Arkiv för kategori ‘Kvinnokamp’

Namnlös

Ännu en text om programmet Fittstim Min kamp.
Hoppas ni orkar läsa bara lite till.

Även med Belinda Olssons eviga självfixering och att det egentligen är ett program om Belinda Olsson, så är det SVT som är ytterst ansvarig för innehållet, och frågeställningen. Att fråga om feminismen har gått för långt och utmåla den och dess framsteg som en lyx för medelklassen, är lika illa som att fråga om antirasismen har gått för långt och vunnit för mycket mark.
Eller att fråga om vi har råd med invandring.

Vi lever i en hederskultur där våldtäktsoffer blir uthängda och kallade horor. Där homosexuella, och transpersoner blir nedslagna på våra gator, och var och en som bryter normen vet att de riskerar, om inte våld, så hot mot deras person, så har vi inte råd att överlämna tolkningen till de vill ha kvar förtrycket.
Var och en som uttrycker en feministisk åsikt blir förolämpad, kallad fantasilösa skällsord, tillsagda att vara tysta, och om det inte hänt ännu så blir nog ingen av oss förvånade då det första hotet kommer. Det är något vi räknar med nog kommer att hända någon gång. Eftersom vi uttryckt vår åsikt mot den rådande patriarkala normen.

På samma sätt som att kvinnor tar på sig skulden för mäns övergrepp och aldrig anmäler det, Prideparaden försöker garantera sig mot hatbrott och kvinnor har en vana att säga: ”Jag har haft tur, jag har sluppit bli våldtagen (än så länge)” så räknar vi med att någon, någon gång kommer ta sig rätten att försöka tysta oss. Vi vet också att vi märkligt nog kommer att betraktas som medskyldiga, precis som vid en våldtäkt eller misshandelsfall idag.
För att vi provocerar enligt somliga.
För att vi vill förändra den här normen som tystar och hindrar oss och det samhälle vi lever att utvecklas till ett samhälle för allas lika värde och rättigheter.

Har vi verkligen råd att utmåla feminismen som ett hot, när fascismen växer i Europa och fascism och sexism går hand i hand? Eller utmåla den som ett skämt som vi inte behöver ta på allvar, och att säga att krav på mänskliga rättigheter bara är gnäll?
Hur många generationer till är vi redo att offra för att slippa tänka om och nytt? Hur många liv?
Hur har vi råd att inte fråga om sexismen har gått för långt?

Den extremfeminism som det talas om finns inte, inga terroristgrupper, inga bomber har placerats ut i feminismens namn, antifeministerna går trygga på gatorna och i sina hem, och inga länder bombar eller ockuperar något annat i feminismens namn. Inga regeringar har någonsin störtats med vapenvåld i feminismens namn.

Ändå anklagas feminister för att vara våldsamma, aggressiva, sprida hatbuskap och förtrycka.

I likhet med hur islamofober och antisemiter gör, så målas ett matriarkat upp, där kvinnorna tagit över den manliga stereotypa rollen och förtrycker männen, tystar deras åsikter på grund av vilket kön de har. Eller raderar ut alla kön och förvandlar männen till kvinnor. Påstår att män inte får vara män om de ska ha något att säga till om i det framtida matriarkatet, utan de blir tvungna att bete sig som kvinnor. Vad nu det innebär?
Ironin är patetiskt tydlig.
Det är inte bara rasister, fascister som gör detta, de gamla vanliga antifeministerna naturligtvis med offerkoftan prydligt knäppt, några vi känner, några sjysta snubbar, och så SVT och Belinda Olsson.

Belinda Olssons självupptagenhet (och jag vet inte varför hon valt att klä skott för SVT) hindrar henne inte ifrån att riskera att förstöra ett bröllop, men talet hon håller tar hon inte ansvar för utan klandrar feminismen. Även om det var hon som valde att orden och agerade.

Hon pekar ut kvinnors kroppar som vapen, som något kontroversiellt eller skamligt att visa. Utan att ens för en liten stund fundera över t.ex. varför en kvinna med bar överkropp på offentlig plats kan begå en olaglighet medan en man inte gör det. Eller varför kvinnor måste kämpa för bar överkropp i ett badhus som tillhör alla. Och har ingen som helst förståelse för könsneutrala omklädningsrum där människor finner en fristad i ett samhälle som ständigt frågar efter vilket av två kön du tillhör.

Män som fått möjlighet och har valt att vara föräldrar kallas avvikare och skildras som något slags förrädare mot resten av den sk manligheten. Det hela är väldigt märkligt, och samtidigt frågar hon sig om en kvinna verkligen kan arbeta på en brandstation. Frågställningen blir obehaglig. Varför försöker en kvinna vara lika bra som en man, och varför vill en man vara lika lite som en kvinna?

Jag vet inte varför ”Min kamp” är inlagt i titeln eftersom Belinda Olsson inte längre verkar kämpa för sina rättigheter. Det är ju lite sorgligt. Rentav mycket sorgligt.
Det är en av de frågor runt programmet som jag förundras över.

Allt vi får veta om Belinda Olssons bakgrund som feminist är att när hon var 24 år gav hon ut en uppmärksammad bok, bråkade med Ulf Lundell, och hatade män. Eftersom hon hatade män så gör dagens feminister också det?
I ett program som handlar värderingar så får vi inte veta något om hennes värderingar då hon var feminist. Vad fick henne att bli så där arg? Vad byggde hon sin övertygelse på och vad drev henne? Det skulle på allvar vara intressant, speciellt för de som inte känner till historien bakom.

Om det bara var hat mot män som gjorde henne till feminist, så skulle jag uppskatta att hon slutade projicera sitt hat på mig och andra feminister. För min och många andras kamp handlar om mycket mer, det handlar om mänskliga rättigheter och en rättvis värld. Det handlar om strukturer som omskapas, då de skadar alla oss precis nu.

Men!
Jag har bestämt mig för att försöka se Fittstim på fyra sätt för att inte koka över alldeles.

Ett. Positivt tänkande: Belinda Olsson är ironisk.

Hon är ironisk, och det blev inte bra. När serien slutar gå så kommer hon att skriva ett långt brev på DNs ledarsida där hon skriver att hon bara skojade, och startar upp en kampanj för samtyckeslag och börja jobba fackligt i Kommunal.

 Två. Positivt tänkande två: Surprise!

Det finns ett fjärde avsnitt inspelat som krossar alla patriarkala myter om feminister, där Belinda Olsson slaktar alla fördomar som SVT varit med och spridit. Debatten mellan Belinda Olsson och Per Ström blir legendarisk. (Tack Thomas!)

Tre. Positivt tänkande tre: Belinda Olsson vill rädda feminismen.

I sin oro över att diskussioner om cismänniskor, HBTQ frågor och om den feministiska strukturen utesluter människor, så beslutar hon sig för att göra det största offret någonsin. Hon ska bli feminismens stora femtekollonare och skapa samhörighet mellan de grupper hon tycker verkar splittrande. Hon säljer sin själ till djävulen och bestämmer sig för att demonisera sig själv, och göra så många som möjligt riktigt upprörda. Feminismen är räddad då de har ett gemensamt mål och åter igen börjar förklara vad feminism är för den stora massan, och ännu fler kan ta till sig det.

Fyra: Realistiskt ledsamt tänkande: Jag ger mig! Hon menar allvar.

Belinda Olsson menar allt hon säger, och hon är trött och känner sig gammal.
Då tycker jag lite synd om henne, vi är nästan jämngamla, och det sista jag känner iför feminismen idag är att det överflödigt gnäll, eller hat. Den är viktigare än någonsin.

Feminismen har växt och äntligen så börjar det som kallades queerteori då komma tillbaka. En ny generation med unga nya spännande skribenter och aktivister som inte bara ställer frågor till patriarkatet. Med rätta ifrågasätter de feminismens egna strukturer, och hur fast vi är i de rasistiska strukturer som vi bekämpar. Hur vi blir del av den av gammal vana.

Klasskampen vävs sakta in, lite för sakta, men den diskuteras, och ideologier växer av att stötas och blötas i samtiden. Kritiseras och dissekeras och hyllas.
Grunden kvarstår, ett rättvist samhälle oavsett kön, etnicitet, kondition och sexuell läggning.
Så det är synd om Belinda Olsson som inte ser det här, fast det sker framför näsan på henne.

Ibland är det lite läskigt, ibland är det väldigt vackert, och för det mesta fantastiskt att se. Tänk om fler såg det.

#Hijabuppropet är ett strålande initiativ. En kvinna blev så svårt misshandlad att hon förlorade medvetandet för att en man inte klarade av att se ett plagg. Fascister försöker rycka av sjalen, eller ställer sig och skriker sig blåa, bara för ett klädesplagg. På offentlig plats, och ingen runtomkring ingriper. Det känns bra att åtminstone kunna visa mitt stöd.

Jag ville först göra en sån där halvfancy variant av hijab idag.  Det gick inte så bra, det var svårt nog att göra en enkel. Dessutom ville jag ha en en mörkblå schal i ett litet blankare tyg.  Jag äger inga andra schalar än mina keffiyries . Den jag valde är röd och inte blå, och jag bär den i vanliga fall.  Jag tycker jag är rätt fin trots allt, trots att hijabexperterna i how to do videorna mest skulle le artigt och fråga om jag ville ha hjälp.

Jag har sett så många hjältinnor  i hijab som står på Tahrir torget och kämpar för sina rättigheter, andra kämpar för andras i klart gröna. Kvinnor i hijab och niqab står ansikte mot ansikte med soldater i skottsäker väst, hjälm, batonger, och stora skjutvapen och kvinnorna vägrar flytta sig . Många av de feminister jag följer på nätet i Sverige och internationellt bär hijab. Det gör det svårt att se slöjan som ett tecken på svaghet, och på en vilja att vilja vara förtryckt.

Så därför vill jag naturligtvis känna mig lika vacker den här dagen som de är, hur ytligt det än kan verka vid ett första påseende. Bilden av verkliga kvinnor gör att jag romantiserar en smula, och jag ska erkänna, idag passar på jag på. Idag av alla dagar känns det plötsligt tillåtet att pröva på.  Andra dagar känns det som agnostiska scifi, bok, och teve religiösa människor som jag inte bör ha schal, och om vi ska bära det så blir det runt axlarna. Eller om det är jätte jätte kallt ute.  Det är ju lite konstigt. Det är ju bara ett plagg.

Normen säger att det är tillåtet kritisera sjalen och kalla den förtryckande även när kvinnor själva väljer att ha den. Dvs att kritisera alla de individer som valt det, gruppen som valt det.  Den säger också att vem som helst inte får bära den, och väljer hon då att göra det så väljer hon att bli ett offer. På samma sätt som en flicka som väljer en fin sommarklänning, eller shorts påstås utmana ödet och får skylla sig själv för hon frivilligt skulle ha valt en offerroll. Det däremot är en offerroll enligt normen som jag tillåts kliva i, där jag får skylla mig själv, precis som med en sjal.  Fast en sjal förväntas jag inte vilja ha eftersom jag inte är tillräckligt förtryckt, alltså känns den lite förbjuden för mig. Som om jag måste be om lov.

Det är män som våldtar och förtrycker kvinnor, och ändå så har kvinnor ansvar för förtrycket. Hur fungerar den logiken? Dubbelt förtryck, där kvinnor också bör anpassa sig efter dem som ska befria oss. Logiskt? Not much.

Det handlar om kläder. Kvinnors kläder och det handlar alltid om kvinnors kläder.

Det handlar aldrig om vad våldtäktsmannen bar för kläder som kunde ha hindrat våldtäkten, eller förtryckaren som borde klä sig annorlunda för att låta bli att förtrycka. Och tro mig de ser så olika ut, men inom sin grupp är de oftast uniformt klädda, från kostym till särk, från rosa skjortor till blåställ. Det finns inga krav på att män ska sluta använda slips för att då blir de förtryckare.

Det kommer inte fram människor till männen i slips som börjar dra i den och skriker om att de måste ta av dem, att de ser ut som förtryckare som inte hör hemma i VÅRT svenska samhälle! Kanske för att det är ofint att dra i någons penisförlängare i motsatts till att dra i en kvinnas kläder som du har bestämt är ett offer.

Det finns en frågeställning som många tar upp; alla har inte valt slöjan. Nej. Då finns de dem som inte tycker att kvinnor ska uppmuntras ha slöja eftersom de förtrycker sig själva så gräsligt då, fast förtrycket i själva verket utförs av någon annan. Förtrycket sitter inte i kläderna. Förtrycket sitter sitter i handlingen. Vilket är rätt uppenbart i fallet män.

1146557_10151756189107829_60643111_n

Den här bilden illustrerar just nu hur jag tycker att diskussionen går alldeles för ofta.

Det har varit alldeles för många vittnesmål om kvinnor som blivit påhoppade på offentliga platser, av både män och kvinnor för att de burit hijab för att vi ska kunna acceptera det.  Människor i vårt samhälle som inte vågar gå ut som  de personer de är för att människor runt omkring dem inte kan bete sig. Vare sig du har valt att bära den frivilligt, eller är tvingad så lär du knappast känna dig mer befriad av att riskera att bli misshandlad för att du går utanför dörren. Du lär inte heller känna dig mer välkommen eller befriad av att människor vill förbjuda det klädesplagg du bär varje dag. Och inte bara göra dig till offer, medskyldig till din offerroll, utan också kriminell.

När jag skulle ta kort  på mig själv i min egenhändigt snurrade förhoppningsvis hijabliknande huvudbonad råkade jag få med en Buffy the vampire slayer affisch i bakgrunden och insåg att den passade utmärkt för dagen så jag behöll den.

Visserligen är då Joss whedon man, men han såg en stererotyp av offer och ville förändra bilden radikalt. Han erbjöd ett alternativt sätt att se på kvinnor och de som ändrade bilden av vad en kvinna kan göra var framför allt alla Buffyfans. De spred vidare en ny bild av kvinnor som är långt ifrån offer. Det hade inte skett utan att någon föreslagit en annan ordning än det vi är vana att matas med.

”The first thing I ever thought of when I thought of Buffy, the movie, was the little…blonde girl who goes into a dark alley and gets killed, in every horror movie. The idea of Buffy was to subvert that idea, that image, and create someone who was a hero where she had always been a victim. ”

Jag vill vara med och göra likadant. Idag tar vi ett litet steg.

Den bild jag har muslimska kvinnor vill jag sprida. Hjältarna, och de alldeles vanliga kämparna som jobbar på som vi andra, med ekonomin, relationer… Jag vill vara med och erbjuda den där bilden som gör att ingen tror sig se ett offer, ett offer som rasister och sexister tror att de har rätt att slå ner på. De här fascisterna kommer aldrig att se handen som slår, inte ens när det är deras egen. Skapar vi en bild av ett offer, så kommer sådana människor att utnyttja det som de gör idag. Jag tänker inte vädja om att se någon människa som människa, jag tänker fortsätta kräva att alla människor ska ha lika rättigheter.

För det ska inte krävas mod att ta tunnelbanan till jobbet, och just nu är de slöjklädda kvinnorna hjältarna som har det modet vi saknar när vi inte protesterar. Jag hoppas jag är välkommen att ta del i mina systrars kamp.

Tack för idag, alla kloka människor. Ni är bäst, imorgon fortsätter vi kampen.

IMAG0748 (2)

feminist

En dag om året så firar vi våra hjältinnor som fängslades, blev misshandlade, som gick ut på gator och torg, de som höll möten, de som talade om kvinnors sexualitet och preventivmedel. Vi firar deras mod, envishet och deras kamp att förändra ett orättvist samhälle och bli betraktade som människor till sist och att få bruka mänskliga rättigheter. De var de som tvingade sig in parlament och såg till att kvinnor fick rösträtt. De som skapade opposition. De som cyklade i byxor, eller började studera med hela den patriarkala strukturen emot sig. De som bröt barriärerna. Varenda litet steg var en kamp, och det ska de hyllas för.

En global rörelse av frigörelse från vad som förväntades av en människa bara för att hon blivit född till det kön hon blev. En struktur lika tydlig som rasism, där tanken på allas lika värde skrämmer de privilegierade från vettet.

Idag förtjänar de som kämpar för kvinnors rättigheter att hyllas. De som fängslas, blir misshandlade, som går ut på gator och torg, de som håller möten, de som talar om kvinnors sexualitet och preventivmedel. Vi firar deras mod, envishet och deras kamp att förändra ett orättvist samhälle och bli betraktade som människor till sist och att få bruka mänskliga rättigheter. De är de som tvingar sig in i parlament och ser till att kvinnor får rösträtt. De som skapar opposition. De som cyklar, eller börjar studera med hela den patriarkala strukturen emot sig. De som bryter barriärerna. Varenda litet steg är en kamp, och det ska de hyllas för.

Vi har ett ansvar att fortsätta deras kamp, och om vi inte gör det så lämnar vi över en skuld till våra döttrar som tvingas genomlida samma förtryck och måste slå in samma gamla dörrar igen. Vi har ett ansvar att se till att de får råda över sina liv och sina kroppar utan att riskera sina liv, sin hälsa och sin frihet.

För kampen är långt från över. Igår rapporterades en gruppvåldtäkt, dagen innan om en våldtäkt en man begick mot sin fru, innan dess att kvinnliga konstnärer inte tillåts komma in i en mansklubb som består av män som betraktar sig som fria konstnärer, innan dess en man som ansåg sig ha rätt att undersöka sin fru för att han trodde att hennes kropp var hans. Flickor säljs för att betala av familjers skulder. Kvinnors kroppar är till salu, och vill du inte betala, så är det bara att ta för dig. Skulden ligger på kvinnan som litade på dig som medmänniska. Du är ett djur, och kan inte läsa av sociala signaler, så patriarkatets alibi försvarar dig. Det är förakt och hat.

I USA rapporteras en våldtäkt med två timmars mellanrum. Just nu, och jag har sagt det förut, dör, misshandlas, eller våldtas en kvinna av män. Precis nu, det spelar ingen roll om det är när du läser det här, eller nu när jag skriver, precis nu.

Aldrig någonsin när allt detta rapporteras talas det om kvinnohat.

När män står och berättar vad samhället ska göra med kvinnors kroppar, att abort är synd och kvinnans kropp är inte hennes att göra vad hon vill med, och ska straffas, anses inte extremt. Vidrigt, men ganska vanligt. Istället talar vi om för abort, eller mot abort, som om det inte vore kvinnans val och kroppar inblandade. Det är bisarrt. Det är är förakt, och det är hat mot kvinnor som väljer att behandla sin kropp som sin.

Så kampen fortsätter, på hemmaplan och runt om i världen och det är feminister som leder den. Av tusen skäl;

För att män inte ser kvinnor som människor.

För att i Kairo kan inte kvinnor cykla utan att råka ut för sexuella trakasserier, verbala och fysiska.

För att det finns män som skryter om att de kämpar för allas lika värde, men envist hävdar ”klass går före kön” och kan ha en lång antifeministisk harang om aggressiva feminister som borde be snällt om att få bli insläppta i kampen istället. Det är förakt och förminskande.

För att det finns män ”som kan kvinnor bättre än kvinnor själva” och säger att vi inte är riktiga kvinnor om vi påpekar motsatsen för att vi inte faller in i hans falska patriarkala definition om vad en kvinna är. Inte vad en människa är. Det är hat.

För att om jag ler artigt första gången och säger ”nej, jag är inte intresserad” istället för hugga dig med gaffel i skrevet, och skrika ”försvinn ditt pervo!” Så tolkar många män det som jag hade sagt ”om du fortsätter kommer jag att säga ja.”  Och den där handen på mitt lår kniper till som en blinkning: jag vet nog vad du menar, egentligen. Det är förakt.

För att män skryter över att de inte accepterar ett nej, men blir upprörda och känner sig träffade när vi påpekar att det gör inte våldtäktsmän heller.

För att jag bor i ett land som haft fred i över hundra år och ändå dör kvinnor för att det är accepterat att behandla kvinnor som annat än människor. Vi har haft alla chanser i världen att förändra det här. Ändå dör kvinnor, ändå säljs kvinnor, som andra klassens människa.

För att kvinnohatet är den underliggande strukturen som funnits och finns i överallt  i all form av fascism, men bland de som vill bekämpa det med.

För att feminismen alltid har skuffats undan för något annat, patriarkalt större mål, som ansetts viktigare, och därför har inte någon av de andra strukturerna inte brutits upp. Det är diskriminering.

För att vi fortfarande måste protestera idag.

För er nu som känner er diskriminerade, utestängda, fick era egos sårade av att få veta att det finns en dag om året då feminister går ut på gatorna och tycker, och tycker högt. Välkommen till patriarkatet, vill du få tyst på oss, krossa det.

För er som inte tycker att vi behagar nog för att du ska fundera på att ens lyssna. Bugger off. Vill du äta kakor och glass med oss, får du behaga oss. Det är nämligen vår dag.

Så på feminismens allra heligaste dag så önskar jag god kamp och jag är stolt över alla mina systrar världen över. Ha en fantastisk 8 mars.

stash-855-510607bbc903f

Lånad från en Palestinasida. En förebild.

När jag var nitton år var jag och två av de manliga ledarna i teaterföreningen och hämtade rekvisita i en lokal. De båda var runt trettiofem år och och mycket verksamma inom scoutrörelsen, och aktiva i Ny demokrati att nämna som kuriosa. En av dem vänder sig till mig och säger högt så att den andra också ska höra:

”Kvinnor gillar värme och ömhet, släng in henne i elementet så blir hon både öm och varm. Eller vad säger du Helena?”

Jag ska förklara för er, det är ett roligt ordskämt;  för att elementet är så hårt så blir hon öm av blåmärken, men blir varm för att elementet är varmt, och då har den klängiga lilla kvinnan fått det där hon vill ha. Det är väl kul? Det var väl roligt att han adresserade sig just till mig, för jag är ju kvinna och kan säkert känna igen mig?

Jag klarade inte riktigt av att ens le lite, men kom inte för mig att säga något heller, en ledarna märkte det och tillade att det var ju bara ett ordskämt och att det var ju lätt att byta ut kvinnan mot något annat, tex en hundvalp. Ok, jag kanske tycker det blir roligare om något annat blir misshandlat, here goes:

”Hundvalpar gillar värme och ömhet, släng in den i elementet så blir den både öm och varm.”

Det var inte vidare roligt med ett misshandlat värnlöst djur heller. Jag skrattar inte.

” Barn gillar värme och ömhet, släng in det i elementet så blir det både ömt och varmt.”

Barnmisshandel är bara vidrigt, skämtet blev inte alls roligare.

”Män gillar värme och ömhet, släng in honom i elementet så blir han både öm och varm.”

Regelrätt manshat. Sådant bara en militant feminazist skulle kunna skämta om. Huva, vad aggressivt. Det finns män som blir misshandlade.  Nej, det var ju inte så skoj.

” Bögar gillar värme och ömhet, släng in honom i elementet så blir han både öm och varm.”

” Flator gillar värme och ömhet, släng in henne i elementet så blir hon både öm och varm.”

Homofobi, nej tack. Kanske ännu mindre roligt att skämta så om en grupp som genomlidit  förföljelse, ofattbart våld, förtal och dödats i miljontals bara på grund av att de inte är heterosexuella.

” Judar gillar värme och ömhet, släng in hen i elementet så blir hen både öm och varm.”

Antisemitism är inte heller roligt. Kanske ännu mindre roligt att skämta så om en folkgrupp som genomlidit  förföljelse, ofattbart våld, förtal och dödats i miljontals bara på grund av sin religion, eller släktskap med tidigare generationer av religiösa.

Kanske originalet var roligare ändå? Så låter vi helt enkelt bli att tänka på att det dör ett stort antal kvinnor i den här stunden runt om i världen, för att de är kvinnor, på grund av våld. Att de har genomlidit  förföljelse, ofattbart våld, förtal och dödats i miljontals bara på grund av att de föddes till ett visst kön.

”Kvinnor gillar värme och ömhet, släng in henne i elementet så blir hon både öm och varm.”

Jag skrattar inte. Vilken trist typ jag är.

Det här minnet utspelar sig inte på nätet, och är ett grovt skämt, men jag kommer ihåg att det träffade mig så, nästan fysiskt. Det var riktat mot mig specifikt, och att jag förväntades att skratta med. För en stund tänkte jag att jag var lite tråkig som inte förstod det roliga i ordskämtet, och inte borde vara så känslig, för jag hade ju aldrig sett någon av de här ledarna bära hand på någon oss i teatergruppen. Nog borde jag veta bättre än att överreagera. Det blev en pinsam episod som jag lät bli att berätta för de andra.

Nu i efterhand så undrar jag; varför kände han ett behov av försöka sätta mig på plats?

Jag tror att det är en myt att de som skriver hatfulla kommentarer och skämt på nätet inte skulle hata kvinnor. Den som har bemödat sig med att ladda upp en bild av en bunden kvinna, med munkavle och en text som säger ”she didn’t say no” eller en tecknad serie där en man väcker (våldtar) en sovande kvinna med penetrering  har ansträngt sig. Någon har gjort bilden för att personen i fråga tyckte att det var ett bra skämt, det är en ansträngning. Det finns flera otäcka faktorer inblandade.

Bilderna i sig själva, motivet, naturligtvis, men också hur kvinnans reaktion skildras. Det finns aldrig ett medgivande från kvinnan, eller initiativ från henne. Bilderna uttrycker obehag, överraskning, smärta, vanmakt, och rädsla.

Bilderna slår aldrig underifrån, utan visar alltid en aktiv, dominerande mansrepresentation, och kvinnan som passivt subjekt. Hon har på ett eller annat sätt blivit berövad möjlighet till försvar och att göra sig hörd, och mannen, i ett fall en liten pojke, begagnar sig av henne som ett ting. Eller utdelar något slags bestraffning.

Bilderna läggs upp på humorsajter, och en del av rätt harmlös karaktär. Ställen dit vi i alla åldrar går för att titta på söta, sura katter, ett gulligt mem om kärlek, en full buss och liknande.  Skämt är något vi delar med andra, det skapar en gemenskap. Vi går in med förväntningen att det som läggs upp på en humorsajt förväntas vara något vi skrattar åt, eller som framkallar ett leende. Den här förväntningen lägger vi också på oss själva, så om någon berättar att något är roligt så försöker vi förstå det roliga, de gånger vi inte förstår.

När vi inte förstår så läser vi rubriker, och kommentarer. Det blir svårare att värja sig mot humor än rent uttalat hat, eftersom det är något som binder människor samman.

Det finns andra sajter (en hel del på Facebook) som inte drar sig för att visa att sidan handlar om förnedra kvinnor,( eller ägnar sig rasism, homofobi, skönhetsidealhets, det brukar gå ett i ett.) men kallar sig humorsajt. Där finns bilder på kvinnor de tycker är fula och ihop med män de inte förtjänar, villiga ideal, lagom kvinnor som borde bli påsatta, kvinnor som tar för sig för mycket, våldtäktsskämt, och bilder från feministiska demonstrationer med texter som ”Dumma hora, vem tror hon skulle vilja knulla henne med det ansiktet?” Den här kvinnan tar makt, det gör henne ful, och därmed är hon fritt villebråd. Ett meddelande till alla kvinnor som vågar sig in.

Sidan nerlagd av FB.

Det är rena hatsajter, men om du går in och säger det, får du höra att du saknar humor, och att de skämtar om vad de vill, du behöver ju faktiskt inte titta. Det är ditt fel att du inte skrattar. Det är ditt fel att du tar åt dig. Det är ditt fel. Det är ditt fel. Det är ditt fel. De är inte ansvariga, andra tycker ju att det är roligt, det är ju bara på skoj och det är bara de utan humor som inte fattar. Exakt så tjatigt är det.

Vad signalerar en bild på en kvinna som protesterar mot mäns våld och för rätten till sin kropp, om hon framställs som ett skämt, och dessutom blir kritiserad för sitt utseende, när hon är den vanligaste tonåringen någonsin? Framför allt när bilden finns i ett sammanhang där lydiga( ideala flickor) läggs fram som riktiga kvinnor? Hur reagerar män som uppmuntras att förakta, och hur reagerar kvinnor som uppmuntras anpassa sig efter föraktet? Hur påverkar det vårt liv utanför nätet?

Ingen frågar vem kvinnan är som ligger uppbunden i soffan är. Jag frågade mig bara en kort stund. Är hon bara en fantastisk skådespelerska som kan visa vanmakt och rädsla så äkta, och hur svårt är det att låta bli om du är bunden till händer och fötter? Är det på riktigt, som när ett footballslag lade ut filmer på sig själva och en kvinna som de våldtog natten igenom?  Ska vi ta för givet att hon ställde upp frivilligt, och reducera henne till en illustration av mäns våld mot kvinnor?  Spelar det någon roll vad hon tyckte? Vad hände efter bilden? Vad hände innan? Vad händer med henne när bilden har vandrat genom ett globalt internet? Vad gör hon nu? Lever hon?

Den har spridits av de som hatar, och av oss ville få bort bilden.  Även vi som ville så väl, glömde ställa de här frågorna, för de rör världen som vi lever i, inte  bara vad som händer på våra skärmar, så upptagna med näthatet. Bakläxa. Gör om, gör rätt och gör aldrig så igen. Det finns andra sätt att visa mäns näthat mot kvinnor på. Vi kan bättre.

Så mycket enklare att förklara bort sitt beteende med ett skämt och ibland ser vi igenom det. Ibland avslöjar skämtet, eller en skämtsam kommentar synen på könsmaktordningen, det kan vara något som skulle uttrycka gillande som speglar den man som kommenterat. Det är ganska enkelt att undvika, om du tycker någon är vacker, säg att

Från FB.

hon är vacker, istället för att berätta vad du vill göra med henne. Ingen är intresserad av dina sexfantasier förrän vi ber om det, och vad ger dig rätten att lägga beslag på vår sexualitet genom att göra den till din?

Om slutpoängen i skämtet du tänker lägga upp på din Facebookstatus är en vits där poängen är att kvinnor pratar för mycket och borde hålla tyst, tänk till en gång till. Du har säkert kvinnliga vänner, familj som följer dig, och vill du sända dem budskapet att inte uttrycka sin åsikt bara för att de är kvinnor? Vill du verkligen släpa på tankesätt från Anderssonskans Kalles tid, att kvinnor tjattrar, män talar?

Bara för att det inte är en bunden eller våldtagen kvinna i skämtet, så betyder det inte att du skickar exakt samma signaler, att kvinnor ska vara tysta. De är signaler till kvinnor att inte klaga över en avskyvärd världsordning utan anpassa sig efter en mall de själva inte valt och att män har rätt tysta dem.

För ett hundra år sedan såg de egenskaper vi lärt oss att betrakta som kvinnligt och manligt annorlunda ut, män var inte kapabla att ta hand om barn, kvinnor klarade inte av att ha rösträtt, eller att bära byxor. För två hundra år sedan fick inte kvinnor ärva och omyndighetsförklarade när de gifte sig, och det var fint av män att visa känslor. För trehundra år sedan, valde mannen av börd och makt ut dagens peruk, tog på knäbyxorna i sammet och satte på lite rouge så att han kunde visa sig bland folk, medan kvinnorna som visade för mycket ben nog var prostituerade. Det enda som inte ändrat sig är att de egenskaper varje tid gett kvinnor aldrig har blivit norm. När den egenskapen tidigare har varit något som ansågs manligt så har den snabbt förlorat status när den blir betraktad som kvinnlig. Det har skapat mycket lidande och det ser inte så mycket bättre ut nu i vår tid, med brunhögern på frammarsch, och en syn bara på hur barn ska se ut och vad de ska välja för leksaker, efter kön.

Vi har ett ansvar för varandra. Du kanske inte upplever dig som någon som hatar, men tänk på vem som läser det du skriver. Är det en försmådd hatisk man som får sitt hat legaliserat, eller en trettonåring som håller på att leta sig in i vuxenlivet?

Humor är för allvarligt för att inte ta på allvar.

Jag har själv inte…tänkte jag börja, med fortsättningen; varit utsatt för några hot i feministiska diskussioner…Nu funderar jag på varför, jag kan väl vara arg ändå? Jag har väl rätt yttra mig i frågan fast jag…ännu ett problem; varit förskonad…varför förskonad? Bara för att jag inte har blivit påhoppad av någon xenofobisk kvinnohatare som vill tysta mig genom att hota att äta delar av min kropp till frukost medan han sätter på resten av min döda lekamen, så har jag ingen anledning att be om ursäkt. Mina åsikter är lika starka även utan den erfarenheten.

Det mest personliga  jag fått till svar var nog att kallas gammal och bitter, det konstigaste var islamofascist, och det elakaste; att en man önskade att mina vänner ombord på Estelle skulle skjutas ihjäl av Israeliska flottan under en diskussion när skeppet var nära Gaza. En av dem reagerade jag på och blockade. Där har ni lågvattensmärkerna i min näthistorik.

Jag tänker vara arg ändå och kämpa för att patriarkatet ska bli ett varnande minne, som vi kommer att förundras över i historieböcker, och förfäras över hur illa en grupp människor kan agera mot en annan. Jag tänker vara förbannad över hur män vill tysta kvinnor som uttrycker sin åsikt, eller bara rapporterar aktuella händelser, och vara motkraft, och vara stöd. Även om inte de här kvinnorna känner mig, och ibland tycker helt annorlunda saker än vad jag tycker.

Jag har inte blivit hotad, utan råkat ut för ignorans, härskarmetoder, blivit kallad lilla gumman många gånger, inte fått svar på frågor och miljoner irrelevanta för ämnet frågor ställda mot mig, krävts bevisning av minsta lilla argument utan fått bevisning tillbaks, fått höra att jag inte svarat på frågor för att svaren var inte tillfredsställande,  fått höra att jag inget vet om män, eller kvinnor,  i samma mening som de berättar hur jag som kvinna fungerar, och blivit tillsagd att hålla tyst för sådana som jag tillför inte debatten något med mitt manshat.

Ett illa beteende, respektlöst. Det är ganska generella härskarmetoder som tillämpas nätet. Språket är ovårdat ibland, och vissa grepp möter både manliga och kvinnliga feminister. Skillnaden är att de manliga feministerna sällan blir klappade på huvudet, men tillskrivs kvinnliga egenskaper, eller kroppsdelar, medan kvinnliga feminister blir tillsagda att inte vara så aggressiva, negativa och bete sig naturligt. Jag har aldrig haft en diskussion med kvinna där jag sett de här tendenserna, vill bara ha det sagt.

Det jag och de allra flesta möter är det här beteendet, vi slipper hoten. Har vi haft tur? Nej. Det är som att säga att jag har haft tur som inte har blivit våldtagen. Det är inte tur, det är att människor du har mött har mänskliga sunda gränser för vad du gör mot andra. Det borde vara normen. Samma sak med hoten från män mot kvinnor på nätet, det handlar inte om tur, det handlar om att normen är uppfuckad.

Det handlar om vad män tycker att det är accepterat att säga till någon för att hon är kvinna, och att de dehumaniserar henne. De behöver inte ens fundera på om det de säger är fel, för det kommer andra män och backar upp dem, med liknande eller värre indignerade utbrott som legaliserar deras avskyvärda handling. Då spelar det ingen roll om det var något du bara slängde ur dig, för det är klart att du vet att det var fel redan när du skrev första bokstaven.

Om några av de mest hysteriska trollen jag mött, de som är obehagliga för att de har så kall, omänsklig syn på vilka människor som förtjänar att finnas och inte, kan låta bli att kalla mig skällsord och hota mig till livet, så tror jag att någon mindre hatisk klarar det också.

Låt antifemisterna och jämställdisterna ha sin uppfattning om att män är djur och inte kan behärska ilska och sexdrift, så bevisar vi andra motsatsen, nämligen att de är människor. Med moral, medmänsklighet och förnuft. För att ingen av oss vinner på att behålla den illusionen som skapats för att män ska slippa ansvar och kvinnor ska lastas för mäns uppförande.

Nu så går debatten om mäns näthat mot kvinnor ut på att vi måste stoppa hoten och hatet. Det är bra. Det som oroar mig i diskussionen är bristen på verklighetsförankring bland tyckare som tycker och förfäras som om det vore något nytt. och koncentrationen på internet. Frågan gäller just mäns hot på internet, men de som har drabbats har märkt av det utanför det lilla slutna, lite unkna rum internet kan vara ibland. I sitt dagliga liv. Det är om något en realitet i vår vardag.

Det som sägs på internet sägs i skolor och viftas bort med exakt samma argument; boys will be boys. Internet är en förlängning av livet vi lever och internet nästlar sig in tillbaka till våra liv. Vi kan inte ha en norm på nätet som säger att du som man får inte hota kvinnor, däremot negligera, sexualisera, förakta, dehumanisera, åsidosätta  försöka tysta och förminska går bra så länge det inte är straffbart. Det kommer att straffa sig i våra liv, och det gör det redan i form av sexuella trakasserier, våldtäkter, brist på rättigheter.

Vill vi bli av med hoten så måste vi sikta högre, vilket innebär att vi måste sänka toleransen och se var hoten börjar. Att be någon försvinna, säga att hon inte förtjänar yttrandefrihet och borde hålla tyst är ett hot mot en demokratisk debatt. Även sagt utan skällsord, och gömt bland argumenten. Jag är ganska van, men alla de som skulle vilja säga sin åsikt kanske inte orkar med det tröskearbete det kan vara ibland att ens få fram vad den andra vill annat än att kritisera dig och att du ska börja låta som en kvinna. Hur många är tysta fast de inte vill det?

Normen är nu att pojkar är pojkar och de beter sig så här. Accepterar vi det så kommer inte hoten upphöra, eftersom ingen av pojkarna får reda på att det var fel redan från början att betrakta sin motdebattör som mindre än människa. Det ska inte vara vardag för män att de kan förakta någon för att hon inte är man, och ta sig rätten att säga sådant de inte vågar, eller av respekt inte säger till män. Det är på nätet som i livet, en norm som måste krossas för att vi ska gå framåt och vi ska få ta del av våra rättigheter.

Lång kommentar till denna artikel:

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/ingvarpersson/article16011366.ab

Finner det fascinerande att så många inte ser likheten mellan en misshandel och en annan, resultatet är det samma för den kvinna som drabbas. De män som misshandlar, våldtar och vill förtrycka kvinnor gör det av samma orsak. De tror att det är deras rättighet, de hatar och de betraktar kvinnor som en annan lägre livsform. Vars kroppar de kan göra vad de vill med.
I Indien har människor gått ut på gatorna för att protestera för att de har insett att det är ett strukturellt problem i hela samhället och kräver ändring. Hur långt har vi kommit i det upplysta Sverige?

Misshandel betraktas som något familjärt, som vi gärna inte ska lägga oss i. Vi kan drista oss att till att prata med kvinnan som blir våldtagen, uppmana henne att lämna sitt hem, men hur många konfronterar mannen som misshandlar? Som är den skyldiga? Den som gjort fel och borde vara den som tar ansvar för sina handlingar.

Andra väljer att peka finger åt andra andra män samtidigt som de i kommentatorsfält/twitter/FB berättar för kvinnor att vi inte ska gnälla när vi säger att vi vill ha vår kropp ifred. De vägrar acceptera ett nej ens i skriven form och berättar för oss vad vi känner inför våra kroppar. När vi då säger att de har klivit över en gräns till det vidriga och hotfulla, blir de förolämpade, för att i nästa sekund säga att de inte accepterar ett nej.
De kallar oss häxor när vi säger ifrån, och när kvinnliga skribenter berättar om sexuella hot möts de av en armada av inlägg att de får skylla sig själv för att de inte håller tyst, och att de ändå är så fula att ingen vill ha dem för sex.

Vuxna män berättar att 12 åriga flickor får skylla sig själva att de hängs ut på internet och blir kallade luder för att vuxna män anser att de har rätt att bestämma vad flickor ska ha på sig, och skyller våldtäkter på kläder. Utan att för en sekund förstå vad de då förmedlade till nästa generation blivande män.

Har du urringning, så betraktas du som allmängods, och om det inte blir besvarat så uppmanas du klä på dig om du inte vill bli trakasserad. Har du för mycket kläder bejakar du inte din kvinnlighet för du visar inte tillräckligt mycket hud. Dvs du gör dig inte tillgänglig nog så att det känns bra att betrakta din kropp som allmängods.
Då är du antagligen frigid dessutom och säkert lesbisk.
Rakar du inte håret under armarna så förtjänar du som kvinna tydligen att bli kallad än den det och det andra av främmande män som som vet hur äkta kvinnor ser ut och på allvar tror att de har något att säga till om vad vi gör med vår kroppsbehåring, på VÅRA kroppar.

Under tiden i detta nuet slås kvinnor ihjäl och halvt fördärvade på hela jorden, i alla länder, överallt i varje stad. Just nu nu blir kvinnor och flickor våldtagna för att straffas för att de hade enligt män fel kläder, eller för att män straffar andra män genom att ha sönder deras ägodelar. Just nu dör kvinnor för att män vill ha oskyldiga madonnahoror i lagom kvinnliga kläder och ihopsydda munnar redo att behaga. Just nu dör en syster, en mamma, ett barn för att män över hela världen, i Sverige, i Indien, tror att kvinnors kroppar är deras att hota, utnyttja, sälja, skada, och kommentera.

I Indien har de förstått att det är en allomfattande struktur, men i Sverige pekar män finger åt de andra och skriker rasistiska tillmälen istället för att rensa ut sin egen patriarkala bakgård. Istället slår de sig ner och gottar sig åt att de minsann är så goda män, som aldrig våldtagit någon. Sniffar lite i sin orakade armhåla och frågar om någon av de andra såg den där äckliga bruden på schlagerfestivalen.

Nej, ni är inte bättre.

Kort rant på G. Fakta: jag är rädd för att bli våldtagen för att det har jag lärt mig av samhället att jag ska vara. Jag har också hånglat med folk av artighet för att inte såra deras…någonting, utan att egentligen känt för det. …därav fråga 1: är män/pojkar rädda för att våldta/våldtagit/ha gjort något mot någons annans vilja? Fråga 2: Är män/pojkar rädda för att bli våldtagna, då menar jag som ett reellt dagligt överhängande hot? (Har du någongång oroat dig för att den du har gjort något med, egentligen inte har velat, utan bara gjort det för din skull?)

Jag har killkompisar som ändrat väg från tåg/buss för att en tjej framför dem inte ska känna obehag och känna sig förföljd. Det finns en maktlöshet i makten för de som förstått innehållet i den patrialkala strukturen. De kan inte springa fram och berätta att de bara är på väg hem och råkar ha samma väg. Strukturen berövar kvinnor en rättmättig känsla av trygghet i ett land som haft fred i över 100 år. Strukturen hindrar också de män som vill att kvinnor ska ha samma känsla av trygghet att kommunicera och bryta konstruerade barriärer. Tillsammans.

Slut på rant.

Funderingar kring ungefär samma sak:

http://sjostrandsverklighet.wordpress.com/2012/06/18/funderingar-som-man-och-feminist/

Och den här är för bra för att inte spridas. En sån text jag önskar att jag hade skrivit.

http://helenahagglund.blogspot.se/2012/06/varfor-hatar-inte-vi-dem.html?spref=tw