Arkiv för kategori ‘Kvinnohat’

american-horror-story-coven

Detta är ett svar i en diskussion om Game of Thrones, där jag tipsade om tredje säsongen i AHS, Coven. Samma diskussion som alltid kommer upp när jag påpekar sexismen i GoT. Det är sjukt tröttsamt att ha samma diskussion om och om igen med allt från antifeminister till (i det här fallet) i vanliga fall rätt kloka människor. Eftersom det inte finns anledning att hänga ut någon, och för läsbarhetens skull är svaret något modifierat.

 Jag tycker att både böckerna och serien är väldigt bra. Att den utspelar sig i en patriarkal värld är väl inte fel i sig. Det man kan ha problem med är det oförblommade frossandet i nakna kvinnokroppar. Känns inte riktigt nödvändigt utan framstår mycket riktigt som gubbigt.. Nu har jag inte sett tredje säsongen av American horror story, men i andra säsongen märks väl ändå att de kvinnliga karaktärerna ofta befinner sig i underläge pga sitt kön. Och det är inte konstigt eftersom den utspelar sig under 50-talet.

Kan helt klart säga att i Coven(AHS 3) befinner sig kvinnorna inte i underläge.
Se det, du kommer inte att ångra dig. Det utspelar också i vår tid, där kvinnor är förtryckta, där kvinnors kroppar är till salu, våra livmodrar tillhör politiker, där vi är förnekade samma makt som män, rättvis behandling,  blir dödade för att vi är kvinnor, och inte erkänns rätten till samma ekonomiska ställning som männen.

Är då Coven mindre realistisk för att den inte exploaterar kvinnor, eller för att den ger oss makt?
Till skillnad från många serier kände jag mig stärkt som person från första avsnittet till sista. Fuck världen, här kommer jag! Nu ska du bli min, eller förvänta dig att bli krossad. Så himla skön känsla.
Jag kände makt och kände mig värdefull i en värld som bestämt sig för att jag förtjänar mindre makt och värde på grund av mitt kön.
Fiktion är ett vapen mot orättvisor.

När jag har tittat på GoT har jag mått dåligt, tappat hoppet om hela fiktionsindustrin, att det aldrig mer kommer finnas någon skapare av så pass kommersiell fiktion som ser kvinnor som människor.
Tänk att få helhjärtat gräva ner sig i fiktion och känna mig som fullständig människa, som norm, utan att ursäkta att min kropp exploateras, och blunda för att jag mår dåligt. Och att få slippa säga saker som: ”den är ju lite sexistisk, men då kan en gå och göra te eller något så en slipper se det, annars är det bra.”
Att något är sexistiskt är lika illa som något som är rasistiskt, och vad det gäller GoT, så gör den inget strålande jobb där heller.
Jag tror nog också att män kan må dåligt av obefogade våldtäktscener, men kvinnor har i generationer blivit matade med hotet om våldtäkt, och många, många, många, har blivit våldtagna. De kvinnor som har blivit våldtagna är också nördar. Nördar som vill liksom alla andra få gå in i andra världar för en stund. Få slippa tänka på våldtäkt, eller sextrakasserier i vardagen.

Så det är tokigt, på samma sätt som att det är fel att glamorisera rasism i fiktion.
På samma sätt stänger skaparna ute människor som vill titta.
För yngre generationer slår de fast att det finns ingenstans ni kan komma undan att förtrycka eller bli förtryckta; för det här är normen, ingå eller så duger du inte. Även i våra fantasivärldar är det normen, i fantasin där vi kan skapa vilka regler vi vill, är det fortfarande norm att förtrycka rasifierade och kvinnor, och HBTQ.
Fast vi är fullständigt fria att skapa det omvända och påverka människor positivt inom fiktionen. Som Buffy och Xena stärkt flickor och kvinnor i min generation, och Orange is the new black, verkar ha stärkt nya generationer.
Bletchley Circle är en serie som lyckas vara väldigt realistisk i sin tidskildring och trots att inga kvinnor exploateras eller utsätts för våldtäkt för att nå nästa fas i utvecklingen så skildrar den kvinnor som människor. Äkta människor lyckades också riktigt väl med att skildra alla karaktärer som människor, och inte så mycket utifrån kön.

Det är i stort sett bara män som försvara sexismen i GoT. Och de är oftast vita män.
Mycket för att de jag träffat på är vita män, och nördvärlden är full av dem. Anledningen är att det är lättare att överse med en onödig sexism eller rasism om du inte är drabbad. Så mycket lättare att överse med sexism och rasism om du inte känner det i magen när det sker även i en fiktiv värld.

Jag gjorde det felet idag senast när jag tittade på Full patte, hemskt roligt ju; dumma vi vita som inte ser hur mycket norm vi är, eller hur vi förnedrar andra. Tokskojig och smart.
Sedan läste jag en blogg:

Jag missade några väldigt viktiga saker, som vit, som norm. Och jag hade tack och lov vett att skämmas.
Om jag tillåter mig att överse med att rasifierade kände sig träffade i avsnittet, och fick en klump i magen av det och fortsätter skratta utan eftertanke alls, så är inte jag bättre än de vita män som försvarar sexismen i GoT.
Om jag inte tar till mig det så är jag världens sämsta antirasist och feminist, och det är inte vad jag nöjer mig med, eller vad som förändrar strukturer som jag vill bekämpa.
De männen är inte bättre än den norm som överser med rasism och sexism, HBTQfobi för att inte få sitt nöje förstört när de ser, läser något fiktivt. Det här är en del av en struktur, och tycker vi inte att kapitalister ska tjäna på förtryck så ska vi inte heller överse med förtryck för att vi vill njuta en timmes fiktion och låtsas som om det inte betydde något.

Någon annan som ser det mår dåligt och förlorar hopp.
Fiktionen är en del av att sprida normerna, och vi får inte fler rasifierade eller kvinnliga regissörer av att sprida en förvriden världsbild också i fiktionen, där vi lägger mycket känslor, värderingar och analyser. Fiktionen kommer åt ställen i oss själva som aldrig verkligheten kommer åt. Det vi tar till oss av fiktion kan förändra oss som människor.
Var och en som har gjort ett val, stärkt av något fiktivt, eller fått en idé från en bok eller film och bestämt sig för att pröva, vet vad jag menar.

Ett tips: om något du ser känns lite sexistiskt, men du är beredd att överse med det, kör en klassiker: byt ut kvinnor till judar, eller fråga dig om du skulle acceptera den graden av rasism i din fiktion och kan fortsätta njuta? Sexism och rasism är nämligen exakt samma sak eftersom det bygger på något vi inte kan kontrollera och inte kan välja.
Jag föddes som kvinna, trivs som kvinna, varför måste jag bli förnedrad för det?

Annonser

Namnlös

Ännu en text om programmet Fittstim Min kamp.
Hoppas ni orkar läsa bara lite till.

Även med Belinda Olssons eviga självfixering och att det egentligen är ett program om Belinda Olsson, så är det SVT som är ytterst ansvarig för innehållet, och frågeställningen. Att fråga om feminismen har gått för långt och utmåla den och dess framsteg som en lyx för medelklassen, är lika illa som att fråga om antirasismen har gått för långt och vunnit för mycket mark.
Eller att fråga om vi har råd med invandring.

Vi lever i en hederskultur där våldtäktsoffer blir uthängda och kallade horor. Där homosexuella, och transpersoner blir nedslagna på våra gator, och var och en som bryter normen vet att de riskerar, om inte våld, så hot mot deras person, så har vi inte råd att överlämna tolkningen till de vill ha kvar förtrycket.
Var och en som uttrycker en feministisk åsikt blir förolämpad, kallad fantasilösa skällsord, tillsagda att vara tysta, och om det inte hänt ännu så blir nog ingen av oss förvånade då det första hotet kommer. Det är något vi räknar med nog kommer att hända någon gång. Eftersom vi uttryckt vår åsikt mot den rådande patriarkala normen.

På samma sätt som att kvinnor tar på sig skulden för mäns övergrepp och aldrig anmäler det, Prideparaden försöker garantera sig mot hatbrott och kvinnor har en vana att säga: ”Jag har haft tur, jag har sluppit bli våldtagen (än så länge)” så räknar vi med att någon, någon gång kommer ta sig rätten att försöka tysta oss. Vi vet också att vi märkligt nog kommer att betraktas som medskyldiga, precis som vid en våldtäkt eller misshandelsfall idag.
För att vi provocerar enligt somliga.
För att vi vill förändra den här normen som tystar och hindrar oss och det samhälle vi lever att utvecklas till ett samhälle för allas lika värde och rättigheter.

Har vi verkligen råd att utmåla feminismen som ett hot, när fascismen växer i Europa och fascism och sexism går hand i hand? Eller utmåla den som ett skämt som vi inte behöver ta på allvar, och att säga att krav på mänskliga rättigheter bara är gnäll?
Hur många generationer till är vi redo att offra för att slippa tänka om och nytt? Hur många liv?
Hur har vi råd att inte fråga om sexismen har gått för långt?

Den extremfeminism som det talas om finns inte, inga terroristgrupper, inga bomber har placerats ut i feminismens namn, antifeministerna går trygga på gatorna och i sina hem, och inga länder bombar eller ockuperar något annat i feminismens namn. Inga regeringar har någonsin störtats med vapenvåld i feminismens namn.

Ändå anklagas feminister för att vara våldsamma, aggressiva, sprida hatbuskap och förtrycka.

I likhet med hur islamofober och antisemiter gör, så målas ett matriarkat upp, där kvinnorna tagit över den manliga stereotypa rollen och förtrycker männen, tystar deras åsikter på grund av vilket kön de har. Eller raderar ut alla kön och förvandlar männen till kvinnor. Påstår att män inte får vara män om de ska ha något att säga till om i det framtida matriarkatet, utan de blir tvungna att bete sig som kvinnor. Vad nu det innebär?
Ironin är patetiskt tydlig.
Det är inte bara rasister, fascister som gör detta, de gamla vanliga antifeministerna naturligtvis med offerkoftan prydligt knäppt, några vi känner, några sjysta snubbar, och så SVT och Belinda Olsson.

Belinda Olssons självupptagenhet (och jag vet inte varför hon valt att klä skott för SVT) hindrar henne inte ifrån att riskera att förstöra ett bröllop, men talet hon håller tar hon inte ansvar för utan klandrar feminismen. Även om det var hon som valde att orden och agerade.

Hon pekar ut kvinnors kroppar som vapen, som något kontroversiellt eller skamligt att visa. Utan att ens för en liten stund fundera över t.ex. varför en kvinna med bar överkropp på offentlig plats kan begå en olaglighet medan en man inte gör det. Eller varför kvinnor måste kämpa för bar överkropp i ett badhus som tillhör alla. Och har ingen som helst förståelse för könsneutrala omklädningsrum där människor finner en fristad i ett samhälle som ständigt frågar efter vilket av två kön du tillhör.

Män som fått möjlighet och har valt att vara föräldrar kallas avvikare och skildras som något slags förrädare mot resten av den sk manligheten. Det hela är väldigt märkligt, och samtidigt frågar hon sig om en kvinna verkligen kan arbeta på en brandstation. Frågställningen blir obehaglig. Varför försöker en kvinna vara lika bra som en man, och varför vill en man vara lika lite som en kvinna?

Jag vet inte varför ”Min kamp” är inlagt i titeln eftersom Belinda Olsson inte längre verkar kämpa för sina rättigheter. Det är ju lite sorgligt. Rentav mycket sorgligt.
Det är en av de frågor runt programmet som jag förundras över.

Allt vi får veta om Belinda Olssons bakgrund som feminist är att när hon var 24 år gav hon ut en uppmärksammad bok, bråkade med Ulf Lundell, och hatade män. Eftersom hon hatade män så gör dagens feminister också det?
I ett program som handlar värderingar så får vi inte veta något om hennes värderingar då hon var feminist. Vad fick henne att bli så där arg? Vad byggde hon sin övertygelse på och vad drev henne? Det skulle på allvar vara intressant, speciellt för de som inte känner till historien bakom.

Om det bara var hat mot män som gjorde henne till feminist, så skulle jag uppskatta att hon slutade projicera sitt hat på mig och andra feminister. För min och många andras kamp handlar om mycket mer, det handlar om mänskliga rättigheter och en rättvis värld. Det handlar om strukturer som omskapas, då de skadar alla oss precis nu.

Men!
Jag har bestämt mig för att försöka se Fittstim på fyra sätt för att inte koka över alldeles.

Ett. Positivt tänkande: Belinda Olsson är ironisk.

Hon är ironisk, och det blev inte bra. När serien slutar gå så kommer hon att skriva ett långt brev på DNs ledarsida där hon skriver att hon bara skojade, och startar upp en kampanj för samtyckeslag och börja jobba fackligt i Kommunal.

 Två. Positivt tänkande två: Surprise!

Det finns ett fjärde avsnitt inspelat som krossar alla patriarkala myter om feminister, där Belinda Olsson slaktar alla fördomar som SVT varit med och spridit. Debatten mellan Belinda Olsson och Per Ström blir legendarisk. (Tack Thomas!)

Tre. Positivt tänkande tre: Belinda Olsson vill rädda feminismen.

I sin oro över att diskussioner om cismänniskor, HBTQ frågor och om den feministiska strukturen utesluter människor, så beslutar hon sig för att göra det största offret någonsin. Hon ska bli feminismens stora femtekollonare och skapa samhörighet mellan de grupper hon tycker verkar splittrande. Hon säljer sin själ till djävulen och bestämmer sig för att demonisera sig själv, och göra så många som möjligt riktigt upprörda. Feminismen är räddad då de har ett gemensamt mål och åter igen börjar förklara vad feminism är för den stora massan, och ännu fler kan ta till sig det.

Fyra: Realistiskt ledsamt tänkande: Jag ger mig! Hon menar allvar.

Belinda Olsson menar allt hon säger, och hon är trött och känner sig gammal.
Då tycker jag lite synd om henne, vi är nästan jämngamla, och det sista jag känner iför feminismen idag är att det överflödigt gnäll, eller hat. Den är viktigare än någonsin.

Feminismen har växt och äntligen så börjar det som kallades queerteori då komma tillbaka. En ny generation med unga nya spännande skribenter och aktivister som inte bara ställer frågor till patriarkatet. Med rätta ifrågasätter de feminismens egna strukturer, och hur fast vi är i de rasistiska strukturer som vi bekämpar. Hur vi blir del av den av gammal vana.

Klasskampen vävs sakta in, lite för sakta, men den diskuteras, och ideologier växer av att stötas och blötas i samtiden. Kritiseras och dissekeras och hyllas.
Grunden kvarstår, ett rättvist samhälle oavsett kön, etnicitet, kondition och sexuell läggning.
Så det är synd om Belinda Olsson som inte ser det här, fast det sker framför näsan på henne.

Ibland är det lite läskigt, ibland är det väldigt vackert, och för det mesta fantastiskt att se. Tänk om fler såg det.

Hederskulturen.

Publicerat: 30 september, 2013 i Kvinnohat, Politik, Prosa, Uncategorized
Etiketter:, ,

Mer eller mindre direkt från hjärtat.

arrrgh

Jag tänkte skriva om våldtäkt, hade du väntat dig en kattunge? Väx upp.

Hederskulturen

Tolvslaget har passerat, glasskon splittrad.
Din gyllene klänning är i trasor.
Du stannade för länge.
En riktig prinsessa går efter sista dansen.
En riktig prinsessa går och bevarar sin heder.
Du stannade för länge och frestade deras sköra sinnen, med din kropp, med närvaro.
Du är kvinna från den första gång ultraljudet som avslöjade dig som född kvinna.
Dina föräldrar visste det, varför visste inte du det?

Hovrätten har slagit fast att din kropp är något du äger tillträde till, endast när inte andra vill ha den.

Varför visste du inte?
Dina ord betyder ingenting.
Din tystnad betyder ingenting.
Dina skrik är bara bakgrundsljud.
Dina tårar är rekvisita och dina skador efterkonstruktioner.
Ditt Nej! kommer aldrig att vara ett nej, inte ens en tvekan.

Hovrätten har slagit fast, att ingen född kvinna har rätt till sin egen kropp, om någon född man vill nyttja den.

Vad fick dig att tro att du skulle kunna gå på balen hela natten.
Tror du att du är född man?
Vad fick dig att tro att din kropp bara är din och ingen annans?
Tror du att du är född man?
Vad fick dig att tro att du faktiskt hade laglig rätt till din egen kropp?
Tror du att du är född man?

Hovrätten har slagit fast att så länge någon född man vill nyttja någon född kvinna så har han inget ansvar för sina handlingar, då det var någon född kvinna närvarande. Hovrätten har slagit fast att ingen född man har ansvar för vad han gör med sin kropp. Hovrätten har slagit fast att ingen född man behöver förklara sina handlingar då han är född man, och därför saknar ansvar när det är någon född kvinna i närheten som är skyldig att försvara sina handlingar och därmed förklarar mannens handlingar. Hovrätten har vidare slagit fast att ingen född man som begått våldtäkt någonsin ska behöva besvara frågan: Varför?
Hovrätten har slagit fast att det är den som är född kvinna och har utsatts för våldtäkt som har ansvar att besvara frågan: Varför?

Ytterligare har hovrätten fastslagit hederskulturens och kvinnors ofrihets fortsatta bevarande. Tack hovrätten för fortsatt lidande.

När jag var nitton år var jag och två av de manliga ledarna i teaterföreningen och hämtade rekvisita i en lokal. De båda var runt trettiofem år och och mycket verksamma inom scoutrörelsen, och aktiva i Ny demokrati att nämna som kuriosa. En av dem vänder sig till mig och säger högt så att den andra också ska höra:

”Kvinnor gillar värme och ömhet, släng in henne i elementet så blir hon både öm och varm. Eller vad säger du Helena?”

Jag ska förklara för er, det är ett roligt ordskämt;  för att elementet är så hårt så blir hon öm av blåmärken, men blir varm för att elementet är varmt, och då har den klängiga lilla kvinnan fått det där hon vill ha. Det är väl kul? Det var väl roligt att han adresserade sig just till mig, för jag är ju kvinna och kan säkert känna igen mig?

Jag klarade inte riktigt av att ens le lite, men kom inte för mig att säga något heller, en ledarna märkte det och tillade att det var ju bara ett ordskämt och att det var ju lätt att byta ut kvinnan mot något annat, tex en hundvalp. Ok, jag kanske tycker det blir roligare om något annat blir misshandlat, here goes:

”Hundvalpar gillar värme och ömhet, släng in den i elementet så blir den både öm och varm.”

Det var inte vidare roligt med ett misshandlat värnlöst djur heller. Jag skrattar inte.

” Barn gillar värme och ömhet, släng in det i elementet så blir det både ömt och varmt.”

Barnmisshandel är bara vidrigt, skämtet blev inte alls roligare.

”Män gillar värme och ömhet, släng in honom i elementet så blir han både öm och varm.”

Regelrätt manshat. Sådant bara en militant feminazist skulle kunna skämta om. Huva, vad aggressivt. Det finns män som blir misshandlade.  Nej, det var ju inte så skoj.

” Bögar gillar värme och ömhet, släng in honom i elementet så blir han både öm och varm.”

” Flator gillar värme och ömhet, släng in henne i elementet så blir hon både öm och varm.”

Homofobi, nej tack. Kanske ännu mindre roligt att skämta så om en grupp som genomlidit  förföljelse, ofattbart våld, förtal och dödats i miljontals bara på grund av att de inte är heterosexuella.

” Judar gillar värme och ömhet, släng in hen i elementet så blir hen både öm och varm.”

Antisemitism är inte heller roligt. Kanske ännu mindre roligt att skämta så om en folkgrupp som genomlidit  förföljelse, ofattbart våld, förtal och dödats i miljontals bara på grund av sin religion, eller släktskap med tidigare generationer av religiösa.

Kanske originalet var roligare ändå? Så låter vi helt enkelt bli att tänka på att det dör ett stort antal kvinnor i den här stunden runt om i världen, för att de är kvinnor, på grund av våld. Att de har genomlidit  förföljelse, ofattbart våld, förtal och dödats i miljontals bara på grund av att de föddes till ett visst kön.

”Kvinnor gillar värme och ömhet, släng in henne i elementet så blir hon både öm och varm.”

Jag skrattar inte. Vilken trist typ jag är.

Det här minnet utspelar sig inte på nätet, och är ett grovt skämt, men jag kommer ihåg att det träffade mig så, nästan fysiskt. Det var riktat mot mig specifikt, och att jag förväntades att skratta med. För en stund tänkte jag att jag var lite tråkig som inte förstod det roliga i ordskämtet, och inte borde vara så känslig, för jag hade ju aldrig sett någon av de här ledarna bära hand på någon oss i teatergruppen. Nog borde jag veta bättre än att överreagera. Det blev en pinsam episod som jag lät bli att berätta för de andra.

Nu i efterhand så undrar jag; varför kände han ett behov av försöka sätta mig på plats?

Jag tror att det är en myt att de som skriver hatfulla kommentarer och skämt på nätet inte skulle hata kvinnor. Den som har bemödat sig med att ladda upp en bild av en bunden kvinna, med munkavle och en text som säger ”she didn’t say no” eller en tecknad serie där en man väcker (våldtar) en sovande kvinna med penetrering  har ansträngt sig. Någon har gjort bilden för att personen i fråga tyckte att det var ett bra skämt, det är en ansträngning. Det finns flera otäcka faktorer inblandade.

Bilderna i sig själva, motivet, naturligtvis, men också hur kvinnans reaktion skildras. Det finns aldrig ett medgivande från kvinnan, eller initiativ från henne. Bilderna uttrycker obehag, överraskning, smärta, vanmakt, och rädsla.

Bilderna slår aldrig underifrån, utan visar alltid en aktiv, dominerande mansrepresentation, och kvinnan som passivt subjekt. Hon har på ett eller annat sätt blivit berövad möjlighet till försvar och att göra sig hörd, och mannen, i ett fall en liten pojke, begagnar sig av henne som ett ting. Eller utdelar något slags bestraffning.

Bilderna läggs upp på humorsajter, och en del av rätt harmlös karaktär. Ställen dit vi i alla åldrar går för att titta på söta, sura katter, ett gulligt mem om kärlek, en full buss och liknande.  Skämt är något vi delar med andra, det skapar en gemenskap. Vi går in med förväntningen att det som läggs upp på en humorsajt förväntas vara något vi skrattar åt, eller som framkallar ett leende. Den här förväntningen lägger vi också på oss själva, så om någon berättar att något är roligt så försöker vi förstå det roliga, de gånger vi inte förstår.

När vi inte förstår så läser vi rubriker, och kommentarer. Det blir svårare att värja sig mot humor än rent uttalat hat, eftersom det är något som binder människor samman.

Det finns andra sajter (en hel del på Facebook) som inte drar sig för att visa att sidan handlar om förnedra kvinnor,( eller ägnar sig rasism, homofobi, skönhetsidealhets, det brukar gå ett i ett.) men kallar sig humorsajt. Där finns bilder på kvinnor de tycker är fula och ihop med män de inte förtjänar, villiga ideal, lagom kvinnor som borde bli påsatta, kvinnor som tar för sig för mycket, våldtäktsskämt, och bilder från feministiska demonstrationer med texter som ”Dumma hora, vem tror hon skulle vilja knulla henne med det ansiktet?” Den här kvinnan tar makt, det gör henne ful, och därmed är hon fritt villebråd. Ett meddelande till alla kvinnor som vågar sig in.

Sidan nerlagd av FB.

Det är rena hatsajter, men om du går in och säger det, får du höra att du saknar humor, och att de skämtar om vad de vill, du behöver ju faktiskt inte titta. Det är ditt fel att du inte skrattar. Det är ditt fel att du tar åt dig. Det är ditt fel. Det är ditt fel. Det är ditt fel. De är inte ansvariga, andra tycker ju att det är roligt, det är ju bara på skoj och det är bara de utan humor som inte fattar. Exakt så tjatigt är det.

Vad signalerar en bild på en kvinna som protesterar mot mäns våld och för rätten till sin kropp, om hon framställs som ett skämt, och dessutom blir kritiserad för sitt utseende, när hon är den vanligaste tonåringen någonsin? Framför allt när bilden finns i ett sammanhang där lydiga( ideala flickor) läggs fram som riktiga kvinnor? Hur reagerar män som uppmuntras att förakta, och hur reagerar kvinnor som uppmuntras anpassa sig efter föraktet? Hur påverkar det vårt liv utanför nätet?

Ingen frågar vem kvinnan är som ligger uppbunden i soffan är. Jag frågade mig bara en kort stund. Är hon bara en fantastisk skådespelerska som kan visa vanmakt och rädsla så äkta, och hur svårt är det att låta bli om du är bunden till händer och fötter? Är det på riktigt, som när ett footballslag lade ut filmer på sig själva och en kvinna som de våldtog natten igenom?  Ska vi ta för givet att hon ställde upp frivilligt, och reducera henne till en illustration av mäns våld mot kvinnor?  Spelar det någon roll vad hon tyckte? Vad hände efter bilden? Vad hände innan? Vad händer med henne när bilden har vandrat genom ett globalt internet? Vad gör hon nu? Lever hon?

Den har spridits av de som hatar, och av oss ville få bort bilden.  Även vi som ville så väl, glömde ställa de här frågorna, för de rör världen som vi lever i, inte  bara vad som händer på våra skärmar, så upptagna med näthatet. Bakläxa. Gör om, gör rätt och gör aldrig så igen. Det finns andra sätt att visa mäns näthat mot kvinnor på. Vi kan bättre.

Så mycket enklare att förklara bort sitt beteende med ett skämt och ibland ser vi igenom det. Ibland avslöjar skämtet, eller en skämtsam kommentar synen på könsmaktordningen, det kan vara något som skulle uttrycka gillande som speglar den man som kommenterat. Det är ganska enkelt att undvika, om du tycker någon är vacker, säg att

Från FB.

hon är vacker, istället för att berätta vad du vill göra med henne. Ingen är intresserad av dina sexfantasier förrän vi ber om det, och vad ger dig rätten att lägga beslag på vår sexualitet genom att göra den till din?

Om slutpoängen i skämtet du tänker lägga upp på din Facebookstatus är en vits där poängen är att kvinnor pratar för mycket och borde hålla tyst, tänk till en gång till. Du har säkert kvinnliga vänner, familj som följer dig, och vill du sända dem budskapet att inte uttrycka sin åsikt bara för att de är kvinnor? Vill du verkligen släpa på tankesätt från Anderssonskans Kalles tid, att kvinnor tjattrar, män talar?

Bara för att det inte är en bunden eller våldtagen kvinna i skämtet, så betyder det inte att du skickar exakt samma signaler, att kvinnor ska vara tysta. De är signaler till kvinnor att inte klaga över en avskyvärd världsordning utan anpassa sig efter en mall de själva inte valt och att män har rätt tysta dem.

För ett hundra år sedan såg de egenskaper vi lärt oss att betrakta som kvinnligt och manligt annorlunda ut, män var inte kapabla att ta hand om barn, kvinnor klarade inte av att ha rösträtt, eller att bära byxor. För två hundra år sedan fick inte kvinnor ärva och omyndighetsförklarade när de gifte sig, och det var fint av män att visa känslor. För trehundra år sedan, valde mannen av börd och makt ut dagens peruk, tog på knäbyxorna i sammet och satte på lite rouge så att han kunde visa sig bland folk, medan kvinnorna som visade för mycket ben nog var prostituerade. Det enda som inte ändrat sig är att de egenskaper varje tid gett kvinnor aldrig har blivit norm. När den egenskapen tidigare har varit något som ansågs manligt så har den snabbt förlorat status när den blir betraktad som kvinnlig. Det har skapat mycket lidande och det ser inte så mycket bättre ut nu i vår tid, med brunhögern på frammarsch, och en syn bara på hur barn ska se ut och vad de ska välja för leksaker, efter kön.

Vi har ett ansvar för varandra. Du kanske inte upplever dig som någon som hatar, men tänk på vem som läser det du skriver. Är det en försmådd hatisk man som får sitt hat legaliserat, eller en trettonåring som håller på att leta sig in i vuxenlivet?

Humor är för allvarligt för att inte ta på allvar.

Lång kommentar till denna artikel:

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/ingvarpersson/article16011366.ab

Finner det fascinerande att så många inte ser likheten mellan en misshandel och en annan, resultatet är det samma för den kvinna som drabbas. De män som misshandlar, våldtar och vill förtrycka kvinnor gör det av samma orsak. De tror att det är deras rättighet, de hatar och de betraktar kvinnor som en annan lägre livsform. Vars kroppar de kan göra vad de vill med.
I Indien har människor gått ut på gatorna för att protestera för att de har insett att det är ett strukturellt problem i hela samhället och kräver ändring. Hur långt har vi kommit i det upplysta Sverige?

Misshandel betraktas som något familjärt, som vi gärna inte ska lägga oss i. Vi kan drista oss att till att prata med kvinnan som blir våldtagen, uppmana henne att lämna sitt hem, men hur många konfronterar mannen som misshandlar? Som är den skyldiga? Den som gjort fel och borde vara den som tar ansvar för sina handlingar.

Andra väljer att peka finger åt andra andra män samtidigt som de i kommentatorsfält/twitter/FB berättar för kvinnor att vi inte ska gnälla när vi säger att vi vill ha vår kropp ifred. De vägrar acceptera ett nej ens i skriven form och berättar för oss vad vi känner inför våra kroppar. När vi då säger att de har klivit över en gräns till det vidriga och hotfulla, blir de förolämpade, för att i nästa sekund säga att de inte accepterar ett nej.
De kallar oss häxor när vi säger ifrån, och när kvinnliga skribenter berättar om sexuella hot möts de av en armada av inlägg att de får skylla sig själv för att de inte håller tyst, och att de ändå är så fula att ingen vill ha dem för sex.

Vuxna män berättar att 12 åriga flickor får skylla sig själva att de hängs ut på internet och blir kallade luder för att vuxna män anser att de har rätt att bestämma vad flickor ska ha på sig, och skyller våldtäkter på kläder. Utan att för en sekund förstå vad de då förmedlade till nästa generation blivande män.

Har du urringning, så betraktas du som allmängods, och om det inte blir besvarat så uppmanas du klä på dig om du inte vill bli trakasserad. Har du för mycket kläder bejakar du inte din kvinnlighet för du visar inte tillräckligt mycket hud. Dvs du gör dig inte tillgänglig nog så att det känns bra att betrakta din kropp som allmängods.
Då är du antagligen frigid dessutom och säkert lesbisk.
Rakar du inte håret under armarna så förtjänar du som kvinna tydligen att bli kallad än den det och det andra av främmande män som som vet hur äkta kvinnor ser ut och på allvar tror att de har något att säga till om vad vi gör med vår kroppsbehåring, på VÅRA kroppar.

Under tiden i detta nuet slås kvinnor ihjäl och halvt fördärvade på hela jorden, i alla länder, överallt i varje stad. Just nu nu blir kvinnor och flickor våldtagna för att straffas för att de hade enligt män fel kläder, eller för att män straffar andra män genom att ha sönder deras ägodelar. Just nu dör kvinnor för att män vill ha oskyldiga madonnahoror i lagom kvinnliga kläder och ihopsydda munnar redo att behaga. Just nu dör en syster, en mamma, ett barn för att män över hela världen, i Sverige, i Indien, tror att kvinnors kroppar är deras att hota, utnyttja, sälja, skada, och kommentera.

I Indien har de förstått att det är en allomfattande struktur, men i Sverige pekar män finger åt de andra och skriker rasistiska tillmälen istället för att rensa ut sin egen patriarkala bakgård. Istället slår de sig ner och gottar sig åt att de minsann är så goda män, som aldrig våldtagit någon. Sniffar lite i sin orakade armhåla och frågar om någon av de andra såg den där äckliga bruden på schlagerfestivalen.

Nej, ni är inte bättre.

Kort rant på G. Fakta: jag är rädd för att bli våldtagen för att det har jag lärt mig av samhället att jag ska vara. Jag har också hånglat med folk av artighet för att inte såra deras…någonting, utan att egentligen känt för det. …därav fråga 1: är män/pojkar rädda för att våldta/våldtagit/ha gjort något mot någons annans vilja? Fråga 2: Är män/pojkar rädda för att bli våldtagna, då menar jag som ett reellt dagligt överhängande hot? (Har du någongång oroat dig för att den du har gjort något med, egentligen inte har velat, utan bara gjort det för din skull?)

Jag har killkompisar som ändrat väg från tåg/buss för att en tjej framför dem inte ska känna obehag och känna sig förföljd. Det finns en maktlöshet i makten för de som förstått innehållet i den patrialkala strukturen. De kan inte springa fram och berätta att de bara är på väg hem och råkar ha samma väg. Strukturen berövar kvinnor en rättmättig känsla av trygghet i ett land som haft fred i över 100 år. Strukturen hindrar också de män som vill att kvinnor ska ha samma känsla av trygghet att kommunicera och bryta konstruerade barriärer. Tillsammans.

Slut på rant.

Funderingar kring ungefär samma sak:

http://sjostrandsverklighet.wordpress.com/2012/06/18/funderingar-som-man-och-feminist/

Och den här är för bra för att inte spridas. En sån text jag önskar att jag hade skrivit.

http://helenahagglund.blogspot.se/2012/06/varfor-hatar-inte-vi-dem.html?spref=tw

Det finns ingen provokation

Publicerat: 12 december, 2011 i Kvinnohat, Politik

”– Oavsett om kvinnan provocerat mannen så är det inte kvinnans fel om hon blivit slagen. Det är en okunnig och hjärtlös attityd.”

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14065574.ab

Vi måste få ordet provocera ur den här sortens diskussioner över huvudtaget.

Det är en okunnig och hjärtlös attityd att ens föreslå att den ena människan i en misshandelsrelation försöker provocera till våld medvetet. Till och med när det  är någon som menar väl använder ordet provocera, blir det bara fel.  Jag vill veta vad denna provokation skulle bestå av och varför det är så viktigt att nämna att de som utsatts för misshandel, har den här förmågan som någon slags superkraft. Superkraften att kunna irritera våldsamma personer, för vi är inte såna, varken provocerande eller våldsamma, någonsin? Inte vi.

Är det den enda styrkan vi är beredda ge dem? Är det enda skyddet  för oss själva, för att det kunde vara vi? Det kunde vara vem som helst av oss, vi är dem, de är vi.

Är det så, och nu är jag kanske lite tokig; är det så det är så obehagligt nära att det är lättare för oss att tillskriva misshandlade kvinnor vissa egenskaper, skilja ut dem från gruppen? Så att de inte ingår i vårt sociala ansvar? Kan det vara så?

Kan det till och med vara så att en misshandlad kvinna har förlorat så mycket social status att hon blir någon vi inte vill bli förknippade med, och att vi skäms för hennes situation och våran egen inställning? Så vi säger att hon är provocerande, skuldbelägger henne och som varje god medmobbare, även med de godaste intentioner så slipper vi bära vår del av skulden.

Provocera är inte att säga sin mening i en relation. Provocera är inte att vara lite för trött för att ha sex. Provocera är inte att fråga om planer för nästa dag. Provocera är inte att kräva respekt och kärlek av den du älskar. Provocera är inte ens att säga något dumt och sårande under ett gräl, och ingen orsak för någon annan att slå, hota, eller systematiskt krossa en annan människa.

Det är möjligt att den som slår blir provocerad, men det har inget med den medmänniska som blir slagen att göra. Bara med förövaren. Om ordet måste användas i kvinnomisshandelsdebatten, så bör det användas i samband med den som orsakar lidande. Provokationen finns nämligen inte.

När är det då  tillfälle att använda ordet provocera?

Provocera är till exempel om jag skulle gå fram till ett gäng fulla, sura Djurgårdare som just förlorat ett derby på grund av en domarmiss, hälla en hink urin över dem, samtidigt som jag berättar att de har pyttesmå impotenta kukar, och att Djurgården förtjänade att förlora för att det är ett korpenlag som består av exkrementer.

Det är en provokation, be din pojkvän ta hand om disken i tid är inte det.