Arkiv för kategori ‘Uncategorized’

gaza-beach

 

De civila är vi.
Det är vi civila som ser till att samhället går runt.
Vi som bakar bröd, lägger vägar, kör tåg, ser till att barn blir vaccinerade, säljer försäkringar, sitter i kassan, tvingas gå till soc, som föreläser på Universitet, jobbar på reklambyrå, sitter på en datorsupport, sitter i styrelsemöten och vi som jobbar som kantor i en kyrka.
(Vi är också de civila opolitiska, de civila är folkpartister, moderater, socialdemokrater, centerpartister, kristdemokrater, miljöpartister , vänsterpartister, FI:are , och anarkister.)

De civila är våra barn som går i skolan och förskola för att en gång i framtiden bli sjuksköterskor, bilmontörer, frisörer, konstnärer, arkitekter, lokförare, doktorer, lobbyister, vaktmästare, och föräldrar och morföräldrar.

Det är vi och våra barn som är de civila, som får huvuden krossade, kvävs av rök och damm, som förlorar armar och ben, eller förmågan att andas själva. Det är vi och våra älskades kroppar som slits itu som våra anhöriga måste leta efter och pussla ihop för att kunna begrava oss.
Det är vi som får granatsplitter över hela våra kroppar, eller dör i brist på mediciner och blod.

De civila är vi och våra vänner, det är vi som dör och blir hemlösa, arbetslösa, föräldralösa och vi som överlever våra barn. Det är vi som lämnas med sorgen över de som begravt i rasmassorna, eller att behöva förklara för någon vi älskar att allt och alla de hade runtomkring sig är borta.
Vi är de civila som står med värkande, sömnlösa kroppar och med en smärta i våra hjärtan som vill implodera och explodera, men vi har inte tid att falla sönder för världen runtomkring oss sprängs, och vi har inte tid att stanna upp för då dör någon annan om vi inte är starka.

Netanyahu tar ingen hänsyn till om du och din familj befinner sig där han vill rikta sin eld. För honom är du inte ens ett hinder utan målet. För du betyder ingenting för honom, för du är född av fel föräldrar, på fel plats för att ditt liv skulle betyda någonting alls.
Den civila är du och du är värdelös.
Du och dina barns liv och död betyder ingenting.

Det är vi som är de civila som vars lidande inte är viktigt, för det är viktigare att ständigt påpeka att våra ledare har gjort fel, och vi fick skylla oss själva för att vi föddes på den platsen vi kallar hem.
Det är de civila som är vi, som måste offras för principer, och kålsuparteorier.

Det är vi som är de civila som när det äntligen tar slut, igen, måste bygga upp världen som fallit, igen, utan att få tillbaka någon av de vi älskade och det vi kämpat för, och det med vetskapen att det kommer hända igen.

De civila är vi.
Det är vi civila som ser till att samhället går runt.

american-horror-story-coven

Detta är ett svar i en diskussion om Game of Thrones, där jag tipsade om tredje säsongen i AHS, Coven. Samma diskussion som alltid kommer upp när jag påpekar sexismen i GoT. Det är sjukt tröttsamt att ha samma diskussion om och om igen med allt från antifeminister till (i det här fallet) i vanliga fall rätt kloka människor. Eftersom det inte finns anledning att hänga ut någon, och för läsbarhetens skull är svaret något modifierat.

 Jag tycker att både böckerna och serien är väldigt bra. Att den utspelar sig i en patriarkal värld är väl inte fel i sig. Det man kan ha problem med är det oförblommade frossandet i nakna kvinnokroppar. Känns inte riktigt nödvändigt utan framstår mycket riktigt som gubbigt.. Nu har jag inte sett tredje säsongen av American horror story, men i andra säsongen märks väl ändå att de kvinnliga karaktärerna ofta befinner sig i underläge pga sitt kön. Och det är inte konstigt eftersom den utspelar sig under 50-talet.

Kan helt klart säga att i Coven(AHS 3) befinner sig kvinnorna inte i underläge.
Se det, du kommer inte att ångra dig. Det utspelar också i vår tid, där kvinnor är förtryckta, där kvinnors kroppar är till salu, våra livmodrar tillhör politiker, där vi är förnekade samma makt som män, rättvis behandling,  blir dödade för att vi är kvinnor, och inte erkänns rätten till samma ekonomiska ställning som männen.

Är då Coven mindre realistisk för att den inte exploaterar kvinnor, eller för att den ger oss makt?
Till skillnad från många serier kände jag mig stärkt som person från första avsnittet till sista. Fuck världen, här kommer jag! Nu ska du bli min, eller förvänta dig att bli krossad. Så himla skön känsla.
Jag kände makt och kände mig värdefull i en värld som bestämt sig för att jag förtjänar mindre makt och värde på grund av mitt kön.
Fiktion är ett vapen mot orättvisor.

När jag har tittat på GoT har jag mått dåligt, tappat hoppet om hela fiktionsindustrin, att det aldrig mer kommer finnas någon skapare av så pass kommersiell fiktion som ser kvinnor som människor.
Tänk att få helhjärtat gräva ner sig i fiktion och känna mig som fullständig människa, som norm, utan att ursäkta att min kropp exploateras, och blunda för att jag mår dåligt. Och att få slippa säga saker som: ”den är ju lite sexistisk, men då kan en gå och göra te eller något så en slipper se det, annars är det bra.”
Att något är sexistiskt är lika illa som något som är rasistiskt, och vad det gäller GoT, så gör den inget strålande jobb där heller.
Jag tror nog också att män kan må dåligt av obefogade våldtäktscener, men kvinnor har i generationer blivit matade med hotet om våldtäkt, och många, många, många, har blivit våldtagna. De kvinnor som har blivit våldtagna är också nördar. Nördar som vill liksom alla andra få gå in i andra världar för en stund. Få slippa tänka på våldtäkt, eller sextrakasserier i vardagen.

Så det är tokigt, på samma sätt som att det är fel att glamorisera rasism i fiktion.
På samma sätt stänger skaparna ute människor som vill titta.
För yngre generationer slår de fast att det finns ingenstans ni kan komma undan att förtrycka eller bli förtryckta; för det här är normen, ingå eller så duger du inte. Även i våra fantasivärldar är det normen, i fantasin där vi kan skapa vilka regler vi vill, är det fortfarande norm att förtrycka rasifierade och kvinnor, och HBTQ.
Fast vi är fullständigt fria att skapa det omvända och påverka människor positivt inom fiktionen. Som Buffy och Xena stärkt flickor och kvinnor i min generation, och Orange is the new black, verkar ha stärkt nya generationer.
Bletchley Circle är en serie som lyckas vara väldigt realistisk i sin tidskildring och trots att inga kvinnor exploateras eller utsätts för våldtäkt för att nå nästa fas i utvecklingen så skildrar den kvinnor som människor. Äkta människor lyckades också riktigt väl med att skildra alla karaktärer som människor, och inte så mycket utifrån kön.

Det är i stort sett bara män som försvara sexismen i GoT. Och de är oftast vita män.
Mycket för att de jag träffat på är vita män, och nördvärlden är full av dem. Anledningen är att det är lättare att överse med en onödig sexism eller rasism om du inte är drabbad. Så mycket lättare att överse med sexism och rasism om du inte känner det i magen när det sker även i en fiktiv värld.

Jag gjorde det felet idag senast när jag tittade på Full patte, hemskt roligt ju; dumma vi vita som inte ser hur mycket norm vi är, eller hur vi förnedrar andra. Tokskojig och smart.
Sedan läste jag en blogg:

Jag missade några väldigt viktiga saker, som vit, som norm. Och jag hade tack och lov vett att skämmas.
Om jag tillåter mig att överse med att rasifierade kände sig träffade i avsnittet, och fick en klump i magen av det och fortsätter skratta utan eftertanke alls, så är inte jag bättre än de vita män som försvarar sexismen i GoT.
Om jag inte tar till mig det så är jag världens sämsta antirasist och feminist, och det är inte vad jag nöjer mig med, eller vad som förändrar strukturer som jag vill bekämpa.
De männen är inte bättre än den norm som överser med rasism och sexism, HBTQfobi för att inte få sitt nöje förstört när de ser, läser något fiktivt. Det här är en del av en struktur, och tycker vi inte att kapitalister ska tjäna på förtryck så ska vi inte heller överse med förtryck för att vi vill njuta en timmes fiktion och låtsas som om det inte betydde något.

Någon annan som ser det mår dåligt och förlorar hopp.
Fiktionen är en del av att sprida normerna, och vi får inte fler rasifierade eller kvinnliga regissörer av att sprida en förvriden världsbild också i fiktionen, där vi lägger mycket känslor, värderingar och analyser. Fiktionen kommer åt ställen i oss själva som aldrig verkligheten kommer åt. Det vi tar till oss av fiktion kan förändra oss som människor.
Var och en som har gjort ett val, stärkt av något fiktivt, eller fått en idé från en bok eller film och bestämt sig för att pröva, vet vad jag menar.

Ett tips: om något du ser känns lite sexistiskt, men du är beredd att överse med det, kör en klassiker: byt ut kvinnor till judar, eller fråga dig om du skulle acceptera den graden av rasism i din fiktion och kan fortsätta njuta? Sexism och rasism är nämligen exakt samma sak eftersom det bygger på något vi inte kan kontrollera och inte kan välja.
Jag föddes som kvinna, trivs som kvinna, varför måste jag bli förnedrad för det?

 

Hej!
En vän delade den här: http://www.svt.se/nyheter/regionalt/smalandsnytt/nynazister-valkomna-i-skolan
Jag hoppas att tidningen överdrivit och att ni inte står bakom det här beslutet.
För det är riktigt otäckt.
I en demokratisk skola värnas allas lika värde. Sexism, rasism, HBTQ-fobi är något som ska motarbetas då de strävar efter motsatsen: dvs. ett fåtals rättigheter framför många andras, och framför allt att beröva andra från sina rättigheter.
Svenskarnas parti är nazister, bortsett från den historia som nazistiska partier har haft i världen, och i Sverige, som vi alla känner till, så är nazister ideologiskt rasister, homofober, antisemiter, antizigonister, islamofober, sexister, fascister, och ser alla andra oliktänkande som ett hot och lägre stående. Dessutom har de agerat där efter.
Senast så blev flera feminister, varav en som arbetade med HBTQ frågor i fotbollsvärlden knivskuren efter en attack där de nazister som var med var partimedlemmar i SVP.När vi lär ut historia i skolan om andra världskriget, om de fruktansvärda morden på miljoner människor, lär vi då ut att eftersom nazisterna satt vid makten så var deras handlande inte fel, bara en del av en politisk process? Hitler var med våra mått mätt demokratiskt vald, och lagar var stiftade så alla de mord som utfördes, var i själva verket inte mord, utan lagstadgade beslut.
Det är en tanke som är obehaglig att tänka, att vi skulle ursäkta den sortens rasism och verkningar för att följa lagar.

Med det regelverk som ni följer (i artikeln) skulle det alltså inte strida mot lagar att att låta en person som Hitler eller Göring föreläsa i era skolor om judarnas dåliga hygien, om hur de stjäl jobben, att kvinnor borde stå vid spisen och föda barn, att HBTQ personer är onaturliga varelser, att handikappade mår bättre av att slippa leva?

 

Lyckligtvis så har ni ju skollagar och förordningar att ta till.
Viktiga värderingar som allas lika värde och att motarbeta rasism och fascism finns inskrivet, ni har både skyldighet och rättighet att använd det.

Ni är inte maktlösa, tvärtom.

För det är nog det som skrämmer mig mer än handfull nazister: ni backar i en konflikt innan den ens har uppstått. Nazisterna inte ens behöver knacka på, ni har redan ställt dörren på vid gavel och dukat fram kaffe och kakor.
Att sedan hoppas att de inte ska ta för sig är bara naivt.

Hur ska ni skydda era elever och personal som kommer att möta hatbudskap mot dem själva?
Hur ska ni skydda era elever och personal från att bli filmade, fotade och uthängda på nazistiska sidor?
Hur ska ni skydda elever och få dem att förstå att alla har rättigheter i en demokrati om ni lär ut att alla inte har lika värde?
Hur ska ni kunna lära era elever att fascism, nazism aldrig får bli struktur igen, när ni normaliserar ett nazistiskt parti till ett vanligt parti som alla andra?

Det blev lite långt, men jag har så många frågor som jag gärna vill ha svar på.
För ni skrämmer livet ur mig.

Mvh

Vi började prata om farbröder: Trier, Bergman, Gardell och andra gubbar. (manliga kultureliten och alla som läst filmkunskap: ”lägg av! Genierna!”) Och gubbar som är förälskade i gubbar som gör filmer om sig själva.

Von Trier vill ju provocera, och han är intresserad att provocera av egenintresse. Han bryr sig bara om sig själv, inte om samtiden, inte om hur världen ser ut eller mår. Han bryr sig egentligen mest om hur han kan provocera utan att ta hänsyn om det han gör faktiskt kan skada någon.
Han är ojämn, varje gång något inte har slagit lika mycket så verkar han satsa på något med mycket sex och våld. Och det är alltid kvinnor som drabbas. Om Von Trier verkligen var upprörd över kvinnors sexuella utsatthet så skulle han låta en kvinna vinna, någon gång utan att straffas samtidigt, inte skildra det som något du redan kan se bara du slår på teven en vardag.
Våldsporr upphör inte att vara våldsporr bara för att du lagt det i en kulturell kontext.

Bergman är mer: jag, jag, jag. Och jag, jag, jag och jag, jag, jag. Och tada: Jag!
De (manliga) kultursnubbarna goes, han, och jag, han, och jag, han, och jag! Och jag! Och han! Och Han! Oh, och Bergman, och jag! Oh, och Bergman!
Allt handlar om Bergman.
Jag älskar hans uppsättning av Trollflöjten på riktigt och Det sjunde inseglet var riktigt bra, men annars känner jag inte igen mig i några karaktärer knappast alls eller miljö och situationer.
För allt handlar om Bergman, och vad Bergman vill åstadkomma, hur Bergman känner.  Jag lämnas bara med: Vad var syftet med filmen? Kul att du fick lite terapi och jobba igenom något jobbigt, men vad var syftet med att sprida det till andra?
Så gammal som Bergman blev kan en ju tycka att han borde ha kunnat utvecklas med tiden och se omvärlden och inte bara sig själv och sin släkt.

Vi kan ju slänga in Jonas Gardell i högen också nuförtiden.
Ett tydligt jagtema är ständigt närvarande, men när han var yngre så kunde han skriva kvinnor, framför allt flickor helt ok. Till och med så att en kunde känna igen sig, och känna igen sig i analysen, miljöerna och känslorna.

Nu har han tappat det tyvärr, och jag tänkte verkligen se Torka inga tårar utan handskar när det gick på teve, men så gick han gick ut med att ”Flatorna inte har lidit som oss bögar.”
Han försvarade aggressivt ett rasistisk, sexistiskt tweet med att dra på humorofferkoftan, ovanpå den konstnärofferkoftan, och över den Jagharlidigtofferkoftan, och till sist viftade han med ”jagkännerfaktisktmuslimer-kortet” så iddes jag inte.
Det här var någon som kunde och kan, men håller på att förlora sig i sig själv och inte på samma sätt skildrar kopplingen världen och jag, utan jag berättar om världen. Det är synd tycker jag, för jag har tyckt om honom som normbrytare och som någon som kom med nya perspektiv.

Mänskligast bland farbröderna (kultureliten och alla som läst filmkunskap: ”lägg av! Genierna!”) är Norén som är för fin för film, han sysslar med teeaateer! ( jag tycker om teeaateer också) Förvånansvärt nog.
Han är seriös. Han trivs väl på teatern och dess uttryck helt enkelt, inget fel med det.
Han är tråkig och han är deppig, och även om alla hans verk, eller covers andas: ”Så här tycker Norén!”
Så är han inte flirtig, han säljer inte sig själv, för människor utan humor är inget vidare på att sälja sig själv, alltså får en misstänka att han har talang. Han provocerar då och då, men det är inte nödvändigtvis på samma sätt som Trier.
Han dödade fullständigt Shakespeare härom året.  Det kan jag inte förlåta.

Så gör en inte. [Insert upprörd smilie här!]
Shakespeare är intelligens, snabbtänkhet, humor och liv och död. Shakespeare är helig.(och då struntar jag i om det var ett företag eller en person) För Norén saknar humor, och det mesta han gör lider av kroniskt depression, men han ser utanför sig själv, ser sin samtid, och så plockar han in i det i sig själv, svärtar ner det och ger tillbaka.
Och frågar oss om vi har sett den här grejen som händer i samtiden? Liksom: ”vet ni vad JAG tycker är jobbigt? Det här.”
Det gör honom lite mänskligare, att han vill dela med sig.

Problemet är egentligen inte farbröderna allra mest.
Farbröder som pysslar med konst, ord och bild är inte konstigt och ganska ofarliga i sig. Folk som fått möjlighet att uttrycka sig, och reda upp personliga problem i jobbet när de har chansen istället för KBT eller annan terapi är inte konstigt. Det konstiga är kultureliten, fansen, som backar upp allt vad än de här männen gör.

Justin Bieberfans, tonåringar, vet att ta avstånd från sina hjältar när de gör för många fel. De ställer krav på sina idoler. Justin Bieber lovade att inte knarka, sade att han hade slutat och nu har det visat sig att han ljög.
Då tappade han en massa fans, inte för att de är ytliga i i sin passion.
Nej, de brinner lika hett för sin idol som vilken Von Trierfrälst filmrecensent som helst, eller gammalt Dylanfan; de överger sin idol för att de ställer krav som idolen inte klarar att leva upp till när hen blir för självupptagen.
När Bieber spottade på sina fans, förlorade många av dem också respekten för honom.
För att de inte tar skit, för att de kräver gensvar på sin lojalitet. För att de vet att det är fiktiv kärlek som känns äkta när de vill, för att det är något att brinna för, och varför brinna för någon som ljuger och spottar på dem, när de kan följa någon som förtjänar det?

Men (vuxna) män är hängivna på riktigt, de är masochister, och tar vad skrutt än deras idoler slänger på dem, hur mycket de än spottar på sina groupies. De är beredda att kallas korkade, bli ignorerade, bli manipulerade att föra ut ett budskap de själva inte tror på.
Om de finner mästerverken stötande eller vansinnigt tråkiga, sexistiska och rasistiska, så är de beredda korsa öknar för att leta upp den enda lilla spillra av ljus som bevisa deras idols geni.
Ifrågasätter vi det de betraktar som genidrag, har de tolkat och tolkat om för att hitta det där lilla strået. Samtidigt passar de på att mansplaina om fullkomligt värdelösa detaljer som ingen annan än riktiga fans känner till för att visa (hur mycket de älskar sin idol)hur insatta de är.

De tar till vapen när deras idoler kritiseras och hur medvetna de än är om rasistiska, eller sexistiska strukturer så är de beredda slåss för sin hyllade idols heder.
Även om han kanske till och med bevisats vara pedofil, då har det inget med hans konst att göra. Plötsligt är det viktigt att skilja på privatpersonen och konstnären, och detta medan de skrattar åt tonårsflickors passion och kallar det ytligt när de väljer bättre personer att följa än dem som föraktar dem, eller oförlåtliga moraliska övertramp.

Trots att deras idoldyrkan är lika fiktiv som Justin Bieber för en belieber, och aldrig kommer deras idol att sätta sig ner och ta en öl med dem, aldrig kommer han att sitta och jamma lite, eller diskutera dramaturgi och symbolism i en våldtäkt.  Definitivt kommer deras idol aldrig att råka hångla med dem.

Det kommer inte att hända; din stora konstnärskärlek, bryr så lite om dig att han inte kommer att bli ledsen om du kritiserar honom när han gör något riktigt dåligt och dumt, för han vet inte att du finns.
För i hans värld finns bara han.

Fredrik Sahlin (Även du, min Brutus!) skriver:

”Hur var det för dig?
Lars von Trier bryr sig inte.
En nyckel till hans konstnärskap är just det. Han bryr sig inte om publiken. Han gör inte film för vår skull, han gör det för sin egen, och är därför alltid sann mot sin egen vision.”

Fine. Okey. Javars. Nja.
En konstnär ska vara sann mot sig själv. En konstnär ska vara sann för sin konst mot sin konst och sig själv, och tro på den, annars blir det något annat än vad de bör representera, och kan inte kalla det sin konst. Det är ju fortfarande något skapat, men det saknar hjärtat och passionen. Så långt håller jag med.
Jag tror däremot att Fredrik Sahlin har gått på genimyten.

Om inte Von Trier bryr sig om publiken så kunde han lika gärna sitta hemma och gotta sig hemma åt det han skapat. Om han verkligen inte brydde sig om vad publiken eller recensenter tycker så skulle han inte slå på stora trumman inför varje projekt och berätta att han kommer att vara jätte, jättekontroversiell. Alla konstnärer har sina behov, Von Triers behov är att vara så kontroversiell som möjligt, och geniförklarad.

Han skulle inte göra allt för att manipulera media, genom märkliga uttalande som han bara nästan tar tillbaka, genier behöver inte be om ursäkt. Inte heller skulle han vara så där spännande hemlig och exklusiv vid precis rätt tillfällen. På samma sätt som musikbolag (och artister)måste manipulera publik, fans och media så måste Von Trier manipulera samma grupper av människor för att inte bli en dagslända.
Jag är faktiskt glad att Von Trier inte är politiker, eller arbetar med lobbyverksamhet i Bryssel. Han är ett geni möjligtvis när det kommer till PR, men inte som människa. Ingen människa är mer människa än någon annan.

Han är i desperat behov av alla sina groupies och fans för att fortsätta det han håller på med, och ska vara evigt tacksam över att hans fans inte mestadels består av tonårsflickor. Då skulle han inte bli långvarig. Men (manliga) kulturskribenter älskar förbehållslöst, därför behöver han inte bry sig om någon annan än sig själv.

När Fredrik Sahlin tackar för våldtäkten på hans hjärna, och den brist på empati Von Trier visat honom har han blivit lite lurad och utnyttjad. Men Fredrik Sahlin är förälskad och ser inte riskerna med den här sortens förhållanden.
Ska vi verkligen geniförklara människor som bara bryr sig om sig själv?

Visst kan vi lära oss så väldigt mycket av att ta del i andras öden, det är därför vi läser, ser på film och teater, tittar på konst och lägger upp teorier och analyserar det vi ser. Det gör att vi kan skifta perspektiv från vårt eget till någon annans liv och vi delar för en stund känslor och erfarenheter. Konst är något generöst vi kan ta till oss om vi vill, kan vara något att samlas kring och dela vidare.

Fast det väcker ju frågor.
Vad är konstens syfte?
Ska ett par få farbröders demoner diktera en kanon för att deras fans är okritiska, och inte vill se fördomar, sexism och rasism i verken? Borde inte konst vara motsatsen? Att bryta normen?
Jag har svårt att förstå vad för gott det är att upphöja egoism, bara för det finns en kulturell kontext och en genikult i kulturvärlden som sätter standarden.

Inte heller förstår jag hur den egoismen ska lära mig solidaritet med andra, och dela med mig av konst, ännu mindre få mig att vilja inspireras av andra och lära mig något, om framgångskonceptet är jag, jag, jag. Och att jag, jag, jag har rätt att bete mig och säga vad jag vill så länge jag kallar mig konstnär, geni och aldrig ber om ursäkt.

Har vi inte haft nog med det de senaste sju åren?

angel_statue_facepalm_by_evilqueen112-d490qyc

Vi vässar våra argument
Våra armbågar och knogar
Vi höjer våra nävar
Och skriker

och skriker
I en tystnad
av en lystnad av
bostadsrätter, Iphone, balkong
och hembryggt öl
och Ernst, och småkaketrenden

I en tystnad som tystar
Om vi knystar
om tidsbrist, platsbrist, och bostadsbrist
om arbetslöshet, medellöshet och hemlöshet
och nya regler på försäkringskassan

Igen

Så vi:
Vi vässar våra argument
Våra armbågar och knogar
Vi vässar våra CV

Bryter ner våra förtjänster i fragment
Så att vi att vi ska bli anställningsbara
Förpackar oss i små piffiga paket
Så att vi blir den mest lockande vara:

Vi är ödmjuka, och sociala,
drivna, anpassningsbara och verbala,
tävlingsinriktade, tuffa och lojala,
utbildade, erfarna, bildade, och har vana,
hälsosamma, barnfria, rökfria och normala.

Med förhoppningar att vi har:
Rätt hudfärg, namn, klasstillhörighet, läggning och kön
och att vår arbetsgivare kan göra ett gott köp
Så kanske, kanske vi till och med; får en rimlig lön

Vi sticker ut, men vi sticker inte upp
Vi gör oss oumbärliga

För säkerhets skull
Så att vi kanske vågar vara besvärliga
För säkerhets skull
är vi alltid anträffningsbara
För säkerhets skull
är våra uppoffringar aldrig försumbara
För säkerhets skull
för ska vi vara ärliga
så är alternativen alltför förfärliga

 

 

Följer diskussionen om Ken Ring så där lite smått.

Ska en tro diskussionen så handlar den om att Ken Ring är en sjyst snubbe som är snäll egentligen trots att han är homofob, även om han verkar vara jag är inte homofob men, bögar är konstiga inte-alls-homofob-ju som är en homofobisk attityd som tyder på att personen lider av homofobi. Eller så är han bara dålig på att uttrycka sig, fast då även de som ogillar hans homofobiska  uttalanden faktiskt säger att han är en god musiker så så skapar den teorin frågetecken för mig.

De som jag stöter på nätet på retar sig på hur någon som nervärderar andra sätt att leva på det viset ska ursäktas med att han är snäll egentligen, han är vänster egentligen, och då är det ok att slinka med tungan, med fingrarna på tangentbordet. Ungefär som det inte var några problem för en del antirasister att en snäll snubbe som Jonas Gardell skämtade både sexistiskt och rasistiskt om en utsatt grupp.
För Jonas Gardell tillhör ju en utsatt grupp, den utsatta grupp som Ken Ring då och då uttrycker sig homofobiskt om. Och Jonas Gardell är ju folkkär och en sjyst snubbe som gick i bräschen för att föra fram kloka och bra budskap en gång i tiden, det kan ingen förneka, men sjyst snubbe eller inte, vissa saker säger en inte.

Det trista med den diskussionen var att sjysta antirasister föll till föga för en vit patriarkal norm, där feministisk kritik störde ordningen, och än värre att sjysta vänster, antirasist snubbar var alltför snabba med att prata bort de rasistiska strukturerna de vanligtvis brukar vilja påvisa.
Våra sjysta vänster antirasist snubbar blev plötsligt väldigt vita och lättkränkta, långt ifrån de analyserande antirasister vi hade vant oss vid. Lika besviken som jag blev på Jonas Gardell blev jag på dem när de förklarade att skämta måste en få göra, och de som blivit utpekade i Gardells skämt tappade plötsligt tolkningsföreträdet som utpekade. För att några sjysta snubbar, som är riktigt bra på många andra sätt, blivit kränkta över att de utsatta uttryckte sina känslor över att bli ett rasistiskt stereotypt skämt.
Debatten flyttade ifrån de som varit träffade, och varför det var fel att utmåla människor till rasistiska sterotyper, till den mycket lägre nivån: Nähä! Nu får en inte skämta i det här landet längre!
För de sjysta snubbarna möttes inte längre bara respekt från sina allierade utan kritik.
För en halv sekund i början av debatten tänkte också jag: de är ju sjysta egentligen, Jonas Gardell är ju bra egentligen. Vi vet ju det. 

Jag är socialist, och i min socialism så ingår allas rättigheter, även de 50 procent som är födda kvinnor, och alla de som är utsatta för rasistiska strukturer, och därför ingår feminism och antirasism i mitt politiska tänkande. Därför kan jag inte säga på samma förlåtande sätt som jag faktiskt gjort som för att släta över: Strindberg hade dålig kvinnosyn, men var i grunden en sjyst socialist.
Jag kan inte göra något åt Strindbergs kvinnosyn eftersom han är stendöd, men jag kan göra något åt mina allierade i nuläget, vi som vill förändra samhället tillsammans, vi som ska lita på varandra och stötta varandra mot kapitalistiskt, människofientligt och strukturellt förtryck och utnyttjande av människor. Och det gör jag, utom när vi diskuterar mäns ansvar att se sitt ansvar för det sexistiska strukturella förtrycket, för jag vet inte längre vem av de sjysta snubbarna som jag litar på, som kommer få spel när jag säger det.
Jag skulle kunna säga som med Strindberg: De vägrar erkänna sin del i en sexistisk struktur och ta ansvar för det, men annars är de bra vänstersnubbar som kämpar för allas lika värde.
Vilket är omöjligt, i och med hur jag ser på vänstern och dess skyldighet att förstå allas rättigheter och ta ansvar för sina handlingar och kämpa för allas lika värde. Det är dessutom en motsägelse. Jag köper inte den sortens motsägelser från politiska motståndare högerifrån, eller från den bruna sidan, då vore det en skam om jag tillät mina allierade stå oemotsagda.
Det skulle bara skapa fler Strindbergs, och sist det skedde splittrades kampen för allas rättigheter upp i kampen, för arbetande mäns rättigheter mot kapitalistiska vinster och kampen för kvinnors rättigheter. Socialismens allra största misstag någonsin.

Jag har en envis tro att det går att förändra människor, att få människor att förstå andras behov av rättvisa, och rättigheter. På allvar tror jag helhjärtat att om människor bara vågar lyssna till obehagligheter som att du tillhör en grupp som förtrycker, och kopplar det det till både små och stora konsekvenser så kommer förändringar ske på alla nivåer, i många fler olika miljöer.

Jag tillhör en grupp som förtrycker resten av världen, jag är medskyldig och medberoende i en struktur som förtrycker större delen av världen. Det gör inte mig till Satan, kapitalist eller fjärrstyrd dron. Tvärsom ger mina privilegier mig möjlighet att bekämpa strukturen jag tar del av inifrån, och det jag måste börja med är att lyssna, analysera, innan jag börjar fundera ut argument för att svära mig fri, för att vinna diskussionen.
Annars får vi ingen revolution, ingen förändring.

”I will never be part of a so called revolution if the revolutionary call me the problem.”

Skrev en man till mig nyligen på Facebook. Jag känner, fine, med den attityden skulle det aldrig bli en revolution eftersom du uppenbarligen är nöjd med hur det är. Du skulle bara motarbeta den revolutionen, som att avsätta en kung för att sätta dit en ny, eller rentav den gamla och behålla orättvisorna.
Håll dig borta från vår revolution.

Men det finns trots allt rätt många jag är redo att kämpa för.
Du må vara en sjyst snubbe, men du förblir bara en sjyst snubbe, tills dess du börjar lyssna. Du är bara Strindberg tills dess du förstår ditt eget ansvar. Då kan jag på allvar säga att du är en bra vänsterkamrat  som dessutom är snäll, utan jag behöver lägga till egentligen. Då kommer vi att revoltera tillsammans.

products-quote

Hederskulturen.

Publicerat: 30 september, 2013 i Kvinnohat, Politik, Prosa, Uncategorized
Etiketter:, ,

Mer eller mindre direkt från hjärtat.

arrrgh

Jag tänkte skriva om våldtäkt, hade du väntat dig en kattunge? Väx upp.

Hederskulturen

Tolvslaget har passerat, glasskon splittrad.
Din gyllene klänning är i trasor.
Du stannade för länge.
En riktig prinsessa går efter sista dansen.
En riktig prinsessa går och bevarar sin heder.
Du stannade för länge och frestade deras sköra sinnen, med din kropp, med närvaro.
Du är kvinna från den första gång ultraljudet som avslöjade dig som född kvinna.
Dina föräldrar visste det, varför visste inte du det?

Hovrätten har slagit fast att din kropp är något du äger tillträde till, endast när inte andra vill ha den.

Varför visste du inte?
Dina ord betyder ingenting.
Din tystnad betyder ingenting.
Dina skrik är bara bakgrundsljud.
Dina tårar är rekvisita och dina skador efterkonstruktioner.
Ditt Nej! kommer aldrig att vara ett nej, inte ens en tvekan.

Hovrätten har slagit fast, att ingen född kvinna har rätt till sin egen kropp, om någon född man vill nyttja den.

Vad fick dig att tro att du skulle kunna gå på balen hela natten.
Tror du att du är född man?
Vad fick dig att tro att din kropp bara är din och ingen annans?
Tror du att du är född man?
Vad fick dig att tro att du faktiskt hade laglig rätt till din egen kropp?
Tror du att du är född man?

Hovrätten har slagit fast att så länge någon född man vill nyttja någon född kvinna så har han inget ansvar för sina handlingar, då det var någon född kvinna närvarande. Hovrätten har slagit fast att ingen född man har ansvar för vad han gör med sin kropp. Hovrätten har slagit fast att ingen född man behöver förklara sina handlingar då han är född man, och därför saknar ansvar när det är någon född kvinna i närheten som är skyldig att försvara sina handlingar och därmed förklarar mannens handlingar. Hovrätten har vidare slagit fast att ingen född man som begått våldtäkt någonsin ska behöva besvara frågan: Varför?
Hovrätten har slagit fast att det är den som är född kvinna och har utsatts för våldtäkt som har ansvar att besvara frågan: Varför?

Ytterligare har hovrätten fastslagit hederskulturens och kvinnors ofrihets fortsatta bevarande. Tack hovrätten för fortsatt lidande.