Arkiv för kategori ‘Media’

gaza-beach

 

De civila är vi.
Det är vi civila som ser till att samhället går runt.
Vi som bakar bröd, lägger vägar, kör tåg, ser till att barn blir vaccinerade, säljer försäkringar, sitter i kassan, tvingas gå till soc, som föreläser på Universitet, jobbar på reklambyrå, sitter på en datorsupport, sitter i styrelsemöten och vi som jobbar som kantor i en kyrka.
(Vi är också de civila opolitiska, de civila är folkpartister, moderater, socialdemokrater, centerpartister, kristdemokrater, miljöpartister , vänsterpartister, FI:are , och anarkister.)

De civila är våra barn som går i skolan och förskola för att en gång i framtiden bli sjuksköterskor, bilmontörer, frisörer, konstnärer, arkitekter, lokförare, doktorer, lobbyister, vaktmästare, och föräldrar och morföräldrar.

Det är vi och våra barn som är de civila, som får huvuden krossade, kvävs av rök och damm, som förlorar armar och ben, eller förmågan att andas själva. Det är vi och våra älskades kroppar som slits itu som våra anhöriga måste leta efter och pussla ihop för att kunna begrava oss.
Det är vi som får granatsplitter över hela våra kroppar, eller dör i brist på mediciner och blod.

De civila är vi och våra vänner, det är vi som dör och blir hemlösa, arbetslösa, föräldralösa och vi som överlever våra barn. Det är vi som lämnas med sorgen över de som begravt i rasmassorna, eller att behöva förklara för någon vi älskar att allt och alla de hade runtomkring sig är borta.
Vi är de civila som står med värkande, sömnlösa kroppar och med en smärta i våra hjärtan som vill implodera och explodera, men vi har inte tid att falla sönder för världen runtomkring oss sprängs, och vi har inte tid att stanna upp för då dör någon annan om vi inte är starka.

Netanyahu tar ingen hänsyn till om du och din familj befinner sig där han vill rikta sin eld. För honom är du inte ens ett hinder utan målet. För du betyder ingenting för honom, för du är född av fel föräldrar, på fel plats för att ditt liv skulle betyda någonting alls.
Den civila är du och du är värdelös.
Du och dina barns liv och död betyder ingenting.

Det är vi som är de civila som vars lidande inte är viktigt, för det är viktigare att ständigt påpeka att våra ledare har gjort fel, och vi fick skylla oss själva för att vi föddes på den platsen vi kallar hem.
Det är de civila som är vi, som måste offras för principer, och kålsuparteorier.

Det är vi som är de civila som när det äntligen tar slut, igen, måste bygga upp världen som fallit, igen, utan att få tillbaka någon av de vi älskade och det vi kämpat för, och det med vetskapen att det kommer hända igen.

De civila är vi.
Det är vi civila som ser till att samhället går runt.

Vi började prata om farbröder: Trier, Bergman, Gardell och andra gubbar. (manliga kultureliten och alla som läst filmkunskap: ”lägg av! Genierna!”) Och gubbar som är förälskade i gubbar som gör filmer om sig själva.

Von Trier vill ju provocera, och han är intresserad att provocera av egenintresse. Han bryr sig bara om sig själv, inte om samtiden, inte om hur världen ser ut eller mår. Han bryr sig egentligen mest om hur han kan provocera utan att ta hänsyn om det han gör faktiskt kan skada någon.
Han är ojämn, varje gång något inte har slagit lika mycket så verkar han satsa på något med mycket sex och våld. Och det är alltid kvinnor som drabbas. Om Von Trier verkligen var upprörd över kvinnors sexuella utsatthet så skulle han låta en kvinna vinna, någon gång utan att straffas samtidigt, inte skildra det som något du redan kan se bara du slår på teven en vardag.
Våldsporr upphör inte att vara våldsporr bara för att du lagt det i en kulturell kontext.

Bergman är mer: jag, jag, jag. Och jag, jag, jag och jag, jag, jag. Och tada: Jag!
De (manliga) kultursnubbarna goes, han, och jag, han, och jag, han, och jag! Och jag! Och han! Och Han! Oh, och Bergman, och jag! Oh, och Bergman!
Allt handlar om Bergman.
Jag älskar hans uppsättning av Trollflöjten på riktigt och Det sjunde inseglet var riktigt bra, men annars känner jag inte igen mig i några karaktärer knappast alls eller miljö och situationer.
För allt handlar om Bergman, och vad Bergman vill åstadkomma, hur Bergman känner.  Jag lämnas bara med: Vad var syftet med filmen? Kul att du fick lite terapi och jobba igenom något jobbigt, men vad var syftet med att sprida det till andra?
Så gammal som Bergman blev kan en ju tycka att han borde ha kunnat utvecklas med tiden och se omvärlden och inte bara sig själv och sin släkt.

Vi kan ju slänga in Jonas Gardell i högen också nuförtiden.
Ett tydligt jagtema är ständigt närvarande, men när han var yngre så kunde han skriva kvinnor, framför allt flickor helt ok. Till och med så att en kunde känna igen sig, och känna igen sig i analysen, miljöerna och känslorna.

Nu har han tappat det tyvärr, och jag tänkte verkligen se Torka inga tårar utan handskar när det gick på teve, men så gick han gick ut med att ”Flatorna inte har lidit som oss bögar.”
Han försvarade aggressivt ett rasistisk, sexistiskt tweet med att dra på humorofferkoftan, ovanpå den konstnärofferkoftan, och över den Jagharlidigtofferkoftan, och till sist viftade han med ”jagkännerfaktisktmuslimer-kortet” så iddes jag inte.
Det här var någon som kunde och kan, men håller på att förlora sig i sig själv och inte på samma sätt skildrar kopplingen världen och jag, utan jag berättar om världen. Det är synd tycker jag, för jag har tyckt om honom som normbrytare och som någon som kom med nya perspektiv.

Mänskligast bland farbröderna (kultureliten och alla som läst filmkunskap: ”lägg av! Genierna!”) är Norén som är för fin för film, han sysslar med teeaateer! ( jag tycker om teeaateer också) Förvånansvärt nog.
Han är seriös. Han trivs väl på teatern och dess uttryck helt enkelt, inget fel med det.
Han är tråkig och han är deppig, och även om alla hans verk, eller covers andas: ”Så här tycker Norén!”
Så är han inte flirtig, han säljer inte sig själv, för människor utan humor är inget vidare på att sälja sig själv, alltså får en misstänka att han har talang. Han provocerar då och då, men det är inte nödvändigtvis på samma sätt som Trier.
Han dödade fullständigt Shakespeare härom året.  Det kan jag inte förlåta.

Så gör en inte. [Insert upprörd smilie här!]
Shakespeare är intelligens, snabbtänkhet, humor och liv och död. Shakespeare är helig.(och då struntar jag i om det var ett företag eller en person) För Norén saknar humor, och det mesta han gör lider av kroniskt depression, men han ser utanför sig själv, ser sin samtid, och så plockar han in i det i sig själv, svärtar ner det och ger tillbaka.
Och frågar oss om vi har sett den här grejen som händer i samtiden? Liksom: ”vet ni vad JAG tycker är jobbigt? Det här.”
Det gör honom lite mänskligare, att han vill dela med sig.

Problemet är egentligen inte farbröderna allra mest.
Farbröder som pysslar med konst, ord och bild är inte konstigt och ganska ofarliga i sig. Folk som fått möjlighet att uttrycka sig, och reda upp personliga problem i jobbet när de har chansen istället för KBT eller annan terapi är inte konstigt. Det konstiga är kultureliten, fansen, som backar upp allt vad än de här männen gör.

Justin Bieberfans, tonåringar, vet att ta avstånd från sina hjältar när de gör för många fel. De ställer krav på sina idoler. Justin Bieber lovade att inte knarka, sade att han hade slutat och nu har det visat sig att han ljög.
Då tappade han en massa fans, inte för att de är ytliga i i sin passion.
Nej, de brinner lika hett för sin idol som vilken Von Trierfrälst filmrecensent som helst, eller gammalt Dylanfan; de överger sin idol för att de ställer krav som idolen inte klarar att leva upp till när hen blir för självupptagen.
När Bieber spottade på sina fans, förlorade många av dem också respekten för honom.
För att de inte tar skit, för att de kräver gensvar på sin lojalitet. För att de vet att det är fiktiv kärlek som känns äkta när de vill, för att det är något att brinna för, och varför brinna för någon som ljuger och spottar på dem, när de kan följa någon som förtjänar det?

Men (vuxna) män är hängivna på riktigt, de är masochister, och tar vad skrutt än deras idoler slänger på dem, hur mycket de än spottar på sina groupies. De är beredda att kallas korkade, bli ignorerade, bli manipulerade att föra ut ett budskap de själva inte tror på.
Om de finner mästerverken stötande eller vansinnigt tråkiga, sexistiska och rasistiska, så är de beredda korsa öknar för att leta upp den enda lilla spillra av ljus som bevisa deras idols geni.
Ifrågasätter vi det de betraktar som genidrag, har de tolkat och tolkat om för att hitta det där lilla strået. Samtidigt passar de på att mansplaina om fullkomligt värdelösa detaljer som ingen annan än riktiga fans känner till för att visa (hur mycket de älskar sin idol)hur insatta de är.

De tar till vapen när deras idoler kritiseras och hur medvetna de än är om rasistiska, eller sexistiska strukturer så är de beredda slåss för sin hyllade idols heder.
Även om han kanske till och med bevisats vara pedofil, då har det inget med hans konst att göra. Plötsligt är det viktigt att skilja på privatpersonen och konstnären, och detta medan de skrattar åt tonårsflickors passion och kallar det ytligt när de väljer bättre personer att följa än dem som föraktar dem, eller oförlåtliga moraliska övertramp.

Trots att deras idoldyrkan är lika fiktiv som Justin Bieber för en belieber, och aldrig kommer deras idol att sätta sig ner och ta en öl med dem, aldrig kommer han att sitta och jamma lite, eller diskutera dramaturgi och symbolism i en våldtäkt.  Definitivt kommer deras idol aldrig att råka hångla med dem.

Det kommer inte att hända; din stora konstnärskärlek, bryr så lite om dig att han inte kommer att bli ledsen om du kritiserar honom när han gör något riktigt dåligt och dumt, för han vet inte att du finns.
För i hans värld finns bara han.

Fredrik Sahlin (Även du, min Brutus!) skriver:

”Hur var det för dig?
Lars von Trier bryr sig inte.
En nyckel till hans konstnärskap är just det. Han bryr sig inte om publiken. Han gör inte film för vår skull, han gör det för sin egen, och är därför alltid sann mot sin egen vision.”

Fine. Okey. Javars. Nja.
En konstnär ska vara sann mot sig själv. En konstnär ska vara sann för sin konst mot sin konst och sig själv, och tro på den, annars blir det något annat än vad de bör representera, och kan inte kalla det sin konst. Det är ju fortfarande något skapat, men det saknar hjärtat och passionen. Så långt håller jag med.
Jag tror däremot att Fredrik Sahlin har gått på genimyten.

Om inte Von Trier bryr sig om publiken så kunde han lika gärna sitta hemma och gotta sig hemma åt det han skapat. Om han verkligen inte brydde sig om vad publiken eller recensenter tycker så skulle han inte slå på stora trumman inför varje projekt och berätta att han kommer att vara jätte, jättekontroversiell. Alla konstnärer har sina behov, Von Triers behov är att vara så kontroversiell som möjligt, och geniförklarad.

Han skulle inte göra allt för att manipulera media, genom märkliga uttalande som han bara nästan tar tillbaka, genier behöver inte be om ursäkt. Inte heller skulle han vara så där spännande hemlig och exklusiv vid precis rätt tillfällen. På samma sätt som musikbolag (och artister)måste manipulera publik, fans och media så måste Von Trier manipulera samma grupper av människor för att inte bli en dagslända.
Jag är faktiskt glad att Von Trier inte är politiker, eller arbetar med lobbyverksamhet i Bryssel. Han är ett geni möjligtvis när det kommer till PR, men inte som människa. Ingen människa är mer människa än någon annan.

Han är i desperat behov av alla sina groupies och fans för att fortsätta det han håller på med, och ska vara evigt tacksam över att hans fans inte mestadels består av tonårsflickor. Då skulle han inte bli långvarig. Men (manliga) kulturskribenter älskar förbehållslöst, därför behöver han inte bry sig om någon annan än sig själv.

När Fredrik Sahlin tackar för våldtäkten på hans hjärna, och den brist på empati Von Trier visat honom har han blivit lite lurad och utnyttjad. Men Fredrik Sahlin är förälskad och ser inte riskerna med den här sortens förhållanden.
Ska vi verkligen geniförklara människor som bara bryr sig om sig själv?

Visst kan vi lära oss så väldigt mycket av att ta del i andras öden, det är därför vi läser, ser på film och teater, tittar på konst och lägger upp teorier och analyserar det vi ser. Det gör att vi kan skifta perspektiv från vårt eget till någon annans liv och vi delar för en stund känslor och erfarenheter. Konst är något generöst vi kan ta till oss om vi vill, kan vara något att samlas kring och dela vidare.

Fast det väcker ju frågor.
Vad är konstens syfte?
Ska ett par få farbröders demoner diktera en kanon för att deras fans är okritiska, och inte vill se fördomar, sexism och rasism i verken? Borde inte konst vara motsatsen? Att bryta normen?
Jag har svårt att förstå vad för gott det är att upphöja egoism, bara för det finns en kulturell kontext och en genikult i kulturvärlden som sätter standarden.

Inte heller förstår jag hur den egoismen ska lära mig solidaritet med andra, och dela med mig av konst, ännu mindre få mig att vilja inspireras av andra och lära mig något, om framgångskonceptet är jag, jag, jag. Och att jag, jag, jag har rätt att bete mig och säga vad jag vill så länge jag kallar mig konstnär, geni och aldrig ber om ursäkt.

Har vi inte haft nog med det de senaste sju åren?

angel_statue_facepalm_by_evilqueen112-d490qyc

Jag gillar att se saker ur ett humanistiskt, idéhistorikt synsett. Dvs lite längre än morgondagens löpsedel. Så nu vet ni det om ni orkar läsa.

Problemet med Juholts bidragstrixande har igen slagit fel ton i media.

Istället för att diskutera att ett accepterad beteende har uppstått bland den här gruppen människor, och se till att slöseriet med statliga medel upphör och fördöms också inom gruppen, koncentreras fokus på enstaka individer istället för att arbeta emot det.

Att man ena minuten upphöjer partiledare och de blir bilden av partiet och dess framgångar istället för politiken är bara en del av problematiken. Partiet, dvs de som arbetar bra för målsättningarna kommer i skymundan, men drabbas då av att personen som blivit symbol fallerar. De borde ligga i deras intresse att motverka dessa och de måste också kunna uttala sig kritisk. Det ligger i partiets intresse, det spelar ingen roll om Juholt tycker att det är jobbigt att höra det från sina egna.( Media brukar kalla den sortens kritik för splittringar inom partiet.) Han ska vara en i gruppen som arbetar för ett gemensamt mål. Det är för mig partipolitik.

Jag är inte socialdemokrat, men jag vill se en diskussion om värderingar och ett parti som väljer sida mot den sortens politik som högern vill bedriva. Att bara gynna sig själv och leva på andras bekostnad är en kortsiktig politik som på lång sikt skapar motsättningar. Inte bara i riksdagen, utan i hela samhället. En korrupt riksdag leder till en korrupt stat. När det gått för lång tid har den sortens korruption infekterat alla delar av samhället och blir nästan omöjlig att få bort.

Korruption känns som ett hårt ord att använda om svensk politik, men bara för att maffian inte är inblandad betyder det inte den sorten kultur inte korrumperar oss som individer och grupp.

Fördelen med den modell vi använder i Sverige är att vi har ett större antal partier att välja mellan, vi behöver inte älska alla, vi kan till och med tycka riktigt illa om några. De här människorna som representerar oss genom den hela politiska skalan har fått ett förtroende och skyldighet att förvalta vår demokrati. Det är inte vidare demokratiskt att slarva, slösa eller utnyttja resurser som tillhör hela befolkningen, människorna som valde dessa representanter.

Vad media (teve, radio, tidningar, webbsidor…) borde finna intressant att gräva i är den här kulturen av snålhet och girighet. Istället belyser de symtomet och blundar för den bakomliggande infektionen.(oh, liknelse, jag skulle ju försöka undvika sånt)

Media bär lika stor skuld till att det fortgår i tro att de ger befolkningen vad de vill ha eller är påtryckningarna så stora att de inte vågar (farligt nära en konspirationteori nu) använda sin monumentala makt till något annat än att skrapa på ytan.

Jag kan stå över en interju med valfri minister för att hellre se en journalistkår som gör sitt arbete. Gör om, gör rätt. Det finns fler och lika viktiga nyheter och det är inte svårt att se de sammanlänkade kulturyttringar som det har.

Utöka drevet i vidare spektrum om ni ska göra det och våga lite mer för allas vår skull.

Umberto Eco fick frågan i gårdagens författarsamtal på kulturhuset om han trodde att journlistiken någonsin varit sann, då vi har en sentimental, kanske längtande syn på hur det var förr när media hade ett rättspatos.

Hans svar var först väldigt kort med ett litet skratt.

-Nej.

Därefter kom en lång historisk utläggning som han brukar ha.

Jag skulle vilja säga emot honom, men kan inte.

Fast jag tror inte att alla som som söker sig till journalistik när de är tjugo söker sig till det endast med viljan att få vistas i där allting händer, eller av bara maktbegär. Romantiken, och myten om den sanna journalistiken lever och frodas. Även om journalistiken aldrig kan skildra alla sanningar, så finns längtan efter att vara sann och orubblig mot politiska vindar. Den längtan tror jag och hoppas på som en del av strävan till ett demokratiskt samhälle.