Inlägg märkta ‘feminism’

american-horror-story-coven

Detta är ett svar i en diskussion om Game of Thrones, där jag tipsade om tredje säsongen i AHS, Coven. Samma diskussion som alltid kommer upp när jag påpekar sexismen i GoT. Det är sjukt tröttsamt att ha samma diskussion om och om igen med allt från antifeminister till (i det här fallet) i vanliga fall rätt kloka människor. Eftersom det inte finns anledning att hänga ut någon, och för läsbarhetens skull är svaret något modifierat.

 Jag tycker att både böckerna och serien är väldigt bra. Att den utspelar sig i en patriarkal värld är väl inte fel i sig. Det man kan ha problem med är det oförblommade frossandet i nakna kvinnokroppar. Känns inte riktigt nödvändigt utan framstår mycket riktigt som gubbigt.. Nu har jag inte sett tredje säsongen av American horror story, men i andra säsongen märks väl ändå att de kvinnliga karaktärerna ofta befinner sig i underläge pga sitt kön. Och det är inte konstigt eftersom den utspelar sig under 50-talet.

Kan helt klart säga att i Coven(AHS 3) befinner sig kvinnorna inte i underläge.
Se det, du kommer inte att ångra dig. Det utspelar också i vår tid, där kvinnor är förtryckta, där kvinnors kroppar är till salu, våra livmodrar tillhör politiker, där vi är förnekade samma makt som män, rättvis behandling,  blir dödade för att vi är kvinnor, och inte erkänns rätten till samma ekonomiska ställning som männen.

Är då Coven mindre realistisk för att den inte exploaterar kvinnor, eller för att den ger oss makt?
Till skillnad från många serier kände jag mig stärkt som person från första avsnittet till sista. Fuck världen, här kommer jag! Nu ska du bli min, eller förvänta dig att bli krossad. Så himla skön känsla.
Jag kände makt och kände mig värdefull i en värld som bestämt sig för att jag förtjänar mindre makt och värde på grund av mitt kön.
Fiktion är ett vapen mot orättvisor.

När jag har tittat på GoT har jag mått dåligt, tappat hoppet om hela fiktionsindustrin, att det aldrig mer kommer finnas någon skapare av så pass kommersiell fiktion som ser kvinnor som människor.
Tänk att få helhjärtat gräva ner sig i fiktion och känna mig som fullständig människa, som norm, utan att ursäkta att min kropp exploateras, och blunda för att jag mår dåligt. Och att få slippa säga saker som: ”den är ju lite sexistisk, men då kan en gå och göra te eller något så en slipper se det, annars är det bra.”
Att något är sexistiskt är lika illa som något som är rasistiskt, och vad det gäller GoT, så gör den inget strålande jobb där heller.
Jag tror nog också att män kan må dåligt av obefogade våldtäktscener, men kvinnor har i generationer blivit matade med hotet om våldtäkt, och många, många, många, har blivit våldtagna. De kvinnor som har blivit våldtagna är också nördar. Nördar som vill liksom alla andra få gå in i andra världar för en stund. Få slippa tänka på våldtäkt, eller sextrakasserier i vardagen.

Så det är tokigt, på samma sätt som att det är fel att glamorisera rasism i fiktion.
På samma sätt stänger skaparna ute människor som vill titta.
För yngre generationer slår de fast att det finns ingenstans ni kan komma undan att förtrycka eller bli förtryckta; för det här är normen, ingå eller så duger du inte. Även i våra fantasivärldar är det normen, i fantasin där vi kan skapa vilka regler vi vill, är det fortfarande norm att förtrycka rasifierade och kvinnor, och HBTQ.
Fast vi är fullständigt fria att skapa det omvända och påverka människor positivt inom fiktionen. Som Buffy och Xena stärkt flickor och kvinnor i min generation, och Orange is the new black, verkar ha stärkt nya generationer.
Bletchley Circle är en serie som lyckas vara väldigt realistisk i sin tidskildring och trots att inga kvinnor exploateras eller utsätts för våldtäkt för att nå nästa fas i utvecklingen så skildrar den kvinnor som människor. Äkta människor lyckades också riktigt väl med att skildra alla karaktärer som människor, och inte så mycket utifrån kön.

Det är i stort sett bara män som försvara sexismen i GoT. Och de är oftast vita män.
Mycket för att de jag träffat på är vita män, och nördvärlden är full av dem. Anledningen är att det är lättare att överse med en onödig sexism eller rasism om du inte är drabbad. Så mycket lättare att överse med sexism och rasism om du inte känner det i magen när det sker även i en fiktiv värld.

Jag gjorde det felet idag senast när jag tittade på Full patte, hemskt roligt ju; dumma vi vita som inte ser hur mycket norm vi är, eller hur vi förnedrar andra. Tokskojig och smart.
Sedan läste jag en blogg:

Jag missade några väldigt viktiga saker, som vit, som norm. Och jag hade tack och lov vett att skämmas.
Om jag tillåter mig att överse med att rasifierade kände sig träffade i avsnittet, och fick en klump i magen av det och fortsätter skratta utan eftertanke alls, så är inte jag bättre än de vita män som försvarar sexismen i GoT.
Om jag inte tar till mig det så är jag världens sämsta antirasist och feminist, och det är inte vad jag nöjer mig med, eller vad som förändrar strukturer som jag vill bekämpa.
De männen är inte bättre än den norm som överser med rasism och sexism, HBTQfobi för att inte få sitt nöje förstört när de ser, läser något fiktivt. Det här är en del av en struktur, och tycker vi inte att kapitalister ska tjäna på förtryck så ska vi inte heller överse med förtryck för att vi vill njuta en timmes fiktion och låtsas som om det inte betydde något.

Någon annan som ser det mår dåligt och förlorar hopp.
Fiktionen är en del av att sprida normerna, och vi får inte fler rasifierade eller kvinnliga regissörer av att sprida en förvriden världsbild också i fiktionen, där vi lägger mycket känslor, värderingar och analyser. Fiktionen kommer åt ställen i oss själva som aldrig verkligheten kommer åt. Det vi tar till oss av fiktion kan förändra oss som människor.
Var och en som har gjort ett val, stärkt av något fiktivt, eller fått en idé från en bok eller film och bestämt sig för att pröva, vet vad jag menar.

Ett tips: om något du ser känns lite sexistiskt, men du är beredd att överse med det, kör en klassiker: byt ut kvinnor till judar, eller fråga dig om du skulle acceptera den graden av rasism i din fiktion och kan fortsätta njuta? Sexism och rasism är nämligen exakt samma sak eftersom det bygger på något vi inte kan kontrollera och inte kan välja.
Jag föddes som kvinna, trivs som kvinna, varför måste jag bli förnedrad för det?

Annonser

1912129_590968527662883_638547383_n

Jag har funderat, och jag har funderat en massa.
Ända sedan i torsdags har jag funderat på något jag har funderat på innan dess, men det var inte förrän i torsdags jag hittade en tråd att dra i.

I torsdags var jag på Vänsterpartiets informationsträff inför supervalåret som jag gick på för att jag vill vara aktiv i valet och till och med våga mig på utåtriktad verksamhet, och ville ha lite mer kött på benen.
Den här träffen handlade om HBTQ och det var Hans Linde som höll i den, och jag lärde mig en hel del, och så poppade en frågeställning upp som jag då inte kunde sätta ord på i diskussionen efteråt.

För att det är inte bara att fråga alla gånger, först måste du fråga, och så fundera lite på din fråga, och sedan fråga igen om frågan är relevant efter ditt funderande:

Hur kommer det sig att ordet feminism förekommer så lite när vi talar om mänskliga rättigheter i samband med HBTQ frågor?

Vi hade en bra och intressant diskussion om surrogatmoderskap, en fråga där feministiska intressen (och klass)och HBTQ intressen möts, och framför allt riskerar att kollidera och infektera om vi inte tar vara på varandras rättigheter istället för att hävda privilegier.
Under den här timmen nämndes naturligtvis kvinnans rätt till sin egen kropp. Många sade det på olika sätt: kvinnors kroppar är inte bara kärl som vi slänger in lite befruktade kroppsdelar och vätskor i och så har vi skaffat oss en fin bebisfabrik för de som inte kan skaffa barn på egen väg.
Det är en feministisk ståndpunkt och det handlar om mänskliga rättigheter.

Å andra sidan så vill vi ju att alla oavsett läggning, ska kunna bilda familj med vem de vill utan tvingas in heterosexuella relationer, och slippa överbevisa att de är minst lika dugliga föräldrar som ett par som råkar bestå av en man och en kvinna.
En ensamstående kan ju också tänkas vilja skaffa barn, utan att behöva ingå i en ofrivillig relation. Om det då är svårt för en ensamstående kvinna att få igenom sina krav, så är det än mer omöjligt för en man. Ännu svårare för en homosexuell man. Fullkomligt omöjligt för en transexuell som inte uppfyller någon norm; vi har tvångssteriliserat människor fram nu för att de inte ska ta sig rätten att bilda familj och ha ett vanligt liv. Det är skrämmande.

Anledningen till att vi tror att barn som växer upp behöver en mamma och en pappa, är den patriarkala heteronormen som hävdar att vi besitter olika egenskaper utifrån våra kön.

De fundamentalistiska hävdar att det här är naturligt (ibland gudomligt inrättat) och något vi skulle födas med fast vi uppenbarligen möter människor som inte alls uppfyller kraven som normen ställer.
Tanken att du som barn skulle bli störd i din utveckling och få mer problem som vuxen människa för att du inte gavs chansen att få ”kvinnliga” influenser från en kvinna och de ”manliga ”influenserna från en man är absurd, men i högsta grad norm och något vi är alldeles för vana vid att tänka.

Att en ensamstående man får beröm för sitt föräldraskap, medan kvinnor får skäll då de vacklar och att vara en ”dålig mor” är långt värre någonsin än att vara en ”dålig far” är en del av normen; kvinnor är vårdande och kloka, män är auktoritära och lekfulla.
Att en man vacklar i sitt föräldraskap anses vara långt mindre förvånande och det är märkligt att fler män inte är upprörda över det. Att vara vårdande är inte styrka ur ett politiskt perspektiv, lönemässigt eller socialt, framför allt inte om du är kvinna, då förväntas du kunna det automatiskt så fort navelsträngen klippts av och du såg dagens ljus.
Du kommer att få din första dockvagn redan på dopet.
Som pojke kommer du få din första bil.
En man som löser ett problem i sitt föräldraskap betraktas som smart, inte vårdande. En man som väljer att ta ut hela sin (pappa)föräldraledighet för att få vara med sitt barn har offrat något, medan en kvinna som gör samma sak förväntas ha offrat något den dagen hon går tillbaka till arbetet.
Jag tycker också det är märkligt att inte fler kvinnor blir upprörda över att inte ses som egen individ bara för att hon skaffat barn.

Hur vi än ser på det med individuella ögon, så är det här en fråga som borde intressera HBTQ rörelsen lika mycket som feminister.

Vi måste tyvärr prata om de här två könen irriterande mycket, för det är den patriarkala heteronormen som hela tiden sätter käppar hjulet för båda våra rörelsers möjlighet att förändra. Det är den som drar ner takten. Det är den som vill förminska våra krav, kräver vår anpassning utan att ta hänsyn till om det går att leva så för alla.
Därför måste vi samarbeta, för målet är detsamma; att få leva som den du är, i trygghet och med lika rättigheter mellan alla människor utan en patriarkal norm som berättar om du är värd privilegier, eller rättigheter överhuvudtaget. Ibland har inte någon av oss ens rätt att leva.

Så länge så kallade kvinnliga egenskaper betraktas som mindre värda, ekonomiskt, socialt, politiskt så kommer det att slå mot HBTQ rörelser och mot mänskliga rättigheter för miljarder av människor. Våldet kommer fortsätta mot kvinnor, mot transexuella, homosexuella, bisexuella, till och med gothare, eller andra med egna klädkoder utanför normen, som inte har någon anknytning till varken feminism eller HBTQ drabbas av den här inskränkheten.

Förtrycket kommer att fortsätta, och våra saknade förebilder med makt, styrka och inflytande som vi vill kunna identifiera oss med för att stärka oss, kommer att fortsätta lysa med sin frånvaro, och de som lever inom heteronormen och tycker det är lajbans med bara två könsroller får heller aldrig chans att se något annat än ett skämt, en bikaraktär i en teveserie, och lite krasst: något politiskt alibi här och var.
(Ni fick ju Buffy, snygg brud är hon iaf, och Willow är ju gay, och så har ni ju Jonas Gardell och Mark Levengood, Babsan är ju skojig också, varför är ni inte nöjda, jag är ju nöjd?)

En kvinna som äntligen får bli kvinna men ses som ett skämt för att hon valt att bli kvinna, en man som äntligen får bli man som betraktas som ett hot mot manligheten, en bisexuell som vill slippa tillfrågad om trekanter av främmande människor, lesbiska som inte vill vara heterosexuella mäns porrfantasier, homosexuella män som inte vill bli tillfrågade om vem som är kvinnan i förhållandet, hen som inte vill tvingas välja kön när de registrerar sig eller när hen behöver gå på toaletten, hon och han som också är han och hon och som vill kunna klä sig efter behag men inte kan, asexuella som inte vill behöva förklara att hen inte är sjukligt frigid eller misstagit sig på sin läggning för att de hellre är utan sex, och kvinnor som vill kunna gå klädda hur de vill utan någon kallar dem hora eller säger åt dem att visa att de är kvinnor och ta av sig lite.

De är rätt många av oss (jag har säkert glömt hälften) som vinner på att feminismen har och gör framsteg, där de så kallade kvinnliga egenskaperna blir allmänna, tillgängliga för alla och lika mycket värda i makt, pengar och social status som de manliga. Det faktum att kunna säga att du är kvinna, ska väga lika tungt och spela ingen som helst roll för hur du lyckas i livet.
Vi alla riskerar att utsättas för våld, diskriminering, hat, strukturell misogyni när vi söker arbete, lägenhet, vill ha barn, eller bara få vara barn och människor.

Därför blev jag så förvånad över att ordet feminism bara dök upp två gånger i torsdags, även om det fanns feministiska beröringspunkter. Diskussionen som nu pågår blir lite ensidig från båda sidor, men jag håller med, feminismen ska inkludera HBTQ frågor. Annars kämpar vi bara för att komma halvvägs, och utan våra vänner når vi kanske inte ens dit.
För hur ska vi kunna nå ett jämlikt samhälle om vi förnekar människor  rättigheter som bryter samma normer som vi bryter och som vi vill bryta ner ?
Men HBTQ rörelserna måste också förstå att vi har gemensamma problem, och när de säger åt oss att inkludera dem, undrar jag om det är så självklart för dem att inkludera oss?
Och om det varit självklart för oss att bli inkluderade i deras kamp som en kraft att räkna med?

Diskussionen nyligen har handlat om att feminismen måste inkludera HBTQ frågeställningarna, men om det är norm för oss alla att HBTQ rörelserna, Pridearrangörer, RFSL inte förväntas, krävs på, att inkludera feminismen, så fortsätter vi ju mata patriarkatet, och heteronormen. Då fortsätter vi låta en destruktiv och farlig struktur att manipulera oss till att manipulera andra. Även inom HBTQ.

Det är två steg framåt och tre bakåt.

HBTQ har rörelserna samma problem med att bekämpa patriarkala strukturer som feminismen har, samma kärnfamiljsnorm som vi måste arbeta på med oss själva. Tvätta bort de stämplarna vi givit oss själva, de stämplar andra sätter på oss och sluta stämpla andra.

Det är i sanning ett hemskt underligt privilegium att kryssa i kvinna när jag registrerar mig någonstans, för att jag har en ruta som jag kan kryssa i, som jag normmässigt uppfyller bara genom att vara född. Jag behöver inte leta efter något annat. Samtidigt vet jag, att när jag kryssar i den rutan, så är de egenskaper jag förväntas uppfylla mindre värda än de egenskaper än de som genom sin födsel har privilegiet att kryssa i den andra där det står man.

Vi måste tyvärr prata kön ett tag till, tills vi inte behöver det längre.
Ibland blir jag riktigt less på det, vill kräkas på dumskallar som förklarar för mig att jag inte har rätt att bestämma över min kropp varken när det kommer till sex eller graviditet. Samma människor som projicerar de egenskaper de har bestämt sig för att jag har, till HBTQ människor och förklarar för dem att de är svaga individer för det.
De här människorna lever i en hederskultur som slår mot oss båda, globalt och lokalt.
Vi måste fortsätta prata kön, och visa att det är problemet, och plocka isär myten om att det bara finns två, och att ett av det inte förtjänar samma rättigheter som det andra.

Jag är feminist, och mest av allt kommer jag att skriva om den feministiska kampen för det är det jag kan bäst, men jag är alltid redo att lyssna på andras erfarenheter och försöka lära mig.

Så vill jag passa på att bjuda in till den 8 mars för alla andra, alla ni som också påverkas negativt av patriarkatet, alla ni som då och då är rädda, ledsna och arga på grund av patriarkatet. Ni är välkomna.

Det är vad vi bekämpar, nu som då, tills det försvinner. Det är vårt gemensamma mål.

Namnlös

Ännu en text om programmet Fittstim Min kamp.
Hoppas ni orkar läsa bara lite till.

Även med Belinda Olssons eviga självfixering och att det egentligen är ett program om Belinda Olsson, så är det SVT som är ytterst ansvarig för innehållet, och frågeställningen. Att fråga om feminismen har gått för långt och utmåla den och dess framsteg som en lyx för medelklassen, är lika illa som att fråga om antirasismen har gått för långt och vunnit för mycket mark.
Eller att fråga om vi har råd med invandring.

Vi lever i en hederskultur där våldtäktsoffer blir uthängda och kallade horor. Där homosexuella, och transpersoner blir nedslagna på våra gator, och var och en som bryter normen vet att de riskerar, om inte våld, så hot mot deras person, så har vi inte råd att överlämna tolkningen till de vill ha kvar förtrycket.
Var och en som uttrycker en feministisk åsikt blir förolämpad, kallad fantasilösa skällsord, tillsagda att vara tysta, och om det inte hänt ännu så blir nog ingen av oss förvånade då det första hotet kommer. Det är något vi räknar med nog kommer att hända någon gång. Eftersom vi uttryckt vår åsikt mot den rådande patriarkala normen.

På samma sätt som att kvinnor tar på sig skulden för mäns övergrepp och aldrig anmäler det, Prideparaden försöker garantera sig mot hatbrott och kvinnor har en vana att säga: ”Jag har haft tur, jag har sluppit bli våldtagen (än så länge)” så räknar vi med att någon, någon gång kommer ta sig rätten att försöka tysta oss. Vi vet också att vi märkligt nog kommer att betraktas som medskyldiga, precis som vid en våldtäkt eller misshandelsfall idag.
För att vi provocerar enligt somliga.
För att vi vill förändra den här normen som tystar och hindrar oss och det samhälle vi lever att utvecklas till ett samhälle för allas lika värde och rättigheter.

Har vi verkligen råd att utmåla feminismen som ett hot, när fascismen växer i Europa och fascism och sexism går hand i hand? Eller utmåla den som ett skämt som vi inte behöver ta på allvar, och att säga att krav på mänskliga rättigheter bara är gnäll?
Hur många generationer till är vi redo att offra för att slippa tänka om och nytt? Hur många liv?
Hur har vi råd att inte fråga om sexismen har gått för långt?

Den extremfeminism som det talas om finns inte, inga terroristgrupper, inga bomber har placerats ut i feminismens namn, antifeministerna går trygga på gatorna och i sina hem, och inga länder bombar eller ockuperar något annat i feminismens namn. Inga regeringar har någonsin störtats med vapenvåld i feminismens namn.

Ändå anklagas feminister för att vara våldsamma, aggressiva, sprida hatbuskap och förtrycka.

I likhet med hur islamofober och antisemiter gör, så målas ett matriarkat upp, där kvinnorna tagit över den manliga stereotypa rollen och förtrycker männen, tystar deras åsikter på grund av vilket kön de har. Eller raderar ut alla kön och förvandlar männen till kvinnor. Påstår att män inte får vara män om de ska ha något att säga till om i det framtida matriarkatet, utan de blir tvungna att bete sig som kvinnor. Vad nu det innebär?
Ironin är patetiskt tydlig.
Det är inte bara rasister, fascister som gör detta, de gamla vanliga antifeministerna naturligtvis med offerkoftan prydligt knäppt, några vi känner, några sjysta snubbar, och så SVT och Belinda Olsson.

Belinda Olssons självupptagenhet (och jag vet inte varför hon valt att klä skott för SVT) hindrar henne inte ifrån att riskera att förstöra ett bröllop, men talet hon håller tar hon inte ansvar för utan klandrar feminismen. Även om det var hon som valde att orden och agerade.

Hon pekar ut kvinnors kroppar som vapen, som något kontroversiellt eller skamligt att visa. Utan att ens för en liten stund fundera över t.ex. varför en kvinna med bar överkropp på offentlig plats kan begå en olaglighet medan en man inte gör det. Eller varför kvinnor måste kämpa för bar överkropp i ett badhus som tillhör alla. Och har ingen som helst förståelse för könsneutrala omklädningsrum där människor finner en fristad i ett samhälle som ständigt frågar efter vilket av två kön du tillhör.

Män som fått möjlighet och har valt att vara föräldrar kallas avvikare och skildras som något slags förrädare mot resten av den sk manligheten. Det hela är väldigt märkligt, och samtidigt frågar hon sig om en kvinna verkligen kan arbeta på en brandstation. Frågställningen blir obehaglig. Varför försöker en kvinna vara lika bra som en man, och varför vill en man vara lika lite som en kvinna?

Jag vet inte varför ”Min kamp” är inlagt i titeln eftersom Belinda Olsson inte längre verkar kämpa för sina rättigheter. Det är ju lite sorgligt. Rentav mycket sorgligt.
Det är en av de frågor runt programmet som jag förundras över.

Allt vi får veta om Belinda Olssons bakgrund som feminist är att när hon var 24 år gav hon ut en uppmärksammad bok, bråkade med Ulf Lundell, och hatade män. Eftersom hon hatade män så gör dagens feminister också det?
I ett program som handlar värderingar så får vi inte veta något om hennes värderingar då hon var feminist. Vad fick henne att bli så där arg? Vad byggde hon sin övertygelse på och vad drev henne? Det skulle på allvar vara intressant, speciellt för de som inte känner till historien bakom.

Om det bara var hat mot män som gjorde henne till feminist, så skulle jag uppskatta att hon slutade projicera sitt hat på mig och andra feminister. För min och många andras kamp handlar om mycket mer, det handlar om mänskliga rättigheter och en rättvis värld. Det handlar om strukturer som omskapas, då de skadar alla oss precis nu.

Men!
Jag har bestämt mig för att försöka se Fittstim på fyra sätt för att inte koka över alldeles.

Ett. Positivt tänkande: Belinda Olsson är ironisk.

Hon är ironisk, och det blev inte bra. När serien slutar gå så kommer hon att skriva ett långt brev på DNs ledarsida där hon skriver att hon bara skojade, och startar upp en kampanj för samtyckeslag och börja jobba fackligt i Kommunal.

 Två. Positivt tänkande två: Surprise!

Det finns ett fjärde avsnitt inspelat som krossar alla patriarkala myter om feminister, där Belinda Olsson slaktar alla fördomar som SVT varit med och spridit. Debatten mellan Belinda Olsson och Per Ström blir legendarisk. (Tack Thomas!)

Tre. Positivt tänkande tre: Belinda Olsson vill rädda feminismen.

I sin oro över att diskussioner om cismänniskor, HBTQ frågor och om den feministiska strukturen utesluter människor, så beslutar hon sig för att göra det största offret någonsin. Hon ska bli feminismens stora femtekollonare och skapa samhörighet mellan de grupper hon tycker verkar splittrande. Hon säljer sin själ till djävulen och bestämmer sig för att demonisera sig själv, och göra så många som möjligt riktigt upprörda. Feminismen är räddad då de har ett gemensamt mål och åter igen börjar förklara vad feminism är för den stora massan, och ännu fler kan ta till sig det.

Fyra: Realistiskt ledsamt tänkande: Jag ger mig! Hon menar allvar.

Belinda Olsson menar allt hon säger, och hon är trött och känner sig gammal.
Då tycker jag lite synd om henne, vi är nästan jämngamla, och det sista jag känner iför feminismen idag är att det överflödigt gnäll, eller hat. Den är viktigare än någonsin.

Feminismen har växt och äntligen så börjar det som kallades queerteori då komma tillbaka. En ny generation med unga nya spännande skribenter och aktivister som inte bara ställer frågor till patriarkatet. Med rätta ifrågasätter de feminismens egna strukturer, och hur fast vi är i de rasistiska strukturer som vi bekämpar. Hur vi blir del av den av gammal vana.

Klasskampen vävs sakta in, lite för sakta, men den diskuteras, och ideologier växer av att stötas och blötas i samtiden. Kritiseras och dissekeras och hyllas.
Grunden kvarstår, ett rättvist samhälle oavsett kön, etnicitet, kondition och sexuell läggning.
Så det är synd om Belinda Olsson som inte ser det här, fast det sker framför näsan på henne.

Ibland är det lite läskigt, ibland är det väldigt vackert, och för det mesta fantastiskt att se. Tänk om fler såg det.

Följer diskussionen om Ken Ring så där lite smått.

Ska en tro diskussionen så handlar den om att Ken Ring är en sjyst snubbe som är snäll egentligen trots att han är homofob, även om han verkar vara jag är inte homofob men, bögar är konstiga inte-alls-homofob-ju som är en homofobisk attityd som tyder på att personen lider av homofobi. Eller så är han bara dålig på att uttrycka sig, fast då även de som ogillar hans homofobiska  uttalanden faktiskt säger att han är en god musiker så så skapar den teorin frågetecken för mig.

De som jag stöter på nätet på retar sig på hur någon som nervärderar andra sätt att leva på det viset ska ursäktas med att han är snäll egentligen, han är vänster egentligen, och då är det ok att slinka med tungan, med fingrarna på tangentbordet. Ungefär som det inte var några problem för en del antirasister att en snäll snubbe som Jonas Gardell skämtade både sexistiskt och rasistiskt om en utsatt grupp.
För Jonas Gardell tillhör ju en utsatt grupp, den utsatta grupp som Ken Ring då och då uttrycker sig homofobiskt om. Och Jonas Gardell är ju folkkär och en sjyst snubbe som gick i bräschen för att föra fram kloka och bra budskap en gång i tiden, det kan ingen förneka, men sjyst snubbe eller inte, vissa saker säger en inte.

Det trista med den diskussionen var att sjysta antirasister föll till föga för en vit patriarkal norm, där feministisk kritik störde ordningen, och än värre att sjysta vänster, antirasist snubbar var alltför snabba med att prata bort de rasistiska strukturerna de vanligtvis brukar vilja påvisa.
Våra sjysta vänster antirasist snubbar blev plötsligt väldigt vita och lättkränkta, långt ifrån de analyserande antirasister vi hade vant oss vid. Lika besviken som jag blev på Jonas Gardell blev jag på dem när de förklarade att skämta måste en få göra, och de som blivit utpekade i Gardells skämt tappade plötsligt tolkningsföreträdet som utpekade. För att några sjysta snubbar, som är riktigt bra på många andra sätt, blivit kränkta över att de utsatta uttryckte sina känslor över att bli ett rasistiskt stereotypt skämt.
Debatten flyttade ifrån de som varit träffade, och varför det var fel att utmåla människor till rasistiska sterotyper, till den mycket lägre nivån: Nähä! Nu får en inte skämta i det här landet längre!
För de sjysta snubbarna möttes inte längre bara respekt från sina allierade utan kritik.
För en halv sekund i början av debatten tänkte också jag: de är ju sjysta egentligen, Jonas Gardell är ju bra egentligen. Vi vet ju det. 

Jag är socialist, och i min socialism så ingår allas rättigheter, även de 50 procent som är födda kvinnor, och alla de som är utsatta för rasistiska strukturer, och därför ingår feminism och antirasism i mitt politiska tänkande. Därför kan jag inte säga på samma förlåtande sätt som jag faktiskt gjort som för att släta över: Strindberg hade dålig kvinnosyn, men var i grunden en sjyst socialist.
Jag kan inte göra något åt Strindbergs kvinnosyn eftersom han är stendöd, men jag kan göra något åt mina allierade i nuläget, vi som vill förändra samhället tillsammans, vi som ska lita på varandra och stötta varandra mot kapitalistiskt, människofientligt och strukturellt förtryck och utnyttjande av människor. Och det gör jag, utom när vi diskuterar mäns ansvar att se sitt ansvar för det sexistiska strukturella förtrycket, för jag vet inte längre vem av de sjysta snubbarna som jag litar på, som kommer få spel när jag säger det.
Jag skulle kunna säga som med Strindberg: De vägrar erkänna sin del i en sexistisk struktur och ta ansvar för det, men annars är de bra vänstersnubbar som kämpar för allas lika värde.
Vilket är omöjligt, i och med hur jag ser på vänstern och dess skyldighet att förstå allas rättigheter och ta ansvar för sina handlingar och kämpa för allas lika värde. Det är dessutom en motsägelse. Jag köper inte den sortens motsägelser från politiska motståndare högerifrån, eller från den bruna sidan, då vore det en skam om jag tillät mina allierade stå oemotsagda.
Det skulle bara skapa fler Strindbergs, och sist det skedde splittrades kampen för allas rättigheter upp i kampen, för arbetande mäns rättigheter mot kapitalistiska vinster och kampen för kvinnors rättigheter. Socialismens allra största misstag någonsin.

Jag har en envis tro att det går att förändra människor, att få människor att förstå andras behov av rättvisa, och rättigheter. På allvar tror jag helhjärtat att om människor bara vågar lyssna till obehagligheter som att du tillhör en grupp som förtrycker, och kopplar det det till både små och stora konsekvenser så kommer förändringar ske på alla nivåer, i många fler olika miljöer.

Jag tillhör en grupp som förtrycker resten av världen, jag är medskyldig och medberoende i en struktur som förtrycker större delen av världen. Det gör inte mig till Satan, kapitalist eller fjärrstyrd dron. Tvärsom ger mina privilegier mig möjlighet att bekämpa strukturen jag tar del av inifrån, och det jag måste börja med är att lyssna, analysera, innan jag börjar fundera ut argument för att svära mig fri, för att vinna diskussionen.
Annars får vi ingen revolution, ingen förändring.

”I will never be part of a so called revolution if the revolutionary call me the problem.”

Skrev en man till mig nyligen på Facebook. Jag känner, fine, med den attityden skulle det aldrig bli en revolution eftersom du uppenbarligen är nöjd med hur det är. Du skulle bara motarbeta den revolutionen, som att avsätta en kung för att sätta dit en ny, eller rentav den gamla och behålla orättvisorna.
Håll dig borta från vår revolution.

Men det finns trots allt rätt många jag är redo att kämpa för.
Du må vara en sjyst snubbe, men du förblir bara en sjyst snubbe, tills dess du börjar lyssna. Du är bara Strindberg tills dess du förstår ditt eget ansvar. Då kan jag på allvar säga att du är en bra vänsterkamrat  som dessutom är snäll, utan jag behöver lägga till egentligen. Då kommer vi att revoltera tillsammans.

products-quote

#Hijabuppropet är ett strålande initiativ. En kvinna blev så svårt misshandlad att hon förlorade medvetandet för att en man inte klarade av att se ett plagg. Fascister försöker rycka av sjalen, eller ställer sig och skriker sig blåa, bara för ett klädesplagg. På offentlig plats, och ingen runtomkring ingriper. Det känns bra att åtminstone kunna visa mitt stöd.

Jag ville först göra en sån där halvfancy variant av hijab idag.  Det gick inte så bra, det var svårt nog att göra en enkel. Dessutom ville jag ha en en mörkblå schal i ett litet blankare tyg.  Jag äger inga andra schalar än mina keffiyries . Den jag valde är röd och inte blå, och jag bär den i vanliga fall.  Jag tycker jag är rätt fin trots allt, trots att hijabexperterna i how to do videorna mest skulle le artigt och fråga om jag ville ha hjälp.

Jag har sett så många hjältinnor  i hijab som står på Tahrir torget och kämpar för sina rättigheter, andra kämpar för andras i klart gröna. Kvinnor i hijab och niqab står ansikte mot ansikte med soldater i skottsäker väst, hjälm, batonger, och stora skjutvapen och kvinnorna vägrar flytta sig . Många av de feminister jag följer på nätet i Sverige och internationellt bär hijab. Det gör det svårt att se slöjan som ett tecken på svaghet, och på en vilja att vilja vara förtryckt.

Så därför vill jag naturligtvis känna mig lika vacker den här dagen som de är, hur ytligt det än kan verka vid ett första påseende. Bilden av verkliga kvinnor gör att jag romantiserar en smula, och jag ska erkänna, idag passar på jag på. Idag av alla dagar känns det plötsligt tillåtet att pröva på.  Andra dagar känns det som agnostiska scifi, bok, och teve religiösa människor som jag inte bör ha schal, och om vi ska bära det så blir det runt axlarna. Eller om det är jätte jätte kallt ute.  Det är ju lite konstigt. Det är ju bara ett plagg.

Normen säger att det är tillåtet kritisera sjalen och kalla den förtryckande även när kvinnor själva väljer att ha den. Dvs att kritisera alla de individer som valt det, gruppen som valt det.  Den säger också att vem som helst inte får bära den, och väljer hon då att göra det så väljer hon att bli ett offer. På samma sätt som en flicka som väljer en fin sommarklänning, eller shorts påstås utmana ödet och får skylla sig själv för hon frivilligt skulle ha valt en offerroll. Det däremot är en offerroll enligt normen som jag tillåts kliva i, där jag får skylla mig själv, precis som med en sjal.  Fast en sjal förväntas jag inte vilja ha eftersom jag inte är tillräckligt förtryckt, alltså känns den lite förbjuden för mig. Som om jag måste be om lov.

Det är män som våldtar och förtrycker kvinnor, och ändå så har kvinnor ansvar för förtrycket. Hur fungerar den logiken? Dubbelt förtryck, där kvinnor också bör anpassa sig efter dem som ska befria oss. Logiskt? Not much.

Det handlar om kläder. Kvinnors kläder och det handlar alltid om kvinnors kläder.

Det handlar aldrig om vad våldtäktsmannen bar för kläder som kunde ha hindrat våldtäkten, eller förtryckaren som borde klä sig annorlunda för att låta bli att förtrycka. Och tro mig de ser så olika ut, men inom sin grupp är de oftast uniformt klädda, från kostym till särk, från rosa skjortor till blåställ. Det finns inga krav på att män ska sluta använda slips för att då blir de förtryckare.

Det kommer inte fram människor till männen i slips som börjar dra i den och skriker om att de måste ta av dem, att de ser ut som förtryckare som inte hör hemma i VÅRT svenska samhälle! Kanske för att det är ofint att dra i någons penisförlängare i motsatts till att dra i en kvinnas kläder som du har bestämt är ett offer.

Det finns en frågeställning som många tar upp; alla har inte valt slöjan. Nej. Då finns de dem som inte tycker att kvinnor ska uppmuntras ha slöja eftersom de förtrycker sig själva så gräsligt då, fast förtrycket i själva verket utförs av någon annan. Förtrycket sitter inte i kläderna. Förtrycket sitter sitter i handlingen. Vilket är rätt uppenbart i fallet män.

1146557_10151756189107829_60643111_n

Den här bilden illustrerar just nu hur jag tycker att diskussionen går alldeles för ofta.

Det har varit alldeles för många vittnesmål om kvinnor som blivit påhoppade på offentliga platser, av både män och kvinnor för att de burit hijab för att vi ska kunna acceptera det.  Människor i vårt samhälle som inte vågar gå ut som  de personer de är för att människor runt omkring dem inte kan bete sig. Vare sig du har valt att bära den frivilligt, eller är tvingad så lär du knappast känna dig mer befriad av att riskera att bli misshandlad för att du går utanför dörren. Du lär inte heller känna dig mer välkommen eller befriad av att människor vill förbjuda det klädesplagg du bär varje dag. Och inte bara göra dig till offer, medskyldig till din offerroll, utan också kriminell.

När jag skulle ta kort  på mig själv i min egenhändigt snurrade förhoppningsvis hijabliknande huvudbonad råkade jag få med en Buffy the vampire slayer affisch i bakgrunden och insåg att den passade utmärkt för dagen så jag behöll den.

Visserligen är då Joss whedon man, men han såg en stererotyp av offer och ville förändra bilden radikalt. Han erbjöd ett alternativt sätt att se på kvinnor och de som ändrade bilden av vad en kvinna kan göra var framför allt alla Buffyfans. De spred vidare en ny bild av kvinnor som är långt ifrån offer. Det hade inte skett utan att någon föreslagit en annan ordning än det vi är vana att matas med.

”The first thing I ever thought of when I thought of Buffy, the movie, was the little…blonde girl who goes into a dark alley and gets killed, in every horror movie. The idea of Buffy was to subvert that idea, that image, and create someone who was a hero where she had always been a victim. ”

Jag vill vara med och göra likadant. Idag tar vi ett litet steg.

Den bild jag har muslimska kvinnor vill jag sprida. Hjältarna, och de alldeles vanliga kämparna som jobbar på som vi andra, med ekonomin, relationer… Jag vill vara med och erbjuda den där bilden som gör att ingen tror sig se ett offer, ett offer som rasister och sexister tror att de har rätt att slå ner på. De här fascisterna kommer aldrig att se handen som slår, inte ens när det är deras egen. Skapar vi en bild av ett offer, så kommer sådana människor att utnyttja det som de gör idag. Jag tänker inte vädja om att se någon människa som människa, jag tänker fortsätta kräva att alla människor ska ha lika rättigheter.

För det ska inte krävas mod att ta tunnelbanan till jobbet, och just nu är de slöjklädda kvinnorna hjältarna som har det modet vi saknar när vi inte protesterar. Jag hoppas jag är välkommen att ta del i mina systrars kamp.

Tack för idag, alla kloka människor. Ni är bäst, imorgon fortsätter vi kampen.

IMAG0748 (2)

feminist

En dag om året så firar vi våra hjältinnor som fängslades, blev misshandlade, som gick ut på gator och torg, de som höll möten, de som talade om kvinnors sexualitet och preventivmedel. Vi firar deras mod, envishet och deras kamp att förändra ett orättvist samhälle och bli betraktade som människor till sist och att få bruka mänskliga rättigheter. De var de som tvingade sig in parlament och såg till att kvinnor fick rösträtt. De som skapade opposition. De som cyklade i byxor, eller började studera med hela den patriarkala strukturen emot sig. De som bröt barriärerna. Varenda litet steg var en kamp, och det ska de hyllas för.

En global rörelse av frigörelse från vad som förväntades av en människa bara för att hon blivit född till det kön hon blev. En struktur lika tydlig som rasism, där tanken på allas lika värde skrämmer de privilegierade från vettet.

Idag förtjänar de som kämpar för kvinnors rättigheter att hyllas. De som fängslas, blir misshandlade, som går ut på gator och torg, de som håller möten, de som talar om kvinnors sexualitet och preventivmedel. Vi firar deras mod, envishet och deras kamp att förändra ett orättvist samhälle och bli betraktade som människor till sist och att få bruka mänskliga rättigheter. De är de som tvingar sig in i parlament och ser till att kvinnor får rösträtt. De som skapar opposition. De som cyklar, eller börjar studera med hela den patriarkala strukturen emot sig. De som bryter barriärerna. Varenda litet steg är en kamp, och det ska de hyllas för.

Vi har ett ansvar att fortsätta deras kamp, och om vi inte gör det så lämnar vi över en skuld till våra döttrar som tvingas genomlida samma förtryck och måste slå in samma gamla dörrar igen. Vi har ett ansvar att se till att de får råda över sina liv och sina kroppar utan att riskera sina liv, sin hälsa och sin frihet.

För kampen är långt från över. Igår rapporterades en gruppvåldtäkt, dagen innan om en våldtäkt en man begick mot sin fru, innan dess att kvinnliga konstnärer inte tillåts komma in i en mansklubb som består av män som betraktar sig som fria konstnärer, innan dess en man som ansåg sig ha rätt att undersöka sin fru för att han trodde att hennes kropp var hans. Flickor säljs för att betala av familjers skulder. Kvinnors kroppar är till salu, och vill du inte betala, så är det bara att ta för dig. Skulden ligger på kvinnan som litade på dig som medmänniska. Du är ett djur, och kan inte läsa av sociala signaler, så patriarkatets alibi försvarar dig. Det är förakt och hat.

I USA rapporteras en våldtäkt med två timmars mellanrum. Just nu, och jag har sagt det förut, dör, misshandlas, eller våldtas en kvinna av män. Precis nu, det spelar ingen roll om det är när du läser det här, eller nu när jag skriver, precis nu.

Aldrig någonsin när allt detta rapporteras talas det om kvinnohat.

När män står och berättar vad samhället ska göra med kvinnors kroppar, att abort är synd och kvinnans kropp är inte hennes att göra vad hon vill med, och ska straffas, anses inte extremt. Vidrigt, men ganska vanligt. Istället talar vi om för abort, eller mot abort, som om det inte vore kvinnans val och kroppar inblandade. Det är bisarrt. Det är är förakt, och det är hat mot kvinnor som väljer att behandla sin kropp som sin.

Så kampen fortsätter, på hemmaplan och runt om i världen och det är feminister som leder den. Av tusen skäl;

För att män inte ser kvinnor som människor.

För att i Kairo kan inte kvinnor cykla utan att råka ut för sexuella trakasserier, verbala och fysiska.

För att det finns män som skryter om att de kämpar för allas lika värde, men envist hävdar ”klass går före kön” och kan ha en lång antifeministisk harang om aggressiva feminister som borde be snällt om att få bli insläppta i kampen istället. Det är förakt och förminskande.

För att det finns män ”som kan kvinnor bättre än kvinnor själva” och säger att vi inte är riktiga kvinnor om vi påpekar motsatsen för att vi inte faller in i hans falska patriarkala definition om vad en kvinna är. Inte vad en människa är. Det är hat.

För att om jag ler artigt första gången och säger ”nej, jag är inte intresserad” istället för hugga dig med gaffel i skrevet, och skrika ”försvinn ditt pervo!” Så tolkar många män det som jag hade sagt ”om du fortsätter kommer jag att säga ja.”  Och den där handen på mitt lår kniper till som en blinkning: jag vet nog vad du menar, egentligen. Det är förakt.

För att män skryter över att de inte accepterar ett nej, men blir upprörda och känner sig träffade när vi påpekar att det gör inte våldtäktsmän heller.

För att jag bor i ett land som haft fred i över hundra år och ändå dör kvinnor för att det är accepterat att behandla kvinnor som annat än människor. Vi har haft alla chanser i världen att förändra det här. Ändå dör kvinnor, ändå säljs kvinnor, som andra klassens människa.

För att kvinnohatet är den underliggande strukturen som funnits och finns i överallt  i all form av fascism, men bland de som vill bekämpa det med.

För att feminismen alltid har skuffats undan för något annat, patriarkalt större mål, som ansetts viktigare, och därför har inte någon av de andra strukturerna inte brutits upp. Det är diskriminering.

För att vi fortfarande måste protestera idag.

För er nu som känner er diskriminerade, utestängda, fick era egos sårade av att få veta att det finns en dag om året då feminister går ut på gatorna och tycker, och tycker högt. Välkommen till patriarkatet, vill du få tyst på oss, krossa det.

För er som inte tycker att vi behagar nog för att du ska fundera på att ens lyssna. Bugger off. Vill du äta kakor och glass med oss, får du behaga oss. Det är nämligen vår dag.

Så på feminismens allra heligaste dag så önskar jag god kamp och jag är stolt över alla mina systrar världen över. Ha en fantastisk 8 mars.

stash-855-510607bbc903f

Lånad från en Palestinasida. En förebild.

När jag var nitton år var jag och två av de manliga ledarna i teaterföreningen och hämtade rekvisita i en lokal. De båda var runt trettiofem år och och mycket verksamma inom scoutrörelsen, och aktiva i Ny demokrati att nämna som kuriosa. En av dem vänder sig till mig och säger högt så att den andra också ska höra:

”Kvinnor gillar värme och ömhet, släng in henne i elementet så blir hon både öm och varm. Eller vad säger du Helena?”

Jag ska förklara för er, det är ett roligt ordskämt;  för att elementet är så hårt så blir hon öm av blåmärken, men blir varm för att elementet är varmt, och då har den klängiga lilla kvinnan fått det där hon vill ha. Det är väl kul? Det var väl roligt att han adresserade sig just till mig, för jag är ju kvinna och kan säkert känna igen mig?

Jag klarade inte riktigt av att ens le lite, men kom inte för mig att säga något heller, en ledarna märkte det och tillade att det var ju bara ett ordskämt och att det var ju lätt att byta ut kvinnan mot något annat, tex en hundvalp. Ok, jag kanske tycker det blir roligare om något annat blir misshandlat, here goes:

”Hundvalpar gillar värme och ömhet, släng in den i elementet så blir den både öm och varm.”

Det var inte vidare roligt med ett misshandlat värnlöst djur heller. Jag skrattar inte.

” Barn gillar värme och ömhet, släng in det i elementet så blir det både ömt och varmt.”

Barnmisshandel är bara vidrigt, skämtet blev inte alls roligare.

”Män gillar värme och ömhet, släng in honom i elementet så blir han både öm och varm.”

Regelrätt manshat. Sådant bara en militant feminazist skulle kunna skämta om. Huva, vad aggressivt. Det finns män som blir misshandlade.  Nej, det var ju inte så skoj.

” Bögar gillar värme och ömhet, släng in honom i elementet så blir han både öm och varm.”

” Flator gillar värme och ömhet, släng in henne i elementet så blir hon både öm och varm.”

Homofobi, nej tack. Kanske ännu mindre roligt att skämta så om en grupp som genomlidit  förföljelse, ofattbart våld, förtal och dödats i miljontals bara på grund av att de inte är heterosexuella.

” Judar gillar värme och ömhet, släng in hen i elementet så blir hen både öm och varm.”

Antisemitism är inte heller roligt. Kanske ännu mindre roligt att skämta så om en folkgrupp som genomlidit  förföljelse, ofattbart våld, förtal och dödats i miljontals bara på grund av sin religion, eller släktskap med tidigare generationer av religiösa.

Kanske originalet var roligare ändå? Så låter vi helt enkelt bli att tänka på att det dör ett stort antal kvinnor i den här stunden runt om i världen, för att de är kvinnor, på grund av våld. Att de har genomlidit  förföljelse, ofattbart våld, förtal och dödats i miljontals bara på grund av att de föddes till ett visst kön.

”Kvinnor gillar värme och ömhet, släng in henne i elementet så blir hon både öm och varm.”

Jag skrattar inte. Vilken trist typ jag är.

Det här minnet utspelar sig inte på nätet, och är ett grovt skämt, men jag kommer ihåg att det träffade mig så, nästan fysiskt. Det var riktat mot mig specifikt, och att jag förväntades att skratta med. För en stund tänkte jag att jag var lite tråkig som inte förstod det roliga i ordskämtet, och inte borde vara så känslig, för jag hade ju aldrig sett någon av de här ledarna bära hand på någon oss i teatergruppen. Nog borde jag veta bättre än att överreagera. Det blev en pinsam episod som jag lät bli att berätta för de andra.

Nu i efterhand så undrar jag; varför kände han ett behov av försöka sätta mig på plats?

Jag tror att det är en myt att de som skriver hatfulla kommentarer och skämt på nätet inte skulle hata kvinnor. Den som har bemödat sig med att ladda upp en bild av en bunden kvinna, med munkavle och en text som säger ”she didn’t say no” eller en tecknad serie där en man väcker (våldtar) en sovande kvinna med penetrering  har ansträngt sig. Någon har gjort bilden för att personen i fråga tyckte att det var ett bra skämt, det är en ansträngning. Det finns flera otäcka faktorer inblandade.

Bilderna i sig själva, motivet, naturligtvis, men också hur kvinnans reaktion skildras. Det finns aldrig ett medgivande från kvinnan, eller initiativ från henne. Bilderna uttrycker obehag, överraskning, smärta, vanmakt, och rädsla.

Bilderna slår aldrig underifrån, utan visar alltid en aktiv, dominerande mansrepresentation, och kvinnan som passivt subjekt. Hon har på ett eller annat sätt blivit berövad möjlighet till försvar och att göra sig hörd, och mannen, i ett fall en liten pojke, begagnar sig av henne som ett ting. Eller utdelar något slags bestraffning.

Bilderna läggs upp på humorsajter, och en del av rätt harmlös karaktär. Ställen dit vi i alla åldrar går för att titta på söta, sura katter, ett gulligt mem om kärlek, en full buss och liknande.  Skämt är något vi delar med andra, det skapar en gemenskap. Vi går in med förväntningen att det som läggs upp på en humorsajt förväntas vara något vi skrattar åt, eller som framkallar ett leende. Den här förväntningen lägger vi också på oss själva, så om någon berättar att något är roligt så försöker vi förstå det roliga, de gånger vi inte förstår.

När vi inte förstår så läser vi rubriker, och kommentarer. Det blir svårare att värja sig mot humor än rent uttalat hat, eftersom det är något som binder människor samman.

Det finns andra sajter (en hel del på Facebook) som inte drar sig för att visa att sidan handlar om förnedra kvinnor,( eller ägnar sig rasism, homofobi, skönhetsidealhets, det brukar gå ett i ett.) men kallar sig humorsajt. Där finns bilder på kvinnor de tycker är fula och ihop med män de inte förtjänar, villiga ideal, lagom kvinnor som borde bli påsatta, kvinnor som tar för sig för mycket, våldtäktsskämt, och bilder från feministiska demonstrationer med texter som ”Dumma hora, vem tror hon skulle vilja knulla henne med det ansiktet?” Den här kvinnan tar makt, det gör henne ful, och därmed är hon fritt villebråd. Ett meddelande till alla kvinnor som vågar sig in.

Sidan nerlagd av FB.

Det är rena hatsajter, men om du går in och säger det, får du höra att du saknar humor, och att de skämtar om vad de vill, du behöver ju faktiskt inte titta. Det är ditt fel att du inte skrattar. Det är ditt fel att du tar åt dig. Det är ditt fel. Det är ditt fel. Det är ditt fel. De är inte ansvariga, andra tycker ju att det är roligt, det är ju bara på skoj och det är bara de utan humor som inte fattar. Exakt så tjatigt är det.

Vad signalerar en bild på en kvinna som protesterar mot mäns våld och för rätten till sin kropp, om hon framställs som ett skämt, och dessutom blir kritiserad för sitt utseende, när hon är den vanligaste tonåringen någonsin? Framför allt när bilden finns i ett sammanhang där lydiga( ideala flickor) läggs fram som riktiga kvinnor? Hur reagerar män som uppmuntras att förakta, och hur reagerar kvinnor som uppmuntras anpassa sig efter föraktet? Hur påverkar det vårt liv utanför nätet?

Ingen frågar vem kvinnan är som ligger uppbunden i soffan är. Jag frågade mig bara en kort stund. Är hon bara en fantastisk skådespelerska som kan visa vanmakt och rädsla så äkta, och hur svårt är det att låta bli om du är bunden till händer och fötter? Är det på riktigt, som när ett footballslag lade ut filmer på sig själva och en kvinna som de våldtog natten igenom?  Ska vi ta för givet att hon ställde upp frivilligt, och reducera henne till en illustration av mäns våld mot kvinnor?  Spelar det någon roll vad hon tyckte? Vad hände efter bilden? Vad hände innan? Vad händer med henne när bilden har vandrat genom ett globalt internet? Vad gör hon nu? Lever hon?

Den har spridits av de som hatar, och av oss ville få bort bilden.  Även vi som ville så väl, glömde ställa de här frågorna, för de rör världen som vi lever i, inte  bara vad som händer på våra skärmar, så upptagna med näthatet. Bakläxa. Gör om, gör rätt och gör aldrig så igen. Det finns andra sätt att visa mäns näthat mot kvinnor på. Vi kan bättre.

Så mycket enklare att förklara bort sitt beteende med ett skämt och ibland ser vi igenom det. Ibland avslöjar skämtet, eller en skämtsam kommentar synen på könsmaktordningen, det kan vara något som skulle uttrycka gillande som speglar den man som kommenterat. Det är ganska enkelt att undvika, om du tycker någon är vacker, säg att

Från FB.

hon är vacker, istället för att berätta vad du vill göra med henne. Ingen är intresserad av dina sexfantasier förrän vi ber om det, och vad ger dig rätten att lägga beslag på vår sexualitet genom att göra den till din?

Om slutpoängen i skämtet du tänker lägga upp på din Facebookstatus är en vits där poängen är att kvinnor pratar för mycket och borde hålla tyst, tänk till en gång till. Du har säkert kvinnliga vänner, familj som följer dig, och vill du sända dem budskapet att inte uttrycka sin åsikt bara för att de är kvinnor? Vill du verkligen släpa på tankesätt från Anderssonskans Kalles tid, att kvinnor tjattrar, män talar?

Bara för att det inte är en bunden eller våldtagen kvinna i skämtet, så betyder det inte att du skickar exakt samma signaler, att kvinnor ska vara tysta. De är signaler till kvinnor att inte klaga över en avskyvärd världsordning utan anpassa sig efter en mall de själva inte valt och att män har rätt tysta dem.

För ett hundra år sedan såg de egenskaper vi lärt oss att betrakta som kvinnligt och manligt annorlunda ut, män var inte kapabla att ta hand om barn, kvinnor klarade inte av att ha rösträtt, eller att bära byxor. För två hundra år sedan fick inte kvinnor ärva och omyndighetsförklarade när de gifte sig, och det var fint av män att visa känslor. För trehundra år sedan, valde mannen av börd och makt ut dagens peruk, tog på knäbyxorna i sammet och satte på lite rouge så att han kunde visa sig bland folk, medan kvinnorna som visade för mycket ben nog var prostituerade. Det enda som inte ändrat sig är att de egenskaper varje tid gett kvinnor aldrig har blivit norm. När den egenskapen tidigare har varit något som ansågs manligt så har den snabbt förlorat status när den blir betraktad som kvinnlig. Det har skapat mycket lidande och det ser inte så mycket bättre ut nu i vår tid, med brunhögern på frammarsch, och en syn bara på hur barn ska se ut och vad de ska välja för leksaker, efter kön.

Vi har ett ansvar för varandra. Du kanske inte upplever dig som någon som hatar, men tänk på vem som läser det du skriver. Är det en försmådd hatisk man som får sitt hat legaliserat, eller en trettonåring som håller på att leta sig in i vuxenlivet?

Humor är för allvarligt för att inte ta på allvar.