Arkiv för kategori ‘Sverige och världen’

Namnlös

Ännu en text om programmet Fittstim Min kamp.
Hoppas ni orkar läsa bara lite till.

Även med Belinda Olssons eviga självfixering och att det egentligen är ett program om Belinda Olsson, så är det SVT som är ytterst ansvarig för innehållet, och frågeställningen. Att fråga om feminismen har gått för långt och utmåla den och dess framsteg som en lyx för medelklassen, är lika illa som att fråga om antirasismen har gått för långt och vunnit för mycket mark.
Eller att fråga om vi har råd med invandring.

Vi lever i en hederskultur där våldtäktsoffer blir uthängda och kallade horor. Där homosexuella, och transpersoner blir nedslagna på våra gator, och var och en som bryter normen vet att de riskerar, om inte våld, så hot mot deras person, så har vi inte råd att överlämna tolkningen till de vill ha kvar förtrycket.
Var och en som uttrycker en feministisk åsikt blir förolämpad, kallad fantasilösa skällsord, tillsagda att vara tysta, och om det inte hänt ännu så blir nog ingen av oss förvånade då det första hotet kommer. Det är något vi räknar med nog kommer att hända någon gång. Eftersom vi uttryckt vår åsikt mot den rådande patriarkala normen.

På samma sätt som att kvinnor tar på sig skulden för mäns övergrepp och aldrig anmäler det, Prideparaden försöker garantera sig mot hatbrott och kvinnor har en vana att säga: ”Jag har haft tur, jag har sluppit bli våldtagen (än så länge)” så räknar vi med att någon, någon gång kommer ta sig rätten att försöka tysta oss. Vi vet också att vi märkligt nog kommer att betraktas som medskyldiga, precis som vid en våldtäkt eller misshandelsfall idag.
För att vi provocerar enligt somliga.
För att vi vill förändra den här normen som tystar och hindrar oss och det samhälle vi lever att utvecklas till ett samhälle för allas lika värde och rättigheter.

Har vi verkligen råd att utmåla feminismen som ett hot, när fascismen växer i Europa och fascism och sexism går hand i hand? Eller utmåla den som ett skämt som vi inte behöver ta på allvar, och att säga att krav på mänskliga rättigheter bara är gnäll?
Hur många generationer till är vi redo att offra för att slippa tänka om och nytt? Hur många liv?
Hur har vi råd att inte fråga om sexismen har gått för långt?

Den extremfeminism som det talas om finns inte, inga terroristgrupper, inga bomber har placerats ut i feminismens namn, antifeministerna går trygga på gatorna och i sina hem, och inga länder bombar eller ockuperar något annat i feminismens namn. Inga regeringar har någonsin störtats med vapenvåld i feminismens namn.

Ändå anklagas feminister för att vara våldsamma, aggressiva, sprida hatbuskap och förtrycka.

I likhet med hur islamofober och antisemiter gör, så målas ett matriarkat upp, där kvinnorna tagit över den manliga stereotypa rollen och förtrycker männen, tystar deras åsikter på grund av vilket kön de har. Eller raderar ut alla kön och förvandlar männen till kvinnor. Påstår att män inte får vara män om de ska ha något att säga till om i det framtida matriarkatet, utan de blir tvungna att bete sig som kvinnor. Vad nu det innebär?
Ironin är patetiskt tydlig.
Det är inte bara rasister, fascister som gör detta, de gamla vanliga antifeministerna naturligtvis med offerkoftan prydligt knäppt, några vi känner, några sjysta snubbar, och så SVT och Belinda Olsson.

Belinda Olssons självupptagenhet (och jag vet inte varför hon valt att klä skott för SVT) hindrar henne inte ifrån att riskera att förstöra ett bröllop, men talet hon håller tar hon inte ansvar för utan klandrar feminismen. Även om det var hon som valde att orden och agerade.

Hon pekar ut kvinnors kroppar som vapen, som något kontroversiellt eller skamligt att visa. Utan att ens för en liten stund fundera över t.ex. varför en kvinna med bar överkropp på offentlig plats kan begå en olaglighet medan en man inte gör det. Eller varför kvinnor måste kämpa för bar överkropp i ett badhus som tillhör alla. Och har ingen som helst förståelse för könsneutrala omklädningsrum där människor finner en fristad i ett samhälle som ständigt frågar efter vilket av två kön du tillhör.

Män som fått möjlighet och har valt att vara föräldrar kallas avvikare och skildras som något slags förrädare mot resten av den sk manligheten. Det hela är väldigt märkligt, och samtidigt frågar hon sig om en kvinna verkligen kan arbeta på en brandstation. Frågställningen blir obehaglig. Varför försöker en kvinna vara lika bra som en man, och varför vill en man vara lika lite som en kvinna?

Jag vet inte varför ”Min kamp” är inlagt i titeln eftersom Belinda Olsson inte längre verkar kämpa för sina rättigheter. Det är ju lite sorgligt. Rentav mycket sorgligt.
Det är en av de frågor runt programmet som jag förundras över.

Allt vi får veta om Belinda Olssons bakgrund som feminist är att när hon var 24 år gav hon ut en uppmärksammad bok, bråkade med Ulf Lundell, och hatade män. Eftersom hon hatade män så gör dagens feminister också det?
I ett program som handlar värderingar så får vi inte veta något om hennes värderingar då hon var feminist. Vad fick henne att bli så där arg? Vad byggde hon sin övertygelse på och vad drev henne? Det skulle på allvar vara intressant, speciellt för de som inte känner till historien bakom.

Om det bara var hat mot män som gjorde henne till feminist, så skulle jag uppskatta att hon slutade projicera sitt hat på mig och andra feminister. För min och många andras kamp handlar om mycket mer, det handlar om mänskliga rättigheter och en rättvis värld. Det handlar om strukturer som omskapas, då de skadar alla oss precis nu.

Men!
Jag har bestämt mig för att försöka se Fittstim på fyra sätt för att inte koka över alldeles.

Ett. Positivt tänkande: Belinda Olsson är ironisk.

Hon är ironisk, och det blev inte bra. När serien slutar gå så kommer hon att skriva ett långt brev på DNs ledarsida där hon skriver att hon bara skojade, och startar upp en kampanj för samtyckeslag och börja jobba fackligt i Kommunal.

 Två. Positivt tänkande två: Surprise!

Det finns ett fjärde avsnitt inspelat som krossar alla patriarkala myter om feminister, där Belinda Olsson slaktar alla fördomar som SVT varit med och spridit. Debatten mellan Belinda Olsson och Per Ström blir legendarisk. (Tack Thomas!)

Tre. Positivt tänkande tre: Belinda Olsson vill rädda feminismen.

I sin oro över att diskussioner om cismänniskor, HBTQ frågor och om den feministiska strukturen utesluter människor, så beslutar hon sig för att göra det största offret någonsin. Hon ska bli feminismens stora femtekollonare och skapa samhörighet mellan de grupper hon tycker verkar splittrande. Hon säljer sin själ till djävulen och bestämmer sig för att demonisera sig själv, och göra så många som möjligt riktigt upprörda. Feminismen är räddad då de har ett gemensamt mål och åter igen börjar förklara vad feminism är för den stora massan, och ännu fler kan ta till sig det.

Fyra: Realistiskt ledsamt tänkande: Jag ger mig! Hon menar allvar.

Belinda Olsson menar allt hon säger, och hon är trött och känner sig gammal.
Då tycker jag lite synd om henne, vi är nästan jämngamla, och det sista jag känner iför feminismen idag är att det överflödigt gnäll, eller hat. Den är viktigare än någonsin.

Feminismen har växt och äntligen så börjar det som kallades queerteori då komma tillbaka. En ny generation med unga nya spännande skribenter och aktivister som inte bara ställer frågor till patriarkatet. Med rätta ifrågasätter de feminismens egna strukturer, och hur fast vi är i de rasistiska strukturer som vi bekämpar. Hur vi blir del av den av gammal vana.

Klasskampen vävs sakta in, lite för sakta, men den diskuteras, och ideologier växer av att stötas och blötas i samtiden. Kritiseras och dissekeras och hyllas.
Grunden kvarstår, ett rättvist samhälle oavsett kön, etnicitet, kondition och sexuell läggning.
Så det är synd om Belinda Olsson som inte ser det här, fast det sker framför näsan på henne.

Ibland är det lite läskigt, ibland är det väldigt vackert, och för det mesta fantastiskt att se. Tänk om fler såg det.

Följer diskussionen om Ken Ring så där lite smått.

Ska en tro diskussionen så handlar den om att Ken Ring är en sjyst snubbe som är snäll egentligen trots att han är homofob, även om han verkar vara jag är inte homofob men, bögar är konstiga inte-alls-homofob-ju som är en homofobisk attityd som tyder på att personen lider av homofobi. Eller så är han bara dålig på att uttrycka sig, fast då även de som ogillar hans homofobiska  uttalanden faktiskt säger att han är en god musiker så så skapar den teorin frågetecken för mig.

De som jag stöter på nätet på retar sig på hur någon som nervärderar andra sätt att leva på det viset ska ursäktas med att han är snäll egentligen, han är vänster egentligen, och då är det ok att slinka med tungan, med fingrarna på tangentbordet. Ungefär som det inte var några problem för en del antirasister att en snäll snubbe som Jonas Gardell skämtade både sexistiskt och rasistiskt om en utsatt grupp.
För Jonas Gardell tillhör ju en utsatt grupp, den utsatta grupp som Ken Ring då och då uttrycker sig homofobiskt om. Och Jonas Gardell är ju folkkär och en sjyst snubbe som gick i bräschen för att föra fram kloka och bra budskap en gång i tiden, det kan ingen förneka, men sjyst snubbe eller inte, vissa saker säger en inte.

Det trista med den diskussionen var att sjysta antirasister föll till föga för en vit patriarkal norm, där feministisk kritik störde ordningen, och än värre att sjysta vänster, antirasist snubbar var alltför snabba med att prata bort de rasistiska strukturerna de vanligtvis brukar vilja påvisa.
Våra sjysta vänster antirasist snubbar blev plötsligt väldigt vita och lättkränkta, långt ifrån de analyserande antirasister vi hade vant oss vid. Lika besviken som jag blev på Jonas Gardell blev jag på dem när de förklarade att skämta måste en få göra, och de som blivit utpekade i Gardells skämt tappade plötsligt tolkningsföreträdet som utpekade. För att några sjysta snubbar, som är riktigt bra på många andra sätt, blivit kränkta över att de utsatta uttryckte sina känslor över att bli ett rasistiskt stereotypt skämt.
Debatten flyttade ifrån de som varit träffade, och varför det var fel att utmåla människor till rasistiska sterotyper, till den mycket lägre nivån: Nähä! Nu får en inte skämta i det här landet längre!
För de sjysta snubbarna möttes inte längre bara respekt från sina allierade utan kritik.
För en halv sekund i början av debatten tänkte också jag: de är ju sjysta egentligen, Jonas Gardell är ju bra egentligen. Vi vet ju det. 

Jag är socialist, och i min socialism så ingår allas rättigheter, även de 50 procent som är födda kvinnor, och alla de som är utsatta för rasistiska strukturer, och därför ingår feminism och antirasism i mitt politiska tänkande. Därför kan jag inte säga på samma förlåtande sätt som jag faktiskt gjort som för att släta över: Strindberg hade dålig kvinnosyn, men var i grunden en sjyst socialist.
Jag kan inte göra något åt Strindbergs kvinnosyn eftersom han är stendöd, men jag kan göra något åt mina allierade i nuläget, vi som vill förändra samhället tillsammans, vi som ska lita på varandra och stötta varandra mot kapitalistiskt, människofientligt och strukturellt förtryck och utnyttjande av människor. Och det gör jag, utom när vi diskuterar mäns ansvar att se sitt ansvar för det sexistiska strukturella förtrycket, för jag vet inte längre vem av de sjysta snubbarna som jag litar på, som kommer få spel när jag säger det.
Jag skulle kunna säga som med Strindberg: De vägrar erkänna sin del i en sexistisk struktur och ta ansvar för det, men annars är de bra vänstersnubbar som kämpar för allas lika värde.
Vilket är omöjligt, i och med hur jag ser på vänstern och dess skyldighet att förstå allas rättigheter och ta ansvar för sina handlingar och kämpa för allas lika värde. Det är dessutom en motsägelse. Jag köper inte den sortens motsägelser från politiska motståndare högerifrån, eller från den bruna sidan, då vore det en skam om jag tillät mina allierade stå oemotsagda.
Det skulle bara skapa fler Strindbergs, och sist det skedde splittrades kampen för allas rättigheter upp i kampen, för arbetande mäns rättigheter mot kapitalistiska vinster och kampen för kvinnors rättigheter. Socialismens allra största misstag någonsin.

Jag har en envis tro att det går att förändra människor, att få människor att förstå andras behov av rättvisa, och rättigheter. På allvar tror jag helhjärtat att om människor bara vågar lyssna till obehagligheter som att du tillhör en grupp som förtrycker, och kopplar det det till både små och stora konsekvenser så kommer förändringar ske på alla nivåer, i många fler olika miljöer.

Jag tillhör en grupp som förtrycker resten av världen, jag är medskyldig och medberoende i en struktur som förtrycker större delen av världen. Det gör inte mig till Satan, kapitalist eller fjärrstyrd dron. Tvärsom ger mina privilegier mig möjlighet att bekämpa strukturen jag tar del av inifrån, och det jag måste börja med är att lyssna, analysera, innan jag börjar fundera ut argument för att svära mig fri, för att vinna diskussionen.
Annars får vi ingen revolution, ingen förändring.

”I will never be part of a so called revolution if the revolutionary call me the problem.”

Skrev en man till mig nyligen på Facebook. Jag känner, fine, med den attityden skulle det aldrig bli en revolution eftersom du uppenbarligen är nöjd med hur det är. Du skulle bara motarbeta den revolutionen, som att avsätta en kung för att sätta dit en ny, eller rentav den gamla och behålla orättvisorna.
Håll dig borta från vår revolution.

Men det finns trots allt rätt många jag är redo att kämpa för.
Du må vara en sjyst snubbe, men du förblir bara en sjyst snubbe, tills dess du börjar lyssna. Du är bara Strindberg tills dess du förstår ditt eget ansvar. Då kan jag på allvar säga att du är en bra vänsterkamrat  som dessutom är snäll, utan jag behöver lägga till egentligen. Då kommer vi att revoltera tillsammans.

products-quote

#Hijabuppropet är ett strålande initiativ. En kvinna blev så svårt misshandlad att hon förlorade medvetandet för att en man inte klarade av att se ett plagg. Fascister försöker rycka av sjalen, eller ställer sig och skriker sig blåa, bara för ett klädesplagg. På offentlig plats, och ingen runtomkring ingriper. Det känns bra att åtminstone kunna visa mitt stöd.

Jag ville först göra en sån där halvfancy variant av hijab idag.  Det gick inte så bra, det var svårt nog att göra en enkel. Dessutom ville jag ha en en mörkblå schal i ett litet blankare tyg.  Jag äger inga andra schalar än mina keffiyries . Den jag valde är röd och inte blå, och jag bär den i vanliga fall.  Jag tycker jag är rätt fin trots allt, trots att hijabexperterna i how to do videorna mest skulle le artigt och fråga om jag ville ha hjälp.

Jag har sett så många hjältinnor  i hijab som står på Tahrir torget och kämpar för sina rättigheter, andra kämpar för andras i klart gröna. Kvinnor i hijab och niqab står ansikte mot ansikte med soldater i skottsäker väst, hjälm, batonger, och stora skjutvapen och kvinnorna vägrar flytta sig . Många av de feminister jag följer på nätet i Sverige och internationellt bär hijab. Det gör det svårt att se slöjan som ett tecken på svaghet, och på en vilja att vilja vara förtryckt.

Så därför vill jag naturligtvis känna mig lika vacker den här dagen som de är, hur ytligt det än kan verka vid ett första påseende. Bilden av verkliga kvinnor gör att jag romantiserar en smula, och jag ska erkänna, idag passar på jag på. Idag av alla dagar känns det plötsligt tillåtet att pröva på.  Andra dagar känns det som agnostiska scifi, bok, och teve religiösa människor som jag inte bör ha schal, och om vi ska bära det så blir det runt axlarna. Eller om det är jätte jätte kallt ute.  Det är ju lite konstigt. Det är ju bara ett plagg.

Normen säger att det är tillåtet kritisera sjalen och kalla den förtryckande även när kvinnor själva väljer att ha den. Dvs att kritisera alla de individer som valt det, gruppen som valt det.  Den säger också att vem som helst inte får bära den, och väljer hon då att göra det så väljer hon att bli ett offer. På samma sätt som en flicka som väljer en fin sommarklänning, eller shorts påstås utmana ödet och får skylla sig själv för hon frivilligt skulle ha valt en offerroll. Det däremot är en offerroll enligt normen som jag tillåts kliva i, där jag får skylla mig själv, precis som med en sjal.  Fast en sjal förväntas jag inte vilja ha eftersom jag inte är tillräckligt förtryckt, alltså känns den lite förbjuden för mig. Som om jag måste be om lov.

Det är män som våldtar och förtrycker kvinnor, och ändå så har kvinnor ansvar för förtrycket. Hur fungerar den logiken? Dubbelt förtryck, där kvinnor också bör anpassa sig efter dem som ska befria oss. Logiskt? Not much.

Det handlar om kläder. Kvinnors kläder och det handlar alltid om kvinnors kläder.

Det handlar aldrig om vad våldtäktsmannen bar för kläder som kunde ha hindrat våldtäkten, eller förtryckaren som borde klä sig annorlunda för att låta bli att förtrycka. Och tro mig de ser så olika ut, men inom sin grupp är de oftast uniformt klädda, från kostym till särk, från rosa skjortor till blåställ. Det finns inga krav på att män ska sluta använda slips för att då blir de förtryckare.

Det kommer inte fram människor till männen i slips som börjar dra i den och skriker om att de måste ta av dem, att de ser ut som förtryckare som inte hör hemma i VÅRT svenska samhälle! Kanske för att det är ofint att dra i någons penisförlängare i motsatts till att dra i en kvinnas kläder som du har bestämt är ett offer.

Det finns en frågeställning som många tar upp; alla har inte valt slöjan. Nej. Då finns de dem som inte tycker att kvinnor ska uppmuntras ha slöja eftersom de förtrycker sig själva så gräsligt då, fast förtrycket i själva verket utförs av någon annan. Förtrycket sitter inte i kläderna. Förtrycket sitter sitter i handlingen. Vilket är rätt uppenbart i fallet män.

1146557_10151756189107829_60643111_n

Den här bilden illustrerar just nu hur jag tycker att diskussionen går alldeles för ofta.

Det har varit alldeles för många vittnesmål om kvinnor som blivit påhoppade på offentliga platser, av både män och kvinnor för att de burit hijab för att vi ska kunna acceptera det.  Människor i vårt samhälle som inte vågar gå ut som  de personer de är för att människor runt omkring dem inte kan bete sig. Vare sig du har valt att bära den frivilligt, eller är tvingad så lär du knappast känna dig mer befriad av att riskera att bli misshandlad för att du går utanför dörren. Du lär inte heller känna dig mer välkommen eller befriad av att människor vill förbjuda det klädesplagg du bär varje dag. Och inte bara göra dig till offer, medskyldig till din offerroll, utan också kriminell.

När jag skulle ta kort  på mig själv i min egenhändigt snurrade förhoppningsvis hijabliknande huvudbonad råkade jag få med en Buffy the vampire slayer affisch i bakgrunden och insåg att den passade utmärkt för dagen så jag behöll den.

Visserligen är då Joss whedon man, men han såg en stererotyp av offer och ville förändra bilden radikalt. Han erbjöd ett alternativt sätt att se på kvinnor och de som ändrade bilden av vad en kvinna kan göra var framför allt alla Buffyfans. De spred vidare en ny bild av kvinnor som är långt ifrån offer. Det hade inte skett utan att någon föreslagit en annan ordning än det vi är vana att matas med.

”The first thing I ever thought of when I thought of Buffy, the movie, was the little…blonde girl who goes into a dark alley and gets killed, in every horror movie. The idea of Buffy was to subvert that idea, that image, and create someone who was a hero where she had always been a victim. ”

Jag vill vara med och göra likadant. Idag tar vi ett litet steg.

Den bild jag har muslimska kvinnor vill jag sprida. Hjältarna, och de alldeles vanliga kämparna som jobbar på som vi andra, med ekonomin, relationer… Jag vill vara med och erbjuda den där bilden som gör att ingen tror sig se ett offer, ett offer som rasister och sexister tror att de har rätt att slå ner på. De här fascisterna kommer aldrig att se handen som slår, inte ens när det är deras egen. Skapar vi en bild av ett offer, så kommer sådana människor att utnyttja det som de gör idag. Jag tänker inte vädja om att se någon människa som människa, jag tänker fortsätta kräva att alla människor ska ha lika rättigheter.

För det ska inte krävas mod att ta tunnelbanan till jobbet, och just nu är de slöjklädda kvinnorna hjältarna som har det modet vi saknar när vi inte protesterar. Jag hoppas jag är välkommen att ta del i mina systrars kamp.

Tack för idag, alla kloka människor. Ni är bäst, imorgon fortsätter vi kampen.

IMAG0748 (2)

Jag tycker att vi ska fundera lite över det här med bomber och vår syn på bomber som för min del har ändrats en smula, från det här i min barndom, hanterade av jägare och ankor:

1212071425L0Jn2o

Det vill säga ett metallföremål fyllt med krut som mest säger Pang! Kadoff! eller Blam! Det förstör viss egendom, men myran, jägaren, ekorrarna som råkar ut för den står i nästa bildruta och bygger en egen bomb, eller rentav utnyttjar explosionen för att dänga bomben i huvudet på ankan.

När jag gick i mellanstadiet såg en bomb ut så här:

article-1374818-0B8A0A5C00000578-92_634x473

Detta för att jag hade en fas där jag slukade böcker om andra världskriget. Små bomber från ett förgånget krig, som spränger byggnader och tvingar människor till skyddsrum, men städer kan byggas upp igen, och det verkade ju som om det hade gjorts det.

Eftersom jag gick i mellanstadiet under det kalla kriget, såg naturligtvis en bomb ut så här också:

nuclear-explosion

Även om vi fick se filmer, förstod hur bomben fungerade och vi fick höra om dess effekter så var det nog den där stora röda knappen som den amerikanska presidenten hade i en väska fastkedjan vid armen som oroade mest. Allt ifrån ”tänk om han snubblar” ”tänk om han är lite sur någon dag” till ”hur vet vi att han inte trycker på knappen på pin kiv?”  Jag trodde nog inte riktigt att den existerade i den formen, men på något sätt var det en troligare realitet än bomben i sig själv och konsekvenserna. Även när vi ritade vykort i skolan och skickade till Frankrike, USA, och Ryssland och mitt föreställde en före och efter bild från en stad, där jag bytte ut ett lekande barn mot en dödskalle  hade jag inte riktigt förstått.

Jag är inte riktigt säker att jag förstår till fullo vad ens en sån där ofarlig bomb gör för skada på en människa för faktum är att vi möter den här bilden:

desperado-fanart

betydligt oftare, en illusion om att bomber drabbar bara vissa, att bomber inte är urskiljningslösa. Vi ser byggnader falla ihop, och vi vet att de som befann sig i den förtjänade brinna inne.

Om vi då förväntar oss att en bomb ser ut så har vi ju inte kommit speciellt långt ifrån de allra första bomberna vi såg.

20091199474299977801

Vi vet ju egentligen, men även när vi läser om civila som drabbas så når först och främst bilder och budskap ut som ser ut något så här:

ato0098l

Nåja, vi fick en bomb på huset, men det är lugnt, för de som skickade den kommer att laga taket när de är klara med sitt, och då får vi dessutom en 3000 år gammal grekisk idé om demokrati, militärer och goda västerländska värderingar på köpet. Det är ju mer eller mindre ett kap, så det vore dumt att klaga när de nu vill vara så hjälpsamma.

Nu ser det ju inte riktigt ut så.

Utan så här:

121211-gaza-man

Det är inte lika betryggande, eller alls lika säkert om de som blev drabbade verkligen förtjänade det genom att bara bo på fel ställe, och nu bor de inte alls. Det blir liksom svårt att säga: ”haha! Där fick du din skurk för att du inte valde att födas i Sverige!” Jättejobbigt att bygga upp, och kostar mycket mer än ett hål i taket. Hus kan å andra sidan byggas upp, medan vissa saker kan aldrig återställas.

Det trista med bomber är  först och främst att en bomb gör det här:

1300815285-israeli-shell-in-palestine-kills-five--gaza_632975

Bomber dödar människor.

Vi får sällan veta vad de heter, eftersom namnen på de som dör för att de bor på fel ställe, bor på fel ställe. Deras föräldrar, syskon, barn, mor och farföräldrar, släktingar och vänner vet och glömmer aldrig deras namn, eller vilka de var, eller vilken som var deras favoritbok vid läggdags. Vi får sällan veta, och skulle vi leta upp varenda en som dör av bomber, skulle vi inte göra annat än att läsa dödsrunor.

Nu blev det så där obehagligt. Ska vi istället prata om vad det går att stoppa i bomber? Det är nämligen så att eftersom bomber som ser ut så här…

stock-illustration-438134-cartoon-explosions

…inte dödar effektivt nog och gör inte tillräckligt stor skada strukturellt. Därför kan en stoppa i mycket roligare saker i bomber än lite krut. Tex fosfor.

Fosforbomber ser ut som fyrverkerier med mjöl i som sprider sig vackert över himlen.

gaza fosfor

Fast till skillnad mot vanliga fyrverkerier, så brinner det som sjutton när det har landat också, och det slutar inte brinna. Vilket gör det i stort sett omöjligt att släcka eld i infrastrukturer där bomberna regnade ner.

Det gör ju inte de som bor där och som redan har tröttnat på de vanliga bomberna så glada, speciellt när fosfor landar också på dem.

2009326152419227580_3

(Nu var jag hemskt snäll, jag kunde ha visat någon av bilderna jag bläddrade igenom nyss…

gaza-baby-jan-8-09

(…som den där, men den är så himla otäck, även om den visar effekterna av en fosforbomb också)

Nu är det ju så att demokratier som tex USA och Israel inte använder fosforbomber och när de gör det så gör de det aldrig i tätbebyggelse eller som riktiga bomber. De använder bara fosforbomber för att dölja sikten och lysa upp städer, förlåt obygd, så att de kan bomba med de lagliga bomberna.

Det finns lagliga bomber.

Heart bomb

Det finns olagliga bomber.

9363941-very-evil-cartoon-bomb-ready-to-explode

Skillnaden mellan de lagliga och olagliga bombernas resultat är att…att…de dåliga bomberna dödar människor omänskligt och förstör miljön och har påverkan lång tid efteråt…?

Det är  tillåtet att tillverka olagliga bomber så länge du inte använder dem och ändå trots att de som drabbats av bomberna som du egentligen inte tillverkar för att använda har drabbats till döds av dem, så är det inte troligt att du knappt tillverkat dem eller speciellt troligt använt dem eftersom du är en demokrati. När du inte gjorde det och dödade och lemlästade en massa människor så gjorde du det i ett gott syfte.

Som Sverige. I Sverige använder vi inte bomber alls, eftersom vi har ett gott syfte med vår vapenexport, så vi säljer bara reservdelar och bomber till de som inte använder dem. Som Bahrain, USA, Israel. Dessutom gör vi små, små bomber. De är så små, så små,

snusdosa-smiley-1

så det är nästan inga bomber, utan kallas minor och kan grävas ner i jorden så att de inte syns och så kan någon annan spränga sönder människor

legoff1

eller massakrera deras kroppar utan att behöva varken droner, pansarvagnar eller andra fordom. Bombernas minior landtrupp så att säga.

Det är en himla tur att vi är ett så fredligt land så vi att inte behöver oroa oss att vi är med och bidrar till lidande och död. Det faktum att vi också tillverkar minröjare och säljer till folk som inte vill ha våra minor i jorden där de vill odla mat, bekräftar ju att vi egentligen inte tycker om minor.

I själva verket är det här med bomber ganska läskiga saker. Det finns några saker jag tänker på allra först. Vilka som har dem och att de är de länder som aldrig har slutat kriga trots att de har fått fred i sina länder.

ve-military-spending2

Det som också är lite skrämmande är att de ser så här…

mfln5819l

…på vissa länder och människor. Där barn utmålas som hot innan de ens fått chansen att bli vuxna och skaffa sig en egen åsikt. Eller att religion, och hudfärg skulle avgöra din politiska ståndpunkt. Eller helt enkelt bara var du är född och bor.

Samma länder har oftast flera såna här:

sbrn21l

Som de tror fungerar så här:

1945-08-12-Saving-face-dove-with-bomb

Vilket inte verkar fungera nämnvärt. Eftersom de fortfarande ständigt krigar. Det kan ju tyckas lite bakvänt att de som befinner sig i flest krig, ständigt bryter mot mänskliga rättigheter och krigslagar och faktiskt har fyrat av en av de där jätteolagliga bomberna, sitter och trycker på:

redbutton

2840407_570_321

Jag ska berätta en hemlighet: framtidstro och kunna vara stark och veta att du kan genomföra förändringar bygger på att det finns en övertygelse om att det finns ett slut på den svåra tiden, då är det möjligt att uthärda.
När du har kämpat och slutet inte visar sig, eller att du ser hur du skulle nå slutet men möts av människor, myndigheter som talar om för dig att du inte ska vara så girig i den dåliga ställningen du befinner dig, så slocknar det där ljuset du bar med dig. Speciellt om det sker gång på gång, och det är inte lätt att vara tacksam mot människor som stjäl dina drömmar och som förminskar dig och dina framtidsplaner. Inte alls.
Det är precis lika svårt att ge upp hoppet om förändring som att be om ursäkt för sin strävan efter den, och det där ljuset som slocknade blir en liten kolbit som ligger och skaver. Den börjar att glöda bara den får syre.

Därför tror jag inte på dem som säger att de inte har något att förlora. Jag tror på att de känner så, att världen omkring agerar så, att det är vad de möter, men jag tror att de har mycket mer att förlora än de vet, och därför tror jag det finns annat att vinna också.

De måste bara få veta det, och att vi vill ha deras strävan.

Det borde stå klart för dem som faktiskt har en massa materiellt att förlora att deras materiella ägodelar och förmånliga arbete står betydligt tryggare när hoppet inte skaver som en kolbit i skon på oss andra om de inte stampar ner på vår strävan.

Ännu hellre bör de väl se sig om och se om verklighetens folk  som gav dem en dunk på axeln inte har en kniv i handen, för det var inte vi som skar av livlinorna för oss.

Det borde inte vara en hemlighet. Värst bevarade hemligheten någonsin.

Dagens läxa är att reflektera över den här:

http://www.dn.se/kultur-noje/basta-beatrice-ask

och den här:

http://www.vian.se/jamstalldhet/jo-du-maste-faktiskt-flytta-pa-dig/

Så då gör jag min läxa, och lyckas kanske tillslut skriva något om REVA, efter miljarder tankar.

Jag är så väldigt vit. Kritvit, trygg västerlänning . Jag är så vit att på sommaren blir jag brunbränd och får fräknar och jag sitter och jämför mina armar med andra kritvita och stolt konstaterar vi att vi har fått färg. Jag är så kritvit att solen kan bränna för hårt och då blir jag och alla andra kritvita först skära som grisar och sedan ser vi ut som brända tomater, och skrattar generat och säger att det snart blir brunt och fint. Skär är ingen färg på en kritvit, inte heller tomatröd, brun är att få färg för oss kritvita.  Brun och fin kritvit hud, som kritvit hud ska vara på sommaren.

Inte nog med det, jag är så kritvit att det äter sig in min hjärna, mitt sinne och min världssyn. Min hjärna är alldeles kritvit av all kritvit propaganda jag har matas med av andra kritvita. Den kritvita propagandan som berättar hur en terrorist ser ut, trots Breivik, trots Peter Mangs, trots lasermannen. Alla under min livstid.

Propagandan som är så kritvit att vi inte reflekterar över att alla castingen i våra favoritserier är kritvita, förrän någon påpekar det. Att alla stora kommentatorer är kritvita. Min hjärna är så kritvit att jag sitter och nickar med när en kritvit SVT man berättar att hijab inte passar sig för nyhetsankare för att de ska klä sig neutralt. Kritvitt kristet neutralt.

Så kritvit är propagandan att jag inte ser att de amerikanska soldaterna i nyhetsinslagen blivit grisskära under den Afganistanska solen när de hoppar ur sina helikoptrar. Den kritvita propagandan hotar och varnar för att den kritvita människan inte har råd att sluta suga ut andra länder, för då går de kritvitas civilisation under, och att vara kritvit är att vara privilegierad. Den kritvita propagandan som retuscherar bilder från våra parlament redan innan vi ser dem, och vi ser inte det kritvita för våra  huvuden är så snöblinda av allt kritvitt vi matas med.

Lika kritvit är propagandan att bara kritvita världsmakter får berätta för resten av världen vad demokrati är. Att människor svälter lika illa i dessa demokratier, att rasism, och orättvisor frodas, att det ekonomiska förtrycket skapar lidande och apartheid gör inte så mycket, så länge förfarandet är kritvitt, utförs av kritvita människor, och talar kritvitt tal.

Den kritvita propagandan som berättar, att jag inte behöver oroa mig för att bli stoppad på en flygplats utifrån annat än mitt beteende. Att jag inte behöver oroa mig för följder av kritvit fascism och rasism, om jag bara håller tyst och håller med. Inte ens då jag säger ifrån förlorar jag mina privilegier som kritvit, till och med då, kan jag utnyttja att jag är kritvit.

Den kritvita propagandan som säger till oss kritvita att vi kritvita har rätt bestämma när kritvit rasism är rasistisk även om vi aldrig någonsin drabbats av kritvit rasism. Kritvit propaganda som inte för fram att Beatrice Ask är privilegierad, kritvit rasist, eller att  kritvita privilegierade tar rasistiska kritvita beslut.

Snöblinda av propagandan ser vi rasismen, vi hör vad de säger, vi ser inte beslutsfattarnas kritvita hud. Vi ser inte att rasismen som de kritvita beslutförfattarna sprider är kritvit, som vi själva, för vi är inte rasister. Inte vi. Vi råkar bara vara födda kritvita, privilegierade och ingen ska dömas efter sin hudfärg, speciellt inte vi kritvita som vill så väl. För i våra kritvita sinnen är vi ju så färgblinda och goda.

Propagandans första och mest framgångsrika lögn är denna: Vit är inte en färg.

Den kritvita människan är färglös, och därför behöver vi inte försvara vår grisskära hud och förklara varifrån vi kommer, eller vilka ärenden vi har. Den kritvita människan är så färglös i sin skära hud och kritvita rasistiska propaganda att vi färgar av oss på hela vår omvärld och lägger ett kritvitt, färglöst töcken över den. När vi kritvita sitter i solen får vår kritvita, färglösa, skära hud färg, men vi är fortfarande kritvita och färglösa vad vi än tar oss för i samhället. Om vi blir solbrända så att vi blir kolsvarta, är vi fortfarande kritvita, färglösa.

När våra kritvita, färglösa mödrar bär oss i magen är vi kritvita, färglösa och privilegierade . När vi föds är vi kritvita, färglösa, privilegierade. När vi dör är fortfarande kritvita, färglösa och vårt kritvita, färglösa skinn och vårt kritvita, färglösa samhälle ger oss även våra privilegier efter det vi har dött. Våra svartbrända lik är kritvita, färglösa och sätter nivå på utredningen av vår död. Och hela livet där emellan är vi kritvita, färglösa och privilegierade, i våra huvuden, i samhället.

Våra kritvita, färglösa och privilegierade förväntningar på hur vår skära, kritvita hud ska bemötas som färglös och skydda oss, utomlands, i REVA-kontroller, när vi snubblar hem smått onyktra en lördagnatt, i sjukvården, när vi möter makthavare, poliser, gör oss sällan besvikna. Så vi fortsätter att ta det för givet i vår kritvita, färglösa propagandadimma.

Det spelar ingen roll om en man från Kroatien frågar mig var min far kommer från, eller arbetskamraten från Chile frågar om jag inte har någon släkting i tidigare generationer som inte var ”svensk”, eller om en ryss talar om att jag ser som en ryss, eller att turister på stan börjar prata franska med mig, och ser en gnutta färg i mina bruna ögon.

För det kritvita samhället ser bara min skära, färglösa hud, och mina föräldrars, och deras föräldrars skära hud. Det ser mitt kritvita namn, och mitt färglösa födelsebevis. Till skillnad från deras medvetna och effektiviserade förmåga att se färg, är detta en så invand kritvit handling att de inte tänker på det, fast de uppenbarligen medvetet skiljer ut människor efter färg eller färglösa.

Det kritvita samhället säger varsogod, här är dina privilegier, och jag tackar och tar emot.

Den kritvita propagandans andra stora och framgångsrika lögn är: Du har haft tur som föddes som kritvit i ett kritvitt samhälle.

Vi har alla haft tur som blev födda. Det konstiga, bisarra sätt vi alla kommer till världen är ett mirakel värt att fira, och det är en väldig tur att vi alla blev till. Det är däremot inte alls tur, och inte heller ska vi skatta oss lyckliga över att blivit födda till kritvita.

Det som den kritvita propagandan vill kalla tur, är nämligen struktur.

Vi har en struktur i Sverige och hela världen, som gör att vi premieras för vår kritvita, färglösa hud. Den, tur, vi kritvita gärna vill använda för att slå bort det obehagliga med kritvit rasism, och göra oss kritvita mindre ansvariga för den kritvita strukturella rasismen i samhället, är en lögn för att skydda oss kritvita själva ansvar.

Denna, tur, kan också vara en känsla av skuld, som tillåter oss kritvita att använda oss av vårt kritvita, färglösa yttre för att förklara att vi aldrig kommer att förstå hur det är att bli utsatt för kritvit rasism, för att vi är så privilegierade och färglösa. Det hindrar oss från att försöka. Likväl föddes vi in i en kritvit, rasistisk struktur, och vi ser resultaten. Vi kritvita är del av den, och agerar i den.

Den strukturen är skapad av kritvita propagandamakare genom tiderna och har inte uppkommit genom en olycklig slump, eller tur. Det är ett skapat förtryck för att den kritvita världen ska kunna äta sig mätt fler gånger om dagen än övriga världen och ha roligare, och ha tid att filosofera mer. På vilket sätt är det tur då att födas in i en värld där en minoritet  förtrycker mertalet bara för att du är född till förtryckare? 

Den kritvita rasistiska propagandamaskinen talar om för oss kritvita att den här turen att vara född kritvit, färglös och skär, är något vi kritvita ska glädjas lite extra över, och pusta ut. För så länge vi kritvita och färglösa slipper förtrycket är det ingen fara på taket, och även vi ser att det finns förtryck så kan det aldrig vara den kritvita, rasistiska demokratin det är fel, utan de som bara vill ha del av vårt överflöd för att vi kritvita, färglösa är så dåliga på att solidariskt dela med oss.

Strukturen över att vara född kritvit och färglös, blir ibland övermäktig. När jag går igenom spärrarna och ser rader av poliser, de flesta lika skära som jag själv, pustar en del av mig ut. Aldrig har jag känt mig vitare, tryggt färglös, och den oro och ilska jag känner handlar snarare om att se något obehagligt. Se någon bli stoppad, bli bortförd, förklarad skyldig till att inte vara kritvit, innan hen kan bevisa att dennes papper i alla fall är kritvita.

Oron över om jag skulle våga agera, även om min färglösa hud, mitt kritvita tal, skulle skydda mig en liten stund, så oroar jag mig för den där blicken, som inte längre skulle se mig som färglös. Som om mina åsikter eller frågor plötsligt gav min hud färg och jag blev synlig i det kritvita, kanske dömd av det kritvita som kritvita, färglösa jag är så van att vistas i, komma undan i.

Att jag ser vid det tillfället att det är fråga om, för jag vet det i både hjärta och huvud; människor som behandlar en annan människa illa för att några andra människor har sagt till andra människor att människor som den där får ni behandla illa och de människorna vill hellre slippa den där människan än behöver erkänna människan som människa och dennes rättigheter, och ta sitt ansvar som medmänniska. Och då lyder människor.

Det är kritvit rasistisk demokrati från migrationsverket, gränspolisen, de kritvita beslutsfattarna som inte stoppade REVA i tid, och det handlar i grund och botten om att Beatrice Ask och Billström  är medvetna om att de är kritvita och färglösa, och aldrig riskerar den sortens behandling, för skulle de då tagit ett sådant beslut?

Min kritvita hjärna övar och tränar för att komma ikapp min instinkt om att vara människa bland människor. Inte trygg kritvit. REVA har gjort det tydligare än någonsin hur viktigt det är, och även om jag tror mig vara färgblind till och från, så måste jag lära mig skilja på kritvita tankar som inte alltid är självvalda, och min egen lathet och rädsla för konflikter.

För jag vill också ha en färg, jag vill inte vara den kritvita dimman som gömmer alla andra. Jag är redan röd, och grön, vit, svart och röd tillsammans om jag får, och till sist blå som Doktorns TARDIS och tiden. Fast det är ju mina färger som inte syns vid blotta åsynen av mig, inte förrän du lärt känna mig.

feminist

En dag om året så firar vi våra hjältinnor som fängslades, blev misshandlade, som gick ut på gator och torg, de som höll möten, de som talade om kvinnors sexualitet och preventivmedel. Vi firar deras mod, envishet och deras kamp att förändra ett orättvist samhälle och bli betraktade som människor till sist och att få bruka mänskliga rättigheter. De var de som tvingade sig in parlament och såg till att kvinnor fick rösträtt. De som skapade opposition. De som cyklade i byxor, eller började studera med hela den patriarkala strukturen emot sig. De som bröt barriärerna. Varenda litet steg var en kamp, och det ska de hyllas för.

En global rörelse av frigörelse från vad som förväntades av en människa bara för att hon blivit född till det kön hon blev. En struktur lika tydlig som rasism, där tanken på allas lika värde skrämmer de privilegierade från vettet.

Idag förtjänar de som kämpar för kvinnors rättigheter att hyllas. De som fängslas, blir misshandlade, som går ut på gator och torg, de som håller möten, de som talar om kvinnors sexualitet och preventivmedel. Vi firar deras mod, envishet och deras kamp att förändra ett orättvist samhälle och bli betraktade som människor till sist och att få bruka mänskliga rättigheter. De är de som tvingar sig in i parlament och ser till att kvinnor får rösträtt. De som skapar opposition. De som cyklar, eller börjar studera med hela den patriarkala strukturen emot sig. De som bryter barriärerna. Varenda litet steg är en kamp, och det ska de hyllas för.

Vi har ett ansvar att fortsätta deras kamp, och om vi inte gör det så lämnar vi över en skuld till våra döttrar som tvingas genomlida samma förtryck och måste slå in samma gamla dörrar igen. Vi har ett ansvar att se till att de får råda över sina liv och sina kroppar utan att riskera sina liv, sin hälsa och sin frihet.

För kampen är långt från över. Igår rapporterades en gruppvåldtäkt, dagen innan om en våldtäkt en man begick mot sin fru, innan dess att kvinnliga konstnärer inte tillåts komma in i en mansklubb som består av män som betraktar sig som fria konstnärer, innan dess en man som ansåg sig ha rätt att undersöka sin fru för att han trodde att hennes kropp var hans. Flickor säljs för att betala av familjers skulder. Kvinnors kroppar är till salu, och vill du inte betala, så är det bara att ta för dig. Skulden ligger på kvinnan som litade på dig som medmänniska. Du är ett djur, och kan inte läsa av sociala signaler, så patriarkatets alibi försvarar dig. Det är förakt och hat.

I USA rapporteras en våldtäkt med två timmars mellanrum. Just nu, och jag har sagt det förut, dör, misshandlas, eller våldtas en kvinna av män. Precis nu, det spelar ingen roll om det är när du läser det här, eller nu när jag skriver, precis nu.

Aldrig någonsin när allt detta rapporteras talas det om kvinnohat.

När män står och berättar vad samhället ska göra med kvinnors kroppar, att abort är synd och kvinnans kropp är inte hennes att göra vad hon vill med, och ska straffas, anses inte extremt. Vidrigt, men ganska vanligt. Istället talar vi om för abort, eller mot abort, som om det inte vore kvinnans val och kroppar inblandade. Det är bisarrt. Det är är förakt, och det är hat mot kvinnor som väljer att behandla sin kropp som sin.

Så kampen fortsätter, på hemmaplan och runt om i världen och det är feminister som leder den. Av tusen skäl;

För att män inte ser kvinnor som människor.

För att i Kairo kan inte kvinnor cykla utan att råka ut för sexuella trakasserier, verbala och fysiska.

För att det finns män som skryter om att de kämpar för allas lika värde, men envist hävdar ”klass går före kön” och kan ha en lång antifeministisk harang om aggressiva feminister som borde be snällt om att få bli insläppta i kampen istället. Det är förakt och förminskande.

För att det finns män ”som kan kvinnor bättre än kvinnor själva” och säger att vi inte är riktiga kvinnor om vi påpekar motsatsen för att vi inte faller in i hans falska patriarkala definition om vad en kvinna är. Inte vad en människa är. Det är hat.

För att om jag ler artigt första gången och säger ”nej, jag är inte intresserad” istället för hugga dig med gaffel i skrevet, och skrika ”försvinn ditt pervo!” Så tolkar många män det som jag hade sagt ”om du fortsätter kommer jag att säga ja.”  Och den där handen på mitt lår kniper till som en blinkning: jag vet nog vad du menar, egentligen. Det är förakt.

För att män skryter över att de inte accepterar ett nej, men blir upprörda och känner sig träffade när vi påpekar att det gör inte våldtäktsmän heller.

För att jag bor i ett land som haft fred i över hundra år och ändå dör kvinnor för att det är accepterat att behandla kvinnor som annat än människor. Vi har haft alla chanser i världen att förändra det här. Ändå dör kvinnor, ändå säljs kvinnor, som andra klassens människa.

För att kvinnohatet är den underliggande strukturen som funnits och finns i överallt  i all form av fascism, men bland de som vill bekämpa det med.

För att feminismen alltid har skuffats undan för något annat, patriarkalt större mål, som ansetts viktigare, och därför har inte någon av de andra strukturerna inte brutits upp. Det är diskriminering.

För att vi fortfarande måste protestera idag.

För er nu som känner er diskriminerade, utestängda, fick era egos sårade av att få veta att det finns en dag om året då feminister går ut på gatorna och tycker, och tycker högt. Välkommen till patriarkatet, vill du få tyst på oss, krossa det.

För er som inte tycker att vi behagar nog för att du ska fundera på att ens lyssna. Bugger off. Vill du äta kakor och glass med oss, får du behaga oss. Det är nämligen vår dag.

Så på feminismens allra heligaste dag så önskar jag god kamp och jag är stolt över alla mina systrar världen över. Ha en fantastisk 8 mars.

stash-855-510607bbc903f

Lånad från en Palestinasida. En förebild.