Arkiv för kategori ‘Klassklyftor’

#Hijabuppropet är ett strålande initiativ. En kvinna blev så svårt misshandlad att hon förlorade medvetandet för att en man inte klarade av att se ett plagg. Fascister försöker rycka av sjalen, eller ställer sig och skriker sig blåa, bara för ett klädesplagg. På offentlig plats, och ingen runtomkring ingriper. Det känns bra att åtminstone kunna visa mitt stöd.

Jag ville först göra en sån där halvfancy variant av hijab idag.  Det gick inte så bra, det var svårt nog att göra en enkel. Dessutom ville jag ha en en mörkblå schal i ett litet blankare tyg.  Jag äger inga andra schalar än mina keffiyries . Den jag valde är röd och inte blå, och jag bär den i vanliga fall.  Jag tycker jag är rätt fin trots allt, trots att hijabexperterna i how to do videorna mest skulle le artigt och fråga om jag ville ha hjälp.

Jag har sett så många hjältinnor  i hijab som står på Tahrir torget och kämpar för sina rättigheter, andra kämpar för andras i klart gröna. Kvinnor i hijab och niqab står ansikte mot ansikte med soldater i skottsäker väst, hjälm, batonger, och stora skjutvapen och kvinnorna vägrar flytta sig . Många av de feminister jag följer på nätet i Sverige och internationellt bär hijab. Det gör det svårt att se slöjan som ett tecken på svaghet, och på en vilja att vilja vara förtryckt.

Så därför vill jag naturligtvis känna mig lika vacker den här dagen som de är, hur ytligt det än kan verka vid ett första påseende. Bilden av verkliga kvinnor gör att jag romantiserar en smula, och jag ska erkänna, idag passar på jag på. Idag av alla dagar känns det plötsligt tillåtet att pröva på.  Andra dagar känns det som agnostiska scifi, bok, och teve religiösa människor som jag inte bör ha schal, och om vi ska bära det så blir det runt axlarna. Eller om det är jätte jätte kallt ute.  Det är ju lite konstigt. Det är ju bara ett plagg.

Normen säger att det är tillåtet kritisera sjalen och kalla den förtryckande även när kvinnor själva väljer att ha den. Dvs att kritisera alla de individer som valt det, gruppen som valt det.  Den säger också att vem som helst inte får bära den, och väljer hon då att göra det så väljer hon att bli ett offer. På samma sätt som en flicka som väljer en fin sommarklänning, eller shorts påstås utmana ödet och får skylla sig själv för hon frivilligt skulle ha valt en offerroll. Det däremot är en offerroll enligt normen som jag tillåts kliva i, där jag får skylla mig själv, precis som med en sjal.  Fast en sjal förväntas jag inte vilja ha eftersom jag inte är tillräckligt förtryckt, alltså känns den lite förbjuden för mig. Som om jag måste be om lov.

Det är män som våldtar och förtrycker kvinnor, och ändå så har kvinnor ansvar för förtrycket. Hur fungerar den logiken? Dubbelt förtryck, där kvinnor också bör anpassa sig efter dem som ska befria oss. Logiskt? Not much.

Det handlar om kläder. Kvinnors kläder och det handlar alltid om kvinnors kläder.

Det handlar aldrig om vad våldtäktsmannen bar för kläder som kunde ha hindrat våldtäkten, eller förtryckaren som borde klä sig annorlunda för att låta bli att förtrycka. Och tro mig de ser så olika ut, men inom sin grupp är de oftast uniformt klädda, från kostym till särk, från rosa skjortor till blåställ. Det finns inga krav på att män ska sluta använda slips för att då blir de förtryckare.

Det kommer inte fram människor till männen i slips som börjar dra i den och skriker om att de måste ta av dem, att de ser ut som förtryckare som inte hör hemma i VÅRT svenska samhälle! Kanske för att det är ofint att dra i någons penisförlängare i motsatts till att dra i en kvinnas kläder som du har bestämt är ett offer.

Det finns en frågeställning som många tar upp; alla har inte valt slöjan. Nej. Då finns de dem som inte tycker att kvinnor ska uppmuntras ha slöja eftersom de förtrycker sig själva så gräsligt då, fast förtrycket i själva verket utförs av någon annan. Förtrycket sitter inte i kläderna. Förtrycket sitter sitter i handlingen. Vilket är rätt uppenbart i fallet män.

1146557_10151756189107829_60643111_n

Den här bilden illustrerar just nu hur jag tycker att diskussionen går alldeles för ofta.

Det har varit alldeles för många vittnesmål om kvinnor som blivit påhoppade på offentliga platser, av både män och kvinnor för att de burit hijab för att vi ska kunna acceptera det.  Människor i vårt samhälle som inte vågar gå ut som  de personer de är för att människor runt omkring dem inte kan bete sig. Vare sig du har valt att bära den frivilligt, eller är tvingad så lär du knappast känna dig mer befriad av att riskera att bli misshandlad för att du går utanför dörren. Du lär inte heller känna dig mer välkommen eller befriad av att människor vill förbjuda det klädesplagg du bär varje dag. Och inte bara göra dig till offer, medskyldig till din offerroll, utan också kriminell.

När jag skulle ta kort  på mig själv i min egenhändigt snurrade förhoppningsvis hijabliknande huvudbonad råkade jag få med en Buffy the vampire slayer affisch i bakgrunden och insåg att den passade utmärkt för dagen så jag behöll den.

Visserligen är då Joss whedon man, men han såg en stererotyp av offer och ville förändra bilden radikalt. Han erbjöd ett alternativt sätt att se på kvinnor och de som ändrade bilden av vad en kvinna kan göra var framför allt alla Buffyfans. De spred vidare en ny bild av kvinnor som är långt ifrån offer. Det hade inte skett utan att någon föreslagit en annan ordning än det vi är vana att matas med.

”The first thing I ever thought of when I thought of Buffy, the movie, was the little…blonde girl who goes into a dark alley and gets killed, in every horror movie. The idea of Buffy was to subvert that idea, that image, and create someone who was a hero where she had always been a victim. ”

Jag vill vara med och göra likadant. Idag tar vi ett litet steg.

Den bild jag har muslimska kvinnor vill jag sprida. Hjältarna, och de alldeles vanliga kämparna som jobbar på som vi andra, med ekonomin, relationer… Jag vill vara med och erbjuda den där bilden som gör att ingen tror sig se ett offer, ett offer som rasister och sexister tror att de har rätt att slå ner på. De här fascisterna kommer aldrig att se handen som slår, inte ens när det är deras egen. Skapar vi en bild av ett offer, så kommer sådana människor att utnyttja det som de gör idag. Jag tänker inte vädja om att se någon människa som människa, jag tänker fortsätta kräva att alla människor ska ha lika rättigheter.

För det ska inte krävas mod att ta tunnelbanan till jobbet, och just nu är de slöjklädda kvinnorna hjältarna som har det modet vi saknar när vi inte protesterar. Jag hoppas jag är välkommen att ta del i mina systrars kamp.

Tack för idag, alla kloka människor. Ni är bäst, imorgon fortsätter vi kampen.

IMAG0748 (2)

Annonser

2840407_570_321

Jag ska berätta en hemlighet: framtidstro och kunna vara stark och veta att du kan genomföra förändringar bygger på att det finns en övertygelse om att det finns ett slut på den svåra tiden, då är det möjligt att uthärda.
När du har kämpat och slutet inte visar sig, eller att du ser hur du skulle nå slutet men möts av människor, myndigheter som talar om för dig att du inte ska vara så girig i den dåliga ställningen du befinner dig, så slocknar det där ljuset du bar med dig. Speciellt om det sker gång på gång, och det är inte lätt att vara tacksam mot människor som stjäl dina drömmar och som förminskar dig och dina framtidsplaner. Inte alls.
Det är precis lika svårt att ge upp hoppet om förändring som att be om ursäkt för sin strävan efter den, och det där ljuset som slocknade blir en liten kolbit som ligger och skaver. Den börjar att glöda bara den får syre.

Därför tror jag inte på dem som säger att de inte har något att förlora. Jag tror på att de känner så, att världen omkring agerar så, att det är vad de möter, men jag tror att de har mycket mer att förlora än de vet, och därför tror jag det finns annat att vinna också.

De måste bara få veta det, och att vi vill ha deras strävan.

Det borde stå klart för dem som faktiskt har en massa materiellt att förlora att deras materiella ägodelar och förmånliga arbete står betydligt tryggare när hoppet inte skaver som en kolbit i skon på oss andra om de inte stampar ner på vår strävan.

Ännu hellre bör de väl se sig om och se om verklighetens folk  som gav dem en dunk på axeln inte har en kniv i handen, för det var inte vi som skar av livlinorna för oss.

Det borde inte vara en hemlighet. Värst bevarade hemligheten någonsin.

För inte för så länge sedan hyrde jag en lägenhet i andra hand på Fridhemsplan i Stockholm. Sjyst läge, tio minuter till överallt i innerstan. Jag tyckte så mycket om lägenheten, hade till och med tre trevliga grannar. Lugn gata två minuter från billiga mataffärer. Det vill säga så länge jag hade råd att betala. Eftersom jag inte kunde hosta upp nästan två miljoner för 32 kvadrat så bor jag inte kvar.

Det finns inget slitet på Fridhemsplan, reklamen är glamorös, barnvagnarna stora och flashiga som stadsjeepar, bilarna är alltid rena, och så länge du kan betala är detta ditt. Så länge du kan betala så kan du uppge att din adress är Fridhemsplan och ingen ställer några frågor eller rentav säger ”men visst är det fint där vid vattnet och närheten…”

Att din adress är Fridhemsplan bekräftar att du är en stabil människa som har råd att bo där. De behöver inga följdfrågor om du är del av den ständiga fyllan varje helg, eller om det dig polisen kollar upp när de patrullerar eller stävjar bråk, eller om du är den hemlösa som sitter utanför Swedbank, eller om det är du som pissar i papperskorgen sekunden efter du såg en man leta burkar där.

Du får inte heller frågor om du tycker att det är otäckt att gå hem på kvällen i den sortens kvarter bland alla krogar. Du får aldrig frågan om du kommer från Fridhemsplan, eller är nyinflyttad. Du får aldrig höra någon utbrista: ”Där skulle jag aldrig våga bo.”

Aldrig har någon frågat mig, men en ton av nyfikenhet som om jag visste någon väl bevarad hemlighet: ”Hur är det att bo där?”  För vi vet redan svaret, det är finemang att bo på Fridhemsplan och det är en finemang adress att ha när du söker jobb. Du är troligtvis en alldeles finemang människa som kommit så långt att du bor på Fridhemsplan. Jag erkänner, det var rätt skönt. Nu vet ni det.

När du bor på Fridhemsplan får du aldrig någonsin frågan ”Bor det inte en massa etniska svenskar där? *

I den segregerade delen av Värmdö i ett ghetto med villor med lånelöften på många miljoner är det alltid tyst. Stora vackra hus och vackra trädgårdar, (tror jag, de har så höga häckar) och lugna fina gator där stora bilar hämtar barn från skolan, fick jag jobb. Första gångerna på väg till och från arbetet var det riktigt obehagligt.

Tystnaden gjorde mig illa till mods, en tystnad, om jag får vara lite dramatisk, ingen hör dig skrika i. Det är främmande mark för mig, myter och fördomar som inte kan motbevisas för att inget bjuder in till möten med människorna där.

När jag i mötte förortsbefolkningen då och då på gatorna så gav de mig misstänksamma blickar utan ens artigheten att ens låtsas snegla. Bilar åkte förbi, saktade in och förare tittade ut genom fönstren. I come in peace, ville jag säga. Jag kommer för att lära era ungar att läsa och skriva och räkna. Men de stannade inte trots sin nyfikenhet, och jag är lite glad för det. Jag hade blivit livrädd.

De var väl som folk är mest, men hade underliga vanor, som att några av barnens favoriträtt var hummer. De hade samma problem i stort sett, skilsmässor, välja skola, mobbing, skoltrötthet, kompisar, dåligt lästa läxor. Det senare kom sig av överstimulans snarare än understimulans, eftersom läxorna kunde inte bli lästa förrän efter fotbollen, konstklassen, ridningen, skidåkningen, ishockeyn, musiklektioner, så elva på kvällen, eller innan skolan fanns det tid att läsa läxor för en elvaåring.

Så inte var människorna onda, och inte drog de mig i bilarna och våldtog mig i tystnaden, men jag skulle inte låta ett barn växa upp där om jag hade ett. Jag tror att isoleringen från resten av samhället är skadlig. jag skulle inte vilja att mitt barn skulle växa upp i tystnad och isolering.

När jag berättade om var jag fått arbete, frågade ingen om jag var rädd att gå  i ett så extremt segregerat område med så mycket etniska svenskar som bara umgicks med bara med varandra och aldrig träffade andra nationaliteter.

Vi vet så lite om vissa segregerade områden och ändå betraktar vi dem som lugna oaser bebodda av civiliserade människor i Stockholm fast vi aldrig kommer i närheten av dem. De släpper inte in oss förrän vi har råd att betala.  På andra ställen ursäktar vi vårt eget svineri, våldsbrott, fylla och hyllar den vackra naturen, och har vi råd att bo där så är vi, av bisarra anledningar, mer pålitliga människor än andra.

Så finns det de här andra områdena som vi segregerar genom mytbildning, lathet och sensationslystnad. Vi flyttar därifrån för att få en annan adress som ska visa oss i annan dager.

De områden vi segregerar har tio minuter till badplatser, parklekar, promenadstråk och 4H gårdar. Det är områden där maten är billig och ditt barn inte behöver korsa stora vägar på väg till skolan eller till kompisar. Därifrån går tunnelbanan, och nattbussar, och du kan lättvindigt ta dig till jobbet eller till Fridhemsplan för en fika. Där finns aktiva sportklubbar, och skrivklubbar för barn. Och om du saknar snobberiet så illa, så spelas det kricket här och där (som räknas in bland de vita sporterna).

Bara när jag har bott Bredäng, Tensta, Fittja, Rinkeby har jag fått frågan om jag är rädd att gå hem om natten. Mitt svar har alltid varit nej, för jag har alltid känt mig tryggare där än inne i stan, eller bland miljonvillor. Jag har alltid sagt nej, för jag har alltid haft känslan att om något skulle hända, så skulle mitt skrik höras. En del förorter har inga öppettider, de finns där dygnet om. Jag kan inte exakt förklara varför jag känner så.

Bara när jag har bott Bredäng, Tensta, Fittja, Rinkeby har jag fått frågan om det inte bor en massa invandrare där? Nej, människor har bott där i generationer.

Bör inte de områden som segregerar sig i små enklaver av självvalt utanförskap vara de som definieras som segregerade? De hade ett val, men valde att stå utanför och vägrar släppa in andra, av rädsla för att bostadspriserna ska sjunka.

Det handlar om klass. Det handlar om rasism. Din adress är ditt visitkort, och andra tror att de vet vem du är för att de tror att de vet var du bor. Lyssna inte på dem.

*Ja, det gör det, några av dem stjäl tvätttider dessutom.

4766353293_666558060b_z

Favoritställe i Bredäng. Några minuters promenad från centrum.

solsidanTOPP

Det är ett problem i segregerade förorter att förortsborna bara vill umgås med de av samma nationalitet och vägrar överge sitt hemlands traditioner och religion, och inte anpassar sig till resten av samhället.

Stockholm brinner. En mening som har upprepats de senaste dagarna. Om och om igen.

Plötsligt tillhör Husby, Rinkeby, Tensta, Kista, Bredäng, Vårby, Skärholmen,  Hagsätra Stockholm igen, som om de faktiskt var del av Stockholm som de är och alltid har varit. Vi som har växt upp där, vi som har flyttat dit, vi som bor och arbetar där, vi som går i skola, vi som flyttade därifrån känner förtvivlan och ledsamhet var vi än befinner oss. Också om vi befinner i ett radhus utanför, flyttat in till innerstan, och vi som befinner oss i Katrineholm.

Även om dessa förorter äntligen får tillhöra Stockholm igen så är det andra regler som gäller. Ortsbefolkningen frågas ut hur de känner sig när deras bil brinner upp, men blir utskällda någon annanstans i media för att de inte tar ansvar för sina grannar, vänner, barn. Talar de om förståelse och gemenskap blir de utskällda för att de skulle stödja ligisterna, vandalerna, upploppsmakarna, våldsverkarna, unga män med mycket fritid, de kriminella, de unga killarna. Ändå sker spekulationer om vilka det egentligen är. Ingen vet alldeles exakt. Men Husbyborna är av någon anledning ansvariga för deras handlingar även när eldar brinner på annan ort.

Var och varannan mening börjar med orden ” jag tycker att det är fel att bränna bilar” som att det inte vore en självklarhet, utan att vi först måste befria oss från en anklagelse innan vi kan säga att det finns förklaringar som inte har med ortens moral att göra annat än situationen. Hela vårt lands situation. Det är inte första gången det brinner i Sverige, och det är inte sista, förrän de som verkligen skulle kunna förhindra bränder i framtiden lyssnar, agerar, och återställer den välfärd de gav bort till de som redan hade överflöd av den.

Våldet måste upphöra säger vi. Till och med med Reinfeldt säger det efter två dagar, när han insåg att ingen skulle nöja sig med att integrationsministern uttalade sig. Som om det hade gällt migrationsfrågor och inte strukturella välfärdsfrågor, som om det handlade om människor som just landat i Stockholm och inte levt hela sina liv här. Också Reinfeldt lägger ansvaret på ortsbefolkningen, likaså hans partikamrat som vill vräka föräldrarna till ligisterna.

Vi måste stoppa våldet säger vi. Det går inflation i ordet våld, där andemeningen blir; ni måste stoppa våldet. Ingen av oss kommer att försvara att det kastas sten mot brandmän, eller att en polisman misshandlas. På samma sätt ska vi aldrig försvara att en förortsbo misshandlas av poliser, får hundar bussade på sig, eller blir kallade rasistiska skällsord. Om visst våld ska betraktas som mänskliga misstag, ska då en kastad sten också betraktas som ett mänskligt misstag kastad i tillfällig stress?

Vem har rätt att definiera ordet våld? *

Var går gränsen mellan en människa och en människa? Har en riksdagsledamot eller en tjänsteman för en myndighet större rätt att begå mänskliga misstag än en civil medborgare? Kommer vi att kräva polisen på ett avståndstagande uttalande om de nynazister som skulle gå ut igår natt för att de stöder polisen?

Många frågor, dem handlar om makt, vem har makten och skyldigheten att ta första steget och börja lyssna.

Vi måste stoppa våldet. Allt våld. Innan dess finns inga samtal, ingen dialog och utan dialog kastas stenar och slag med batonger utdelas, och hur ska då en människa våga närma sig en annan människa?

Ett rasisttroll som låtsas vara Husbybo och vänster, tycker att Husbyborna ska strejka istället. Strejkar gör vi för att rubba ett system som behandlar oss ovärdigt och orättvist, det är ett bra redskap mot övermakter. Men hur strejkar vi om vi inte kommit in i systemet, hur strejkar vi om ingen ser att vi strejkar förrän det sker i skenet av brinnande bilar?

Rasisterna tror att de har har hittat en guldgruva. Det har de inte. Aldrig har väl segregationen  i Stockholm varit belyst mer än nu. Tyvärr var det inte den lugna manifestationen med en tyst minut för en död granne som satte Husby åter på kartan, utan eld och sten, för innan dess var bara husbyborna som ett perifert, mystisieferat inslag i Stockholm, människor vi sällan träffade som bodde på en plats vi sällan besökte, omgärdat av myter.

Alliansen är tysta, gömmer sig eller ropar på polis, och polis ropar på polis mot megafoner istället för att lyssna på budskapet. Fascisterna ropar på polis och militär, hejar på polisen med rasistiska slagord. Vem kräver att polisen ska ta avstånd från sina supportrar som hyllar Breivik och fantiserar om mord? Megafonen krävs på ett uttalande om att ta avstånd från de som kastar sten. Kommer vi att kräva polisen på ett avståndstagande uttalande om de nynazister som skulle gå ut igår natt för att de stöder polisen? Rasistiska kommentarer på polisens egna Facebook sida som inte rensades bort, eller polisens egna krigsförklaring på den samma?

Ska vi tillåta att myndigheter och regering sitter tysta och slipper undan ansvar och lägga allt moraliskt ansvar på husbyborna och på Megafonen, som arbetar med förändra något?

Om var och en har ett individuellt ansvar, har inte vi alla det då? Om det nu är så viktigt att betona. Regeringschefer, riksdagsledamoter, föräldrar, ungdomar, rektorer, skolförvaltningschefer, polischefer, poliser, vi som flyttade, partiledare, tunnelbanevakter, skiftarbetare, statligt anställda tjänstemän, södermalmhipsters, stureplansbrats, stureplansbratsföräldrar, kommunfullmäktige, företagsledare, politiskt inaktiva, politiskt aktiva, lattepappor, segregerade miljonvillaägare…

Konstigt att så många människor samlade i samma samhälle inte kan göra det som förväntas av husbyborna att göra åt alla oss: vara goda förebilder, bidra till ett fredligt Stockholm och stoppa våldet. Var håller vi hus, eller har vi händerna fulla med att peka finger?

*Detta inlägg påbörjades under förra veckan då diskussionen pågick hetast om just detta. Frågorna kvarstår.

45408_162866513866438_2040894739_n

Jag tillhör de som vill tänka att det fortfarande finns ett samröre mellan myndigheter och människor, där människor arbetar för människor via myndigheterna. Jag vill så gärna. Detta har fått sig en törn på sista tiden. Framför allt i samband med REVA, poliser jagar barn som har flytt hit för att vi sägs ha ett mänskligt samhälle där de kan överleva, kanske rentav leva. REVA fortgår fortfarande, det är bara det att vi som inte är drabbade, inte är asylsökande, inte jobbar med migration, inte är papperslösa på flykt,  inte märker av det nu när det inte står och väntar ovanför rulltrappan på Sergel.

Att den borgerliga Alliansen kan stöda en fascistisk aktion som REVA förvånade mig en smula först, nog borde de åtminstone vilja se ut om de ville verka mot fascism, och inte gå Sverigedemokraternas vägar som de kallar rasism? Ännu mindre agera fascistiskt.

Jag har lärt mig nu, och det krävs mer för att något Alliansen gör ska chocka mig, även om mycket av det gör mig arg och ännu mer enveten att vinna över dem valet 2014. Vi har inte på någon samhällsnivå råd att ha dem kvar, utöver människoliv som drabbas, så har de vidgat klyftan mellan människorna och myndigheterna till ett vi och dem.

Försäkringskassan, bidragsenheter, domstolar, arbetsförmedling, och polismyndigheter, som du redan innan du tar kontakt med dem, har blivit något som vi måste övervinna, och hoppas på att bli bemötta av människor, som människor, men inte riktigt tror att det kommer att bli så. Vi mot dem. Inte våra rättigheter som de ska hjälpa oss med. Vi har rättigheter fortfarande, och de har skyldigheter.

När jag läste att poliser gick ut och försvarade REVA, blev jag ledsen, när poliser sade:” jag gör bara mitt jobb” blev jag lite rädd. När yttre befäl Söderort svarade mig på Twitter i samband med REVA: ”Vi följer regeringens beslut” sjönk mitt hjärta.

Argumentet ”jag följer bara order” är ett av de mest skrämmande argumenten för att slippa ifrån eget ansvar. Historiskt sett är det det argumentet som har slängt alla medmänskliga, logiska beslut överbord och lämnat plats för rätten att utföra massmord, döda barn, förtrycka och tortera människor tills de tvingas ta till vapen som i Syrien.

Vem arbetar polisen för? Människorna i samhället, alla människorna i samhället, eller för vem som helst som styr landet? Skulle polisen som organisation, de människor som arbetar inom polisen lyda blint under en regering av Sverigedemokrater? För att de följer regeringens beslut? Hur ser diskussionen ut inom polisen? Är de fortfarande medborgare de med?

Jag känner en polis, hen är grymt trevlig. Jag har haft kontakt med dialogpoliser som varit hemskt bra att ha att göra med. Jag har träffat på trevliga trafikpoliser som lyssnat på ganska usla, dock sanna förklaringar, men så fort jag rört mig inom det inrikespolitiska, antirastistiska så har jag mindre bra erfarenheter.

Attityden är en annan helt plötsligt, defensiv. På en antirasistdemo har jag sett två poliser hålla ner någon som inte såg ut som mer än 16 år medan en tredje stod slog med batong på ryggen. Jag har blivit bortschasad när jag försökte ta en 14 åring med blödande näsa till en ambulans för en smärre omplåstring med orden: den var inte till för oss. Allt vi bad om var lite papper.

Twitterpolisen som ska vara en mänsklig brygga mellan polisen och befolkningen som jag förstått det, vägrar svara på vilka rättigheter en medborgare har mot en polis när de krävs på ID handlingar, och vilka rättigheter vi har mot väktare som beter sig illa.

De utförliga svaren fick jag av min polisvän i chat, och en annan twittrare som letade upp fakta. Jag ville så gärna att den här twitterpolisen skulle svara själv, för att skingra min oro, att det inte var ett vi och dem när det gällde vad som sker i vårt land. Jag ville så gärna att twitterpolisen visade att hen också var medborgare, och inte försvarade väktare som missbrukade sin makt. Jag ville så gärna få tänka positivt. Hen hade inte på något sätt förlorat sin auktoritet utan tvärsom, jag hade fått mer positiv respekt för hen.

Så läser jag en text från Megafonen som jag tycker att det är viktigt att ni läser. Den är arg med rätta och för oss utan de här erfarenheterna verkar tonen hård, men den ställer viktig frågor: varför går på polisen ut med falsk information? Varför tar inte polisen vara på vittnesmål av de som var på plats?

Innan ni läser en så kort anekdot som jämförelse.

2007 hyrde jag in mig hos en nu fd vän pga bostadsbristen i Stockholm. Denna person fick efter viss mängd alkohol psykoser, där han förklarade att han skulle ta livet av sig och tyckte att jag skulle göra det tillsammans med honom. Under de här psykoserna gick han konstant omkring med en kniv, och vid upprepade tillfällen fick jag frågan om vilken sida jag stod på, samtidigt som kniven hela tiden fanns i handen. Vid ett tillfälle så kände jag mig så otrygg att jag lämnade lägenheten och ringde polis och ambulans för att han skulle få hjälp och jag få känna mig lite trygg.

Han var under trettio vid tillfället, ung och normalstark. Fyra poliser dyker först upp och går in med hjälp av min nyckel, pratar med honom, ber honom lämna ifrån sig kniven, vilket han vägrar. Varpå de använder pepparspray, och han släpper kniven, för att skydda ögonen och de övermannar honom och sköljer ögonen, och håller sedan fast honom tills ambulanspersonal är på plats och han följer med frivilligt till ambulansen. Jag tror nog att han hade lämnat ifrån sig kniven om de offrat en fem minuter till med att tala med honom, men min poäng kommer då ni läst Megafonens text.

http://megafonen.com/ayna-varfor-dom-finns-lognen-om-husby-mordet-igar/

Så vem ska jag lyssna på? Dialogpolisen vars arbete är att samarbeta och gör det bra? Twitterpolisen som lyder regeringens beslut trots att befolkningen protesterar mot omänsklighet? Trafikpolisen som artigt ber mig sätta på mig bilbälte för min egen trygghet? Toppen inom polisen som aldrig svarar på frågor? Min kompis som jag vet har mänskliga värderingar? Eller polisen som berättar att ambulansen på plats inte är till för blödande antirasister? Eller polisen som mörkar sina insatser?

Vilka av de här utgör den myndighet vart jag ska vända mig till med mina rättigheter? Är myndigheterna fortfarande en del av samhället och medborgarna? Jag vill tro det, jag vill, för att människor som lyder order och inte tar del av andras mänskliga liv, raserar välfärd, och trygghet för alla, och öppnar upp för fascism i längden.

Hjälp mig tro, att det inte är så illa att vi inte kan vända det.

Jag läste Anna Lundbergs sveriegedemokratiska inlägg igår, och det gjorde mig mig rätt så bestört och arg, men inte värst förvånad, falska siffror och rasistisk skrämselpropaganda börjar bli allt för vanligt för att jag ska reagerar så starkt på det som jag borde. Är jag så van vid kallt kalkylerande förakt att jag inte värjer mig?

Så läste jag det här nu i morse, Jasenko Selimovic skriver ett offentligt brev till Jonas Khemiri:

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/jonas-min-van

facepalm

Sedan fick jag ont i magen, en orolig känsla av en väldig ledsamhet och frustration. Inte olikt känslan jag fick 2010 efter att ha sett valresultatet, eller då jag förstått en väns tröst aldrig handlade om att trösta utan att skjuta  över vår gemensamma skuld på mig. Härskartekniker som låtsas vara kärlek?

Jasenko Selimovic, du är inte min vän, vi kommer aldrig att träffas, och jag tänker inte ens låtsas att vi har något gemensamt. Du kommer inte att läsa det här, och jag skriver för min egen skull, för att jag inte ska krevera.

För, Jasenko Selimovic sådär talar inte vänner till varandra. Så gör inte en vän. Att du dessutom arbetar inom ett ämbete där förtryckande strukturer ska motarbetas gör dessutom din (självvalda?) blindhet än mer skrämmande.

Jasenko Selimovic skriver:

”Jag gjorde som du, tänkte som du, kände som du. Det var överväldigande. Världen var enkel, begriplig, och jag längtade efter det.”

”Ditt mörker är naturligtvis inte det enda. Satte mig och läste Maria Sveland. Hon såg också könsförtrycket, diskriminering, hur kvinnor förminskades.”

Det  finns inget enkelt svart och vitt i ett förtryck, det finns gråtoner bortom det  oändliga i rasistiska och sexistiska strukturer. Det är därför det är så svårt att att komma åt, det är därför det är så svårt att förstå när det sker. Det borde väl du veta som arbetar med det? Det är därför vi skriver spaltmetrar om personliga upplevelser, oförrätter, och analyserar och försöker få människor att förstå att den lilla skymfen är besläktad med det råa våldet. Att förneka en rasistisk och sexistisk struktur är dessutom en farlig skymf mot alla som att drabbas.

Den sexistiska, homofobiska, och rasistiska strukturen är dessutom tredimensionell förutom att den är global, legal och bred. Nivåerna är oändliga. Visst är ett folkmord något som är enklare att se än hyresvärdar som säger att lägenheten är tagen för att du har ett efternamn som inte passar dem , eller att män börjar spela spel på mobilen när kvinnan i rummet talar på mötet. Jag hoppas att det inte krävs dödsläger för att du ska se strukturerna, Jasenko Selimovic. För innan dödslägren finns alltid strukturerna, och det är bättre att handla innan de verkligen sätts i bruk.

Det enda som är enkelt när du kämpar mot rasism, sexism och homofobi är lagen om att alla är lika värda. Alla har samma mänskliga rättigheter, alla har samma rätt till ett tryggt liv, utbildning, försörjning, fritid och möjlighet att utvecklas. En väldigt enkel grund att utgå ifrån.

Jag vet att du tror att du också tycker så, men dina ord berättar att du aldrig någonsin försökte förstå vårt samhälle inifrån , utan bara tittade på, aldrig deltog. Det faktum att du bara såg mörker är det tydligaste tecknet på det.

Jag vet inte om det är moderaterna, eller om det är Alliansen som har en tidig valkampanj för att locka över väljare från SD, men de vill hellre problematisera frågan om allas lika värde, och försöka få oss att tro att det finns olika sorters människor som förtjänar olika, än att diskutera förtrycket, och analysera det.

De säger att vi är naiva och förenklar när vi säger att alla människor har samma rättigheter. De säger att det är orealistiskt att tro att alla människor är människor, och att alla barn är barn. De säger att vi inte ska låta känslor styra när vi ser andra fara illa, och att människors värde är förhandlingsbart.

Där är ditt mörker, Jasenko Selimovic. En regering som förhandlar bort mänskliga rättigheter och förnekar rasistiska strukturer, och tar rasistiska beslut, och precis som du, förnekar de att de just gjort det, och att strukturerna inte finns. Ljuset som du inte såg, som vi ser, är de där så viktiga rättigheterna, ljuset som vi ser är människorna och våra medmänskliga känslor.

Jasenko Selimovic skriver:

”Arbetarklassen. Föraktet mot arbetarklassen, svårt att sätta fingret på men kännbart. Homosexuella. För dem var klassföraktet ingenting mot blåmärken och slag.”

Nej, föraktet mot arbetarklassen är inte svårt att sätta fingret på, det är bara att se förändringarna i arbetsrätten, höra ministrar säga att vårdpersonal gnäller, att se hur de fasta anställningarna byts ut mot timanställningar, lyssna på ungdomar som går in väggen på sitt första arbete för att de pressas för hårt. Det är inte svårt att sätta fingret på, det är bara att peka mot valfri bransch så hittar du det.

Sedan ställer du två grupper i samhället, där individerna ingår i båda grupperna, mot varandra varandra, hur tänkte du då?

En underbetald arbetare är underbetald vare sig hen är homosexuell eller inte. Alltså: även homosexuella kan vara arbetare som är underbetalda, ha dålig arbetsmiljö, och usla  fackliga rättigheter och därmed vara föraktad arbetarklass, och vice versa. Det är inte speciellt chockerande. Att bekämpa homofobin och föraktet mot arbetarklassen grundar sig i samma grund som i kampen mot rasism och sexism: allas lika värde och rätten till ett anständigt liv utan oro och rädsla för framtiden.

En av lösningarna är alltid att de som styr tar sitt ansvar, samhället griper in, stiftar lagar som säkrar den anställdes rättigheter mot arbetsgivare eller skapar ordentlig grund för homosexuella och transpersoners rättigheter att få äga sina kroppar och få bilda familj. Samhället kan tillgodose allas behov genom att lagar mot diskriminering efterföljs på arbetsplaster, domstolar och i det sociala livet. Att döma ett hatbrott som ett hatbrott, att döma de arbetsgivare som utnyttjar arbetande människor. Samhället kan uppmuntra allas lika värde genom att skapa möjligheter för de diskriminerade som företag och privatpersoner inte kan.

Andra lösningar går inte att applicera generellt när förtrycket är specifikt strukturellt, därför måste vi arbeta enskilt i vissa frågor. Förnedringen vi upplever är snarlik, och vi kan känna igen oss i viss mån, men aldrig i allt. Det är därför vi är feminister, antirasister, klasskämpar och HBTQ kämpar.

Jasenko Selimovic skriver:

”Det finns miljontals möjliga svar. Vi vet inte vilket är det sanna. Men du//väljer// att tolka det som rasism. På samma sätt som Sveland //väljer// att tolka att Josefssons syfte är att ”få utlopp för sina aggressioner”. Kanske. Men //vi vet inte//. Vi //väljer// och ofta väljer vi det som bekräftar den sanning vi vill se. På samma sätt som Avpixlat, som skapar den sanning de vill se.”

Jasenko Selimovic, vad är det du är så rädd för? Varför vill du hellre utmåla antirasister och feminister som paranoida rasister än att våga ta ställning mot strukturen? Vi lutar oss inte mot rädsla, skrämselpropaganda, fakta kan ibland vara skrämmande däremot.  Fakta kan till och med kännas. Vi har fakta, och vet, och du får gärna ta del av den, för att skingra din oro inför det okända. Våra personliga erfarenheter kommer alltid skilja sig, men strukturerna vi i  samhället byggt upp är det vi kämpar mot.

Vi vet, och vi kan alltid lära oss mer, det är ett mål mot målet, att förstå.

Vi kan grunda våra argument med fakta. Vi. För vi är inte bara individer med bra och dåliga dagar, vi är individer som lever i ett kollektiv, det är så vår art har överlevt; genom att arbeta tillsammans. Är det det som skrämmer dig? Jag förstår inte ditt förakt för våra upplevelser. Jag förstår inte ditt val att vägra vilja veta.

Jasenko Selimovic skriver:

”Du säger: det är rätt att göra uppror mot det jag finner orättvist. Jag säger: världen är inte enkel. Inte uppdelad i onda och goda. Bind dig vid masten. Jag känner de riktigt förnedrade. De tycker att det är skamligt att vi hör sirenernas sång.”

Jasenko Selimovic, det är inte lätt att göra uppror. Det är inte lätt att ta mod till sig och bryta invanda tankesätt, det är en process. Det är inte möjligt att göra uppror om du ser svart och vitt, onda och goda. Då deltar du bara i strukturen du vill bryta. Det är inte heller lätt att gå emot socialt uppställda normer vi är vana vid och kanske till och med förlora vänner, anställning. Det krävs en väldig massa tänkande, mod, ifrågasättande, hjärta, och analyserande för att göra uppror. Det krävs känsla och medkänsla för att göra uppror mot orättvisor.

Varför målar du människor i svart och vitt Jasenko Selimovic ? Vilka ögon såg du med, dina eller Jonas Khemiris ögon? Öppnade du dem? Kände du handen på baken när du passerade din medarbetare? Strök du med handen mot rutan i polisbilen? Hoppade du till och slutade andas för att du hörde dörrklockan plinga till? Kände du pirret i magen när chefen säger till dig att komma till hens kontor? Hörde du rösten som skrek ”bög” när du gick genom en skolkorridor, och ökade du stegen?

Det är inte vi som säger att världen är enkel, tvärtom så vill vi berätta om det komplicerade nätverket som binder allt samman, men det valde du att kalla mörker och ser inte mönstren. Det vi kallar struktur, kallar du känslor och villfarelser, och offerkofta.

Jag skulle göra mina systrar, de riktigt förnedrade som du uttrycker det, en otjänst om jag slätade över orättvisor som begås också här i Sverige. Då skulle jag riskera att förlora min röst, som kvinnor före mig gjort uppror för att jag ska ha. Att inte låtsas om som om förtrycket inte fanns här, skulle minska mina systrar på andra platser, chans till befrielse, och tystnaden skulle kväva andras här.

Jag är inte viktig som person, jag är viktig som delaktig i en process för att krossa patriarkatet. Ett stort globalt nätverk. Precis som du utgår jag också ifrån mina erfarenheter, och andra ifrån sina, det kallar du offerkofta och säger att vi svartmålar. Har du ens hört vad vi berättade?

Jasenko Selimovic skriver:

”Du säger, byt kropp med mig. Jag säger: jag försökte. Jag vill inte längre.”

Det är överväldigande att möta nya världar, det är överväldigande att förstå människor, det känns.  Det gör ont att möta smärta vi själva aldrig upplevt. Vi kan inte byta kroppar med varandra, vi kan byta erfarenheter, andas samma luft, och vi kan känna varandras lidande och glädje. Om du inte beredd att gå hela vägen så kommer du heller inte att förstå det inte bara är mörker. Om du inte vågar se så känner du bara din egen smärta.

Liksom du så ser jag allt bra som finns här, system som har byggts upp för att vi ska ges våra chanser i livet, att kunna göra livsavgörande val utan att falla handlöst. Jag ser bakåt och ser alla de som kämpade för att vi skulle få det.  Jag ser strålande vackra människor som kämpar för andra strålande vackra människor. Jag ser också människor som samlas för att protestera mot REVA.

Jag ser också att det här är inte självklart att det finns, för att jag ser att under din regeringen ser jag tryggheten falla för vinstintressen, jag hör människor kalla andra människor volymer. Rasistiska uttalanden som ingen skäms för, att barn som levt hela sina liv här deporteras, att det faktiskt förs en diskussion om, inte att,  vi ska släppa in människor som befinner sig i nöd, för att de inte, kanske, är produktiva och ödmjuka nog att låta sig utnyttjas.

I den bästa av världar, Jasenko Selimovic, så finns inte bara bara trädgårdar, vackra jungfrur, och gentlemen. I den bästa av världar finns allt det andra som du tyckte var så otäckt att se och vill släta över som något irrationellt.

I den bästa av världar, Jasenko Selimovic, kan vi också förändra den till något bättre, det har vi gjort förut. Du är välkommen tillbaka om du vågar dig på att känna den också.

Dagens läxa är att reflektera över den här:

http://www.dn.se/kultur-noje/basta-beatrice-ask

och den här:

http://www.vian.se/jamstalldhet/jo-du-maste-faktiskt-flytta-pa-dig/

Så då gör jag min läxa, och lyckas kanske tillslut skriva något om REVA, efter miljarder tankar.

Jag är så väldigt vit. Kritvit, trygg västerlänning . Jag är så vit att på sommaren blir jag brunbränd och får fräknar och jag sitter och jämför mina armar med andra kritvita och stolt konstaterar vi att vi har fått färg. Jag är så kritvit att solen kan bränna för hårt och då blir jag och alla andra kritvita först skära som grisar och sedan ser vi ut som brända tomater, och skrattar generat och säger att det snart blir brunt och fint. Skär är ingen färg på en kritvit, inte heller tomatröd, brun är att få färg för oss kritvita.  Brun och fin kritvit hud, som kritvit hud ska vara på sommaren.

Inte nog med det, jag är så kritvit att det äter sig in min hjärna, mitt sinne och min världssyn. Min hjärna är alldeles kritvit av all kritvit propaganda jag har matas med av andra kritvita. Den kritvita propagandan som berättar hur en terrorist ser ut, trots Breivik, trots Peter Mangs, trots lasermannen. Alla under min livstid.

Propagandan som är så kritvit att vi inte reflekterar över att alla castingen i våra favoritserier är kritvita, förrän någon påpekar det. Att alla stora kommentatorer är kritvita. Min hjärna är så kritvit att jag sitter och nickar med när en kritvit SVT man berättar att hijab inte passar sig för nyhetsankare för att de ska klä sig neutralt. Kritvitt kristet neutralt.

Så kritvit är propagandan att jag inte ser att de amerikanska soldaterna i nyhetsinslagen blivit grisskära under den Afganistanska solen när de hoppar ur sina helikoptrar. Den kritvita propagandan hotar och varnar för att den kritvita människan inte har råd att sluta suga ut andra länder, för då går de kritvitas civilisation under, och att vara kritvit är att vara privilegierad. Den kritvita propagandan som retuscherar bilder från våra parlament redan innan vi ser dem, och vi ser inte det kritvita för våra  huvuden är så snöblinda av allt kritvitt vi matas med.

Lika kritvit är propagandan att bara kritvita världsmakter får berätta för resten av världen vad demokrati är. Att människor svälter lika illa i dessa demokratier, att rasism, och orättvisor frodas, att det ekonomiska förtrycket skapar lidande och apartheid gör inte så mycket, så länge förfarandet är kritvitt, utförs av kritvita människor, och talar kritvitt tal.

Den kritvita propagandan som berättar, att jag inte behöver oroa mig för att bli stoppad på en flygplats utifrån annat än mitt beteende. Att jag inte behöver oroa mig för följder av kritvit fascism och rasism, om jag bara håller tyst och håller med. Inte ens då jag säger ifrån förlorar jag mina privilegier som kritvit, till och med då, kan jag utnyttja att jag är kritvit.

Den kritvita propagandan som säger till oss kritvita att vi kritvita har rätt bestämma när kritvit rasism är rasistisk även om vi aldrig någonsin drabbats av kritvit rasism. Kritvit propaganda som inte för fram att Beatrice Ask är privilegierad, kritvit rasist, eller att  kritvita privilegierade tar rasistiska kritvita beslut.

Snöblinda av propagandan ser vi rasismen, vi hör vad de säger, vi ser inte beslutsfattarnas kritvita hud. Vi ser inte att rasismen som de kritvita beslutförfattarna sprider är kritvit, som vi själva, för vi är inte rasister. Inte vi. Vi råkar bara vara födda kritvita, privilegierade och ingen ska dömas efter sin hudfärg, speciellt inte vi kritvita som vill så väl. För i våra kritvita sinnen är vi ju så färgblinda och goda.

Propagandans första och mest framgångsrika lögn är denna: Vit är inte en färg.

Den kritvita människan är färglös, och därför behöver vi inte försvara vår grisskära hud och förklara varifrån vi kommer, eller vilka ärenden vi har. Den kritvita människan är så färglös i sin skära hud och kritvita rasistiska propaganda att vi färgar av oss på hela vår omvärld och lägger ett kritvitt, färglöst töcken över den. När vi kritvita sitter i solen får vår kritvita, färglösa, skära hud färg, men vi är fortfarande kritvita och färglösa vad vi än tar oss för i samhället. Om vi blir solbrända så att vi blir kolsvarta, är vi fortfarande kritvita, färglösa.

När våra kritvita, färglösa mödrar bär oss i magen är vi kritvita, färglösa och privilegierade . När vi föds är vi kritvita, färglösa, privilegierade. När vi dör är fortfarande kritvita, färglösa och vårt kritvita, färglösa skinn och vårt kritvita, färglösa samhälle ger oss även våra privilegier efter det vi har dött. Våra svartbrända lik är kritvita, färglösa och sätter nivå på utredningen av vår död. Och hela livet där emellan är vi kritvita, färglösa och privilegierade, i våra huvuden, i samhället.

Våra kritvita, färglösa och privilegierade förväntningar på hur vår skära, kritvita hud ska bemötas som färglös och skydda oss, utomlands, i REVA-kontroller, när vi snubblar hem smått onyktra en lördagnatt, i sjukvården, när vi möter makthavare, poliser, gör oss sällan besvikna. Så vi fortsätter att ta det för givet i vår kritvita, färglösa propagandadimma.

Det spelar ingen roll om en man från Kroatien frågar mig var min far kommer från, eller arbetskamraten från Chile frågar om jag inte har någon släkting i tidigare generationer som inte var ”svensk”, eller om en ryss talar om att jag ser som en ryss, eller att turister på stan börjar prata franska med mig, och ser en gnutta färg i mina bruna ögon.

För det kritvita samhället ser bara min skära, färglösa hud, och mina föräldrars, och deras föräldrars skära hud. Det ser mitt kritvita namn, och mitt färglösa födelsebevis. Till skillnad från deras medvetna och effektiviserade förmåga att se färg, är detta en så invand kritvit handling att de inte tänker på det, fast de uppenbarligen medvetet skiljer ut människor efter färg eller färglösa.

Det kritvita samhället säger varsogod, här är dina privilegier, och jag tackar och tar emot.

Den kritvita propagandans andra stora och framgångsrika lögn är: Du har haft tur som föddes som kritvit i ett kritvitt samhälle.

Vi har alla haft tur som blev födda. Det konstiga, bisarra sätt vi alla kommer till världen är ett mirakel värt att fira, och det är en väldig tur att vi alla blev till. Det är däremot inte alls tur, och inte heller ska vi skatta oss lyckliga över att blivit födda till kritvita.

Det som den kritvita propagandan vill kalla tur, är nämligen struktur.

Vi har en struktur i Sverige och hela världen, som gör att vi premieras för vår kritvita, färglösa hud. Den, tur, vi kritvita gärna vill använda för att slå bort det obehagliga med kritvit rasism, och göra oss kritvita mindre ansvariga för den kritvita strukturella rasismen i samhället, är en lögn för att skydda oss kritvita själva ansvar.

Denna, tur, kan också vara en känsla av skuld, som tillåter oss kritvita att använda oss av vårt kritvita, färglösa yttre för att förklara att vi aldrig kommer att förstå hur det är att bli utsatt för kritvit rasism, för att vi är så privilegierade och färglösa. Det hindrar oss från att försöka. Likväl föddes vi in i en kritvit, rasistisk struktur, och vi ser resultaten. Vi kritvita är del av den, och agerar i den.

Den strukturen är skapad av kritvita propagandamakare genom tiderna och har inte uppkommit genom en olycklig slump, eller tur. Det är ett skapat förtryck för att den kritvita världen ska kunna äta sig mätt fler gånger om dagen än övriga världen och ha roligare, och ha tid att filosofera mer. På vilket sätt är det tur då att födas in i en värld där en minoritet  förtrycker mertalet bara för att du är född till förtryckare? 

Den kritvita rasistiska propagandamaskinen talar om för oss kritvita att den här turen att vara född kritvit, färglös och skär, är något vi kritvita ska glädjas lite extra över, och pusta ut. För så länge vi kritvita och färglösa slipper förtrycket är det ingen fara på taket, och även vi ser att det finns förtryck så kan det aldrig vara den kritvita, rasistiska demokratin det är fel, utan de som bara vill ha del av vårt överflöd för att vi kritvita, färglösa är så dåliga på att solidariskt dela med oss.

Strukturen över att vara född kritvit och färglös, blir ibland övermäktig. När jag går igenom spärrarna och ser rader av poliser, de flesta lika skära som jag själv, pustar en del av mig ut. Aldrig har jag känt mig vitare, tryggt färglös, och den oro och ilska jag känner handlar snarare om att se något obehagligt. Se någon bli stoppad, bli bortförd, förklarad skyldig till att inte vara kritvit, innan hen kan bevisa att dennes papper i alla fall är kritvita.

Oron över om jag skulle våga agera, även om min färglösa hud, mitt kritvita tal, skulle skydda mig en liten stund, så oroar jag mig för den där blicken, som inte längre skulle se mig som färglös. Som om mina åsikter eller frågor plötsligt gav min hud färg och jag blev synlig i det kritvita, kanske dömd av det kritvita som kritvita, färglösa jag är så van att vistas i, komma undan i.

Att jag ser vid det tillfället att det är fråga om, för jag vet det i både hjärta och huvud; människor som behandlar en annan människa illa för att några andra människor har sagt till andra människor att människor som den där får ni behandla illa och de människorna vill hellre slippa den där människan än behöver erkänna människan som människa och dennes rättigheter, och ta sitt ansvar som medmänniska. Och då lyder människor.

Det är kritvit rasistisk demokrati från migrationsverket, gränspolisen, de kritvita beslutsfattarna som inte stoppade REVA i tid, och det handlar i grund och botten om att Beatrice Ask och Billström  är medvetna om att de är kritvita och färglösa, och aldrig riskerar den sortens behandling, för skulle de då tagit ett sådant beslut?

Min kritvita hjärna övar och tränar för att komma ikapp min instinkt om att vara människa bland människor. Inte trygg kritvit. REVA har gjort det tydligare än någonsin hur viktigt det är, och även om jag tror mig vara färgblind till och från, så måste jag lära mig skilja på kritvita tankar som inte alltid är självvalda, och min egen lathet och rädsla för konflikter.

För jag vill också ha en färg, jag vill inte vara den kritvita dimman som gömmer alla andra. Jag är redan röd, och grön, vit, svart och röd tillsammans om jag får, och till sist blå som Doktorns TARDIS och tiden. Fast det är ju mina färger som inte syns vid blotta åsynen av mig, inte förrän du lärt känna mig.