Arkiv för kategori ‘Syrien’

Man gör inte så.

Publicerat: 11 mars, 2012 i Angelägenheter, Politik, Syrien, terrorism
Etiketter:,

Jag har sett så många fruktansvärda bilder och videos från Syrien och från Palestina. Ibland har jag tvingat mig att att titta, fast jag inte vill, för om jag inte förstår konsekvenserna av politik ska jag inte syssla med det. Det är normer jag ställer på mig själv.  Jag kräver inte  ens av mig själv att titta, eller se klart av det värsta människor gör mot varandra, men jag får inte blunda.

Anledningen till att jag vågar se på allt det hemska är att än så länge, hur gräsliga bilderna än är så mäter de sig inte med att uppleva det. Jag skulle aldrig vågat se dessa bilder av människokroppar om jag inte sett det i livet.

Omständigheterna var andra, och den älskades kropp var hel och inget blod, inga sår fanns, men en död kropp går inte att efterlikna i den mest påkostade produktion, även om jag trodde det innan. Du kan inte ta ifrån en rekvisita något den aldrig haft, du kan inte skapa saknaden av det som inte är där, när det aldrig funnits. Vad jag kan föreställa mig är de anhörigas reaktion. Det de känner är nödvändigtvis inte likadant, men lika, och smärtsam. Där videon slutar filma, finns de anhöriga, och under oacceptabla  förhållanden.

De måste gå igenom samma sak, utan sjukskrivning en tid, utan ersättning från försäkringskassan, utan att människor runtomkring talar om för dem att de får ta det lugnt och ta hand om sig själv. Att sörja i lugn och ro finns inte.

Ibland slår orden hårdare. Igår läste jag ett twitterinlägg om Syrien, Homs en stad med en befolkning lika stor som Stockholm.

@SyrienNyheter Aktivist från Homs: De samlar civila och barn utanför sina hus och skjuter ner dem bara, hus efter hus.”

Jag läste det igen. Och igen. Och igen. Orden ville inte fastna i mitt huvud, men hade gått rätt in i min mage, i mitt mellangärde och lagt sig som en klump.  Intellektuellt så var jag försvarslös för jag jag kunde inte förklara hur någon kan utföra den sortens handling. Intellektuellt kunde jag inte hjälpa mig själv att förstå, hitta en politisk förklaring till att någon klarar av att göra så. Istället hörde jag den där meningen som dyker upp då och då i mitt liv, en grundregel som kommer från hjärtat och magen: man gör inte så. Man gör inte så.

Man. Gör. Inte. Så.

Barnet som någon gång ville sätta ord på sina känslor upprepade detta, som det brukar tills dess att det fått svar.  Man gör inte så. De samlar civila och barn utanför sina hus och skjuter ner dem bara, hus efter hus. Man gör inte så. Förklara. För: Man gör inte så.

De samlar civila och barn utanför sina hus och skjuter ner dem bara, hus efter hus.

Jag vet att jag aldrig kan tillfredställa det här barnet med teorier om hot om att de soldater själva skulle bli skjutna om de inte följde order. För henne säger det bara att de hade ett val. Jag kan inte tillfredställa henne med politiska allianser och ekonomiska fördelar. För henne betyder det att de hade ett val. Jag kan inte förklara att människor låter sig styras. För henne betyder det att de hade ett val. Jag kan inte få henne att förstå att människors hat och förakt för andra kan ta över hela deras liv. För henne är det ett val.

Hon har ögon svarta som en tjärn om natten och hon släpper mig inte med blicken. Hon är så arg att hon har slutat gråta, men hjärtat blöder och värker.  Hon vet hur man hatar, för det är det hon gör och aldrig, aldrig förlåter hon. Hon vet också att:

Man gör inte så.

De samlar civila och barn utanför sina hus och skjuter ner dem bara, hus efter hus.

Upprepar hon.

Man gör inte så.

Upprepar hon.

Hennes blick genomborrar alla usla ursäkter, alla försök till bortförklaringar, alla nedlåtande kommentarer, och bränner rätt in i mitt hjärta, och slutligen börjar det intelllektuella jaget också börja förstå.

De samlar civila och barn utanför sina hus och skjuter ner dem bara, hus efter hus.

Inte bara det att man inte gör så. Man gör inte så.

Utan också; Varför tillåter du att det sker?

Jag medger att jag ibland tycker att hon är en plåga att bära på. Alla dessa barnsliga brinnande känslor om rätt och fel, om vad man får och inte får göra. Anledningen till min irritation är att hon oftast har rätt, även när det gäller bagateller. (Som att låta bli att köra in i någons vagn så att de får den på sig när man handlar Daglivs för att de parkerat den mitt i gången medan de letar efter rätt apelsiner i en kvart)

I början var det hon, och hon kommer alltid finnas kvar och jag tror att det är bra. Visst gör det ont när hon sparkar mig i magen och slår sig in till mitt hjärta, men hon guidar mig och ställer frågor. Framför allt så vet hon, och det gör inte alltid jag.  Jag vill aldrig förlora henne.

.

Syriennyheter: Den 15:de mars samlas människor över hela världen för att hedra offren i Syrien. Vi samlas på Medborgarplatsen kl.17:00