Arkiv för kategori ‘Rasism’

gaza-beach

 

De civila är vi.
Det är vi civila som ser till att samhället går runt.
Vi som bakar bröd, lägger vägar, kör tåg, ser till att barn blir vaccinerade, säljer försäkringar, sitter i kassan, tvingas gå till soc, som föreläser på Universitet, jobbar på reklambyrå, sitter på en datorsupport, sitter i styrelsemöten och vi som jobbar som kantor i en kyrka.
(Vi är också de civila opolitiska, de civila är folkpartister, moderater, socialdemokrater, centerpartister, kristdemokrater, miljöpartister , vänsterpartister, FI:are , och anarkister.)

De civila är våra barn som går i skolan och förskola för att en gång i framtiden bli sjuksköterskor, bilmontörer, frisörer, konstnärer, arkitekter, lokförare, doktorer, lobbyister, vaktmästare, och föräldrar och morföräldrar.

Det är vi och våra barn som är de civila, som får huvuden krossade, kvävs av rök och damm, som förlorar armar och ben, eller förmågan att andas själva. Det är vi och våra älskades kroppar som slits itu som våra anhöriga måste leta efter och pussla ihop för att kunna begrava oss.
Det är vi som får granatsplitter över hela våra kroppar, eller dör i brist på mediciner och blod.

De civila är vi och våra vänner, det är vi som dör och blir hemlösa, arbetslösa, föräldralösa och vi som överlever våra barn. Det är vi som lämnas med sorgen över de som begravt i rasmassorna, eller att behöva förklara för någon vi älskar att allt och alla de hade runtomkring sig är borta.
Vi är de civila som står med värkande, sömnlösa kroppar och med en smärta i våra hjärtan som vill implodera och explodera, men vi har inte tid att falla sönder för världen runtomkring oss sprängs, och vi har inte tid att stanna upp för då dör någon annan om vi inte är starka.

Netanyahu tar ingen hänsyn till om du och din familj befinner sig där han vill rikta sin eld. För honom är du inte ens ett hinder utan målet. För du betyder ingenting för honom, för du är född av fel föräldrar, på fel plats för att ditt liv skulle betyda någonting alls.
Den civila är du och du är värdelös.
Du och dina barns liv och död betyder ingenting.

Det är vi som är de civila som vars lidande inte är viktigt, för det är viktigare att ständigt påpeka att våra ledare har gjort fel, och vi fick skylla oss själva för att vi föddes på den platsen vi kallar hem.
Det är de civila som är vi, som måste offras för principer, och kålsuparteorier.

Det är vi som är de civila som när det äntligen tar slut, igen, måste bygga upp världen som fallit, igen, utan att få tillbaka någon av de vi älskade och det vi kämpat för, och det med vetskapen att det kommer hända igen.

De civila är vi.
Det är vi civila som ser till att samhället går runt.

#Hijabuppropet är ett strålande initiativ. En kvinna blev så svårt misshandlad att hon förlorade medvetandet för att en man inte klarade av att se ett plagg. Fascister försöker rycka av sjalen, eller ställer sig och skriker sig blåa, bara för ett klädesplagg. På offentlig plats, och ingen runtomkring ingriper. Det känns bra att åtminstone kunna visa mitt stöd.

Jag ville först göra en sån där halvfancy variant av hijab idag.  Det gick inte så bra, det var svårt nog att göra en enkel. Dessutom ville jag ha en en mörkblå schal i ett litet blankare tyg.  Jag äger inga andra schalar än mina keffiyries . Den jag valde är röd och inte blå, och jag bär den i vanliga fall.  Jag tycker jag är rätt fin trots allt, trots att hijabexperterna i how to do videorna mest skulle le artigt och fråga om jag ville ha hjälp.

Jag har sett så många hjältinnor  i hijab som står på Tahrir torget och kämpar för sina rättigheter, andra kämpar för andras i klart gröna. Kvinnor i hijab och niqab står ansikte mot ansikte med soldater i skottsäker väst, hjälm, batonger, och stora skjutvapen och kvinnorna vägrar flytta sig . Många av de feminister jag följer på nätet i Sverige och internationellt bär hijab. Det gör det svårt att se slöjan som ett tecken på svaghet, och på en vilja att vilja vara förtryckt.

Så därför vill jag naturligtvis känna mig lika vacker den här dagen som de är, hur ytligt det än kan verka vid ett första påseende. Bilden av verkliga kvinnor gör att jag romantiserar en smula, och jag ska erkänna, idag passar på jag på. Idag av alla dagar känns det plötsligt tillåtet att pröva på.  Andra dagar känns det som agnostiska scifi, bok, och teve religiösa människor som jag inte bör ha schal, och om vi ska bära det så blir det runt axlarna. Eller om det är jätte jätte kallt ute.  Det är ju lite konstigt. Det är ju bara ett plagg.

Normen säger att det är tillåtet kritisera sjalen och kalla den förtryckande även när kvinnor själva väljer att ha den. Dvs att kritisera alla de individer som valt det, gruppen som valt det.  Den säger också att vem som helst inte får bära den, och väljer hon då att göra det så väljer hon att bli ett offer. På samma sätt som en flicka som väljer en fin sommarklänning, eller shorts påstås utmana ödet och får skylla sig själv för hon frivilligt skulle ha valt en offerroll. Det däremot är en offerroll enligt normen som jag tillåts kliva i, där jag får skylla mig själv, precis som med en sjal.  Fast en sjal förväntas jag inte vilja ha eftersom jag inte är tillräckligt förtryckt, alltså känns den lite förbjuden för mig. Som om jag måste be om lov.

Det är män som våldtar och förtrycker kvinnor, och ändå så har kvinnor ansvar för förtrycket. Hur fungerar den logiken? Dubbelt förtryck, där kvinnor också bör anpassa sig efter dem som ska befria oss. Logiskt? Not much.

Det handlar om kläder. Kvinnors kläder och det handlar alltid om kvinnors kläder.

Det handlar aldrig om vad våldtäktsmannen bar för kläder som kunde ha hindrat våldtäkten, eller förtryckaren som borde klä sig annorlunda för att låta bli att förtrycka. Och tro mig de ser så olika ut, men inom sin grupp är de oftast uniformt klädda, från kostym till särk, från rosa skjortor till blåställ. Det finns inga krav på att män ska sluta använda slips för att då blir de förtryckare.

Det kommer inte fram människor till männen i slips som börjar dra i den och skriker om att de måste ta av dem, att de ser ut som förtryckare som inte hör hemma i VÅRT svenska samhälle! Kanske för att det är ofint att dra i någons penisförlängare i motsatts till att dra i en kvinnas kläder som du har bestämt är ett offer.

Det finns en frågeställning som många tar upp; alla har inte valt slöjan. Nej. Då finns de dem som inte tycker att kvinnor ska uppmuntras ha slöja eftersom de förtrycker sig själva så gräsligt då, fast förtrycket i själva verket utförs av någon annan. Förtrycket sitter inte i kläderna. Förtrycket sitter sitter i handlingen. Vilket är rätt uppenbart i fallet män.

1146557_10151756189107829_60643111_n

Den här bilden illustrerar just nu hur jag tycker att diskussionen går alldeles för ofta.

Det har varit alldeles för många vittnesmål om kvinnor som blivit påhoppade på offentliga platser, av både män och kvinnor för att de burit hijab för att vi ska kunna acceptera det.  Människor i vårt samhälle som inte vågar gå ut som  de personer de är för att människor runt omkring dem inte kan bete sig. Vare sig du har valt att bära den frivilligt, eller är tvingad så lär du knappast känna dig mer befriad av att riskera att bli misshandlad för att du går utanför dörren. Du lär inte heller känna dig mer välkommen eller befriad av att människor vill förbjuda det klädesplagg du bär varje dag. Och inte bara göra dig till offer, medskyldig till din offerroll, utan också kriminell.

När jag skulle ta kort  på mig själv i min egenhändigt snurrade förhoppningsvis hijabliknande huvudbonad råkade jag få med en Buffy the vampire slayer affisch i bakgrunden och insåg att den passade utmärkt för dagen så jag behöll den.

Visserligen är då Joss whedon man, men han såg en stererotyp av offer och ville förändra bilden radikalt. Han erbjöd ett alternativt sätt att se på kvinnor och de som ändrade bilden av vad en kvinna kan göra var framför allt alla Buffyfans. De spred vidare en ny bild av kvinnor som är långt ifrån offer. Det hade inte skett utan att någon föreslagit en annan ordning än det vi är vana att matas med.

”The first thing I ever thought of when I thought of Buffy, the movie, was the little…blonde girl who goes into a dark alley and gets killed, in every horror movie. The idea of Buffy was to subvert that idea, that image, and create someone who was a hero where she had always been a victim. ”

Jag vill vara med och göra likadant. Idag tar vi ett litet steg.

Den bild jag har muslimska kvinnor vill jag sprida. Hjältarna, och de alldeles vanliga kämparna som jobbar på som vi andra, med ekonomin, relationer… Jag vill vara med och erbjuda den där bilden som gör att ingen tror sig se ett offer, ett offer som rasister och sexister tror att de har rätt att slå ner på. De här fascisterna kommer aldrig att se handen som slår, inte ens när det är deras egen. Skapar vi en bild av ett offer, så kommer sådana människor att utnyttja det som de gör idag. Jag tänker inte vädja om att se någon människa som människa, jag tänker fortsätta kräva att alla människor ska ha lika rättigheter.

För det ska inte krävas mod att ta tunnelbanan till jobbet, och just nu är de slöjklädda kvinnorna hjältarna som har det modet vi saknar när vi inte protesterar. Jag hoppas jag är välkommen att ta del i mina systrars kamp.

Tack för idag, alla kloka människor. Ni är bäst, imorgon fortsätter vi kampen.

IMAG0748 (2)

solsidanTOPP

Det är ett problem i segregerade förorter att förortsborna bara vill umgås med de av samma nationalitet och vägrar överge sitt hemlands traditioner och religion, och inte anpassar sig till resten av samhället.

Stockholm brinner. En mening som har upprepats de senaste dagarna. Om och om igen.

Plötsligt tillhör Husby, Rinkeby, Tensta, Kista, Bredäng, Vårby, Skärholmen,  Hagsätra Stockholm igen, som om de faktiskt var del av Stockholm som de är och alltid har varit. Vi som har växt upp där, vi som har flyttat dit, vi som bor och arbetar där, vi som går i skola, vi som flyttade därifrån känner förtvivlan och ledsamhet var vi än befinner oss. Också om vi befinner i ett radhus utanför, flyttat in till innerstan, och vi som befinner oss i Katrineholm.

Även om dessa förorter äntligen får tillhöra Stockholm igen så är det andra regler som gäller. Ortsbefolkningen frågas ut hur de känner sig när deras bil brinner upp, men blir utskällda någon annanstans i media för att de inte tar ansvar för sina grannar, vänner, barn. Talar de om förståelse och gemenskap blir de utskällda för att de skulle stödja ligisterna, vandalerna, upploppsmakarna, våldsverkarna, unga män med mycket fritid, de kriminella, de unga killarna. Ändå sker spekulationer om vilka det egentligen är. Ingen vet alldeles exakt. Men Husbyborna är av någon anledning ansvariga för deras handlingar även när eldar brinner på annan ort.

Var och varannan mening börjar med orden ” jag tycker att det är fel att bränna bilar” som att det inte vore en självklarhet, utan att vi först måste befria oss från en anklagelse innan vi kan säga att det finns förklaringar som inte har med ortens moral att göra annat än situationen. Hela vårt lands situation. Det är inte första gången det brinner i Sverige, och det är inte sista, förrän de som verkligen skulle kunna förhindra bränder i framtiden lyssnar, agerar, och återställer den välfärd de gav bort till de som redan hade överflöd av den.

Våldet måste upphöra säger vi. Till och med med Reinfeldt säger det efter två dagar, när han insåg att ingen skulle nöja sig med att integrationsministern uttalade sig. Som om det hade gällt migrationsfrågor och inte strukturella välfärdsfrågor, som om det handlade om människor som just landat i Stockholm och inte levt hela sina liv här. Också Reinfeldt lägger ansvaret på ortsbefolkningen, likaså hans partikamrat som vill vräka föräldrarna till ligisterna.

Vi måste stoppa våldet säger vi. Det går inflation i ordet våld, där andemeningen blir; ni måste stoppa våldet. Ingen av oss kommer att försvara att det kastas sten mot brandmän, eller att en polisman misshandlas. På samma sätt ska vi aldrig försvara att en förortsbo misshandlas av poliser, får hundar bussade på sig, eller blir kallade rasistiska skällsord. Om visst våld ska betraktas som mänskliga misstag, ska då en kastad sten också betraktas som ett mänskligt misstag kastad i tillfällig stress?

Vem har rätt att definiera ordet våld? *

Var går gränsen mellan en människa och en människa? Har en riksdagsledamot eller en tjänsteman för en myndighet större rätt att begå mänskliga misstag än en civil medborgare? Kommer vi att kräva polisen på ett avståndstagande uttalande om de nynazister som skulle gå ut igår natt för att de stöder polisen?

Många frågor, dem handlar om makt, vem har makten och skyldigheten att ta första steget och börja lyssna.

Vi måste stoppa våldet. Allt våld. Innan dess finns inga samtal, ingen dialog och utan dialog kastas stenar och slag med batonger utdelas, och hur ska då en människa våga närma sig en annan människa?

Ett rasisttroll som låtsas vara Husbybo och vänster, tycker att Husbyborna ska strejka istället. Strejkar gör vi för att rubba ett system som behandlar oss ovärdigt och orättvist, det är ett bra redskap mot övermakter. Men hur strejkar vi om vi inte kommit in i systemet, hur strejkar vi om ingen ser att vi strejkar förrän det sker i skenet av brinnande bilar?

Rasisterna tror att de har har hittat en guldgruva. Det har de inte. Aldrig har väl segregationen  i Stockholm varit belyst mer än nu. Tyvärr var det inte den lugna manifestationen med en tyst minut för en död granne som satte Husby åter på kartan, utan eld och sten, för innan dess var bara husbyborna som ett perifert, mystisieferat inslag i Stockholm, människor vi sällan träffade som bodde på en plats vi sällan besökte, omgärdat av myter.

Alliansen är tysta, gömmer sig eller ropar på polis, och polis ropar på polis mot megafoner istället för att lyssna på budskapet. Fascisterna ropar på polis och militär, hejar på polisen med rasistiska slagord. Vem kräver att polisen ska ta avstånd från sina supportrar som hyllar Breivik och fantiserar om mord? Megafonen krävs på ett uttalande om att ta avstånd från de som kastar sten. Kommer vi att kräva polisen på ett avståndstagande uttalande om de nynazister som skulle gå ut igår natt för att de stöder polisen? Rasistiska kommentarer på polisens egna Facebook sida som inte rensades bort, eller polisens egna krigsförklaring på den samma?

Ska vi tillåta att myndigheter och regering sitter tysta och slipper undan ansvar och lägga allt moraliskt ansvar på husbyborna och på Megafonen, som arbetar med förändra något?

Om var och en har ett individuellt ansvar, har inte vi alla det då? Om det nu är så viktigt att betona. Regeringschefer, riksdagsledamoter, föräldrar, ungdomar, rektorer, skolförvaltningschefer, polischefer, poliser, vi som flyttade, partiledare, tunnelbanevakter, skiftarbetare, statligt anställda tjänstemän, södermalmhipsters, stureplansbrats, stureplansbratsföräldrar, kommunfullmäktige, företagsledare, politiskt inaktiva, politiskt aktiva, lattepappor, segregerade miljonvillaägare…

Konstigt att så många människor samlade i samma samhälle inte kan göra det som förväntas av husbyborna att göra åt alla oss: vara goda förebilder, bidra till ett fredligt Stockholm och stoppa våldet. Var håller vi hus, eller har vi händerna fulla med att peka finger?

*Detta inlägg påbörjades under förra veckan då diskussionen pågick hetast om just detta. Frågorna kvarstår.

Jag läste Anna Lundbergs sveriegedemokratiska inlägg igår, och det gjorde mig mig rätt så bestört och arg, men inte värst förvånad, falska siffror och rasistisk skrämselpropaganda börjar bli allt för vanligt för att jag ska reagerar så starkt på det som jag borde. Är jag så van vid kallt kalkylerande förakt att jag inte värjer mig?

Så läste jag det här nu i morse, Jasenko Selimovic skriver ett offentligt brev till Jonas Khemiri:

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/jonas-min-van

facepalm

Sedan fick jag ont i magen, en orolig känsla av en väldig ledsamhet och frustration. Inte olikt känslan jag fick 2010 efter att ha sett valresultatet, eller då jag förstått en väns tröst aldrig handlade om att trösta utan att skjuta  över vår gemensamma skuld på mig. Härskartekniker som låtsas vara kärlek?

Jasenko Selimovic, du är inte min vän, vi kommer aldrig att träffas, och jag tänker inte ens låtsas att vi har något gemensamt. Du kommer inte att läsa det här, och jag skriver för min egen skull, för att jag inte ska krevera.

För, Jasenko Selimovic sådär talar inte vänner till varandra. Så gör inte en vän. Att du dessutom arbetar inom ett ämbete där förtryckande strukturer ska motarbetas gör dessutom din (självvalda?) blindhet än mer skrämmande.

Jasenko Selimovic skriver:

”Jag gjorde som du, tänkte som du, kände som du. Det var överväldigande. Världen var enkel, begriplig, och jag längtade efter det.”

”Ditt mörker är naturligtvis inte det enda. Satte mig och läste Maria Sveland. Hon såg också könsförtrycket, diskriminering, hur kvinnor förminskades.”

Det  finns inget enkelt svart och vitt i ett förtryck, det finns gråtoner bortom det  oändliga i rasistiska och sexistiska strukturer. Det är därför det är så svårt att att komma åt, det är därför det är så svårt att förstå när det sker. Det borde väl du veta som arbetar med det? Det är därför vi skriver spaltmetrar om personliga upplevelser, oförrätter, och analyserar och försöker få människor att förstå att den lilla skymfen är besläktad med det råa våldet. Att förneka en rasistisk och sexistisk struktur är dessutom en farlig skymf mot alla som att drabbas.

Den sexistiska, homofobiska, och rasistiska strukturen är dessutom tredimensionell förutom att den är global, legal och bred. Nivåerna är oändliga. Visst är ett folkmord något som är enklare att se än hyresvärdar som säger att lägenheten är tagen för att du har ett efternamn som inte passar dem , eller att män börjar spela spel på mobilen när kvinnan i rummet talar på mötet. Jag hoppas att det inte krävs dödsläger för att du ska se strukturerna, Jasenko Selimovic. För innan dödslägren finns alltid strukturerna, och det är bättre att handla innan de verkligen sätts i bruk.

Det enda som är enkelt när du kämpar mot rasism, sexism och homofobi är lagen om att alla är lika värda. Alla har samma mänskliga rättigheter, alla har samma rätt till ett tryggt liv, utbildning, försörjning, fritid och möjlighet att utvecklas. En väldigt enkel grund att utgå ifrån.

Jag vet att du tror att du också tycker så, men dina ord berättar att du aldrig någonsin försökte förstå vårt samhälle inifrån , utan bara tittade på, aldrig deltog. Det faktum att du bara såg mörker är det tydligaste tecknet på det.

Jag vet inte om det är moderaterna, eller om det är Alliansen som har en tidig valkampanj för att locka över väljare från SD, men de vill hellre problematisera frågan om allas lika värde, och försöka få oss att tro att det finns olika sorters människor som förtjänar olika, än att diskutera förtrycket, och analysera det.

De säger att vi är naiva och förenklar när vi säger att alla människor har samma rättigheter. De säger att det är orealistiskt att tro att alla människor är människor, och att alla barn är barn. De säger att vi inte ska låta känslor styra när vi ser andra fara illa, och att människors värde är förhandlingsbart.

Där är ditt mörker, Jasenko Selimovic. En regering som förhandlar bort mänskliga rättigheter och förnekar rasistiska strukturer, och tar rasistiska beslut, och precis som du, förnekar de att de just gjort det, och att strukturerna inte finns. Ljuset som du inte såg, som vi ser, är de där så viktiga rättigheterna, ljuset som vi ser är människorna och våra medmänskliga känslor.

Jasenko Selimovic skriver:

”Arbetarklassen. Föraktet mot arbetarklassen, svårt att sätta fingret på men kännbart. Homosexuella. För dem var klassföraktet ingenting mot blåmärken och slag.”

Nej, föraktet mot arbetarklassen är inte svårt att sätta fingret på, det är bara att se förändringarna i arbetsrätten, höra ministrar säga att vårdpersonal gnäller, att se hur de fasta anställningarna byts ut mot timanställningar, lyssna på ungdomar som går in väggen på sitt första arbete för att de pressas för hårt. Det är inte svårt att sätta fingret på, det är bara att peka mot valfri bransch så hittar du det.

Sedan ställer du två grupper i samhället, där individerna ingår i båda grupperna, mot varandra varandra, hur tänkte du då?

En underbetald arbetare är underbetald vare sig hen är homosexuell eller inte. Alltså: även homosexuella kan vara arbetare som är underbetalda, ha dålig arbetsmiljö, och usla  fackliga rättigheter och därmed vara föraktad arbetarklass, och vice versa. Det är inte speciellt chockerande. Att bekämpa homofobin och föraktet mot arbetarklassen grundar sig i samma grund som i kampen mot rasism och sexism: allas lika värde och rätten till ett anständigt liv utan oro och rädsla för framtiden.

En av lösningarna är alltid att de som styr tar sitt ansvar, samhället griper in, stiftar lagar som säkrar den anställdes rättigheter mot arbetsgivare eller skapar ordentlig grund för homosexuella och transpersoners rättigheter att få äga sina kroppar och få bilda familj. Samhället kan tillgodose allas behov genom att lagar mot diskriminering efterföljs på arbetsplaster, domstolar och i det sociala livet. Att döma ett hatbrott som ett hatbrott, att döma de arbetsgivare som utnyttjar arbetande människor. Samhället kan uppmuntra allas lika värde genom att skapa möjligheter för de diskriminerade som företag och privatpersoner inte kan.

Andra lösningar går inte att applicera generellt när förtrycket är specifikt strukturellt, därför måste vi arbeta enskilt i vissa frågor. Förnedringen vi upplever är snarlik, och vi kan känna igen oss i viss mån, men aldrig i allt. Det är därför vi är feminister, antirasister, klasskämpar och HBTQ kämpar.

Jasenko Selimovic skriver:

”Det finns miljontals möjliga svar. Vi vet inte vilket är det sanna. Men du//väljer// att tolka det som rasism. På samma sätt som Sveland //väljer// att tolka att Josefssons syfte är att ”få utlopp för sina aggressioner”. Kanske. Men //vi vet inte//. Vi //väljer// och ofta väljer vi det som bekräftar den sanning vi vill se. På samma sätt som Avpixlat, som skapar den sanning de vill se.”

Jasenko Selimovic, vad är det du är så rädd för? Varför vill du hellre utmåla antirasister och feminister som paranoida rasister än att våga ta ställning mot strukturen? Vi lutar oss inte mot rädsla, skrämselpropaganda, fakta kan ibland vara skrämmande däremot.  Fakta kan till och med kännas. Vi har fakta, och vet, och du får gärna ta del av den, för att skingra din oro inför det okända. Våra personliga erfarenheter kommer alltid skilja sig, men strukturerna vi i  samhället byggt upp är det vi kämpar mot.

Vi vet, och vi kan alltid lära oss mer, det är ett mål mot målet, att förstå.

Vi kan grunda våra argument med fakta. Vi. För vi är inte bara individer med bra och dåliga dagar, vi är individer som lever i ett kollektiv, det är så vår art har överlevt; genom att arbeta tillsammans. Är det det som skrämmer dig? Jag förstår inte ditt förakt för våra upplevelser. Jag förstår inte ditt val att vägra vilja veta.

Jasenko Selimovic skriver:

”Du säger: det är rätt att göra uppror mot det jag finner orättvist. Jag säger: världen är inte enkel. Inte uppdelad i onda och goda. Bind dig vid masten. Jag känner de riktigt förnedrade. De tycker att det är skamligt att vi hör sirenernas sång.”

Jasenko Selimovic, det är inte lätt att göra uppror. Det är inte lätt att ta mod till sig och bryta invanda tankesätt, det är en process. Det är inte möjligt att göra uppror om du ser svart och vitt, onda och goda. Då deltar du bara i strukturen du vill bryta. Det är inte heller lätt att gå emot socialt uppställda normer vi är vana vid och kanske till och med förlora vänner, anställning. Det krävs en väldig massa tänkande, mod, ifrågasättande, hjärta, och analyserande för att göra uppror. Det krävs känsla och medkänsla för att göra uppror mot orättvisor.

Varför målar du människor i svart och vitt Jasenko Selimovic ? Vilka ögon såg du med, dina eller Jonas Khemiris ögon? Öppnade du dem? Kände du handen på baken när du passerade din medarbetare? Strök du med handen mot rutan i polisbilen? Hoppade du till och slutade andas för att du hörde dörrklockan plinga till? Kände du pirret i magen när chefen säger till dig att komma till hens kontor? Hörde du rösten som skrek ”bög” när du gick genom en skolkorridor, och ökade du stegen?

Det är inte vi som säger att världen är enkel, tvärtom så vill vi berätta om det komplicerade nätverket som binder allt samman, men det valde du att kalla mörker och ser inte mönstren. Det vi kallar struktur, kallar du känslor och villfarelser, och offerkofta.

Jag skulle göra mina systrar, de riktigt förnedrade som du uttrycker det, en otjänst om jag slätade över orättvisor som begås också här i Sverige. Då skulle jag riskera att förlora min röst, som kvinnor före mig gjort uppror för att jag ska ha. Att inte låtsas om som om förtrycket inte fanns här, skulle minska mina systrar på andra platser, chans till befrielse, och tystnaden skulle kväva andras här.

Jag är inte viktig som person, jag är viktig som delaktig i en process för att krossa patriarkatet. Ett stort globalt nätverk. Precis som du utgår jag också ifrån mina erfarenheter, och andra ifrån sina, det kallar du offerkofta och säger att vi svartmålar. Har du ens hört vad vi berättade?

Jasenko Selimovic skriver:

”Du säger, byt kropp med mig. Jag säger: jag försökte. Jag vill inte längre.”

Det är överväldigande att möta nya världar, det är överväldigande att förstå människor, det känns.  Det gör ont att möta smärta vi själva aldrig upplevt. Vi kan inte byta kroppar med varandra, vi kan byta erfarenheter, andas samma luft, och vi kan känna varandras lidande och glädje. Om du inte beredd att gå hela vägen så kommer du heller inte att förstå det inte bara är mörker. Om du inte vågar se så känner du bara din egen smärta.

Liksom du så ser jag allt bra som finns här, system som har byggts upp för att vi ska ges våra chanser i livet, att kunna göra livsavgörande val utan att falla handlöst. Jag ser bakåt och ser alla de som kämpade för att vi skulle få det.  Jag ser strålande vackra människor som kämpar för andra strålande vackra människor. Jag ser också människor som samlas för att protestera mot REVA.

Jag ser också att det här är inte självklart att det finns, för att jag ser att under din regeringen ser jag tryggheten falla för vinstintressen, jag hör människor kalla andra människor volymer. Rasistiska uttalanden som ingen skäms för, att barn som levt hela sina liv här deporteras, att det faktiskt förs en diskussion om, inte att,  vi ska släppa in människor som befinner sig i nöd, för att de inte, kanske, är produktiva och ödmjuka nog att låta sig utnyttjas.

I den bästa av världar, Jasenko Selimovic, så finns inte bara bara trädgårdar, vackra jungfrur, och gentlemen. I den bästa av världar finns allt det andra som du tyckte var så otäckt att se och vill släta över som något irrationellt.

I den bästa av världar, Jasenko Selimovic, kan vi också förändra den till något bättre, det har vi gjort förut. Du är välkommen tillbaka om du vågar dig på att känna den också.

Dagens läxa är att reflektera över den här:

http://www.dn.se/kultur-noje/basta-beatrice-ask

och den här:

http://www.vian.se/jamstalldhet/jo-du-maste-faktiskt-flytta-pa-dig/

Så då gör jag min läxa, och lyckas kanske tillslut skriva något om REVA, efter miljarder tankar.

Jag är så väldigt vit. Kritvit, trygg västerlänning . Jag är så vit att på sommaren blir jag brunbränd och får fräknar och jag sitter och jämför mina armar med andra kritvita och stolt konstaterar vi att vi har fått färg. Jag är så kritvit att solen kan bränna för hårt och då blir jag och alla andra kritvita först skära som grisar och sedan ser vi ut som brända tomater, och skrattar generat och säger att det snart blir brunt och fint. Skär är ingen färg på en kritvit, inte heller tomatröd, brun är att få färg för oss kritvita.  Brun och fin kritvit hud, som kritvit hud ska vara på sommaren.

Inte nog med det, jag är så kritvit att det äter sig in min hjärna, mitt sinne och min världssyn. Min hjärna är alldeles kritvit av all kritvit propaganda jag har matas med av andra kritvita. Den kritvita propagandan som berättar hur en terrorist ser ut, trots Breivik, trots Peter Mangs, trots lasermannen. Alla under min livstid.

Propagandan som är så kritvit att vi inte reflekterar över att alla castingen i våra favoritserier är kritvita, förrän någon påpekar det. Att alla stora kommentatorer är kritvita. Min hjärna är så kritvit att jag sitter och nickar med när en kritvit SVT man berättar att hijab inte passar sig för nyhetsankare för att de ska klä sig neutralt. Kritvitt kristet neutralt.

Så kritvit är propagandan att jag inte ser att de amerikanska soldaterna i nyhetsinslagen blivit grisskära under den Afganistanska solen när de hoppar ur sina helikoptrar. Den kritvita propagandan hotar och varnar för att den kritvita människan inte har råd att sluta suga ut andra länder, för då går de kritvitas civilisation under, och att vara kritvit är att vara privilegierad. Den kritvita propagandan som retuscherar bilder från våra parlament redan innan vi ser dem, och vi ser inte det kritvita för våra  huvuden är så snöblinda av allt kritvitt vi matas med.

Lika kritvit är propagandan att bara kritvita världsmakter får berätta för resten av världen vad demokrati är. Att människor svälter lika illa i dessa demokratier, att rasism, och orättvisor frodas, att det ekonomiska förtrycket skapar lidande och apartheid gör inte så mycket, så länge förfarandet är kritvitt, utförs av kritvita människor, och talar kritvitt tal.

Den kritvita propagandan som berättar, att jag inte behöver oroa mig för att bli stoppad på en flygplats utifrån annat än mitt beteende. Att jag inte behöver oroa mig för följder av kritvit fascism och rasism, om jag bara håller tyst och håller med. Inte ens då jag säger ifrån förlorar jag mina privilegier som kritvit, till och med då, kan jag utnyttja att jag är kritvit.

Den kritvita propagandan som säger till oss kritvita att vi kritvita har rätt bestämma när kritvit rasism är rasistisk även om vi aldrig någonsin drabbats av kritvit rasism. Kritvit propaganda som inte för fram att Beatrice Ask är privilegierad, kritvit rasist, eller att  kritvita privilegierade tar rasistiska kritvita beslut.

Snöblinda av propagandan ser vi rasismen, vi hör vad de säger, vi ser inte beslutsfattarnas kritvita hud. Vi ser inte att rasismen som de kritvita beslutförfattarna sprider är kritvit, som vi själva, för vi är inte rasister. Inte vi. Vi råkar bara vara födda kritvita, privilegierade och ingen ska dömas efter sin hudfärg, speciellt inte vi kritvita som vill så väl. För i våra kritvita sinnen är vi ju så färgblinda och goda.

Propagandans första och mest framgångsrika lögn är denna: Vit är inte en färg.

Den kritvita människan är färglös, och därför behöver vi inte försvara vår grisskära hud och förklara varifrån vi kommer, eller vilka ärenden vi har. Den kritvita människan är så färglös i sin skära hud och kritvita rasistiska propaganda att vi färgar av oss på hela vår omvärld och lägger ett kritvitt, färglöst töcken över den. När vi kritvita sitter i solen får vår kritvita, färglösa, skära hud färg, men vi är fortfarande kritvita och färglösa vad vi än tar oss för i samhället. Om vi blir solbrända så att vi blir kolsvarta, är vi fortfarande kritvita, färglösa.

När våra kritvita, färglösa mödrar bär oss i magen är vi kritvita, färglösa och privilegierade . När vi föds är vi kritvita, färglösa, privilegierade. När vi dör är fortfarande kritvita, färglösa och vårt kritvita, färglösa skinn och vårt kritvita, färglösa samhälle ger oss även våra privilegier efter det vi har dött. Våra svartbrända lik är kritvita, färglösa och sätter nivå på utredningen av vår död. Och hela livet där emellan är vi kritvita, färglösa och privilegierade, i våra huvuden, i samhället.

Våra kritvita, färglösa och privilegierade förväntningar på hur vår skära, kritvita hud ska bemötas som färglös och skydda oss, utomlands, i REVA-kontroller, när vi snubblar hem smått onyktra en lördagnatt, i sjukvården, när vi möter makthavare, poliser, gör oss sällan besvikna. Så vi fortsätter att ta det för givet i vår kritvita, färglösa propagandadimma.

Det spelar ingen roll om en man från Kroatien frågar mig var min far kommer från, eller arbetskamraten från Chile frågar om jag inte har någon släkting i tidigare generationer som inte var ”svensk”, eller om en ryss talar om att jag ser som en ryss, eller att turister på stan börjar prata franska med mig, och ser en gnutta färg i mina bruna ögon.

För det kritvita samhället ser bara min skära, färglösa hud, och mina föräldrars, och deras föräldrars skära hud. Det ser mitt kritvita namn, och mitt färglösa födelsebevis. Till skillnad från deras medvetna och effektiviserade förmåga att se färg, är detta en så invand kritvit handling att de inte tänker på det, fast de uppenbarligen medvetet skiljer ut människor efter färg eller färglösa.

Det kritvita samhället säger varsogod, här är dina privilegier, och jag tackar och tar emot.

Den kritvita propagandans andra stora och framgångsrika lögn är: Du har haft tur som föddes som kritvit i ett kritvitt samhälle.

Vi har alla haft tur som blev födda. Det konstiga, bisarra sätt vi alla kommer till världen är ett mirakel värt att fira, och det är en väldig tur att vi alla blev till. Det är däremot inte alls tur, och inte heller ska vi skatta oss lyckliga över att blivit födda till kritvita.

Det som den kritvita propagandan vill kalla tur, är nämligen struktur.

Vi har en struktur i Sverige och hela världen, som gör att vi premieras för vår kritvita, färglösa hud. Den, tur, vi kritvita gärna vill använda för att slå bort det obehagliga med kritvit rasism, och göra oss kritvita mindre ansvariga för den kritvita strukturella rasismen i samhället, är en lögn för att skydda oss kritvita själva ansvar.

Denna, tur, kan också vara en känsla av skuld, som tillåter oss kritvita att använda oss av vårt kritvita, färglösa yttre för att förklara att vi aldrig kommer att förstå hur det är att bli utsatt för kritvit rasism, för att vi är så privilegierade och färglösa. Det hindrar oss från att försöka. Likväl föddes vi in i en kritvit, rasistisk struktur, och vi ser resultaten. Vi kritvita är del av den, och agerar i den.

Den strukturen är skapad av kritvita propagandamakare genom tiderna och har inte uppkommit genom en olycklig slump, eller tur. Det är ett skapat förtryck för att den kritvita världen ska kunna äta sig mätt fler gånger om dagen än övriga världen och ha roligare, och ha tid att filosofera mer. På vilket sätt är det tur då att födas in i en värld där en minoritet  förtrycker mertalet bara för att du är född till förtryckare? 

Den kritvita rasistiska propagandamaskinen talar om för oss kritvita att den här turen att vara född kritvit, färglös och skär, är något vi kritvita ska glädjas lite extra över, och pusta ut. För så länge vi kritvita och färglösa slipper förtrycket är det ingen fara på taket, och även vi ser att det finns förtryck så kan det aldrig vara den kritvita, rasistiska demokratin det är fel, utan de som bara vill ha del av vårt överflöd för att vi kritvita, färglösa är så dåliga på att solidariskt dela med oss.

Strukturen över att vara född kritvit och färglös, blir ibland övermäktig. När jag går igenom spärrarna och ser rader av poliser, de flesta lika skära som jag själv, pustar en del av mig ut. Aldrig har jag känt mig vitare, tryggt färglös, och den oro och ilska jag känner handlar snarare om att se något obehagligt. Se någon bli stoppad, bli bortförd, förklarad skyldig till att inte vara kritvit, innan hen kan bevisa att dennes papper i alla fall är kritvita.

Oron över om jag skulle våga agera, även om min färglösa hud, mitt kritvita tal, skulle skydda mig en liten stund, så oroar jag mig för den där blicken, som inte längre skulle se mig som färglös. Som om mina åsikter eller frågor plötsligt gav min hud färg och jag blev synlig i det kritvita, kanske dömd av det kritvita som kritvita, färglösa jag är så van att vistas i, komma undan i.

Att jag ser vid det tillfället att det är fråga om, för jag vet det i både hjärta och huvud; människor som behandlar en annan människa illa för att några andra människor har sagt till andra människor att människor som den där får ni behandla illa och de människorna vill hellre slippa den där människan än behöver erkänna människan som människa och dennes rättigheter, och ta sitt ansvar som medmänniska. Och då lyder människor.

Det är kritvit rasistisk demokrati från migrationsverket, gränspolisen, de kritvita beslutsfattarna som inte stoppade REVA i tid, och det handlar i grund och botten om att Beatrice Ask och Billström  är medvetna om att de är kritvita och färglösa, och aldrig riskerar den sortens behandling, för skulle de då tagit ett sådant beslut?

Min kritvita hjärna övar och tränar för att komma ikapp min instinkt om att vara människa bland människor. Inte trygg kritvit. REVA har gjort det tydligare än någonsin hur viktigt det är, och även om jag tror mig vara färgblind till och från, så måste jag lära mig skilja på kritvita tankar som inte alltid är självvalda, och min egen lathet och rädsla för konflikter.

För jag vill också ha en färg, jag vill inte vara den kritvita dimman som gömmer alla andra. Jag är redan röd, och grön, vit, svart och röd tillsammans om jag får, och till sist blå som Doktorns TARDIS och tiden. Fast det är ju mina färger som inte syns vid blotta åsynen av mig, inte förrän du lärt känna mig.

Jag vill inte förstöra det roliga, men…

Problemet med allt dumt som SD gör, speciellt när de ljuger, vägrar ta personligt ansvar ens för sina ägodelar utan hellre skyller någon annan för stöld än erkänner att de tappat bort något, skriker rasistiska saker i fyllan är att de fortfarande kommer undan med det riktigt otäcka som de vill göra egentligen.

För att vi ser järnröret, och vi måste få skratta åt ett sådant allvarligt tilltag som är så bisarrt, men frågorna i media kommer att handla om ett järnrör, ett skällsord, en förolämpning till en vakt eller klumpiga inlägg på nätet som råkar avslöja riktiga tankar bakom den tillfälliga rasisttouretten (som IRM skrev).

Jag hade nästan redan glömt videon på Avpixlat tack vare väskhistorien, hur är det med er?

Det är ju inga enstaka tillfällen sammantaget.

Motionerna, hur underliga de än tycks för oss, så är de verkliga och finns på myndigheter över hela Sverige och är inga skämt. De kommer att behandlas även om de troligtvis, förhoppningsvis avslås.

Jimmie Åkessons ständiga mantra om kriminalitet, invandrarkillar och våldtäkter av vita rena svenska flickor, hets mot Islam, (vi vet att i ett tidigare århundrade hade det varit judendom) att SD som de modiga sanningssägarna och att lösningen alltid är att begränsa invandringen och bevara det svenska kablas ut i bästa sändningstid.

Yttrandefrihetsfrågan skriks inte bara ut av deras anhängare utan också av de som styr partiet, där yttrandefrihet är att inte bli motsagd, och att få säga vad de vill, och tycker sig ha rätt att tysta andra. Inte bara för att de betraktar sig som offer, utan för att den som talar emot är ett hot och de som talar emot förlorar i värde när de gör det.

Media är vänsterfascist media, så länge de inte stryker medhårs. Konspirationsteorierna är farligt nära även hos de SDare som vet att uttrycka sig.

Det som är anstötligt och ”osvenskt” måste bort, detta gäller inte bara matlagning med vitlök, utan även konst, teater, filmer, musik. Bevara Sverige Svenskt, med nya ord, och med ett partiprogram, ledamöter i riksdagen, en lätt sårad uppsyn och en grogrund i Alliansens politik.

Människor som inte är svenska nog enligt SD måste bort, delas upp, delas in i grupper, listas, och bör inte ha något att säga till om. Kommer ni ihåg motionen om medborgarskap i riksdagen? Bevara Svenskarna Svenska enligt någon vag definition som bara SDare känner till.

Kvinnor som som säger emot är antingen naiva och hjärntvättade av feminazisterna, eller horor och häxor som inte håller sig på sin plats. Troligtvis förtjänar vi att våldtagna så vi lär oss att inte utmana normerna och kärnfamiljsidealet. För i SD:s Sverige så finns inte kvinnor som väljer vem de ska lyssna på, där tiger de i kyrkan eller håller med.

Den som är homosexuell, bisexuell, transsexuell, crossdresser, genderbrytare kan syssla med sånt på fritiden när ingen ser, framför allt inte uppfostra barn, för hur kan det komma ett ”normalsvenskt” SD barn från sådana förhållande om de inte kan skilja på kön och kön?

Även om SD uttalar sig som om den sk svenskheten, vad det nu är, är ett offer som är på utdöende på grund av kulturella hot utifrån och samhällets förändringar så finns där mellan raderna, att den är bättre än det allt det andra. Den har bättre moral, är mer intellektuell, är förståndigare och fostrar bättra människor. Förutsatt att det finns svenskar som passar in på SD:s beskrivning, och som är mottagliga för deras höga ideal, dvs ur släktgener (även om de inte kan säga det på Debatt) och kulturell betingning.

Det här partiet har kommit in riksdagen, de sitter där nu och jag såg en av dem (hörde egentligen) stå och hålla anförande i talarstolen idag via nätet.

Det är hemskt viktigt att med humor peka ut deras svagheter, men vi får inte glömma vilket mylla de växte upp i och stärktes av.

Alliansen för, och jag hatar att erkänna det, en lyckad splittra och söndra politik, som skär sönder våra skyddsnät, skapar rädsla och panik. De skuldbelägger de mest utsatta och förordar en politik för de som klarar sig bra att ta hand om sig själva för ingen annan gör det. De erbjuder friheter och val vi redan har haft länge till en viss kostnad, och den som har råd kan slå sig lite för bröstet för att varit så klok och minsann vet att jobba för sin medborgeliga plats i samhället.

Den som inte har samma möjligheter pekas ut som lat, inte tillräckligt tacksam, och får skylla sig själv, och vågar de höja rösten så är de gnälliga och vill visst ha allt serverat på ett fat.

Det är val 2014, aldrig har jag mer längtat efter ett val. Aldrig någonsin.

Vill vi bli av med fascisterna i vår riksdag, så måste vi göra oss av med Alliansen för de kommer att skratta hela vägen till riksdagen från valurnorna om vi lägger allt krut på SD. Det är i SD de som är dumma nog att uttala sig rasistiskt på bästa sändningstid sitter, men hur granskade är de andra, som bedriver en så hänsynslös politik och aldrig någonsin ber om ursäkt , säger tack eller vill förklara sina handlingar?

Jag tillbringar eftermiddagen, kvällen och natten den 22 juli 2011 åt att slåss mot det trögaste bredbandet i Sverige.

Jag försöker boka om tågbiljetter till Norrköping dit jag ska på bröllop, samtidigt försöker jag följa Twitter, Facebook, och Nyheterna på teve, för att någon dödar barn i samma stund. Någon har sprängt byggnader mitt i Oslo och dödat människor.

Oslo blir så nära. Så väldigt nära.

Utöya har jag aldrig hört talas om förrän nu, men det finns plötsligt så förskräckande nära, och ändå kan vi bara se på. Jag letar information, jag vill veta mer, jag vill förstå.

Vi vet inte vem ännu, terrorexperter på teve säger att det liknar fundamentalistiska muslimers verk, och vill inte utesluta Al Qaida och jämför med dådet i Stockholm. På andra internationella nyhetsredaktioner så drar de samma slutsats. Inklusive min underbara mormor, hon har ju hört om allt hemskt på radion.

För vi här i väst vet ju vilka skurkarna är, vi vet ju vilka som är kapabla.

Sönderindoktrinerade av religiösa kulter på ett sätt som vi aldrig kan bli här i väst är dem. Lättpåverkade som barn är de i sin nöd och därför fulla med hat.

Så kommer ett tweet som talar om att gärningsmannen är blond och blåögd.

Twitter stannar till för en sekund i ett förvånat andetag, sedan rusar orden över jorden. Orden når fram till nyhetsredaktionerna inom tjugo minuter. Terrorexperter börjar mumla om att det händer ju att de här fundamentalistiska muslimska terrorgrupperna lyckas värva medlemmar även från väst, vilket är mera ovanligt.

Nu har terrorexperterna, vita äldre män i kostym, förlorat något av sin makt, och sin självklara plats i studion.

Deras uttalande om välkända metoder bland Al Qaida framstår nu som de gissningar de var redan från början och nyhetsredaktionerna letar vittnesutsagor istället.

De politiska motiven var av annan natur än väntat, högerextremt hat och rädsla, med kristet martyrskapet som mål. Offren var andra än de förväntade, jobbiga idealister, PK människor som tjatar om rättigheter och klasser. Terroristen var väl mest oväntat av allt, relativt välbärgad norsk gutt utan minsta koppling till Al Qaida.

Nya teorier, nya uttalanden, nya kommentarer.

Jodå, SÄPO har ju haft underrättelser om diverse högextrema grupper i norden. En längre tid.

Att barn och ungdomar som engagerar sig i samhället ska behöva riskera sina liv är fruktansvärt, och att hotet mot dem var så stort var ju en nyhet.

Kristen, inte kan väl man påstå att terroristen var kristen, han hade ju uppenbarligen hittat på en egen religion.

Så pekade de på hans manifest. Titta en sån röra. Han är nog sjuk på något sätt.

Så spred de hans manifest, för att se visa en sån röra det var, och så spred de hans bild och skrev Monster, och skrev de oresonligt och oförståeligt Hat, och använde ord som psykotisk och metodisk i samma mening. De förklarade för oss alla hur omöjligt det var att förstå varför.

Det är svårt att förstå, det är en omöjlig tanke att föreställa sig, men vi är ju vana med att media brukar förklara så bra. Ta fram kopplingar till de välkända terrorgrupperna, uppväxten, resor till främmande länder, moskéerna som blivit besökta, hjärntvätten och utbildningen. Förändringen. Planeringen. Dådet.

Bara Al Jazeera hade bestämt sig, och visade ett reportage mycket likt de reportage vi vanligtvis ser om andra länder. Det högerextrema norden; där de land för land tog upp vilka rasistiska partier som tagit plats bland beslutsfattarna och blivit rumsrena. Det var väl inte så oväntat menade de.

Inslaget innehöll väl ungefär lika mycket sanning som vi får se om andra länder, men hade en poäng som vi här uppe missat, hur tydlig förskjutningen av gränserna för det acceptabla är.

Så när jag en dag kräkfärdig av tröttnad fått upp ännu en bild av Breivik på skärmen, med en text som skrev Monster och frågade varför, så tog jag mig en titt på honom. Länge.

Jag föreställde mig honom full, på en badstrand, i lumpen, som barn, på maskerad, i bilen från affären, när han upptäcker att mjölken är sur, vid middagsbordet, på så vanliga platser och situationer som möjligt.

Jag krympte ner honom till människa, och slet av medias underliga Frankenstein-mask.

Frågetecknet behöll jag, men det var mitt nu.

Och jag kunde äntligen se rätt på bilden, utan att bläddra vidare för att slippa se.

När den monstruösa handlingen inte längre kan dölja att det finns en människa bakom morden, blir världen lite hemskare. Det är då du inser att vad människor är förmögna till. Vad vi kan hetsa varandra till. Du kanske rent av mår lite illa fysiskt, för du vill inte vara besläktad med den sortens beteende, med människor som begår sådana fruktansvärda handlingar.

Det krävs inte en speciell sorts människa för att skada och döda andra människor, för det sker precis nu runtomkring oss. Just nu skadas eller dödas en människa för att någon annan som själv inte behöver stå svars har initierat det, eller helt enkelt gett det legitimitet med omvärldens tystnad.

Det var inget monster som dödade 77 människor, det var en människa.

När skynket dras undan och blottar människan och dennes omgivning så kommer frågan varför. Igen.

Den här gången här gången får du svar du inte vill ha. För när du förstår att du kan ha mött den du kallar galet monster på gatan, så förstår du också att ni finns i samma värld. Du kan ha druckit ur samma kran, du kan ha delat en molekyl med honom.

Nej, vi är så olika säger du då, jag är inte alls som honom.

Det är inte jag heller, inte alls, men vi lever i samma planet, samma tid, samma tidsanda. Det är fakta. Det är där vi måste börja fråga varför, och komma ihåg det väsentliga.

Breivik är inte viktigt, han är ett symtom på annat något verkligt sjukt i vår värld. Han är inte viktig som individ. Precis som vilken människa som helst så försvinner han i en folkmassa, och syns inte heller från rymden.

Vi borde inte slösa tid. Tid är värdefullt och oersättligt.

Istället måste vi försöka förstå vad som felas med vår tid och vår tidsanda. Vi får inte blunda för vad som händer runtomkring oss. Vi behöver redan nu försöka se vart det kan leda.

En obesvarad homofobisk kommentar i ett kommentatsfält är en tyst bekräftelse. Ett oemotsagt sexistiskt uttalande på arbetsplatsen är ett medgivande. En politikers rasistiska ledare i Svenskan som inte blir kritisk granskad blir en ursäkt för en rasistisk politik. Ett hot om våld på Twitter som inte uppmärksammmas blir en maktfaktor. En islamfobisk teori om flyktingbarn som inte prövas blir en trosats. En föraktfull artikel där människor utan medel utmålas som lata som inte besvaras, blir en accepterad attityd.

En tyst massa som aldrig ifrågasätter blir välfärdsstatens bödel.

Stora ord, om stora viktiga ting i vår tid. Då behövs stora ord.

Det är här vi fortsätter kampen som de som samlades på Utöya redan har påbörjat, och för att hedra deras solidaritet är väl det det bästa sättet. Tystnar vi nu, så led dem förgäves.

För när allt kommer omkring, så handlar den 22 juli om dem, och kampen för en värld där vi har rätt att leva våra liv utan att begränsas av fördomar.

Den 22 juli handlar om rätten för att kämpa för andra människor och ett rättvist samhälle för alla. Alla. Vi är så många, och så mycket framtid står på spel.

De gav sina liv för det, vi kan väl åtminstone anstränga oss så mycket att vi ger dem vår tid och ett arv de inte behöver skämmas för.

Sergels torg, idag den 22 juli, kl 15.25.

Tre tysta minuter för de som mördades på Utöya och i Oslo.

Kom och visa att du inte tolererar våldet och hatet.