Arkiv för kategori ‘solidaritet’

american-horror-story-coven

Detta är ett svar i en diskussion om Game of Thrones, där jag tipsade om tredje säsongen i AHS, Coven. Samma diskussion som alltid kommer upp när jag påpekar sexismen i GoT. Det är sjukt tröttsamt att ha samma diskussion om och om igen med allt från antifeminister till (i det här fallet) i vanliga fall rätt kloka människor. Eftersom det inte finns anledning att hänga ut någon, och för läsbarhetens skull är svaret något modifierat.

 Jag tycker att både böckerna och serien är väldigt bra. Att den utspelar sig i en patriarkal värld är väl inte fel i sig. Det man kan ha problem med är det oförblommade frossandet i nakna kvinnokroppar. Känns inte riktigt nödvändigt utan framstår mycket riktigt som gubbigt.. Nu har jag inte sett tredje säsongen av American horror story, men i andra säsongen märks väl ändå att de kvinnliga karaktärerna ofta befinner sig i underläge pga sitt kön. Och det är inte konstigt eftersom den utspelar sig under 50-talet.

Kan helt klart säga att i Coven(AHS 3) befinner sig kvinnorna inte i underläge.
Se det, du kommer inte att ångra dig. Det utspelar också i vår tid, där kvinnor är förtryckta, där kvinnors kroppar är till salu, våra livmodrar tillhör politiker, där vi är förnekade samma makt som män, rättvis behandling,  blir dödade för att vi är kvinnor, och inte erkänns rätten till samma ekonomiska ställning som männen.

Är då Coven mindre realistisk för att den inte exploaterar kvinnor, eller för att den ger oss makt?
Till skillnad från många serier kände jag mig stärkt som person från första avsnittet till sista. Fuck världen, här kommer jag! Nu ska du bli min, eller förvänta dig att bli krossad. Så himla skön känsla.
Jag kände makt och kände mig värdefull i en värld som bestämt sig för att jag förtjänar mindre makt och värde på grund av mitt kön.
Fiktion är ett vapen mot orättvisor.

När jag har tittat på GoT har jag mått dåligt, tappat hoppet om hela fiktionsindustrin, att det aldrig mer kommer finnas någon skapare av så pass kommersiell fiktion som ser kvinnor som människor.
Tänk att få helhjärtat gräva ner sig i fiktion och känna mig som fullständig människa, som norm, utan att ursäkta att min kropp exploateras, och blunda för att jag mår dåligt. Och att få slippa säga saker som: ”den är ju lite sexistisk, men då kan en gå och göra te eller något så en slipper se det, annars är det bra.”
Att något är sexistiskt är lika illa som något som är rasistiskt, och vad det gäller GoT, så gör den inget strålande jobb där heller.
Jag tror nog också att män kan må dåligt av obefogade våldtäktscener, men kvinnor har i generationer blivit matade med hotet om våldtäkt, och många, många, många, har blivit våldtagna. De kvinnor som har blivit våldtagna är också nördar. Nördar som vill liksom alla andra få gå in i andra världar för en stund. Få slippa tänka på våldtäkt, eller sextrakasserier i vardagen.

Så det är tokigt, på samma sätt som att det är fel att glamorisera rasism i fiktion.
På samma sätt stänger skaparna ute människor som vill titta.
För yngre generationer slår de fast att det finns ingenstans ni kan komma undan att förtrycka eller bli förtryckta; för det här är normen, ingå eller så duger du inte. Även i våra fantasivärldar är det normen, i fantasin där vi kan skapa vilka regler vi vill, är det fortfarande norm att förtrycka rasifierade och kvinnor, och HBTQ.
Fast vi är fullständigt fria att skapa det omvända och påverka människor positivt inom fiktionen. Som Buffy och Xena stärkt flickor och kvinnor i min generation, och Orange is the new black, verkar ha stärkt nya generationer.
Bletchley Circle är en serie som lyckas vara väldigt realistisk i sin tidskildring och trots att inga kvinnor exploateras eller utsätts för våldtäkt för att nå nästa fas i utvecklingen så skildrar den kvinnor som människor. Äkta människor lyckades också riktigt väl med att skildra alla karaktärer som människor, och inte så mycket utifrån kön.

Det är i stort sett bara män som försvara sexismen i GoT. Och de är oftast vita män.
Mycket för att de jag träffat på är vita män, och nördvärlden är full av dem. Anledningen är att det är lättare att överse med en onödig sexism eller rasism om du inte är drabbad. Så mycket lättare att överse med sexism och rasism om du inte känner det i magen när det sker även i en fiktiv värld.

Jag gjorde det felet idag senast när jag tittade på Full patte, hemskt roligt ju; dumma vi vita som inte ser hur mycket norm vi är, eller hur vi förnedrar andra. Tokskojig och smart.
Sedan läste jag en blogg:

Jag missade några väldigt viktiga saker, som vit, som norm. Och jag hade tack och lov vett att skämmas.
Om jag tillåter mig att överse med att rasifierade kände sig träffade i avsnittet, och fick en klump i magen av det och fortsätter skratta utan eftertanke alls, så är inte jag bättre än de vita män som försvarar sexismen i GoT.
Om jag inte tar till mig det så är jag världens sämsta antirasist och feminist, och det är inte vad jag nöjer mig med, eller vad som förändrar strukturer som jag vill bekämpa.
De männen är inte bättre än den norm som överser med rasism och sexism, HBTQfobi för att inte få sitt nöje förstört när de ser, läser något fiktivt. Det här är en del av en struktur, och tycker vi inte att kapitalister ska tjäna på förtryck så ska vi inte heller överse med förtryck för att vi vill njuta en timmes fiktion och låtsas som om det inte betydde något.

Någon annan som ser det mår dåligt och förlorar hopp.
Fiktionen är en del av att sprida normerna, och vi får inte fler rasifierade eller kvinnliga regissörer av att sprida en förvriden världsbild också i fiktionen, där vi lägger mycket känslor, värderingar och analyser. Fiktionen kommer åt ställen i oss själva som aldrig verkligheten kommer åt. Det vi tar till oss av fiktion kan förändra oss som människor.
Var och en som har gjort ett val, stärkt av något fiktivt, eller fått en idé från en bok eller film och bestämt sig för att pröva, vet vad jag menar.

Ett tips: om något du ser känns lite sexistiskt, men du är beredd att överse med det, kör en klassiker: byt ut kvinnor till judar, eller fråga dig om du skulle acceptera den graden av rasism i din fiktion och kan fortsätta njuta? Sexism och rasism är nämligen exakt samma sak eftersom det bygger på något vi inte kan kontrollera och inte kan välja.
Jag föddes som kvinna, trivs som kvinna, varför måste jag bli förnedrad för det?

Annonser

1912129_590968527662883_638547383_n

Jag har funderat, och jag har funderat en massa.
Ända sedan i torsdags har jag funderat på något jag har funderat på innan dess, men det var inte förrän i torsdags jag hittade en tråd att dra i.

I torsdags var jag på Vänsterpartiets informationsträff inför supervalåret som jag gick på för att jag vill vara aktiv i valet och till och med våga mig på utåtriktad verksamhet, och ville ha lite mer kött på benen.
Den här träffen handlade om HBTQ och det var Hans Linde som höll i den, och jag lärde mig en hel del, och så poppade en frågeställning upp som jag då inte kunde sätta ord på i diskussionen efteråt.

För att det är inte bara att fråga alla gånger, först måste du fråga, och så fundera lite på din fråga, och sedan fråga igen om frågan är relevant efter ditt funderande:

Hur kommer det sig att ordet feminism förekommer så lite när vi talar om mänskliga rättigheter i samband med HBTQ frågor?

Vi hade en bra och intressant diskussion om surrogatmoderskap, en fråga där feministiska intressen (och klass)och HBTQ intressen möts, och framför allt riskerar att kollidera och infektera om vi inte tar vara på varandras rättigheter istället för att hävda privilegier.
Under den här timmen nämndes naturligtvis kvinnans rätt till sin egen kropp. Många sade det på olika sätt: kvinnors kroppar är inte bara kärl som vi slänger in lite befruktade kroppsdelar och vätskor i och så har vi skaffat oss en fin bebisfabrik för de som inte kan skaffa barn på egen väg.
Det är en feministisk ståndpunkt och det handlar om mänskliga rättigheter.

Å andra sidan så vill vi ju att alla oavsett läggning, ska kunna bilda familj med vem de vill utan tvingas in heterosexuella relationer, och slippa överbevisa att de är minst lika dugliga föräldrar som ett par som råkar bestå av en man och en kvinna.
En ensamstående kan ju också tänkas vilja skaffa barn, utan att behöva ingå i en ofrivillig relation. Om det då är svårt för en ensamstående kvinna att få igenom sina krav, så är det än mer omöjligt för en man. Ännu svårare för en homosexuell man. Fullkomligt omöjligt för en transexuell som inte uppfyller någon norm; vi har tvångssteriliserat människor fram nu för att de inte ska ta sig rätten att bilda familj och ha ett vanligt liv. Det är skrämmande.

Anledningen till att vi tror att barn som växer upp behöver en mamma och en pappa, är den patriarkala heteronormen som hävdar att vi besitter olika egenskaper utifrån våra kön.

De fundamentalistiska hävdar att det här är naturligt (ibland gudomligt inrättat) och något vi skulle födas med fast vi uppenbarligen möter människor som inte alls uppfyller kraven som normen ställer.
Tanken att du som barn skulle bli störd i din utveckling och få mer problem som vuxen människa för att du inte gavs chansen att få ”kvinnliga” influenser från en kvinna och de ”manliga ”influenserna från en man är absurd, men i högsta grad norm och något vi är alldeles för vana vid att tänka.

Att en ensamstående man får beröm för sitt föräldraskap, medan kvinnor får skäll då de vacklar och att vara en ”dålig mor” är långt värre någonsin än att vara en ”dålig far” är en del av normen; kvinnor är vårdande och kloka, män är auktoritära och lekfulla.
Att en man vacklar i sitt föräldraskap anses vara långt mindre förvånande och det är märkligt att fler män inte är upprörda över det. Att vara vårdande är inte styrka ur ett politiskt perspektiv, lönemässigt eller socialt, framför allt inte om du är kvinna, då förväntas du kunna det automatiskt så fort navelsträngen klippts av och du såg dagens ljus.
Du kommer att få din första dockvagn redan på dopet.
Som pojke kommer du få din första bil.
En man som löser ett problem i sitt föräldraskap betraktas som smart, inte vårdande. En man som väljer att ta ut hela sin (pappa)föräldraledighet för att få vara med sitt barn har offrat något, medan en kvinna som gör samma sak förväntas ha offrat något den dagen hon går tillbaka till arbetet.
Jag tycker också det är märkligt att inte fler kvinnor blir upprörda över att inte ses som egen individ bara för att hon skaffat barn.

Hur vi än ser på det med individuella ögon, så är det här en fråga som borde intressera HBTQ rörelsen lika mycket som feminister.

Vi måste tyvärr prata om de här två könen irriterande mycket, för det är den patriarkala heteronormen som hela tiden sätter käppar hjulet för båda våra rörelsers möjlighet att förändra. Det är den som drar ner takten. Det är den som vill förminska våra krav, kräver vår anpassning utan att ta hänsyn till om det går att leva så för alla.
Därför måste vi samarbeta, för målet är detsamma; att få leva som den du är, i trygghet och med lika rättigheter mellan alla människor utan en patriarkal norm som berättar om du är värd privilegier, eller rättigheter överhuvudtaget. Ibland har inte någon av oss ens rätt att leva.

Så länge så kallade kvinnliga egenskaper betraktas som mindre värda, ekonomiskt, socialt, politiskt så kommer det att slå mot HBTQ rörelser och mot mänskliga rättigheter för miljarder av människor. Våldet kommer fortsätta mot kvinnor, mot transexuella, homosexuella, bisexuella, till och med gothare, eller andra med egna klädkoder utanför normen, som inte har någon anknytning till varken feminism eller HBTQ drabbas av den här inskränkheten.

Förtrycket kommer att fortsätta, och våra saknade förebilder med makt, styrka och inflytande som vi vill kunna identifiera oss med för att stärka oss, kommer att fortsätta lysa med sin frånvaro, och de som lever inom heteronormen och tycker det är lajbans med bara två könsroller får heller aldrig chans att se något annat än ett skämt, en bikaraktär i en teveserie, och lite krasst: något politiskt alibi här och var.
(Ni fick ju Buffy, snygg brud är hon iaf, och Willow är ju gay, och så har ni ju Jonas Gardell och Mark Levengood, Babsan är ju skojig också, varför är ni inte nöjda, jag är ju nöjd?)

En kvinna som äntligen får bli kvinna men ses som ett skämt för att hon valt att bli kvinna, en man som äntligen får bli man som betraktas som ett hot mot manligheten, en bisexuell som vill slippa tillfrågad om trekanter av främmande människor, lesbiska som inte vill vara heterosexuella mäns porrfantasier, homosexuella män som inte vill bli tillfrågade om vem som är kvinnan i förhållandet, hen som inte vill tvingas välja kön när de registrerar sig eller när hen behöver gå på toaletten, hon och han som också är han och hon och som vill kunna klä sig efter behag men inte kan, asexuella som inte vill behöva förklara att hen inte är sjukligt frigid eller misstagit sig på sin läggning för att de hellre är utan sex, och kvinnor som vill kunna gå klädda hur de vill utan någon kallar dem hora eller säger åt dem att visa att de är kvinnor och ta av sig lite.

De är rätt många av oss (jag har säkert glömt hälften) som vinner på att feminismen har och gör framsteg, där de så kallade kvinnliga egenskaperna blir allmänna, tillgängliga för alla och lika mycket värda i makt, pengar och social status som de manliga. Det faktum att kunna säga att du är kvinna, ska väga lika tungt och spela ingen som helst roll för hur du lyckas i livet.
Vi alla riskerar att utsättas för våld, diskriminering, hat, strukturell misogyni när vi söker arbete, lägenhet, vill ha barn, eller bara få vara barn och människor.

Därför blev jag så förvånad över att ordet feminism bara dök upp två gånger i torsdags, även om det fanns feministiska beröringspunkter. Diskussionen som nu pågår blir lite ensidig från båda sidor, men jag håller med, feminismen ska inkludera HBTQ frågor. Annars kämpar vi bara för att komma halvvägs, och utan våra vänner når vi kanske inte ens dit.
För hur ska vi kunna nå ett jämlikt samhälle om vi förnekar människor  rättigheter som bryter samma normer som vi bryter och som vi vill bryta ner ?
Men HBTQ rörelserna måste också förstå att vi har gemensamma problem, och när de säger åt oss att inkludera dem, undrar jag om det är så självklart för dem att inkludera oss?
Och om det varit självklart för oss att bli inkluderade i deras kamp som en kraft att räkna med?

Diskussionen nyligen har handlat om att feminismen måste inkludera HBTQ frågeställningarna, men om det är norm för oss alla att HBTQ rörelserna, Pridearrangörer, RFSL inte förväntas, krävs på, att inkludera feminismen, så fortsätter vi ju mata patriarkatet, och heteronormen. Då fortsätter vi låta en destruktiv och farlig struktur att manipulera oss till att manipulera andra. Även inom HBTQ.

Det är två steg framåt och tre bakåt.

HBTQ har rörelserna samma problem med att bekämpa patriarkala strukturer som feminismen har, samma kärnfamiljsnorm som vi måste arbeta på med oss själva. Tvätta bort de stämplarna vi givit oss själva, de stämplar andra sätter på oss och sluta stämpla andra.

Det är i sanning ett hemskt underligt privilegium att kryssa i kvinna när jag registrerar mig någonstans, för att jag har en ruta som jag kan kryssa i, som jag normmässigt uppfyller bara genom att vara född. Jag behöver inte leta efter något annat. Samtidigt vet jag, att när jag kryssar i den rutan, så är de egenskaper jag förväntas uppfylla mindre värda än de egenskaper än de som genom sin födsel har privilegiet att kryssa i den andra där det står man.

Vi måste tyvärr prata kön ett tag till, tills vi inte behöver det längre.
Ibland blir jag riktigt less på det, vill kräkas på dumskallar som förklarar för mig att jag inte har rätt att bestämma över min kropp varken när det kommer till sex eller graviditet. Samma människor som projicerar de egenskaper de har bestämt sig för att jag har, till HBTQ människor och förklarar för dem att de är svaga individer för det.
De här människorna lever i en hederskultur som slår mot oss båda, globalt och lokalt.
Vi måste fortsätta prata kön, och visa att det är problemet, och plocka isär myten om att det bara finns två, och att ett av det inte förtjänar samma rättigheter som det andra.

Jag är feminist, och mest av allt kommer jag att skriva om den feministiska kampen för det är det jag kan bäst, men jag är alltid redo att lyssna på andras erfarenheter och försöka lära mig.

Så vill jag passa på att bjuda in till den 8 mars för alla andra, alla ni som också påverkas negativt av patriarkatet, alla ni som då och då är rädda, ledsna och arga på grund av patriarkatet. Ni är välkomna.

Det är vad vi bekämpar, nu som då, tills det försvinner. Det är vårt gemensamma mål.

Att hitta fokus

Publicerat: 6 december, 2013 i Angelägenheter, Politik, solidaritet
Etiketter:,

mandela palestina

Det händer att jag blir avundsjuk, helt orättvist, på bilder fantastiska människor lägger upp på nätet på sig själva som tonåringar framför ett ockuperat hus, eller texter som den här. Eller när de berättar om resor med politiska ungdomsförbund och organisationer till fjärran länder i solidaritet med andra.
Jag längtar inte på något sätt efter extra umbäranden, eller bli arresterad, sitta och frysa i ett hus utan värme eller få spö av nazister för att jag engagerat mig. Det handlar inte om att lida för andras välfärd som mål, det är ibland bara något som ingår. Tyvärr, i en bättre värld hade det inte varit så.

Det jag är avundsjuk på är det tidiga engagemanget, på erfarenheterna de nu sitter på tack vare det.
Så himla avundsjuk.
Att de kan skriva politiska texter som brinner utan att bli för personliga och kan peppa andra för att kämpa, eller kritisera få andra att tänka efter, bara en gång extra. Erfarenheterna, övningen,  analysträningen, självständigheten att  finna sin röst och utnyttja den. Att veta när det är läge  att låta sin kropp stå i vägen för förtryck, hur mycket de kan tåla, att våga kasta sig in när de inte vet. Fokuset.

Det finns en anledning att vi inte möttes i skolkorridorerna eller på någon demonstration, för vi fanns bara i periferin för varandra. Om de såg mig alls, så tror jag inte att de mindes mig sekunden efteråt. För jag tillhörde varken de ”tuffa” eller populära och kunde inte utgöra någon slags maktfaktor, inte heller tillhörde jag de utsatta och ensamma, så jag var ingen de behövde rädda. Och även om jag råkade läsa mig till att bli socialist och feminist så gjorde jag det genom fantasy och skönlitteratur, så vi hade inget gemensamt; jag förstod ord, dyrkade ord, men förstod inte slagord.

Några av dem kunde jag inte missa, socialdemokraten i sjuan som diskuterade bort en hel lektion med vår moderata religionslärare, och som grät när Palme blivit skjuten. Jag gick inte fram och tröstade, för hon kastade föraktfulla blickar på mig då och då, och jag förstod inte varför hon grät.
Vi kände inte varandra, det var inte min uppgift.
Men vad hade hänt om istället jag hade närmat mig, om hon hade närmat sig mig och vi inte hade uppfyllt de roller vi hade på skolan? Brutit den normativa gruppindelningen? Om jag hade frågat varför hon var så ledsen, eller hon frågat vad jag läste?
Då hade jag förstått lite grann varför hon ville skälla ut vår religionslärare, kanske hade jag förstått bara lite av vad politiskt fokus är redan då. Eller varför du gråter för att en statsminister är död när du är så ung.

Det krävs träning och arbete för att hitta politisk fokus, och behålla den. Det krävs hjärta och  huvud för att känna fokus. Alla de som hade politisk fokus en gång i tiden har inte kvar den, oturligt nog så sysslar några av dem fortfarande med politik och har maktställning. Andra går vidare och sysslar med annat, kanske slår bort sin längtan efter att förändra världen och kallar det ungdomlig fas.
Så de som har kvar sitt sitt fokus, men glömt bort att det krävs hjärta, att det krävs längtan för att behålla sin politiska kampvilja, och hellre slår allierade på fingrarna med Marxcitat, eller Chomski  än faktiskt arbetar för det de förespråkar.

Just nu är mitt eget fokus absurt och flummigt, det flyger runt som en osalig ande i jakt efter struktur och organisering. Mitt eget fokus längtar, och ömmar, och vill, vill, vill arbeta. Medan mitt fokus letar sig hit och dit och jagar efter instruktioner från mig, så jagar jag efter mitt fokus, som vägrar stå still.
Det spelar ingen roll hur grundade mina ideologiska, moraliska värderingar är för tillfället, har jag inte politiskt fokus så får jag inget gjort. Det här är ett stort problem, speciellt som vi har val om mindre än ett år, i ett land på väg ner i omänsklighet, fruktansvärda orättvisor och med fascister i riksdagen, och jag vill vara med och kämpa mot det.
Ännu mer än någonsin så önskar jag att byggt den där grunden tidigt, att jag hade erfarenheten att minnas vad jag brukade göra.

Ännu mer än någonsin är jag också sådär avundsjuk på de som verkar ha sitt fokus lika grundat som sina övertygelser. De där som aldrig släppte taget. Såna som Nelson Mandela, som trots att han fick makt verkade minnas kampen, övertygelser och sitt fokus. Det är inga lätta förhållanden, då makt korrumperar och enligt viss forskning kan göra oss dumma. Det är beundransvärt i sig.
Eller de andra, de som inte velat ha den sortens makt, men aldrig tappar luft, som ständigt finns närvarande på möten, demonstrationer, går med bössor, delar flygblad, och syns outröttliga, mina hjältar: Taimi, Ada, och Greta. De där vi vill bli en dag, de som levt längre än oss och har orkat. De är de som håller samman organisationer, och ser till att rörelser aldrig stannar upp. De som du och jag, inte kommer att få SVT morgon ägnade åt sin person.
En röst har tystnat, som fortsätter ge eko, andra finns kvar, lika okuvliga som vandrade samma väg. Det ger hopp för framtiden trots allt att det finns människor med fokus från hjärta och hjärna som aldrig slutar.
Och, oj, vad avundsjuk jag är.

Följer diskussionen om Ken Ring så där lite smått.

Ska en tro diskussionen så handlar den om att Ken Ring är en sjyst snubbe som är snäll egentligen trots att han är homofob, även om han verkar vara jag är inte homofob men, bögar är konstiga inte-alls-homofob-ju som är en homofobisk attityd som tyder på att personen lider av homofobi. Eller så är han bara dålig på att uttrycka sig, fast då även de som ogillar hans homofobiska  uttalanden faktiskt säger att han är en god musiker så så skapar den teorin frågetecken för mig.

De som jag stöter på nätet på retar sig på hur någon som nervärderar andra sätt att leva på det viset ska ursäktas med att han är snäll egentligen, han är vänster egentligen, och då är det ok att slinka med tungan, med fingrarna på tangentbordet. Ungefär som det inte var några problem för en del antirasister att en snäll snubbe som Jonas Gardell skämtade både sexistiskt och rasistiskt om en utsatt grupp.
För Jonas Gardell tillhör ju en utsatt grupp, den utsatta grupp som Ken Ring då och då uttrycker sig homofobiskt om. Och Jonas Gardell är ju folkkär och en sjyst snubbe som gick i bräschen för att föra fram kloka och bra budskap en gång i tiden, det kan ingen förneka, men sjyst snubbe eller inte, vissa saker säger en inte.

Det trista med den diskussionen var att sjysta antirasister föll till föga för en vit patriarkal norm, där feministisk kritik störde ordningen, och än värre att sjysta vänster, antirasist snubbar var alltför snabba med att prata bort de rasistiska strukturerna de vanligtvis brukar vilja påvisa.
Våra sjysta vänster antirasist snubbar blev plötsligt väldigt vita och lättkränkta, långt ifrån de analyserande antirasister vi hade vant oss vid. Lika besviken som jag blev på Jonas Gardell blev jag på dem när de förklarade att skämta måste en få göra, och de som blivit utpekade i Gardells skämt tappade plötsligt tolkningsföreträdet som utpekade. För att några sjysta snubbar, som är riktigt bra på många andra sätt, blivit kränkta över att de utsatta uttryckte sina känslor över att bli ett rasistiskt stereotypt skämt.
Debatten flyttade ifrån de som varit träffade, och varför det var fel att utmåla människor till rasistiska sterotyper, till den mycket lägre nivån: Nähä! Nu får en inte skämta i det här landet längre!
För de sjysta snubbarna möttes inte längre bara respekt från sina allierade utan kritik.
För en halv sekund i början av debatten tänkte också jag: de är ju sjysta egentligen, Jonas Gardell är ju bra egentligen. Vi vet ju det. 

Jag är socialist, och i min socialism så ingår allas rättigheter, även de 50 procent som är födda kvinnor, och alla de som är utsatta för rasistiska strukturer, och därför ingår feminism och antirasism i mitt politiska tänkande. Därför kan jag inte säga på samma förlåtande sätt som jag faktiskt gjort som för att släta över: Strindberg hade dålig kvinnosyn, men var i grunden en sjyst socialist.
Jag kan inte göra något åt Strindbergs kvinnosyn eftersom han är stendöd, men jag kan göra något åt mina allierade i nuläget, vi som vill förändra samhället tillsammans, vi som ska lita på varandra och stötta varandra mot kapitalistiskt, människofientligt och strukturellt förtryck och utnyttjande av människor. Och det gör jag, utom när vi diskuterar mäns ansvar att se sitt ansvar för det sexistiska strukturella förtrycket, för jag vet inte längre vem av de sjysta snubbarna som jag litar på, som kommer få spel när jag säger det.
Jag skulle kunna säga som med Strindberg: De vägrar erkänna sin del i en sexistisk struktur och ta ansvar för det, men annars är de bra vänstersnubbar som kämpar för allas lika värde.
Vilket är omöjligt, i och med hur jag ser på vänstern och dess skyldighet att förstå allas rättigheter och ta ansvar för sina handlingar och kämpa för allas lika värde. Det är dessutom en motsägelse. Jag köper inte den sortens motsägelser från politiska motståndare högerifrån, eller från den bruna sidan, då vore det en skam om jag tillät mina allierade stå oemotsagda.
Det skulle bara skapa fler Strindbergs, och sist det skedde splittrades kampen för allas rättigheter upp i kampen, för arbetande mäns rättigheter mot kapitalistiska vinster och kampen för kvinnors rättigheter. Socialismens allra största misstag någonsin.

Jag har en envis tro att det går att förändra människor, att få människor att förstå andras behov av rättvisa, och rättigheter. På allvar tror jag helhjärtat att om människor bara vågar lyssna till obehagligheter som att du tillhör en grupp som förtrycker, och kopplar det det till både små och stora konsekvenser så kommer förändringar ske på alla nivåer, i många fler olika miljöer.

Jag tillhör en grupp som förtrycker resten av världen, jag är medskyldig och medberoende i en struktur som förtrycker större delen av världen. Det gör inte mig till Satan, kapitalist eller fjärrstyrd dron. Tvärsom ger mina privilegier mig möjlighet att bekämpa strukturen jag tar del av inifrån, och det jag måste börja med är att lyssna, analysera, innan jag börjar fundera ut argument för att svära mig fri, för att vinna diskussionen.
Annars får vi ingen revolution, ingen förändring.

”I will never be part of a so called revolution if the revolutionary call me the problem.”

Skrev en man till mig nyligen på Facebook. Jag känner, fine, med den attityden skulle det aldrig bli en revolution eftersom du uppenbarligen är nöjd med hur det är. Du skulle bara motarbeta den revolutionen, som att avsätta en kung för att sätta dit en ny, eller rentav den gamla och behålla orättvisorna.
Håll dig borta från vår revolution.

Men det finns trots allt rätt många jag är redo att kämpa för.
Du må vara en sjyst snubbe, men du förblir bara en sjyst snubbe, tills dess du börjar lyssna. Du är bara Strindberg tills dess du förstår ditt eget ansvar. Då kan jag på allvar säga att du är en bra vänsterkamrat  som dessutom är snäll, utan jag behöver lägga till egentligen. Då kommer vi att revoltera tillsammans.

products-quote

#Hijabuppropet är ett strålande initiativ. En kvinna blev så svårt misshandlad att hon förlorade medvetandet för att en man inte klarade av att se ett plagg. Fascister försöker rycka av sjalen, eller ställer sig och skriker sig blåa, bara för ett klädesplagg. På offentlig plats, och ingen runtomkring ingriper. Det känns bra att åtminstone kunna visa mitt stöd.

Jag ville först göra en sån där halvfancy variant av hijab idag.  Det gick inte så bra, det var svårt nog att göra en enkel. Dessutom ville jag ha en en mörkblå schal i ett litet blankare tyg.  Jag äger inga andra schalar än mina keffiyries . Den jag valde är röd och inte blå, och jag bär den i vanliga fall.  Jag tycker jag är rätt fin trots allt, trots att hijabexperterna i how to do videorna mest skulle le artigt och fråga om jag ville ha hjälp.

Jag har sett så många hjältinnor  i hijab som står på Tahrir torget och kämpar för sina rättigheter, andra kämpar för andras i klart gröna. Kvinnor i hijab och niqab står ansikte mot ansikte med soldater i skottsäker väst, hjälm, batonger, och stora skjutvapen och kvinnorna vägrar flytta sig . Många av de feminister jag följer på nätet i Sverige och internationellt bär hijab. Det gör det svårt att se slöjan som ett tecken på svaghet, och på en vilja att vilja vara förtryckt.

Så därför vill jag naturligtvis känna mig lika vacker den här dagen som de är, hur ytligt det än kan verka vid ett första påseende. Bilden av verkliga kvinnor gör att jag romantiserar en smula, och jag ska erkänna, idag passar på jag på. Idag av alla dagar känns det plötsligt tillåtet att pröva på.  Andra dagar känns det som agnostiska scifi, bok, och teve religiösa människor som jag inte bör ha schal, och om vi ska bära det så blir det runt axlarna. Eller om det är jätte jätte kallt ute.  Det är ju lite konstigt. Det är ju bara ett plagg.

Normen säger att det är tillåtet kritisera sjalen och kalla den förtryckande även när kvinnor själva väljer att ha den. Dvs att kritisera alla de individer som valt det, gruppen som valt det.  Den säger också att vem som helst inte får bära den, och väljer hon då att göra det så väljer hon att bli ett offer. På samma sätt som en flicka som väljer en fin sommarklänning, eller shorts påstås utmana ödet och får skylla sig själv för hon frivilligt skulle ha valt en offerroll. Det däremot är en offerroll enligt normen som jag tillåts kliva i, där jag får skylla mig själv, precis som med en sjal.  Fast en sjal förväntas jag inte vilja ha eftersom jag inte är tillräckligt förtryckt, alltså känns den lite förbjuden för mig. Som om jag måste be om lov.

Det är män som våldtar och förtrycker kvinnor, och ändå så har kvinnor ansvar för förtrycket. Hur fungerar den logiken? Dubbelt förtryck, där kvinnor också bör anpassa sig efter dem som ska befria oss. Logiskt? Not much.

Det handlar om kläder. Kvinnors kläder och det handlar alltid om kvinnors kläder.

Det handlar aldrig om vad våldtäktsmannen bar för kläder som kunde ha hindrat våldtäkten, eller förtryckaren som borde klä sig annorlunda för att låta bli att förtrycka. Och tro mig de ser så olika ut, men inom sin grupp är de oftast uniformt klädda, från kostym till särk, från rosa skjortor till blåställ. Det finns inga krav på att män ska sluta använda slips för att då blir de förtryckare.

Det kommer inte fram människor till männen i slips som börjar dra i den och skriker om att de måste ta av dem, att de ser ut som förtryckare som inte hör hemma i VÅRT svenska samhälle! Kanske för att det är ofint att dra i någons penisförlängare i motsatts till att dra i en kvinnas kläder som du har bestämt är ett offer.

Det finns en frågeställning som många tar upp; alla har inte valt slöjan. Nej. Då finns de dem som inte tycker att kvinnor ska uppmuntras ha slöja eftersom de förtrycker sig själva så gräsligt då, fast förtrycket i själva verket utförs av någon annan. Förtrycket sitter inte i kläderna. Förtrycket sitter sitter i handlingen. Vilket är rätt uppenbart i fallet män.

1146557_10151756189107829_60643111_n

Den här bilden illustrerar just nu hur jag tycker att diskussionen går alldeles för ofta.

Det har varit alldeles för många vittnesmål om kvinnor som blivit påhoppade på offentliga platser, av både män och kvinnor för att de burit hijab för att vi ska kunna acceptera det.  Människor i vårt samhälle som inte vågar gå ut som  de personer de är för att människor runt omkring dem inte kan bete sig. Vare sig du har valt att bära den frivilligt, eller är tvingad så lär du knappast känna dig mer befriad av att riskera att bli misshandlad för att du går utanför dörren. Du lär inte heller känna dig mer välkommen eller befriad av att människor vill förbjuda det klädesplagg du bär varje dag. Och inte bara göra dig till offer, medskyldig till din offerroll, utan också kriminell.

När jag skulle ta kort  på mig själv i min egenhändigt snurrade förhoppningsvis hijabliknande huvudbonad råkade jag få med en Buffy the vampire slayer affisch i bakgrunden och insåg att den passade utmärkt för dagen så jag behöll den.

Visserligen är då Joss whedon man, men han såg en stererotyp av offer och ville förändra bilden radikalt. Han erbjöd ett alternativt sätt att se på kvinnor och de som ändrade bilden av vad en kvinna kan göra var framför allt alla Buffyfans. De spred vidare en ny bild av kvinnor som är långt ifrån offer. Det hade inte skett utan att någon föreslagit en annan ordning än det vi är vana att matas med.

”The first thing I ever thought of when I thought of Buffy, the movie, was the little…blonde girl who goes into a dark alley and gets killed, in every horror movie. The idea of Buffy was to subvert that idea, that image, and create someone who was a hero where she had always been a victim. ”

Jag vill vara med och göra likadant. Idag tar vi ett litet steg.

Den bild jag har muslimska kvinnor vill jag sprida. Hjältarna, och de alldeles vanliga kämparna som jobbar på som vi andra, med ekonomin, relationer… Jag vill vara med och erbjuda den där bilden som gör att ingen tror sig se ett offer, ett offer som rasister och sexister tror att de har rätt att slå ner på. De här fascisterna kommer aldrig att se handen som slår, inte ens när det är deras egen. Skapar vi en bild av ett offer, så kommer sådana människor att utnyttja det som de gör idag. Jag tänker inte vädja om att se någon människa som människa, jag tänker fortsätta kräva att alla människor ska ha lika rättigheter.

För det ska inte krävas mod att ta tunnelbanan till jobbet, och just nu är de slöjklädda kvinnorna hjältarna som har det modet vi saknar när vi inte protesterar. Jag hoppas jag är välkommen att ta del i mina systrars kamp.

Tack för idag, alla kloka människor. Ni är bäst, imorgon fortsätter vi kampen.

IMAG0748 (2)

Jag läste Anna Lundbergs sveriegedemokratiska inlägg igår, och det gjorde mig mig rätt så bestört och arg, men inte värst förvånad, falska siffror och rasistisk skrämselpropaganda börjar bli allt för vanligt för att jag ska reagerar så starkt på det som jag borde. Är jag så van vid kallt kalkylerande förakt att jag inte värjer mig?

Så läste jag det här nu i morse, Jasenko Selimovic skriver ett offentligt brev till Jonas Khemiri:

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/jonas-min-van

facepalm

Sedan fick jag ont i magen, en orolig känsla av en väldig ledsamhet och frustration. Inte olikt känslan jag fick 2010 efter att ha sett valresultatet, eller då jag förstått en väns tröst aldrig handlade om att trösta utan att skjuta  över vår gemensamma skuld på mig. Härskartekniker som låtsas vara kärlek?

Jasenko Selimovic, du är inte min vän, vi kommer aldrig att träffas, och jag tänker inte ens låtsas att vi har något gemensamt. Du kommer inte att läsa det här, och jag skriver för min egen skull, för att jag inte ska krevera.

För, Jasenko Selimovic sådär talar inte vänner till varandra. Så gör inte en vän. Att du dessutom arbetar inom ett ämbete där förtryckande strukturer ska motarbetas gör dessutom din (självvalda?) blindhet än mer skrämmande.

Jasenko Selimovic skriver:

”Jag gjorde som du, tänkte som du, kände som du. Det var överväldigande. Världen var enkel, begriplig, och jag längtade efter det.”

”Ditt mörker är naturligtvis inte det enda. Satte mig och läste Maria Sveland. Hon såg också könsförtrycket, diskriminering, hur kvinnor förminskades.”

Det  finns inget enkelt svart och vitt i ett förtryck, det finns gråtoner bortom det  oändliga i rasistiska och sexistiska strukturer. Det är därför det är så svårt att att komma åt, det är därför det är så svårt att förstå när det sker. Det borde väl du veta som arbetar med det? Det är därför vi skriver spaltmetrar om personliga upplevelser, oförrätter, och analyserar och försöker få människor att förstå att den lilla skymfen är besläktad med det råa våldet. Att förneka en rasistisk och sexistisk struktur är dessutom en farlig skymf mot alla som att drabbas.

Den sexistiska, homofobiska, och rasistiska strukturen är dessutom tredimensionell förutom att den är global, legal och bred. Nivåerna är oändliga. Visst är ett folkmord något som är enklare att se än hyresvärdar som säger att lägenheten är tagen för att du har ett efternamn som inte passar dem , eller att män börjar spela spel på mobilen när kvinnan i rummet talar på mötet. Jag hoppas att det inte krävs dödsläger för att du ska se strukturerna, Jasenko Selimovic. För innan dödslägren finns alltid strukturerna, och det är bättre att handla innan de verkligen sätts i bruk.

Det enda som är enkelt när du kämpar mot rasism, sexism och homofobi är lagen om att alla är lika värda. Alla har samma mänskliga rättigheter, alla har samma rätt till ett tryggt liv, utbildning, försörjning, fritid och möjlighet att utvecklas. En väldigt enkel grund att utgå ifrån.

Jag vet att du tror att du också tycker så, men dina ord berättar att du aldrig någonsin försökte förstå vårt samhälle inifrån , utan bara tittade på, aldrig deltog. Det faktum att du bara såg mörker är det tydligaste tecknet på det.

Jag vet inte om det är moderaterna, eller om det är Alliansen som har en tidig valkampanj för att locka över väljare från SD, men de vill hellre problematisera frågan om allas lika värde, och försöka få oss att tro att det finns olika sorters människor som förtjänar olika, än att diskutera förtrycket, och analysera det.

De säger att vi är naiva och förenklar när vi säger att alla människor har samma rättigheter. De säger att det är orealistiskt att tro att alla människor är människor, och att alla barn är barn. De säger att vi inte ska låta känslor styra när vi ser andra fara illa, och att människors värde är förhandlingsbart.

Där är ditt mörker, Jasenko Selimovic. En regering som förhandlar bort mänskliga rättigheter och förnekar rasistiska strukturer, och tar rasistiska beslut, och precis som du, förnekar de att de just gjort det, och att strukturerna inte finns. Ljuset som du inte såg, som vi ser, är de där så viktiga rättigheterna, ljuset som vi ser är människorna och våra medmänskliga känslor.

Jasenko Selimovic skriver:

”Arbetarklassen. Föraktet mot arbetarklassen, svårt att sätta fingret på men kännbart. Homosexuella. För dem var klassföraktet ingenting mot blåmärken och slag.”

Nej, föraktet mot arbetarklassen är inte svårt att sätta fingret på, det är bara att se förändringarna i arbetsrätten, höra ministrar säga att vårdpersonal gnäller, att se hur de fasta anställningarna byts ut mot timanställningar, lyssna på ungdomar som går in väggen på sitt första arbete för att de pressas för hårt. Det är inte svårt att sätta fingret på, det är bara att peka mot valfri bransch så hittar du det.

Sedan ställer du två grupper i samhället, där individerna ingår i båda grupperna, mot varandra varandra, hur tänkte du då?

En underbetald arbetare är underbetald vare sig hen är homosexuell eller inte. Alltså: även homosexuella kan vara arbetare som är underbetalda, ha dålig arbetsmiljö, och usla  fackliga rättigheter och därmed vara föraktad arbetarklass, och vice versa. Det är inte speciellt chockerande. Att bekämpa homofobin och föraktet mot arbetarklassen grundar sig i samma grund som i kampen mot rasism och sexism: allas lika värde och rätten till ett anständigt liv utan oro och rädsla för framtiden.

En av lösningarna är alltid att de som styr tar sitt ansvar, samhället griper in, stiftar lagar som säkrar den anställdes rättigheter mot arbetsgivare eller skapar ordentlig grund för homosexuella och transpersoners rättigheter att få äga sina kroppar och få bilda familj. Samhället kan tillgodose allas behov genom att lagar mot diskriminering efterföljs på arbetsplaster, domstolar och i det sociala livet. Att döma ett hatbrott som ett hatbrott, att döma de arbetsgivare som utnyttjar arbetande människor. Samhället kan uppmuntra allas lika värde genom att skapa möjligheter för de diskriminerade som företag och privatpersoner inte kan.

Andra lösningar går inte att applicera generellt när förtrycket är specifikt strukturellt, därför måste vi arbeta enskilt i vissa frågor. Förnedringen vi upplever är snarlik, och vi kan känna igen oss i viss mån, men aldrig i allt. Det är därför vi är feminister, antirasister, klasskämpar och HBTQ kämpar.

Jasenko Selimovic skriver:

”Det finns miljontals möjliga svar. Vi vet inte vilket är det sanna. Men du//väljer// att tolka det som rasism. På samma sätt som Sveland //väljer// att tolka att Josefssons syfte är att ”få utlopp för sina aggressioner”. Kanske. Men //vi vet inte//. Vi //väljer// och ofta väljer vi det som bekräftar den sanning vi vill se. På samma sätt som Avpixlat, som skapar den sanning de vill se.”

Jasenko Selimovic, vad är det du är så rädd för? Varför vill du hellre utmåla antirasister och feminister som paranoida rasister än att våga ta ställning mot strukturen? Vi lutar oss inte mot rädsla, skrämselpropaganda, fakta kan ibland vara skrämmande däremot.  Fakta kan till och med kännas. Vi har fakta, och vet, och du får gärna ta del av den, för att skingra din oro inför det okända. Våra personliga erfarenheter kommer alltid skilja sig, men strukturerna vi i  samhället byggt upp är det vi kämpar mot.

Vi vet, och vi kan alltid lära oss mer, det är ett mål mot målet, att förstå.

Vi kan grunda våra argument med fakta. Vi. För vi är inte bara individer med bra och dåliga dagar, vi är individer som lever i ett kollektiv, det är så vår art har överlevt; genom att arbeta tillsammans. Är det det som skrämmer dig? Jag förstår inte ditt förakt för våra upplevelser. Jag förstår inte ditt val att vägra vilja veta.

Jasenko Selimovic skriver:

”Du säger: det är rätt att göra uppror mot det jag finner orättvist. Jag säger: världen är inte enkel. Inte uppdelad i onda och goda. Bind dig vid masten. Jag känner de riktigt förnedrade. De tycker att det är skamligt att vi hör sirenernas sång.”

Jasenko Selimovic, det är inte lätt att göra uppror. Det är inte lätt att ta mod till sig och bryta invanda tankesätt, det är en process. Det är inte möjligt att göra uppror om du ser svart och vitt, onda och goda. Då deltar du bara i strukturen du vill bryta. Det är inte heller lätt att gå emot socialt uppställda normer vi är vana vid och kanske till och med förlora vänner, anställning. Det krävs en väldig massa tänkande, mod, ifrågasättande, hjärta, och analyserande för att göra uppror. Det krävs känsla och medkänsla för att göra uppror mot orättvisor.

Varför målar du människor i svart och vitt Jasenko Selimovic ? Vilka ögon såg du med, dina eller Jonas Khemiris ögon? Öppnade du dem? Kände du handen på baken när du passerade din medarbetare? Strök du med handen mot rutan i polisbilen? Hoppade du till och slutade andas för att du hörde dörrklockan plinga till? Kände du pirret i magen när chefen säger till dig att komma till hens kontor? Hörde du rösten som skrek ”bög” när du gick genom en skolkorridor, och ökade du stegen?

Det är inte vi som säger att världen är enkel, tvärtom så vill vi berätta om det komplicerade nätverket som binder allt samman, men det valde du att kalla mörker och ser inte mönstren. Det vi kallar struktur, kallar du känslor och villfarelser, och offerkofta.

Jag skulle göra mina systrar, de riktigt förnedrade som du uttrycker det, en otjänst om jag slätade över orättvisor som begås också här i Sverige. Då skulle jag riskera att förlora min röst, som kvinnor före mig gjort uppror för att jag ska ha. Att inte låtsas om som om förtrycket inte fanns här, skulle minska mina systrar på andra platser, chans till befrielse, och tystnaden skulle kväva andras här.

Jag är inte viktig som person, jag är viktig som delaktig i en process för att krossa patriarkatet. Ett stort globalt nätverk. Precis som du utgår jag också ifrån mina erfarenheter, och andra ifrån sina, det kallar du offerkofta och säger att vi svartmålar. Har du ens hört vad vi berättade?

Jasenko Selimovic skriver:

”Du säger, byt kropp med mig. Jag säger: jag försökte. Jag vill inte längre.”

Det är överväldigande att möta nya världar, det är överväldigande att förstå människor, det känns.  Det gör ont att möta smärta vi själva aldrig upplevt. Vi kan inte byta kroppar med varandra, vi kan byta erfarenheter, andas samma luft, och vi kan känna varandras lidande och glädje. Om du inte beredd att gå hela vägen så kommer du heller inte att förstå det inte bara är mörker. Om du inte vågar se så känner du bara din egen smärta.

Liksom du så ser jag allt bra som finns här, system som har byggts upp för att vi ska ges våra chanser i livet, att kunna göra livsavgörande val utan att falla handlöst. Jag ser bakåt och ser alla de som kämpade för att vi skulle få det.  Jag ser strålande vackra människor som kämpar för andra strålande vackra människor. Jag ser också människor som samlas för att protestera mot REVA.

Jag ser också att det här är inte självklart att det finns, för att jag ser att under din regeringen ser jag tryggheten falla för vinstintressen, jag hör människor kalla andra människor volymer. Rasistiska uttalanden som ingen skäms för, att barn som levt hela sina liv här deporteras, att det faktiskt förs en diskussion om, inte att,  vi ska släppa in människor som befinner sig i nöd, för att de inte, kanske, är produktiva och ödmjuka nog att låta sig utnyttjas.

I den bästa av världar, Jasenko Selimovic, så finns inte bara bara trädgårdar, vackra jungfrur, och gentlemen. I den bästa av världar finns allt det andra som du tyckte var så otäckt att se och vill släta över som något irrationellt.

I den bästa av världar, Jasenko Selimovic, kan vi också förändra den till något bättre, det har vi gjort förut. Du är välkommen tillbaka om du vågar dig på att känna den också.

feminist

En dag om året så firar vi våra hjältinnor som fängslades, blev misshandlade, som gick ut på gator och torg, de som höll möten, de som talade om kvinnors sexualitet och preventivmedel. Vi firar deras mod, envishet och deras kamp att förändra ett orättvist samhälle och bli betraktade som människor till sist och att få bruka mänskliga rättigheter. De var de som tvingade sig in parlament och såg till att kvinnor fick rösträtt. De som skapade opposition. De som cyklade i byxor, eller började studera med hela den patriarkala strukturen emot sig. De som bröt barriärerna. Varenda litet steg var en kamp, och det ska de hyllas för.

En global rörelse av frigörelse från vad som förväntades av en människa bara för att hon blivit född till det kön hon blev. En struktur lika tydlig som rasism, där tanken på allas lika värde skrämmer de privilegierade från vettet.

Idag förtjänar de som kämpar för kvinnors rättigheter att hyllas. De som fängslas, blir misshandlade, som går ut på gator och torg, de som håller möten, de som talar om kvinnors sexualitet och preventivmedel. Vi firar deras mod, envishet och deras kamp att förändra ett orättvist samhälle och bli betraktade som människor till sist och att få bruka mänskliga rättigheter. De är de som tvingar sig in i parlament och ser till att kvinnor får rösträtt. De som skapar opposition. De som cyklar, eller börjar studera med hela den patriarkala strukturen emot sig. De som bryter barriärerna. Varenda litet steg är en kamp, och det ska de hyllas för.

Vi har ett ansvar att fortsätta deras kamp, och om vi inte gör det så lämnar vi över en skuld till våra döttrar som tvingas genomlida samma förtryck och måste slå in samma gamla dörrar igen. Vi har ett ansvar att se till att de får råda över sina liv och sina kroppar utan att riskera sina liv, sin hälsa och sin frihet.

För kampen är långt från över. Igår rapporterades en gruppvåldtäkt, dagen innan om en våldtäkt en man begick mot sin fru, innan dess att kvinnliga konstnärer inte tillåts komma in i en mansklubb som består av män som betraktar sig som fria konstnärer, innan dess en man som ansåg sig ha rätt att undersöka sin fru för att han trodde att hennes kropp var hans. Flickor säljs för att betala av familjers skulder. Kvinnors kroppar är till salu, och vill du inte betala, så är det bara att ta för dig. Skulden ligger på kvinnan som litade på dig som medmänniska. Du är ett djur, och kan inte läsa av sociala signaler, så patriarkatets alibi försvarar dig. Det är förakt och hat.

I USA rapporteras en våldtäkt med två timmars mellanrum. Just nu, och jag har sagt det förut, dör, misshandlas, eller våldtas en kvinna av män. Precis nu, det spelar ingen roll om det är när du läser det här, eller nu när jag skriver, precis nu.

Aldrig någonsin när allt detta rapporteras talas det om kvinnohat.

När män står och berättar vad samhället ska göra med kvinnors kroppar, att abort är synd och kvinnans kropp är inte hennes att göra vad hon vill med, och ska straffas, anses inte extremt. Vidrigt, men ganska vanligt. Istället talar vi om för abort, eller mot abort, som om det inte vore kvinnans val och kroppar inblandade. Det är bisarrt. Det är är förakt, och det är hat mot kvinnor som väljer att behandla sin kropp som sin.

Så kampen fortsätter, på hemmaplan och runt om i världen och det är feminister som leder den. Av tusen skäl;

För att män inte ser kvinnor som människor.

För att i Kairo kan inte kvinnor cykla utan att råka ut för sexuella trakasserier, verbala och fysiska.

För att det finns män som skryter om att de kämpar för allas lika värde, men envist hävdar ”klass går före kön” och kan ha en lång antifeministisk harang om aggressiva feminister som borde be snällt om att få bli insläppta i kampen istället. Det är förakt och förminskande.

För att det finns män ”som kan kvinnor bättre än kvinnor själva” och säger att vi inte är riktiga kvinnor om vi påpekar motsatsen för att vi inte faller in i hans falska patriarkala definition om vad en kvinna är. Inte vad en människa är. Det är hat.

För att om jag ler artigt första gången och säger ”nej, jag är inte intresserad” istället för hugga dig med gaffel i skrevet, och skrika ”försvinn ditt pervo!” Så tolkar många män det som jag hade sagt ”om du fortsätter kommer jag att säga ja.”  Och den där handen på mitt lår kniper till som en blinkning: jag vet nog vad du menar, egentligen. Det är förakt.

För att män skryter över att de inte accepterar ett nej, men blir upprörda och känner sig träffade när vi påpekar att det gör inte våldtäktsmän heller.

För att jag bor i ett land som haft fred i över hundra år och ändå dör kvinnor för att det är accepterat att behandla kvinnor som annat än människor. Vi har haft alla chanser i världen att förändra det här. Ändå dör kvinnor, ändå säljs kvinnor, som andra klassens människa.

För att kvinnohatet är den underliggande strukturen som funnits och finns i överallt  i all form av fascism, men bland de som vill bekämpa det med.

För att feminismen alltid har skuffats undan för något annat, patriarkalt större mål, som ansetts viktigare, och därför har inte någon av de andra strukturerna inte brutits upp. Det är diskriminering.

För att vi fortfarande måste protestera idag.

För er nu som känner er diskriminerade, utestängda, fick era egos sårade av att få veta att det finns en dag om året då feminister går ut på gatorna och tycker, och tycker högt. Välkommen till patriarkatet, vill du få tyst på oss, krossa det.

För er som inte tycker att vi behagar nog för att du ska fundera på att ens lyssna. Bugger off. Vill du äta kakor och glass med oss, får du behaga oss. Det är nämligen vår dag.

Så på feminismens allra heligaste dag så önskar jag god kamp och jag är stolt över alla mina systrar världen över. Ha en fantastisk 8 mars.

stash-855-510607bbc903f

Lånad från en Palestinasida. En förebild.