Protective Edge – Den extrema normaliseringen av rasism. /De civila

 

De civila är vi.
Det är vi civila som ser till att samhället går runt.
Vi som bakar bröd, lägger vägar, kör tåg, ser till att barn blir vaccinerade, säljer försäkringar, sitter i kassan, tvingas gå till soc, som föreläser på Universitet, jobbar på reklambyrå, sitter på en datorsupport, sitter i styrelsemöten och vi som jobbar som kantor i en kyrka.
(Vi är också de civila opolitiska, de civila är folkpartister, moderater, socialdemokrater, centerpartister, kristdemokrater, miljöpartister , vänsterpartister, FI:are , och anarkister.)

De civila är våra barn som går i skolan och förskola för att en gång i framtiden bli sjuksköterskor, bilmontörer, frisörer, konstnärer, arkitekter, lokförare, doktorer, lobbyister, vaktmästare, och föräldrar och morföräldrar.

Det är vi och våra barn som är de civila, som får huvuden krossade, kvävs av rök och damm, som förlorar armar och ben, eller förmågan att andas själva. Det är vi och våra älskades kroppar som slits itu som våra anhöriga måste leta efter och pussla ihop för att kunna begrava oss.
Det är vi som får granatsplitter över hela våra kroppar, eller dör i brist på mediciner och blod.

De civila är vi och våra vänner, det är vi som dör och blir hemlösa, arbetslösa, föräldralösa och vi som överlever våra barn. Det är vi som lämnas med sorgen över de som begravt i rasmassorna, eller att behöva förklara för någon vi älskar att allt och alla de hade runtomkring sig är borta.
Vi är de civila som står med värkande, sömnlösa kroppar och med en smärta i våra hjärtan som vill implodera och explodera, men vi har inte tid att falla sönder för världen runtomkring oss sprängs, och vi har inte tid att stanna upp för då dör någon annan om vi inte är starka.

Netanyahu tar ingen hänsyn till om du och din familj befinner sig där han vill rikta sin eld. För honom är du inte ens ett hinder utan målet. För du betyder ingenting för honom, för du är född av fel föräldrar, på fel plats för att ditt liv skulle betyda någonting alls.
Den civila är du och du är värdelös.
Du och dina barns liv och död betyder ingenting.

Det är vi som är de civila som vars lidande inte är viktigt, för det är viktigare att ständigt påpeka att våra ledare har gjort fel, och vi fick skylla oss själva för att vi föddes på den platsen vi kallar hem.
Det är de civila som är vi, som måste offras för principer, och kålsuparteorier.

Det är vi som är de civila som när det äntligen tar slut, igen, måste bygga upp världen som fallit, igen, utan att få tillbaka någon av de vi älskade och det vi kämpat för, och det med vetskapen att det kommer hända igen.

De civila är vi.
Det är vi civila som ser till att samhället går runt.

Fiktion är ett vapen

Detta är ett svar i en diskussion om Game of Thrones, där jag tipsade om tredje säsongen i AHS, Coven. Samma diskussion som alltid kommer upp när jag påpekar sexismen i GoT. Det är sjukt tröttsamt att ha samma diskussion om och om igen med allt från antifeminister till (i det här fallet) i vanliga fall rätt kloka människor. Eftersom det inte finns anledning att hänga ut någon, och för läsbarhetens skull är svaret något modifierat.

 Jag tycker att både böckerna och serien är väldigt bra. Att den utspelar sig i en patriarkal värld är väl inte fel i sig. Det man kan ha problem med är det oförblommade frossandet i nakna kvinnokroppar. Känns inte riktigt nödvändigt utan framstår mycket riktigt som gubbigt.. Nu har jag inte sett tredje säsongen av American horror story, men i andra säsongen märks väl ändå att de kvinnliga karaktärerna ofta befinner sig i underläge pga sitt kön. Och det är inte konstigt eftersom den utspelar sig under 50-talet.

Kan helt klart säga att i Coven(AHS 3) befinner sig kvinnorna inte i underläge.
Se det, du kommer inte att ångra dig. Det utspelar också i vår tid, där kvinnor är förtryckta, där kvinnors kroppar är till salu, våra livmodrar tillhör politiker, där vi är förnekade samma makt som män, rättvis behandling,  blir dödade för att vi är kvinnor, och inte erkänns rätten till samma ekonomiska ställning som männen.

Är då Coven mindre realistisk för att den inte exploaterar kvinnor, eller för att den ger oss makt?
Till skillnad från många serier kände jag mig stärkt som person från första avsnittet till sista. Fuck världen, här kommer jag! Nu ska du bli min, eller förvänta dig att bli krossad. Så himla skön känsla.
Jag kände makt och kände mig värdefull i en värld som bestämt sig för att jag förtjänar mindre makt och värde på grund av mitt kön.
Fiktion är ett vapen mot orättvisor.

När jag har tittat på GoT har jag mått dåligt, tappat hoppet om hela fiktionsindustrin, att det aldrig mer kommer finnas någon skapare av så pass kommersiell fiktion som ser kvinnor som människor.
Tänk att få helhjärtat gräva ner sig i fiktion och känna mig som fullständig människa, som norm, utan att ursäkta att min kropp exploateras, och blunda för att jag mår dåligt. Och att få slippa säga saker som: ”den är ju lite sexistisk, men då kan en gå och göra te eller något så en slipper se det, annars är det bra.”
Att något är sexistiskt är lika illa som något som är rasistiskt, och vad det gäller GoT, så gör den inget strålande jobb där heller.
Jag tror nog också att män kan må dåligt av obefogade våldtäktscener, men kvinnor har i generationer blivit matade med hotet om våldtäkt, och många, många, många, har blivit våldtagna. De kvinnor som har blivit våldtagna är också nördar. Nördar som vill liksom alla andra få gå in i andra världar för en stund. Få slippa tänka på våldtäkt, eller sextrakasserier i vardagen.

Så det är tokigt, på samma sätt som att det är fel att glamorisera rasism i fiktion.
På samma sätt stänger skaparna ute människor som vill titta.
För yngre generationer slår de fast att det finns ingenstans ni kan komma undan att förtrycka eller bli förtryckta; för det här är normen, ingå eller så duger du inte. Även i våra fantasivärldar är det normen, i fantasin där vi kan skapa vilka regler vi vill, är det fortfarande norm att förtrycka rasifierade och kvinnor, och HBTQ.
Fast vi är fullständigt fria att skapa det omvända och påverka människor positivt inom fiktionen. Som Buffy och Xena stärkt flickor och kvinnor i min generation, och Orange is the new black, verkar ha stärkt nya generationer.
Bletchley Circle är en serie som lyckas vara väldigt realistisk i sin tidskildring och trots att inga kvinnor exploateras eller utsätts för våldtäkt för att nå nästa fas i utvecklingen så skildrar den kvinnor som människor. Äkta människor lyckades också riktigt väl med att skildra alla karaktärer som människor, och inte så mycket utifrån kön.

Det är i stort sett bara män som försvara sexismen i GoT. Och de är oftast vita män.
Mycket för att de jag träffat på är vita män, och nördvärlden är full av dem. Anledningen är att det är lättare att överse med en onödig sexism eller rasism om du inte är drabbad. Så mycket lättare att överse med sexism och rasism om du inte känner det i magen när det sker även i en fiktiv värld.

Jag gjorde det felet idag senast när jag tittade på Full patte, hemskt roligt ju; dumma vi vita som inte ser hur mycket norm vi är, eller hur vi förnedrar andra. Tokskojig och smart.
Sedan läste jag en blogg:

Jag missade några väldigt viktiga saker, som vit, som norm. Och jag hade tack och lov vett att skämmas.
Om jag tillåter mig att överse med att rasifierade kände sig träffade i avsnittet, och fick en klump i magen av det och fortsätter skratta utan eftertanke alls, så är inte jag bättre än de vita män som försvarar sexismen i GoT.
Om jag inte tar till mig det så är jag världens sämsta antirasist och feminist, och det är inte vad jag nöjer mig med, eller vad som förändrar strukturer som jag vill bekämpa.
De männen är inte bättre än den norm som överser med rasism och sexism, HBTQfobi för att inte få sitt nöje förstört när de ser, läser något fiktivt. Det här är en del av en struktur, och tycker vi inte att kapitalister ska tjäna på förtryck så ska vi inte heller överse med förtryck för att vi vill njuta en timmes fiktion och låtsas som om det inte betydde något.

Någon annan som ser det mår dåligt och förlorar hopp.
Fiktionen är en del av att sprida normerna, och vi får inte fler rasifierade eller kvinnliga regissörer av att sprida en förvriden världsbild också i fiktionen, där vi lägger mycket känslor, värderingar och analyser. Fiktionen kommer åt ställen i oss själva som aldrig verkligheten kommer åt. Det vi tar till oss av fiktion kan förändra oss som människor.
Var och en som har gjort ett val, stärkt av något fiktivt, eller fått en idé från en bok eller film och bestämt sig för att pröva, vet vad jag menar.

Ett tips: om något du ser känns lite sexistiskt, men du är beredd att överse med det, kör en klassiker: byt ut kvinnor till judar, eller fråga dig om du skulle acceptera den graden av rasism i din fiktion och kan fortsätta njuta? Sexism och rasism är nämligen exakt samma sak eftersom det bygger på något vi inte kan kontrollera och inte kan välja.
Jag föddes som kvinna, trivs som kvinna, varför måste jag bli förnedrad för det?

En till. Om programmet Fittstim.

Ännu en text om programmet Fittstim Min kamp.
Hoppas ni orkar läsa bara lite till.

Även med Belinda Olssons eviga självfixering och att det egentligen är ett program om Belinda Olsson, så är det SVT som är ytterst ansvarig för innehållet, och frågeställningen. Att fråga om feminismen har gått för långt och utmåla den och dess framsteg som en lyx för medelklassen, är lika illa som att fråga om antirasismen har gått för långt och vunnit för mycket mark.
Eller att fråga om vi har råd med invandring.

Vi lever i en hederskultur där våldtäktsoffer blir uthängda och kallade horor. Där homosexuella, och transpersoner blir nedslagna på våra gator, och var och en som bryter normen vet att de riskerar, om inte våld, så hot mot deras person, så har vi inte råd att överlämna tolkningen till de vill ha kvar förtrycket.
Var och en som uttrycker en feministisk åsikt blir förolämpad, kallad fantasilösa skällsord, tillsagda att vara tysta, och om det inte hänt ännu så blir nog ingen av oss förvånade då det första hotet kommer. Det är något vi räknar med nog kommer att hända någon gång. Eftersom vi uttryckt vår åsikt mot den rådande patriarkala normen.

På samma sätt som att kvinnor tar på sig skulden för mäns övergrepp och aldrig anmäler det, Prideparaden försöker garantera sig mot hatbrott och kvinnor har en vana att säga: ”Jag har haft tur, jag har sluppit bli våldtagen (än så länge)” så räknar vi med att någon, någon gång kommer ta sig rätten att försöka tysta oss. Vi vet också att vi märkligt nog kommer att betraktas som medskyldiga, precis som vid en våldtäkt eller misshandelsfall idag.
För att vi provocerar enligt somliga.
För att vi vill förändra den här normen som tystar och hindrar oss och det samhälle vi lever att utvecklas till ett samhälle för allas lika värde och rättigheter.

Har vi verkligen råd att utmåla feminismen som ett hot, när fascismen växer i Europa och fascism och sexism går hand i hand? Eller utmåla den som ett skämt som vi inte behöver ta på allvar, och att säga att krav på mänskliga rättigheter bara är gnäll?
Hur många generationer till är vi redo att offra för att slippa tänka om och nytt? Hur många liv?
Hur har vi råd att inte fråga om sexismen har gått för långt?

Den extremfeminism som det talas om finns inte, inga terroristgrupper, inga bomber har placerats ut i feminismens namn, antifeministerna går trygga på gatorna och i sina hem, och inga länder bombar eller ockuperar något annat i feminismens namn. Inga regeringar har någonsin störtats med vapenvåld i feminismens namn.

Ändå anklagas feminister för att vara våldsamma, aggressiva, sprida hatbuskap och förtrycka.

I likhet med hur islamofober och antisemiter gör, så målas ett matriarkat upp, där kvinnorna tagit över den manliga stereotypa rollen och förtrycker männen, tystar deras åsikter på grund av vilket kön de har. Eller raderar ut alla kön och förvandlar männen till kvinnor. Påstår att män inte får vara män om de ska ha något att säga till om i det framtida matriarkatet, utan de blir tvungna att bete sig som kvinnor. Vad nu det innebär?
Ironin är patetiskt tydlig.
Det är inte bara rasister, fascister som gör detta, de gamla vanliga antifeministerna naturligtvis med offerkoftan prydligt knäppt, några vi känner, några sjysta snubbar, och så SVT och Belinda Olsson.

Belinda Olssons självupptagenhet (och jag vet inte varför hon valt att klä skott för SVT) hindrar henne inte ifrån att riskera att förstöra ett bröllop, men talet hon håller tar hon inte ansvar för utan klandrar feminismen. Även om det var hon som valde att orden och agerade.

Hon pekar ut kvinnors kroppar som vapen, som något kontroversiellt eller skamligt att visa. Utan att ens för en liten stund fundera över t.ex. varför en kvinna med bar överkropp på offentlig plats kan begå en olaglighet medan en man inte gör det. Eller varför kvinnor måste kämpa för bar överkropp i ett badhus som tillhör alla. Och har ingen som helst förståelse för könsneutrala omklädningsrum där människor finner en fristad i ett samhälle som ständigt frågar efter vilket av två kön du tillhör.

Män som fått möjlighet och har valt att vara föräldrar kallas avvikare och skildras som något slags förrädare mot resten av den sk manligheten. Det hela är väldigt märkligt, och samtidigt frågar hon sig om en kvinna verkligen kan arbeta på en brandstation. Frågställningen blir obehaglig. Varför försöker en kvinna vara lika bra som en man, och varför vill en man vara lika lite som en kvinna?

Jag vet inte varför ”Min kamp” är inlagt i titeln eftersom Belinda Olsson inte längre verkar kämpa för sina rättigheter. Det är ju lite sorgligt. Rentav mycket sorgligt.
Det är en av de frågor runt programmet som jag förundras över.

Allt vi får veta om Belinda Olssons bakgrund som feminist är att när hon var 24 år gav hon ut en uppmärksammad bok, bråkade med Ulf Lundell, och hatade män. Eftersom hon hatade män så gör dagens feminister också det?
I ett program som handlar värderingar så får vi inte veta något om hennes värderingar då hon var feminist. Vad fick henne att bli så där arg? Vad byggde hon sin övertygelse på och vad drev henne? Det skulle på allvar vara intressant, speciellt för de som inte känner till historien bakom.

Om det bara var hat mot män som gjorde henne till feminist, så skulle jag uppskatta att hon slutade projicera sitt hat på mig och andra feminister. För min och många andras kamp handlar om mycket mer, det handlar om mänskliga rättigheter och en rättvis värld. Det handlar om strukturer som omskapas, då de skadar alla oss precis nu.

Men!
Jag har bestämt mig för att försöka se Fittstim på fyra sätt för att inte koka över alldeles.

Ett. Positivt tänkande: Belinda Olsson är ironisk.

Hon är ironisk, och det blev inte bra. När serien slutar gå så kommer hon att skriva ett långt brev på DNs ledarsida där hon skriver att hon bara skojade, och startar upp en kampanj för samtyckeslag och börja jobba fackligt i Kommunal.

 Två. Positivt tänkande två: Surprise!

Det finns ett fjärde avsnitt inspelat som krossar alla patriarkala myter om feminister, där Belinda Olsson slaktar alla fördomar som SVT varit med och spridit. Debatten mellan Belinda Olsson och Per Ström blir legendarisk. (Tack Thomas!)

Tre. Positivt tänkande tre: Belinda Olsson vill rädda feminismen.

I sin oro över att diskussioner om cismänniskor, HBTQ frågor och om den feministiska strukturen utesluter människor, så beslutar hon sig för att göra det största offret någonsin. Hon ska bli feminismens stora femtekollonare och skapa samhörighet mellan de grupper hon tycker verkar splittrande. Hon säljer sin själ till djävulen och bestämmer sig för att demonisera sig själv, och göra så många som möjligt riktigt upprörda. Feminismen är räddad då de har ett gemensamt mål och åter igen börjar förklara vad feminism är för den stora massan, och ännu fler kan ta till sig det.

Fyra: Realistiskt ledsamt tänkande: Jag ger mig! Hon menar allvar.

Belinda Olsson menar allt hon säger, och hon är trött och känner sig gammal.
Då tycker jag lite synd om henne, vi är nästan jämngamla, och det sista jag känner iför feminismen idag är att det överflödigt gnäll, eller hat. Den är viktigare än någonsin.

Feminismen har växt och äntligen så börjar det som kallades queerteori då komma tillbaka. En ny generation med unga nya spännande skribenter och aktivister som inte bara ställer frågor till patriarkatet. Med rätta ifrågasätter de feminismens egna strukturer, och hur fast vi är i de rasistiska strukturer som vi bekämpar. Hur vi blir del av den av gammal vana.

Klasskampen vävs sakta in, lite för sakta, men den diskuteras, och ideologier växer av att stötas och blötas i samtiden. Kritiseras och dissekeras och hyllas.
Grunden kvarstår, ett rättvist samhälle oavsett kön, etnicitet, kondition och sexuell läggning.
Så det är synd om Belinda Olsson som inte ser det här, fast det sker framför näsan på henne.

Ibland är det lite läskigt, ibland är det väldigt vackert, och för det mesta fantastiskt att se. Tänk om fler såg det.

Att hitta fokus

Det händer att jag blir avundsjuk, helt orättvist, på bilder fantastiska människor lägger upp på nätet på sig själva som tonåringar framför ett ockuperat hus, eller texter som den här. Eller när de berättar om resor med politiska ungdomsförbund och organisationer till fjärran länder i solidaritet med andra.
Jag längtar inte på något sätt efter extra umbäranden, eller bli arresterad, sitta och frysa i ett hus utan värme eller få spö av nazister för att jag engagerat mig. Det handlar inte om att lida för andras välfärd som mål, det är ibland bara något som ingår. Tyvärr, i en bättre värld hade det inte varit så.

Det jag är avundsjuk på är det tidiga engagemanget, på erfarenheterna de nu sitter på tack vare det.
Så himla avundsjuk.
Att de kan skriva politiska texter som brinner utan att bli för personliga och kan peppa andra för att kämpa, eller kritisera få andra att tänka efter, bara en gång extra. Erfarenheterna, övningen,  analysträningen, självständigheten att  finna sin röst och utnyttja den. Att veta när det är läge  att låta sin kropp stå i vägen för förtryck, hur mycket de kan tåla, att våga kasta sig in när de inte vet. Fokuset.

Det finns en anledning att vi inte möttes i skolkorridorerna eller på någon demonstration, för vi fanns bara i periferin för varandra. Om de såg mig alls, så tror jag inte att de mindes mig sekunden efteråt. För jag tillhörde varken de ”tuffa” eller populära och kunde inte utgöra någon slags maktfaktor, inte heller tillhörde jag de utsatta och ensamma, så jag var ingen de behövde rädda. Och även om jag råkade läsa mig till att bli socialist och feminist så gjorde jag det genom fantasy och skönlitteratur, så vi hade inget gemensamt; jag förstod ord, dyrkade ord, men förstod inte slagord.

Några av dem kunde jag inte missa, socialdemokraten i sjuan som diskuterade bort en hel lektion med vår moderata religionslärare, och som grät när Palme blivit skjuten. Jag gick inte fram och tröstade, för hon kastade föraktfulla blickar på mig då och då, och jag förstod inte varför hon grät.
Vi kände inte varandra, det var inte min uppgift.
Men vad hade hänt om istället jag hade närmat mig, om hon hade närmat sig mig och vi inte hade uppfyllt de roller vi hade på skolan? Brutit den normativa gruppindelningen? Om jag hade frågat varför hon var så ledsen, eller hon frågat vad jag läste?
Då hade jag förstått lite grann varför hon ville skälla ut vår religionslärare, kanske hade jag förstått bara lite av vad politiskt fokus är redan då. Eller varför du gråter för att en statsminister är död när du är så ung.

Det krävs träning och arbete för att hitta politisk fokus, och behålla den. Det krävs hjärta och  huvud för att känna fokus. Alla de som hade politisk fokus en gång i tiden har inte kvar den, oturligt nog så sysslar några av dem fortfarande med politik och har maktställning. Andra går vidare och sysslar med annat, kanske slår bort sin längtan efter att förändra världen och kallar det ungdomlig fas.
Så de som har kvar sitt sitt fokus, men glömt bort att det krävs hjärta, att det krävs längtan för att behålla sin politiska kampvilja, och hellre slår allierade på fingrarna med Marxcitat, eller Chomski  än faktiskt arbetar för det de förespråkar.

Just nu är mitt eget fokus absurt och flummigt, det flyger runt som en osalig ande i jakt efter struktur och organisering. Mitt eget fokus längtar, och ömmar, och vill, vill, vill arbeta. Medan mitt fokus letar sig hit och dit och jagar efter instruktioner från mig, så jagar jag efter mitt fokus, som vägrar stå still.
Det spelar ingen roll hur grundade mina ideologiska, moraliska värderingar är för tillfället, har jag inte politiskt fokus så får jag inget gjort. Det här är ett stort problem, speciellt som vi har val om mindre än ett år, i ett land på väg ner i omänsklighet, fruktansvärda orättvisor och med fascister i riksdagen, och jag vill vara med och kämpa mot det.
Ännu mer än någonsin så önskar jag att byggt den där grunden tidigt, att jag hade erfarenheten att minnas vad jag brukade göra.

Ännu mer än någonsin är jag också sådär avundsjuk på de som verkar ha sitt fokus lika grundat som sina övertygelser. De där som aldrig släppte taget. Såna som Nelson Mandela, som trots att han fick makt verkade minnas kampen, övertygelser och sitt fokus. Det är inga lätta förhållanden, då makt korrumperar och enligt viss forskning kan göra oss dumma. Det är beundransvärt i sig.
Eller de andra, de som inte velat ha den sortens makt, men aldrig tappar luft, som ständigt finns närvarande på möten, demonstrationer, går med bössor, delar flygblad, och syns outröttliga, mina hjältar: Taimi, Ada, och Greta. De där vi vill bli en dag, de som levt längre än oss och har orkat. De är de som håller samman organisationer, och ser till att rörelser aldrig stannar upp. De som du och jag, inte kommer att få SVT morgon ägnade åt sin person.
En röst har tystnat, som fortsätter ge eko, andra finns kvar, lika okuvliga som vandrade samma väg. Det ger hopp för framtiden trots allt att det finns människor med fokus från hjärta och hjärna som aldrig slutar.
Och, oj, vad avundsjuk jag är.

Hederskulturen.

Mer eller mindre direkt från hjärtat.

Jag tänkte skriva om våldtäkt, hade du väntat dig en kattunge? Väx upp.

Hederskulturen

Tolvslaget har passerat, glasskon splittrad.
Din gyllene klänning är i trasor.
Du stannade för länge.
En riktig prinsessa går efter sista dansen.
En riktig prinsessa går och bevarar sin heder.
Du stannade för länge och frestade deras sköra sinnen, med din kropp, med närvaro.
Du är kvinna från den första gång ultraljudet som avslöjade dig som född kvinna.
Dina föräldrar visste det, varför visste inte du det?

Hovrätten har slagit fast att din kropp är något du äger tillträde till, endast när inte andra vill ha den.

Varför visste du inte?
Dina ord betyder ingenting.
Din tystnad betyder ingenting.
Dina skrik är bara bakgrundsljud.
Dina tårar är rekvisita och dina skador efterkonstruktioner.
Ditt Nej! kommer aldrig att vara ett nej, inte ens en tvekan.

Hovrätten har slagit fast, att ingen född kvinna har rätt till sin egen kropp, om någon född man vill nyttja den.

Vad fick dig att tro att du skulle kunna gå på balen hela natten.
Tror du att du är född man?
Vad fick dig att tro att din kropp bara är din och ingen annans?
Tror du att du är född man?
Vad fick dig att tro att du faktiskt hade laglig rätt till din egen kropp?
Tror du att du är född man?

Hovrätten har slagit fast att så länge någon född man vill nyttja någon född kvinna så har han inget ansvar för sina handlingar, då det var någon född kvinna närvarande. Hovrätten har slagit fast att ingen född man har ansvar för vad han gör med sin kropp. Hovrätten har slagit fast att ingen född man behöver förklara sina handlingar då han är född man, och därför saknar ansvar när det är någon född kvinna i närheten som är skyldig att försvara sina handlingar och därmed förklarar mannens handlingar. Hovrätten har vidare slagit fast att ingen född man som begått våldtäkt någonsin ska behöva besvara frågan: Varför?
Hovrätten har slagit fast att det är den som är född kvinna och har utsatts för våldtäkt som har ansvar att besvara frågan: Varför?

Ytterligare har hovrätten fastslagit hederskulturens och kvinnors ofrihets fortsatta bevarande. Tack hovrätten för fortsatt lidande.

Om #Hijabuppropet och Buffy the vampire slayer.

#Hijabuppropet är ett strålande initiativ. En kvinna blev så svårt misshandlad att hon förlorade medvetandet för att en man inte klarade av att se ett plagg. Fascister försöker rycka av sjalen, eller ställer sig och skriker sig blåa, bara för ett klädesplagg. På offentlig plats, och ingen runtomkring ingriper. Det känns bra att åtminstone kunna visa mitt stöd.

Jag ville först göra en sån där halvfancy variant av hijab idag.  Det gick inte så bra, det var svårt nog att göra en enkel. Dessutom ville jag ha en en mörkblå schal i ett litet blankare tyg.  Jag äger inga andra schalar än mina keffiyries . Den jag valde är röd och inte blå, och jag bär den i vanliga fall.  Jag tycker jag är rätt fin trots allt, trots att hijabexperterna i how to do videorna mest skulle le artigt och fråga om jag ville ha hjälp.

Jag har sett så många hjältinnor  i hijab som står på Tahrir torget och kämpar för sina rättigheter, andra kämpar för andras i klart gröna. Kvinnor i hijab och niqab står ansikte mot ansikte med soldater i skottsäker väst, hjälm, batonger, och stora skjutvapen och kvinnorna vägrar flytta sig . Många av de feminister jag följer på nätet i Sverige och internationellt bär hijab. Det gör det svårt att se slöjan som ett tecken på svaghet, och på en vilja att vilja vara förtryckt.

Så därför vill jag naturligtvis känna mig lika vacker den här dagen som de är, hur ytligt det än kan verka vid ett första påseende. Bilden av verkliga kvinnor gör att jag romantiserar en smula, och jag ska erkänna, idag passar på jag på. Idag av alla dagar känns det plötsligt tillåtet att pröva på.  Andra dagar känns det som agnostiska scifi, bok, och teve religiösa människor som jag inte bör ha schal, och om vi ska bära det så blir det runt axlarna. Eller om det är jätte jätte kallt ute.  Det är ju lite konstigt. Det är ju bara ett plagg.

Normen säger att det är tillåtet kritisera sjalen och kalla den förtryckande även när kvinnor själva väljer att ha den. Dvs att kritisera alla de individer som valt det, gruppen som valt det.  Den säger också att vem som helst inte får bära den, och väljer hon då att göra det så väljer hon att bli ett offer. På samma sätt som en flicka som väljer en fin sommarklänning, eller shorts påstås utmana ödet och får skylla sig själv för hon frivilligt skulle ha valt en offerroll. Det däremot är en offerroll enligt normen som jag tillåts kliva i, där jag får skylla mig själv, precis som med en sjal.  Fast en sjal förväntas jag inte vilja ha eftersom jag inte är tillräckligt förtryckt, alltså känns den lite förbjuden för mig. Som om jag måste be om lov.

Det är män som våldtar och förtrycker kvinnor, och ändå så har kvinnor ansvar för förtrycket. Hur fungerar den logiken? Dubbelt förtryck, där kvinnor också bör anpassa sig efter dem som ska befria oss. Logiskt? Not much.

Det handlar om kläder. Kvinnors kläder och det handlar alltid om kvinnors kläder.

Det handlar aldrig om vad våldtäktsmannen bar för kläder som kunde ha hindrat våldtäkten, eller förtryckaren som borde klä sig annorlunda för att låta bli att förtrycka. Och tro mig de ser så olika ut, men inom sin grupp är de oftast uniformt klädda, från kostym till särk, från rosa skjortor till blåställ. Det finns inga krav på att män ska sluta använda slips för att då blir de förtryckare.

Det kommer inte fram människor till männen i slips som börjar dra i den och skriker om att de måste ta av dem, att de ser ut som förtryckare som inte hör hemma i VÅRT svenska samhälle! Kanske för att det är ofint att dra i någons penisförlängare i motsatts till att dra i en kvinnas kläder som du har bestämt är ett offer.

Det finns en frågeställning som många tar upp; alla har inte valt slöjan. Nej. Då finns de dem som inte tycker att kvinnor ska uppmuntras ha slöja eftersom de förtrycker sig själva så gräsligt då, fast förtrycket i själva verket utförs av någon annan. Förtrycket sitter inte i kläderna. Förtrycket sitter sitter i handlingen. Vilket är rätt uppenbart i fallet män.

Den här bilden illustrerar just nu hur jag tycker att diskussionen går alldeles för ofta.

Det har varit alldeles för många vittnesmål om kvinnor som blivit påhoppade på offentliga platser, av både män och kvinnor för att de burit hijab för att vi ska kunna acceptera det.  Människor i vårt samhälle som inte vågar gå ut som  de personer de är för att människor runt omkring dem inte kan bete sig. Vare sig du har valt att bära den frivilligt, eller är tvingad så lär du knappast känna dig mer befriad av att riskera att bli misshandlad för att du går utanför dörren. Du lär inte heller känna dig mer välkommen eller befriad av att människor vill förbjuda det klädesplagg du bär varje dag. Och inte bara göra dig till offer, medskyldig till din offerroll, utan också kriminell.

När jag skulle ta kort  på mig själv i min egenhändigt snurrade förhoppningsvis hijabliknande huvudbonad råkade jag få med en Buffy the vampire slayer affisch i bakgrunden och insåg att den passade utmärkt för dagen så jag behöll den.

Visserligen är då Joss whedon man, men han såg en stererotyp av offer och ville förändra bilden radikalt. Han erbjöd ett alternativt sätt att se på kvinnor och de som ändrade bilden av vad en kvinna kan göra var framför allt alla Buffyfans. De spred vidare en ny bild av kvinnor som är långt ifrån offer. Det hade inte skett utan att någon föreslagit en annan ordning än det vi är vana att matas med.

”The first thing I ever thought of when I thought of Buffy, the movie, was the little…blonde girl who goes into a dark alley and gets killed, in every horror movie. The idea of Buffy was to subvert that idea, that image, and create someone who was a hero where she had always been a victim. ”

Jag vill vara med och göra likadant. Idag tar vi ett litet steg.

Den bild jag har muslimska kvinnor vill jag sprida. Hjältarna, och de alldeles vanliga kämparna som jobbar på som vi andra, med ekonomin, relationer… Jag vill vara med och erbjuda den där bilden som gör att ingen tror sig se ett offer, ett offer som rasister och sexister tror att de har rätt att slå ner på. De här fascisterna kommer aldrig att se handen som slår, inte ens när det är deras egen. Skapar vi en bild av ett offer, så kommer sådana människor att utnyttja det som de gör idag. Jag tänker inte vädja om att se någon människa som människa, jag tänker fortsätta kräva att alla människor ska ha lika rättigheter.

För det ska inte krävas mod att ta tunnelbanan till jobbet, och just nu är de slöjklädda kvinnorna hjältarna som har det modet vi saknar när vi inte protesterar. Jag hoppas jag är välkommen att ta del i mina systrars kamp.

Tack för idag, alla kloka människor. Ni är bäst, imorgon fortsätter vi kampen.

Det här med bomber

Jag tycker att vi ska fundera lite över det här med bomber och vår syn på bomber som för min del har ändrats en smula, från det här i min barndom, hanterade av jägare och ankor:

Det vill säga ett metallföremål fyllt med krut som mest säger Pang! Kadoff! eller Blam! Det förstör viss egendom, men myran, jägaren, ekorrarna som råkar ut för den står i nästa bildruta och bygger en egen bomb, eller rentav utnyttjar explosionen för att dänga bomben i huvudet på ankan.

När jag gick i mellanstadiet såg en bomb ut så här:

Detta för att jag hade en fas där jag slukade böcker om andra världskriget. Små bomber från ett förgånget krig, som spränger byggnader och tvingar människor till skyddsrum, men städer kan byggas upp igen, och det verkade ju som om det hade gjorts det.

Eftersom jag gick i mellanstadiet under det kalla kriget, såg naturligtvis en bomb ut så här också:

Även om vi fick se filmer, förstod hur bomben fungerade och vi fick höra om dess effekter så var det nog den där stora röda knappen som den amerikanska presidenten hade i en väska fastkedjan vid armen som oroade mest. Allt ifrån ”tänk om han snubblar” ”tänk om han är lite sur någon dag” till ”hur vet vi att han inte trycker på knappen på pin kiv?”  Jag trodde nog inte riktigt att den existerade i den formen, men på något sätt var det en troligare realitet än bomben i sig själv och konsekvenserna. Även när vi ritade vykort i skolan och skickade till Frankrike, USA, och Ryssland och mitt föreställde en före och efter bild från en stad, där jag bytte ut ett lekande barn mot en dödskalle  hade jag inte riktigt förstått.

Jag är inte riktigt säker att jag förstår till fullo vad ens en sån där ofarlig bomb gör för skada på en människa för faktum är att vi möter den här bilden:

betydligt oftare, en illusion om att bomber drabbar bara vissa, att bomber inte är urskiljningslösa. Vi ser byggnader falla ihop, och vi vet att de som befann sig i den förtjänade brinna inne.

Om vi då förväntar oss att en bomb ser ut så har vi ju inte kommit speciellt långt ifrån de allra första bomberna vi såg.

Vi vet ju egentligen, men även när vi läser om civila som drabbas så når först och främst bilder och budskap ut som ser ut något så här:

Nåja, vi fick en bomb på huset, men det är lugnt, för de som skickade den kommer att laga taket när de är klara med sitt, och då får vi dessutom en 3000 år gammal grekisk idé om demokrati, militärer och goda västerländska värderingar på köpet. Det är ju mer eller mindre ett kap, så det vore dumt att klaga när de nu vill vara så hjälpsamma.

Nu ser det ju inte riktigt ut så.

Utan så här:

Det är inte lika betryggande, eller alls lika säkert om de som blev drabbade verkligen förtjänade det genom att bara bo på fel ställe, och nu bor de inte alls. Det blir liksom svårt att säga: ”haha! Där fick du din skurk för att du inte valde att födas i Sverige!” Jättejobbigt att bygga upp, och kostar mycket mer än ett hål i taket. Hus kan å andra sidan byggas upp, medan vissa saker kan aldrig återställas.

Det trista med bomber är  först och främst att en bomb gör det här:

Bomber dödar människor.

Vi får sällan veta vad de heter, eftersom namnen på de som dör för att de bor på fel ställe, bor på fel ställe. Deras föräldrar, syskon, barn, mor och farföräldrar, släktingar och vänner vet och glömmer aldrig deras namn, eller vilka de var, eller vilken som var deras favoritbok vid läggdags. Vi får sällan veta, och skulle vi leta upp varenda en som dör av bomber, skulle vi inte göra annat än att läsa dödsrunor.

Nu blev det så där obehagligt. Ska vi istället prata om vad det går att stoppa i bomber? Det är nämligen så att eftersom bomber som ser ut så här…

…inte dödar effektivt nog och gör inte tillräckligt stor skada strukturellt. Därför kan en stoppa i mycket roligare saker i bomber än lite krut. Tex fosfor.

Fosforbomber ser ut som fyrverkerier med mjöl i som sprider sig vackert över himlen.

Fast till skillnad mot vanliga fyrverkerier, så brinner det som sjutton när det har landat också, och det slutar inte brinna. Vilket gör det i stort sett omöjligt att släcka eld i infrastrukturer där bomberna regnade ner.

Det gör ju inte de som bor där och som redan har tröttnat på de vanliga bomberna så glada, speciellt när fosfor landar också på dem.

(Nu var jag hemskt snäll, jag kunde ha visat någon av bilderna jag bläddrade igenom nyss…

(…som den där, men den är så himla otäck, även om den visar effekterna av en fosforbomb också)

Nu är det ju så att demokratier som tex USA och Israel inte använder fosforbomber och när de gör det så gör de det aldrig i tätbebyggelse eller som riktiga bomber. De använder bara fosforbomber för att dölja sikten och lysa upp städer, förlåt obygd, så att de kan bomba med de lagliga bomberna.

Det finns lagliga bomber.

Det finns olagliga bomber.

Skillnaden mellan de lagliga och olagliga bombernas resultat är att…att…de dåliga bomberna dödar människor omänskligt och förstör miljön och har påverkan lång tid efteråt…?

Det är  tillåtet att tillverka olagliga bomber så länge du inte använder dem och ändå trots att de som drabbats av bomberna som du egentligen inte tillverkar för att använda har drabbats till döds av dem, så är det inte troligt att du knappt tillverkat dem eller speciellt troligt använt dem eftersom du är en demokrati. När du inte gjorde det och dödade och lemlästade en massa människor så gjorde du det i ett gott syfte.

Som Sverige. I Sverige använder vi inte bomber alls, eftersom vi har ett gott syfte med vår vapenexport, så vi säljer bara reservdelar och bomber till de som inte använder dem. Som Bahrain, USA, Israel. Dessutom gör vi små, små bomber. De är så små, så små,

så det är nästan inga bomber, utan kallas minor och kan grävas ner i jorden så att de inte syns och så kan någon annan spränga sönder människor

eller massakrera deras kroppar utan att behöva varken droner, pansarvagnar eller andra fordom. Bombernas minior landtrupp så att säga.

Det är en himla tur att vi är ett så fredligt land så vi att inte behöver oroa oss att vi är med och bidrar till lidande och död. Det faktum att vi också tillverkar minröjare och säljer till folk som inte vill ha våra minor i jorden där de vill odla mat, bekräftar ju att vi egentligen inte tycker om minor.

I själva verket är det här med bomber ganska läskiga saker. Det finns några saker jag tänker på allra först. Vilka som har dem och att de är de länder som aldrig har slutat kriga trots att de har fått fred i sina länder.

Det som också är lite skrämmande är att de ser så här…

…på vissa länder och människor. Där barn utmålas som hot innan de ens fått chansen att bli vuxna och skaffa sig en egen åsikt. Eller att religion, och hudfärg skulle avgöra din politiska ståndpunkt. Eller helt enkelt bara var du är född och bor.

Samma länder har oftast flera såna här:

Som de tror fungerar så här:

Vilket inte verkar fungera nämnvärt. Eftersom de fortfarande ständigt krigar. Det kan ju tyckas lite bakvänt att de som befinner sig i flest krig, ständigt bryter mot mänskliga rättigheter och krigslagar och faktiskt har fyrat av en av de där jätteolagliga bomberna, sitter och trycker på:

Schhh!

Jag ska berätta en hemlighet: framtidstro och kunna vara stark och veta att du kan genomföra förändringar bygger på att det finns en övertygelse om att det finns ett slut på den svåra tiden, då är det möjligt att uthärda.
När du har kämpat och slutet inte visar sig, eller att du ser hur du skulle nå slutet men möts av människor, myndigheter som talar om för dig att du inte ska vara så girig i den dåliga ställningen du befinner dig, så slocknar det där ljuset du bar med dig. Speciellt om det sker gång på gång, och det är inte lätt att vara tacksam mot människor som stjäl dina drömmar och som förminskar dig och dina framtidsplaner. Inte alls.
Det är precis lika svårt att ge upp hoppet om förändring som att be om ursäkt för sin strävan efter den, och det där ljuset som slocknade blir en liten kolbit som ligger och skaver. Den börjar att glöda bara den får syre.

Därför tror jag inte på dem som säger att de inte har något att förlora. Jag tror på att de känner så, att världen omkring agerar så, att det är vad de möter, men jag tror att de har mycket mer att förlora än de vet, och därför tror jag det finns annat att vinna också.

De måste bara få veta det, och att vi vill ha deras strävan.

Det borde stå klart för dem som faktiskt har en massa materiellt att förlora att deras materiella ägodelar och förmånliga arbete står betydligt tryggare när hoppet inte skaver som en kolbit i skon på oss andra om de inte stampar ner på vår strävan.

Ännu hellre bör de väl se sig om och se om verklighetens folk  som gav dem en dunk på axeln inte har en kniv i handen, för det var inte vi som skar av livlinorna för oss.

Det borde inte vara en hemlighet. Värst bevarade hemligheten någonsin.

Den segregerade staden.

För inte för så länge sedan hyrde jag en lägenhet i andra hand på Fridhemsplan i Stockholm. Sjyst läge, tio minuter till överallt i innerstan. Jag tyckte så mycket om lägenheten, hade till och med tre trevliga grannar. Lugn gata två minuter från billiga mataffärer. Det vill säga så länge jag hade råd att betala. Eftersom jag inte kunde hosta upp nästan två miljoner för 32 kvadrat så bor jag inte kvar.

Det finns inget slitet på Fridhemsplan, reklamen är glamorös, barnvagnarna stora och flashiga som stadsjeepar, bilarna är alltid rena, och så länge du kan betala är detta ditt. Så länge du kan betala så kan du uppge att din adress är Fridhemsplan och ingen ställer några frågor eller rentav säger ”men visst är det fint där vid vattnet och närheten…”

Att din adress är Fridhemsplan bekräftar att du är en stabil människa som har råd att bo där. De behöver inga följdfrågor om du är del av den ständiga fyllan varje helg, eller om det dig polisen kollar upp när de patrullerar eller stävjar bråk, eller om du är den hemlösa som sitter utanför Swedbank, eller om det är du som pissar i papperskorgen sekunden efter du såg en man leta burkar där.

Du får inte heller frågor om du tycker att det är otäckt att gå hem på kvällen i den sortens kvarter bland alla krogar. Du får aldrig frågan om du kommer från Fridhemsplan, eller är nyinflyttad. Du får aldrig höra någon utbrista: ”Där skulle jag aldrig våga bo.”

Aldrig har någon frågat mig, men en ton av nyfikenhet som om jag visste någon väl bevarad hemlighet: ”Hur är det att bo där?”  För vi vet redan svaret, det är finemang att bo på Fridhemsplan och det är en finemang adress att ha när du söker jobb. Du är troligtvis en alldeles finemang människa som kommit så långt att du bor på Fridhemsplan. Jag erkänner, det var rätt skönt. Nu vet ni det.

När du bor på Fridhemsplan får du aldrig någonsin frågan ”Bor det inte en massa etniska svenskar där? *

I den segregerade delen av Värmdö i ett ghetto med villor med lånelöften på många miljoner är det alltid tyst. Stora vackra hus och vackra trädgårdar, (tror jag, de har så höga häckar) och lugna fina gator där stora bilar hämtar barn från skolan, fick jag jobb. Första gångerna på väg till och från arbetet var det riktigt obehagligt.

Tystnaden gjorde mig illa till mods, en tystnad, om jag får vara lite dramatisk, ingen hör dig skrika i. Det är främmande mark för mig, myter och fördomar som inte kan motbevisas för att inget bjuder in till möten med människorna där.

När jag i mötte förortsbefolkningen då och då på gatorna så gav de mig misstänksamma blickar utan ens artigheten att ens låtsas snegla. Bilar åkte förbi, saktade in och förare tittade ut genom fönstren. I come in peace, ville jag säga. Jag kommer för att lära era ungar att läsa och skriva och räkna. Men de stannade inte trots sin nyfikenhet, och jag är lite glad för det. Jag hade blivit livrädd.

De var väl som folk är mest, men hade underliga vanor, som att några av barnens favoriträtt var hummer. De hade samma problem i stort sett, skilsmässor, välja skola, mobbing, skoltrötthet, kompisar, dåligt lästa läxor. Det senare kom sig av överstimulans snarare än understimulans, eftersom läxorna kunde inte bli lästa förrän efter fotbollen, konstklassen, ridningen, skidåkningen, ishockeyn, musiklektioner, så elva på kvällen, eller innan skolan fanns det tid att läsa läxor för en elvaåring.

Så inte var människorna onda, och inte drog de mig i bilarna och våldtog mig i tystnaden, men jag skulle inte låta ett barn växa upp där om jag hade ett. Jag tror att isoleringen från resten av samhället är skadlig. jag skulle inte vilja att mitt barn skulle växa upp i tystnad och isolering.

När jag berättade om var jag fått arbete, frågade ingen om jag var rädd att gå  i ett så extremt segregerat område med så mycket etniska svenskar som bara umgicks med bara med varandra och aldrig träffade andra nationaliteter.

Vi vet så lite om vissa segregerade områden och ändå betraktar vi dem som lugna oaser bebodda av civiliserade människor i Stockholm fast vi aldrig kommer i närheten av dem. De släpper inte in oss förrän vi har råd att betala.  På andra ställen ursäktar vi vårt eget svineri, våldsbrott, fylla och hyllar den vackra naturen, och har vi råd att bo där så är vi, av bisarra anledningar, mer pålitliga människor än andra.

Så finns det de här andra områdena som vi segregerar genom mytbildning, lathet och sensationslystnad. Vi flyttar därifrån för att få en annan adress som ska visa oss i annan dager.

De områden vi segregerar har tio minuter till badplatser, parklekar, promenadstråk och 4H gårdar. Det är områden där maten är billig och ditt barn inte behöver korsa stora vägar på väg till skolan eller till kompisar. Därifrån går tunnelbanan, och nattbussar, och du kan lättvindigt ta dig till jobbet eller till Fridhemsplan för en fika. Där finns aktiva sportklubbar, och skrivklubbar för barn. Och om du saknar snobberiet så illa, så spelas det kricket här och där (som räknas in bland de vita sporterna).

Bara när jag har bott Bredäng, Tensta, Fittja, Rinkeby har jag fått frågan om jag är rädd att gå hem om natten. Mitt svar har alltid varit nej, för jag har alltid känt mig tryggare där än inne i stan, eller bland miljonvillor. Jag har alltid sagt nej, för jag har alltid haft känslan att om något skulle hända, så skulle mitt skrik höras. En del förorter har inga öppettider, de finns där dygnet om. Jag kan inte exakt förklara varför jag känner så.

Bara när jag har bott Bredäng, Tensta, Fittja, Rinkeby har jag fått frågan om det inte bor en massa invandrare där? Nej, människor har bott där i generationer.

Bör inte de områden som segregerar sig i små enklaver av självvalt utanförskap vara de som definieras som segregerade? De hade ett val, men valde att stå utanför och vägrar släppa in andra, av rädsla för att bostadspriserna ska sjunka.

Det handlar om klass. Det handlar om rasism. Din adress är ditt visitkort, och andra tror att de vet vem du är för att de tror att de vet var du bor. Lyssna inte på dem.

*Ja, det gör det, några av dem stjäl tvätttider dessutom.

Favoritställe i Bredäng. Några minuters promenad från centrum.

Ett tidigare inlägg om #Sthlmriot

Det är ett problem i segregerade förorter att förortsborna bara vill umgås med de av samma nationalitet och vägrar överge sitt hemlands traditioner och religion, och inte anpassar sig till resten av samhället.

Stockholm brinner. En mening som har upprepats de senaste dagarna. Om och om igen.

Plötsligt tillhör Husby, Rinkeby, Tensta, Kista, Bredäng, Vårby, Skärholmen,  Hagsätra Stockholm igen, som om de faktiskt var del av Stockholm som de är och alltid har varit. Vi som har växt upp där, vi som har flyttat dit, vi som bor och arbetar där, vi som går i skola, vi som flyttade därifrån känner förtvivlan och ledsamhet var vi än befinner oss. Också om vi befinner i ett radhus utanför, flyttat in till innerstan, och vi som befinner oss i Katrineholm.

Även om dessa förorter äntligen får tillhöra Stockholm igen så är det andra regler som gäller. Ortsbefolkningen frågas ut hur de känner sig när deras bil brinner upp, men blir utskällda någon annanstans i media för att de inte tar ansvar för sina grannar, vänner, barn. Talar de om förståelse och gemenskap blir de utskällda för att de skulle stödja ligisterna, vandalerna, upploppsmakarna, våldsverkarna, unga män med mycket fritid, de kriminella, de unga killarna. Ändå sker spekulationer om vilka det egentligen är. Ingen vet alldeles exakt. Men Husbyborna är av någon anledning ansvariga för deras handlingar även när eldar brinner på annan ort.

Var och varannan mening börjar med orden ” jag tycker att det är fel att bränna bilar” som att det inte vore en självklarhet, utan att vi först måste befria oss från en anklagelse innan vi kan säga att det finns förklaringar som inte har med ortens moral att göra annat än situationen. Hela vårt lands situation. Det är inte första gången det brinner i Sverige, och det är inte sista, förrän de som verkligen skulle kunna förhindra bränder i framtiden lyssnar, agerar, och återställer den välfärd de gav bort till de som redan hade överflöd av den.

Våldet måste upphöra säger vi. Till och med med Reinfeldt säger det efter två dagar, när han insåg att ingen skulle nöja sig med att integrationsministern uttalade sig. Som om det hade gällt migrationsfrågor och inte strukturella välfärdsfrågor, som om det handlade om människor som just landat i Stockholm och inte levt hela sina liv här. Också Reinfeldt lägger ansvaret på ortsbefolkningen, likaså hans partikamrat som vill vräka föräldrarna till ligisterna.

Vi måste stoppa våldet säger vi. Det går inflation i ordet våld, där andemeningen blir; ni måste stoppa våldet. Ingen av oss kommer att försvara att det kastas sten mot brandmän, eller att en polisman misshandlas. På samma sätt ska vi aldrig försvara att en förortsbo misshandlas av poliser, får hundar bussade på sig, eller blir kallade rasistiska skällsord. Om visst våld ska betraktas som mänskliga misstag, ska då en kastad sten också betraktas som ett mänskligt misstag kastad i tillfällig stress?

Vem har rätt att definiera ordet våld? *

Var går gränsen mellan en människa och en människa? Har en riksdagsledamot eller en tjänsteman för en myndighet större rätt att begå mänskliga misstag än en civil medborgare? Kommer vi att kräva polisen på ett avståndstagande uttalande om de nynazister som skulle gå ut igår natt för att de stöder polisen?

Många frågor, dem handlar om makt, vem har makten och skyldigheten att ta första steget och börja lyssna.

Vi måste stoppa våldet. Allt våld. Innan dess finns inga samtal, ingen dialog och utan dialog kastas stenar och slag med batonger utdelas, och hur ska då en människa våga närma sig en annan människa?

Ett rasisttroll som låtsas vara Husbybo och vänster, tycker att Husbyborna ska strejka istället. Strejkar gör vi för att rubba ett system som behandlar oss ovärdigt och orättvist, det är ett bra redskap mot övermakter. Men hur strejkar vi om vi inte kommit in i systemet, hur strejkar vi om ingen ser att vi strejkar förrän det sker i skenet av brinnande bilar?

Rasisterna tror att de har har hittat en guldgruva. Det har de inte. Aldrig har väl segregationen  i Stockholm varit belyst mer än nu. Tyvärr var det inte den lugna manifestationen med en tyst minut för en död granne som satte Husby åter på kartan, utan eld och sten, för innan dess var bara husbyborna som ett perifert, mystisieferat inslag i Stockholm, människor vi sällan träffade som bodde på en plats vi sällan besökte, omgärdat av myter.

Alliansen är tysta, gömmer sig eller ropar på polis, och polis ropar på polis mot megafoner istället för att lyssna på budskapet. Fascisterna ropar på polis och militär, hejar på polisen med rasistiska slagord. Vem kräver att polisen ska ta avstånd från sina supportrar som hyllar Breivik och fantiserar om mord? Megafonen krävs på ett uttalande om att ta avstånd från de som kastar sten. Kommer vi att kräva polisen på ett avståndstagande uttalande om de nynazister som skulle gå ut igår natt för att de stöder polisen? Rasistiska kommentarer på polisens egna Facebook sida som inte rensades bort, eller polisens egna krigsförklaring på den samma?

Ska vi tillåta att myndigheter och regering sitter tysta och slipper undan ansvar och lägga allt moraliskt ansvar på husbyborna och på Megafonen, som arbetar med förändra något?

Om var och en har ett individuellt ansvar, har inte vi alla det då? Om det nu är så viktigt att betona. Regeringschefer, riksdagsledamoter, föräldrar, ungdomar, rektorer, skolförvaltningschefer, polischefer, poliser, vi som flyttade, partiledare, tunnelbanevakter, skiftarbetare, statligt anställda tjänstemän, södermalmhipsters, stureplansbrats, stureplansbratsföräldrar, kommunfullmäktige, företagsledare, politiskt inaktiva, politiskt aktiva, lattepappor, segregerade miljonvillaägare…

Konstigt att så många människor samlade i samma samhälle inte kan göra det som förväntas av husbyborna att göra åt alla oss: vara goda förebilder, bidra till ett fredligt Stockholm och stoppa våldet. Var håller vi hus, eller har vi händerna fulla med att peka finger?

*Detta inlägg påbörjades under förra veckan då diskussionen pågick hetast om just detta. Frågorna kvarstår.