Arkiv för kategori ‘Prosa’

Hederskulturen.

Publicerat: 30 september, 2013 i Kvinnohat, Politik, Prosa, Uncategorized
Etiketter:, ,

Mer eller mindre direkt från hjärtat.

arrrgh

Jag tänkte skriva om våldtäkt, hade du väntat dig en kattunge? Väx upp.

Hederskulturen

Tolvslaget har passerat, glasskon splittrad.
Din gyllene klänning är i trasor.
Du stannade för länge.
En riktig prinsessa går efter sista dansen.
En riktig prinsessa går och bevarar sin heder.
Du stannade för länge och frestade deras sköra sinnen, med din kropp, med närvaro.
Du är kvinna från den första gång ultraljudet som avslöjade dig som född kvinna.
Dina föräldrar visste det, varför visste inte du det?

Hovrätten har slagit fast att din kropp är något du äger tillträde till, endast när inte andra vill ha den.

Varför visste du inte?
Dina ord betyder ingenting.
Din tystnad betyder ingenting.
Dina skrik är bara bakgrundsljud.
Dina tårar är rekvisita och dina skador efterkonstruktioner.
Ditt Nej! kommer aldrig att vara ett nej, inte ens en tvekan.

Hovrätten har slagit fast, att ingen född kvinna har rätt till sin egen kropp, om någon född man vill nyttja den.

Vad fick dig att tro att du skulle kunna gå på balen hela natten.
Tror du att du är född man?
Vad fick dig att tro att din kropp bara är din och ingen annans?
Tror du att du är född man?
Vad fick dig att tro att du faktiskt hade laglig rätt till din egen kropp?
Tror du att du är född man?

Hovrätten har slagit fast att så länge någon född man vill nyttja någon född kvinna så har han inget ansvar för sina handlingar, då det var någon född kvinna närvarande. Hovrätten har slagit fast att ingen född man har ansvar för vad han gör med sin kropp. Hovrätten har slagit fast att ingen född man behöver förklara sina handlingar då han är född man, och därför saknar ansvar när det är någon född kvinna i närheten som är skyldig att försvara sina handlingar och därmed förklarar mannens handlingar. Hovrätten har vidare slagit fast att ingen född man som begått våldtäkt någonsin ska behöva besvara frågan: Varför?
Hovrätten har slagit fast att det är den som är född kvinna och har utsatts för våldtäkt som har ansvar att besvara frågan: Varför?

Ytterligare har hovrätten fastslagit hederskulturens och kvinnors ofrihets fortsatta bevarande. Tack hovrätten för fortsatt lidande.

Annonser

(Hittade en gammal text i ett block från 2011.)

Himlen gråter men tårarna är kalla och molnen ljusa. Där, emellan bryter solen fram. Häxorna kokar soppa men förutspår inga förändringar, inget av styrka och soppan smakar bara blask. Kall ljusgrå, kall ljusblå utan mening.

Ge mig svarta moln som ockuperar himlen, belägrar varje vrå. Ge mig ett rasande regn och dunder som dränker allas andras samtal, som dränker stadens ljud. Jag längtar efter blixtrar som river sönder skyn, som sliter upp träd ur jorden och när allt slutar i ett dån så återstår bara vi och den tomma svarta rymden.

Allt är tystnad och allt det lilla vi jagar har upphört att existera och kommer aldrig att existera igen.

Riv itu mitt sinne; för det river itu mig. Jag vill vara rymd och mörker mellan stjärnor jag vill vara allt jag inte är.

Tröstar mig, ganska så modlöst, med att också jag består av stjärnstoft. Jag består också av rymd. Borde jag inte vara stor och stark då? Borde jag inte kunna påverka tid och rum? Mitt stjärnstoft är nog bara grus och jag kan inte ens längre utnyttja hopplösheten att göra mörkret vackert.

Jag skyr ljus och mörker, och övergångarna är smärtsamma dragkamper mellan vakenhet och sömn, där sömn förlamar och vakenhet förlamar.

Människor utan fantasi pratar gärna om verkligheten som om de faktiskt hade minsta lilla aning om vad verklighet är.

Jag borde kliva in deras lilla bubbla där jorden är platt och himlen ett valv och allt står stilla. Jag borde gräva ut det där lilla gruskornet i mitt hjärta och lägga det i en ask och ge bort till någon som kan göra det till stjärnstoft.

Byta mitt hjärta till en halvljum latte, och min hjärna till Iphone, och fylla den med appar om de bästa restaurangerna, om SL-tider. Mina ögon ska se världen i Instagrambilder, detaljerade foton av stenar och jobbluncher.

Så ska jag glömma världen och alla stjärnstoft som skriker av smärta och som skrattar åt åska och som älskar. Jag ska glömma att jag någonsin var en del av detta, och att jag var en del av något att ansvara över. När jag skickat mitt hjärta så långt upp och så långt bort i universum så exploderar det och bara sönderbrutna elektroner flyger lyckligt och målmedvetet mot universums slut.

Min hjärna donerar jag till tekniker som forskar och skär sönder den i tunna strimlor med lasermaskiner och lägger ut bilder på FOX och skriver artiklar i Jerusalems Post och Expressen om hur deggenerade hjärnor ser ut. Och om ras, och religion och kön och hur dem ska se ut.

För mig spelar detta ingen roll, för jag är för upptagen att twittra att bussen är sen, medan jag tar en Instagrambild av en ölburk som någon lämnat full, och jag skriver att det gör mig deprimerad men jag förstår inte varför.

Visst ser jag på nyheterna och visst blir jag upprörd över sjuka människor som svälter i landet där jag bor, men jag har skickat en Aftonbladetlänk på Twitter, och likat en bild på Facebook. Så nu har väl jag gjort mitt?

Min längtan efter kärlek är stor, och inte väl det det så underligt -latten i mitt bröst är ju bara ljummen. Jag saknar eldar men vet inte varför, och ser fram emot den dagen då jag kan släcka min törst på en restaurang med lite klass, men med vettiga priser för jag har varit tvungen att skära ner på luncherna ute på grund av de där kommunistiska idéerna om arbetsrättigheter.

Jag har tagit min plats bland verklighetens folk och kan äntligen se; bara det jag vill och inget annat. Min smärta är bara min, och smärtan jag känner är bara min och vart jag än går så är världen en spegel.

Eller…

Eller så behåller jag mitt gruskorn, vårdar det, och uppmuntrar det att glimra i mitt bröst. Talar mjukt till det, och skäller på det och världen när det skaver. För känslan att vara del av allt är så mycket större, och värmer så mycket bättre än en ljummen latte.

297457_10151102942917829_128897990_n

Typ Prosa: Ignoranternas fall

Publicerat: 18 februari, 2013 i Klasskamp, Politik, Prosa
Etiketter:

Världen består av murar.  Jag vill skriva sönder  dem.

Världen består av ignoranter. Jag vill skriva dem kloka.

Jag vill att mina ord ska vara något som växer, så att de kryper in i alla murar. Bita och äta sig igenom cement och sten, och murarna rasar. Kvar finns bara en en hög med sten, som vi kan bygga med.

Jag vill att mina ord ska punktera egon så att de brister och varet rinner ut.

Jag vill att mina ord ska skjuta likt pilar in i hjärtan och huvuden så att frågor börjar gro, och hjärtan början växa.

Jag är trött på blinda människor.

Jag är trött på människor som aldrig ber om ursäkt.

Jag vill att de som aldrig bett om ursäkt tigger om vår förlåtelse på sina bara knän och pannan i gruset.

Jag vill att de självupptagna ska slitas ut ur sina förkrympta universum.

Jag vill att de självupptagna ska ryckas ner från sina marmorhärstar och tvingas möta våra blickar och vara utlämnade åt vår nåd.

För ganska så länge sedan så drömde jag att Stockholm hade blivit belägrat av sina egna. Det var sommar, under den årstid som Stockholm förför oss så lätt, till och med de som inte tycker om staden.

På slussen hade en giljotin ställts upp på en konstgjord flytande ö. Dag och natt föll bilan. Dag och natt hördes skrik från de som släpades dit. Dag och natt hördes skott och halvkvävda rop innan de flyende sjönk för evigt under vattenytan.

Köerna mot avrättningsplatsen var långa, då och då hördes skotten och då vi inte hörde något dödsskri så hoppades vi att någon hade lyckats fly.

Över hela Stockholm låg en tung rök från en annan byggd ö, där liken brändes i ofattbart stora högar, alla slängda som skräp på en eld som aldrig slocknade. Andra kroppar fick bara ligga där de råkat hamna.

Stanken var ohygglig. Synen var omänsklig.

Ljuset föreföll aldrig bli rent och det fanns inte längre några sköna gryningar där vattnet speglar himlens ljusa kulörer och stadens hus, medan stjärnorna slocknar för att slutligen bli nästan bländande av reflexer och blå himmel.

Ett sörjigt smutsgult ljus från staden kvävde stjärnor och måne på natten, och på dagen strävade solen lönlöst genom ett orent dis som dödade allt hopp om en snar räddning, om en vändning.

De som släpades till bilan eller som arkebuserades var inte de förmögna.

De hade istället en maskerad som aldrig tycktes ta slut. Utstyrda i designade klänningar och kostymer med sjuttonhundratals prägel, eller medeltid satt de vid uteserveringarna runt vattnet och kommenterade var och ens öde. Då och då sade någon att det var ju alldeles förfärligt att inte kunna få njuta av en latte när man väl var ledig. Då och då visade någon förskräckelse över det som skedde, bara i ett andetag, drog upp en parfymerad tygbit och drack lite vin.

”Vi får väl passa på att ha så roligt vi kan medan vi kan”, sade någon när jag gick förbi.

Jag trängde mig förbi alla dessa människor, hörde deras fnitter och desperata babbel. Stanken tycktes ännu mer kvävande här, bland för mycket parfym, cigarrettlukt och gamla spritångor, och när vinden förde över stanken av döda människor drog också jag illamående en schal över munnen och näsan.

Det jag skulle göra var riskfyllt och de här människorna irriterade mig, de var i vägen på alla sätt. Stolarna de satt på, klänningarna som bredde ut sig, deras ljudföroreningar. Jag visste att jag riskerade en obehaglig upptäckt.

När jag tryckte mig förbi ett sällskap som hade brett ut sig alldeles framför en trappa jag skulle nerför så ropade en av kvinnorna till. Hon hade sitt blonda hår uppsatt i en hästsvans och hade blandat årtalen i sin klädsel så att hon liknade en karikatyr. Hennes pekfingernagel var lysande röd när hon pekade ut mot ön.

”Jag tror minsann att han kommer undan!” Sade hon och sällskapet tystnade.

En man, ganska så ung såg det ut som, hoppade i vattnet och försvann. Efter honom sprang soldaterna och sköt efter honom, men inga spår syntes att han ens var där, bara kulorna skapade kaskader och ringar. Soldaterna vände om och sprang mot sina anläggningar.

Jag började springa nerför trappan och ut på en brygga där husbåt låg förtöjd. Det jag skulle göra blev plötsligt mer brådskande. Även om den unge mannens flykt gladde mig, så riskerade han mitt uppdrag och sitt liv igen.

Det var inte det att jag inte ville rädda honom, det var snarare så att jag hade blivit inblandad för mycket redan, och jag visste att det fanns andra mycket mer lämpade personer än jag. Visst skulle jag försöka, men det fanns ingen önskan om hjältedåd bakom beslutet. Däremot visste jag vart han skulle kunna gå.

Väl ombord så var jag tvungen att dra ett djupt andetag innan jag öppnade dörren. De hade varnat mig för vad som skulle kunna finnas där inne, men det fanns inte tid att vara kräsmagad nu. Det fanns inte tid.

Jag öppnade dörren och och tog ett steg in. När jag vågade titta och andas igen så upptäckte jag att jag befann mig i ett stökigt, övergivet kök.

Lukten var inte överväldigande, men en sötsliskig klibbighet trängde igenom den stillastående luften. Efter köket låg ett mörkt rum, där ljuset silades mellan träplankor i fönstren. Jag drog fram ett kuvert ur fickan och ropade från tröskeln:

”Hallå?”

”Hallå jag har ett brev?”

Den söta stanken hade tagit över rummet sånär på en fläkt utifrån från en lucka i golvet som stod öppen på andra sidan. Vattnet slog mot båten i jämn takt. Små svarta vågor kluckade stilla. Utanför hördes skott igen. Utanför sorlade societeten. Utanför var allt hemskt och ändå så mycket tryggare än här inne.

Jag slutade ropa och höll handen för näsa och mun medan jag trevade mig inåt, ofrivillig att röra något alls i rummet, rädd för att stöta på vad som helst. Som om rummet smittade vid beröring.

När ögonen hade vant sig så fick jag syn på honom. En svart orörlig skepnad i en stor trästol.

Brevet i min hand blev plötsligt väldigt tungt.

”Jag har ett brev.” viskade jag och hoppades, och hoppades inte på svar.

Du har ett brev till mig, tänkte jag men sade det inte, för jag hade nu kommit så nära att jag kunde se att mannen i stolen hade täckts över med en gammal filt. Bara händerna stack fram, de vilade på armstöden. Kraftiga och breda händer med smutsiga naglar.

Det hade redan varit någon här, någon annan hade redan funnit honom död och täckt för hans kropp. Vad gjorde jag här i så fall? Jag stoppade tillbaka brevet i fickan och sedan efter att ha samlat förvånande mängder mod drog jag undan filten från överkroppen.

Mannens huvud vilade på ena axeln i en otäck vinkel då nacken såg ut att ha trasats sönder. Det grå håret runt flinten var oredigt och hans ansiktsuttryck var besvärat. Bristen på liv var förskräckande.

Jag var glad att hans ögon var slutna, men jag tänkte av någon anledning att de var grå som havet. Kanske hade jag träffat honom utan att ha tänkt på det. Blodet hade levrat sig in i den stickade grå tröjan och där fanns tre stora hål i bröstet.

Jag andades inte, och skulle till att lägga tillbaka filten, när jag insåg att jag antagligen förväntades leta efter det där brevet. Hur jag än försökte så kunde jag inte förmå mig att göra det. Efter några försök där jag petade lite på hans fickor gav jag upp.

Så föll alla underligheter på plats. Om det var känt att mannen redan var död så hade jag blivit lurad.

Det var en fälla. Jag förstod inte varför någon skulle göra så, men tanken fick mig ut ur rummet och jag stannade inte förrän i köket och vände mig om.

Filten låg kvar i mannen knä, oskyddad mot livet runtomkring satt hans kropp upp med huvudet på axeln och förebrådde mig för att jag inte lagt tillbaka den.

Jag vågade inte stanna. Utanför hördes människornas surr och fnitter. Nattens smutsiga ljus och röken från människobålet krävde mig tillbaka. Jag klev ut i en värld som var farligare än innan, och än mer grotesk tedde sig de maskeradklädda människorna. Degenererade livsformer som bara förtjänade förakt.

Så hördes ett ljud under bryggan, ett par händer och ett par förskräckta ögon kom upp ur vattnet. Jag ville tala om att jag inte skulle säga något, att jag visste vart han kunde ta vägen, men han försvann under bryggan.

I samma ögonblick byttes skratten mot irriterade tillmälet och skrap av möbler, och glas som skramlade. Mansröster i myndig ton fick dem att tystna. Tunga skor i rask takt mot bryggan ekade.

Innan jag ens fått syn på soldaterna flydde jag in i husbåten, in genom köket och in i det mörka rummet. Den döda kroppen hängde förebrående med huvudet, under mig simmade en flykting och skulle jag fly den vägen skulle vi båda dö. I fickan bar jag ett brev med ett innehåll jag inte kände till.

Stegen och rösterna sprang tunga på bryggan, dundrade sedan på båten. Jag hörde dörren ryckas upp till köket.

Och så vaknade jag.

Jag sade ju att det var en dröm.

De följer inga berättarvänliga tekniker som att en cliffhanger automatiskt ska få en del två.