det tillfället att det är fråga om, för jag vet det i både hjärta och huvud; människor som behandlar en annan människa illa för att några andra människor har sagt till andra människor att människor som den där får ni behandla illa och de människorna vill hellre slippa den där människan än behöver erkänna människan som människa och dennes rättigheter, och ta sitt ansvar som medmänniska. Och då lyder människor.

Det är kritvit rasistisk demokrati från migrationsverket, gränspolisen, de kritvita beslutsfattarna som inte stoppade REVA i tid, och det handlar i grund och botten om att Beatrice Ask och Billström  är medvetna om att de är kritvita och färglösa, och aldrig riskerar den sortens behandling, för skulle de då tagit ett sådant beslut?

Min kritvita hjärna övar och tränar för att komma ikapp min instinkt om att vara människa bland människor. Inte trygg kritvit. REVA har gjort det tydligare än någonsin hur viktigt det är, och även om jag tror mig vara färgblind till och från, så måste jag lära mig skilja på kritvita tankar som inte alltid är självvalda, och min egen lathet och rädsla för konflikter.

För jag vill också ha en färg, jag vill inte vara den kritvita dimman som gömmer alla andra. Jag är redan röd, och grön, vit, svart och röd tillsammans om jag får, och till sist blå som Doktorns TARDIS och tiden. Fast det är ju mina färger som inte syns vid blotta åsynen av mig, inte förrän du lärt känna mig.

Alla har ju inte turen att ha hittat sitt parti  eller en grupp som Vi tar kampen att samlas i. Några tycker kanske inte ens om att ansluta sig till  parlamentariska grupper, eller grupper med uttalad politisk agenda, men vill ändå verka mot rasism, sexism, homofobi eller förakt mot oliktänkande.

Så jag lägger upp några förslag på vad vi kan göra utan att behöva gå med i någon specifik grupp. Allt efter egna erfarenheter, så det handlar inte om en retorikexperts råd.

Utan inbördes ordning. Det kan ge nya vänner, och är faktiskt oftast också rätt trevligt.

. Sprid artiklar, och uppmana dina vänner att sprida artiklar som vänder sig mot xenofobin, som du gärna ser att många läser.

. Kommentatorfälten är inte alltid lockande läsning, men våga dig dit då och då, och orka en stund. Om du inte vill skriva, så kan du ofta ”gilla” inlägg på tex Aftonbladet. De kommentarer du gillar blir mer synliga ju mer gillanden de får.

. Att skriva på kommentatorsfälten är inte heller så svårt. Du behöver faktiskt inte lägga ut en hel samhällsanalys, men om du vill: gör det. Du kan uppmuntra andra genom ett inlägg där du bara säger att du tycker artikeln är bra, eller någon kommentar. De du vill säga emot är inte professionella skribenter, det behöver inte du heller vara.

.Du kan vara anonym, eller visa vem du är. Jag föredrar det senare för att då skärper jag mig när jag skriver, och för mig känns det bättre att stå för det jag skrivit med bild och namn.

.Ta en eller två diskussioner när de dyker upp. Se dem som möjlighet att öva. Du behöver inte ta alla om du har bättre saker för dig. Tänk på att det är inte rasisten som du debatterar mot som du argumenterar för, utan för någon som läser er diskussion.

.Var alltid artig, logisk och hänvisa till riktiga fakta.  Att hålla en trevlig ton kan ibland driva dig själv till vansinne, men fungerar längre, och det är inte oartigt att påpeka att den andra har ett cirkelresonemang.

.Gå inte till personangrepp. Ta inte det de säger personligt, just för att de vill att du ska göra det, i själva verket bryr de sig inte om vem du är.

Ja! Jag erkänner, det är inte alltid lätt att följa de här  två punkterna, men du vinner i längden.

.Ta skärmdumpar vid hot. Jag har inte behövt göra det än, så det är inte så där hemskt vanligt som en kan tro, men en otrevlig ton finns det, och ibland är det bra att citera dem själva.

.Det är ingen som vinner. Utom ibland. Vinsten är att det syns att det finns människor som inte accepterar rasism, sexism eller homofobi. Ju fler desto bättre, vinsten ligger i framtiden.

.Använd de sociala forum du trivs på. Jag använder Twitter som mitt huvudsakliga forum, Facebook kom liksom med av bara farten, men där når jag mest vänner och familj, men dem har ju också vänner. På Twitter når tom någon som jag media, eftersom de har en övertro att Twitter representerar Sverige, och jag drar mig inte för att nyttja det.

.På Twitter finns följande harsttaggar att följa: #aldrigensam: samlar alla oss som har det gemensamma att vi anser att alla är lika värda. Den har också en bot som retweetar tweet med harstaggen i. (fast ibland tror jag att det finns någon bakom det som läser) #Migpol: med ditramlade troll förvisso, när migrationsverket eller dylikt har fått fnatt igen och vill utvisa tvååringar. Att lägga ut något på #svpol garanterar nästan rasistsvar, eller snarare underliga frågeställningar, men det vore ju trist att låta dem härja helt fritt där. #Reva, #REVA och #REVAspotter går ut med varningar om Reva aktioner och biljettkontroller. Ibland dyker de också upp under #biljettkontroll som dock koncentrerar sig på biljettkontroller. Bla det finns flera. #Soppkök måste naturligtvis också nämnas, en faktiskt aktion som samlar ihop nödvändigheter, går nattvandringar och vissa dagar i månaden delar ut det de samlar in. Att sprida taggen kan ge någon något du tar förgivet.

.#Debatt /#Debattsvt Ja, jag vet ingen av oss tittar egentligen på Debatt. Vi bara kommenterar, citerar,  råkar veta vad som har sagts, och sitter av någon anledning och är arga över det ändå, lustigt nog. För den skull skadar det inte att gå in där då och då när de tar upp sådant som berör. Kanske till och med erkänna att vi såg det, och berätta vad vi tycker om xenofobiska uttalanden i nationell teve.

.På Facebook är det lätt att skapa grupper. Alla är inte fyllda med lolkatter, några är event för demonstrationer, stödgalor mot rasism, eller mot en deportation. Några andra innehåller kanske en petition, eller sprider kunskap över något samhällsfenomen. Du kanske inte kan gå på någon av manifestationerna för att de är i fel stad, fel dag, men kanske någon du känner kan så sprid dem. Revaspotter finns också på Facebook med samma funktion som för Twitter.

.Där finns rasistiska sidor med, de går att anmäla, och du kan uppmana de du känner att anmäla dem. Om du stöter på en bild eller en status i en grupp som i sig själv inte är rasistisk så kan du anmäla den enstaka händelsen. Orkar och vågar du, vilket inte är så farligt, så gå in och säg att du inte tyckte att det var ett roligt skämt till exempel. Det finns nästan alltid någon som tänkt samma sak som dragit sig för det, som hakar på.

.Petitioner kommer det då och då, via Amnesty och liknande organisationer, som kanske inte talar nödvändigtvis om rasism, men som berättar om hur en global rasism drabbar människor. Eller enskilda deportationsärenden, om du inte vågar skriva på så sprid dem vidare, men kom ihåg att ju fler namn desto större verkan har petitionen.

.Uppmuntra varandra, säg tack, och gilla när någon spridit något viktigt vidare eller ge beröm när någon skrivit något, det ger så mycket. Även om det till en början kan ge intryck av en klubb för inbördes beundran så blir klubben större än en klubb när fler tar del av det. Dessutom blir man så glad. Berätta också gärna att du sprider.

.Alla uppskattar en arg solidarisk twitterrant. Det är sant. Jo.

.Alla uppskattar ett arg solidarisk blogginlägg. Nä, det är sant, alla har inte en blogg i Aftonbladet eller DN. Jag har inte heller många läsare och ändå sitter jag och skriver för jag de läsare jag har är få men bra, och jag får chans att pröva mig fram, och uttrycka mig, eller skriva av mig. Jag är väl medveten om att det finns så många riktigt bra som skulle ha skrivit det här inlägget bättre, med sjyst touch som fick alla dela det. Fast nu var det jag som skrev det, och jag hade nog delat det.

Som sagt ingen expert är jag, och inte heller någon virtuos på att vara fyndig, och slagfärdig, men det här är vad jag har lärt mig, och jag tänker att om jag kan, kan nog många andra och det behöver inte stjäla så mycket tid.

Jag har en punkt kvar som är själva kärnan i hur jag fungerar, den borde ha kommit först, men nu får den avsluta.

.Sluta aldrig fråga varför.