Inlägg märkta ‘KLassklyftor’

Jag tycker att vi ska fundera lite över det här med bomber och vår syn på bomber som för min del har ändrats en smula, från det här i min barndom, hanterade av jägare och ankor:

1212071425L0Jn2o

Det vill säga ett metallföremål fyllt med krut som mest säger Pang! Kadoff! eller Blam! Det förstör viss egendom, men myran, jägaren, ekorrarna som råkar ut för den står i nästa bildruta och bygger en egen bomb, eller rentav utnyttjar explosionen för att dänga bomben i huvudet på ankan.

När jag gick i mellanstadiet såg en bomb ut så här:

article-1374818-0B8A0A5C00000578-92_634x473

Detta för att jag hade en fas där jag slukade böcker om andra världskriget. Små bomber från ett förgånget krig, som spränger byggnader och tvingar människor till skyddsrum, men städer kan byggas upp igen, och det verkade ju som om det hade gjorts det.

Eftersom jag gick i mellanstadiet under det kalla kriget, såg naturligtvis en bomb ut så här också:

nuclear-explosion

Även om vi fick se filmer, förstod hur bomben fungerade och vi fick höra om dess effekter så var det nog den där stora röda knappen som den amerikanska presidenten hade i en väska fastkedjan vid armen som oroade mest. Allt ifrån ”tänk om han snubblar” ”tänk om han är lite sur någon dag” till ”hur vet vi att han inte trycker på knappen på pin kiv?”  Jag trodde nog inte riktigt att den existerade i den formen, men på något sätt var det en troligare realitet än bomben i sig själv och konsekvenserna. Även när vi ritade vykort i skolan och skickade till Frankrike, USA, och Ryssland och mitt föreställde en före och efter bild från en stad, där jag bytte ut ett lekande barn mot en dödskalle  hade jag inte riktigt förstått.

Jag är inte riktigt säker att jag förstår till fullo vad ens en sån där ofarlig bomb gör för skada på en människa för faktum är att vi möter den här bilden:

desperado-fanart

betydligt oftare, en illusion om att bomber drabbar bara vissa, att bomber inte är urskiljningslösa. Vi ser byggnader falla ihop, och vi vet att de som befann sig i den förtjänade brinna inne.

Om vi då förväntar oss att en bomb ser ut så har vi ju inte kommit speciellt långt ifrån de allra första bomberna vi såg.

20091199474299977801

Vi vet ju egentligen, men även när vi läser om civila som drabbas så når först och främst bilder och budskap ut som ser ut något så här:

ato0098l

Nåja, vi fick en bomb på huset, men det är lugnt, för de som skickade den kommer att laga taket när de är klara med sitt, och då får vi dessutom en 3000 år gammal grekisk idé om demokrati, militärer och goda västerländska värderingar på köpet. Det är ju mer eller mindre ett kap, så det vore dumt att klaga när de nu vill vara så hjälpsamma.

Nu ser det ju inte riktigt ut så.

Utan så här:

121211-gaza-man

Det är inte lika betryggande, eller alls lika säkert om de som blev drabbade verkligen förtjänade det genom att bara bo på fel ställe, och nu bor de inte alls. Det blir liksom svårt att säga: ”haha! Där fick du din skurk för att du inte valde att födas i Sverige!” Jättejobbigt att bygga upp, och kostar mycket mer än ett hål i taket. Hus kan å andra sidan byggas upp, medan vissa saker kan aldrig återställas.

Det trista med bomber är  först och främst att en bomb gör det här:

1300815285-israeli-shell-in-palestine-kills-five--gaza_632975

Bomber dödar människor.

Vi får sällan veta vad de heter, eftersom namnen på de som dör för att de bor på fel ställe, bor på fel ställe. Deras föräldrar, syskon, barn, mor och farföräldrar, släktingar och vänner vet och glömmer aldrig deras namn, eller vilka de var, eller vilken som var deras favoritbok vid läggdags. Vi får sällan veta, och skulle vi leta upp varenda en som dör av bomber, skulle vi inte göra annat än att läsa dödsrunor.

Nu blev det så där obehagligt. Ska vi istället prata om vad det går att stoppa i bomber? Det är nämligen så att eftersom bomber som ser ut så här…

stock-illustration-438134-cartoon-explosions

…inte dödar effektivt nog och gör inte tillräckligt stor skada strukturellt. Därför kan en stoppa i mycket roligare saker i bomber än lite krut. Tex fosfor.

Fosforbomber ser ut som fyrverkerier med mjöl i som sprider sig vackert över himlen.

gaza fosfor

Fast till skillnad mot vanliga fyrverkerier, så brinner det som sjutton när det har landat också, och det slutar inte brinna. Vilket gör det i stort sett omöjligt att släcka eld i infrastrukturer där bomberna regnade ner.

Det gör ju inte de som bor där och som redan har tröttnat på de vanliga bomberna så glada, speciellt när fosfor landar också på dem.

2009326152419227580_3

(Nu var jag hemskt snäll, jag kunde ha visat någon av bilderna jag bläddrade igenom nyss…

gaza-baby-jan-8-09

(…som den där, men den är så himla otäck, även om den visar effekterna av en fosforbomb också)

Nu är det ju så att demokratier som tex USA och Israel inte använder fosforbomber och när de gör det så gör de det aldrig i tätbebyggelse eller som riktiga bomber. De använder bara fosforbomber för att dölja sikten och lysa upp städer, förlåt obygd, så att de kan bomba med de lagliga bomberna.

Det finns lagliga bomber.

Heart bomb

Det finns olagliga bomber.

9363941-very-evil-cartoon-bomb-ready-to-explode

Skillnaden mellan de lagliga och olagliga bombernas resultat är att…att…de dåliga bomberna dödar människor omänskligt och förstör miljön och har påverkan lång tid efteråt…?

Det är  tillåtet att tillverka olagliga bomber så länge du inte använder dem och ändå trots att de som drabbats av bomberna som du egentligen inte tillverkar för att använda har drabbats till döds av dem, så är det inte troligt att du knappt tillverkat dem eller speciellt troligt använt dem eftersom du är en demokrati. När du inte gjorde det och dödade och lemlästade en massa människor så gjorde du det i ett gott syfte.

Som Sverige. I Sverige använder vi inte bomber alls, eftersom vi har ett gott syfte med vår vapenexport, så vi säljer bara reservdelar och bomber till de som inte använder dem. Som Bahrain, USA, Israel. Dessutom gör vi små, små bomber. De är så små, så små,

snusdosa-smiley-1

så det är nästan inga bomber, utan kallas minor och kan grävas ner i jorden så att de inte syns och så kan någon annan spränga sönder människor

legoff1

eller massakrera deras kroppar utan att behöva varken droner, pansarvagnar eller andra fordom. Bombernas minior landtrupp så att säga.

Det är en himla tur att vi är ett så fredligt land så vi att inte behöver oroa oss att vi är med och bidrar till lidande och död. Det faktum att vi också tillverkar minröjare och säljer till folk som inte vill ha våra minor i jorden där de vill odla mat, bekräftar ju att vi egentligen inte tycker om minor.

I själva verket är det här med bomber ganska läskiga saker. Det finns några saker jag tänker på allra först. Vilka som har dem och att de är de länder som aldrig har slutat kriga trots att de har fått fred i sina länder.

ve-military-spending2

Det som också är lite skrämmande är att de ser så här…

mfln5819l

…på vissa länder och människor. Där barn utmålas som hot innan de ens fått chansen att bli vuxna och skaffa sig en egen åsikt. Eller att religion, och hudfärg skulle avgöra din politiska ståndpunkt. Eller helt enkelt bara var du är född och bor.

Samma länder har oftast flera såna här:

sbrn21l

Som de tror fungerar så här:

1945-08-12-Saving-face-dove-with-bomb

Vilket inte verkar fungera nämnvärt. Eftersom de fortfarande ständigt krigar. Det kan ju tyckas lite bakvänt att de som befinner sig i flest krig, ständigt bryter mot mänskliga rättigheter och krigslagar och faktiskt har fyrat av en av de där jätteolagliga bomberna, sitter och trycker på:

redbutton

Annonser

För inte för så länge sedan hyrde jag en lägenhet i andra hand på Fridhemsplan i Stockholm. Sjyst läge, tio minuter till överallt i innerstan. Jag tyckte så mycket om lägenheten, hade till och med tre trevliga grannar. Lugn gata två minuter från billiga mataffärer. Det vill säga så länge jag hade råd att betala. Eftersom jag inte kunde hosta upp nästan två miljoner för 32 kvadrat så bor jag inte kvar.

Det finns inget slitet på Fridhemsplan, reklamen är glamorös, barnvagnarna stora och flashiga som stadsjeepar, bilarna är alltid rena, och så länge du kan betala är detta ditt. Så länge du kan betala så kan du uppge att din adress är Fridhemsplan och ingen ställer några frågor eller rentav säger ”men visst är det fint där vid vattnet och närheten…”

Att din adress är Fridhemsplan bekräftar att du är en stabil människa som har råd att bo där. De behöver inga följdfrågor om du är del av den ständiga fyllan varje helg, eller om det dig polisen kollar upp när de patrullerar eller stävjar bråk, eller om du är den hemlösa som sitter utanför Swedbank, eller om det är du som pissar i papperskorgen sekunden efter du såg en man leta burkar där.

Du får inte heller frågor om du tycker att det är otäckt att gå hem på kvällen i den sortens kvarter bland alla krogar. Du får aldrig frågan om du kommer från Fridhemsplan, eller är nyinflyttad. Du får aldrig höra någon utbrista: ”Där skulle jag aldrig våga bo.”

Aldrig har någon frågat mig, men en ton av nyfikenhet som om jag visste någon väl bevarad hemlighet: ”Hur är det att bo där?”  För vi vet redan svaret, det är finemang att bo på Fridhemsplan och det är en finemang adress att ha när du söker jobb. Du är troligtvis en alldeles finemang människa som kommit så långt att du bor på Fridhemsplan. Jag erkänner, det var rätt skönt. Nu vet ni det.

När du bor på Fridhemsplan får du aldrig någonsin frågan ”Bor det inte en massa etniska svenskar där? *

I den segregerade delen av Värmdö i ett ghetto med villor med lånelöften på många miljoner är det alltid tyst. Stora vackra hus och vackra trädgårdar, (tror jag, de har så höga häckar) och lugna fina gator där stora bilar hämtar barn från skolan, fick jag jobb. Första gångerna på väg till och från arbetet var det riktigt obehagligt.

Tystnaden gjorde mig illa till mods, en tystnad, om jag får vara lite dramatisk, ingen hör dig skrika i. Det är främmande mark för mig, myter och fördomar som inte kan motbevisas för att inget bjuder in till möten med människorna där.

När jag i mötte förortsbefolkningen då och då på gatorna så gav de mig misstänksamma blickar utan ens artigheten att ens låtsas snegla. Bilar åkte förbi, saktade in och förare tittade ut genom fönstren. I come in peace, ville jag säga. Jag kommer för att lära era ungar att läsa och skriva och räkna. Men de stannade inte trots sin nyfikenhet, och jag är lite glad för det. Jag hade blivit livrädd.

De var väl som folk är mest, men hade underliga vanor, som att några av barnens favoriträtt var hummer. De hade samma problem i stort sett, skilsmässor, välja skola, mobbing, skoltrötthet, kompisar, dåligt lästa läxor. Det senare kom sig av överstimulans snarare än understimulans, eftersom läxorna kunde inte bli lästa förrän efter fotbollen, konstklassen, ridningen, skidåkningen, ishockeyn, musiklektioner, så elva på kvällen, eller innan skolan fanns det tid att läsa läxor för en elvaåring.

Så inte var människorna onda, och inte drog de mig i bilarna och våldtog mig i tystnaden, men jag skulle inte låta ett barn växa upp där om jag hade ett. Jag tror att isoleringen från resten av samhället är skadlig. jag skulle inte vilja att mitt barn skulle växa upp i tystnad och isolering.

När jag berättade om var jag fått arbete, frågade ingen om jag var rädd att gå  i ett så extremt segregerat område med så mycket etniska svenskar som bara umgicks med bara med varandra och aldrig träffade andra nationaliteter.

Vi vet så lite om vissa segregerade områden och ändå betraktar vi dem som lugna oaser bebodda av civiliserade människor i Stockholm fast vi aldrig kommer i närheten av dem. De släpper inte in oss förrän vi har råd att betala.  På andra ställen ursäktar vi vårt eget svineri, våldsbrott, fylla och hyllar den vackra naturen, och har vi råd att bo där så är vi, av bisarra anledningar, mer pålitliga människor än andra.

Så finns det de här andra områdena som vi segregerar genom mytbildning, lathet och sensationslystnad. Vi flyttar därifrån för att få en annan adress som ska visa oss i annan dager.

De områden vi segregerar har tio minuter till badplatser, parklekar, promenadstråk och 4H gårdar. Det är områden där maten är billig och ditt barn inte behöver korsa stora vägar på väg till skolan eller till kompisar. Därifrån går tunnelbanan, och nattbussar, och du kan lättvindigt ta dig till jobbet eller till Fridhemsplan för en fika. Där finns aktiva sportklubbar, och skrivklubbar för barn. Och om du saknar snobberiet så illa, så spelas det kricket här och där (som räknas in bland de vita sporterna).

Bara när jag har bott Bredäng, Tensta, Fittja, Rinkeby har jag fått frågan om jag är rädd att gå hem om natten. Mitt svar har alltid varit nej, för jag har alltid känt mig tryggare där än inne i stan, eller bland miljonvillor. Jag har alltid sagt nej, för jag har alltid haft känslan att om något skulle hända, så skulle mitt skrik höras. En del förorter har inga öppettider, de finns där dygnet om. Jag kan inte exakt förklara varför jag känner så.

Bara när jag har bott Bredäng, Tensta, Fittja, Rinkeby har jag fått frågan om det inte bor en massa invandrare där? Nej, människor har bott där i generationer.

Bör inte de områden som segregerar sig i små enklaver av självvalt utanförskap vara de som definieras som segregerade? De hade ett val, men valde att stå utanför och vägrar släppa in andra, av rädsla för att bostadspriserna ska sjunka.

Det handlar om klass. Det handlar om rasism. Din adress är ditt visitkort, och andra tror att de vet vem du är för att de tror att de vet var du bor. Lyssna inte på dem.

*Ja, det gör det, några av dem stjäl tvätttider dessutom.

4766353293_666558060b_z

Favoritställe i Bredäng. Några minuters promenad från centrum.

solsidanTOPP

Det är ett problem i segregerade förorter att förortsborna bara vill umgås med de av samma nationalitet och vägrar överge sitt hemlands traditioner och religion, och inte anpassar sig till resten av samhället.

Stockholm brinner. En mening som har upprepats de senaste dagarna. Om och om igen.

Plötsligt tillhör Husby, Rinkeby, Tensta, Kista, Bredäng, Vårby, Skärholmen,  Hagsätra Stockholm igen, som om de faktiskt var del av Stockholm som de är och alltid har varit. Vi som har växt upp där, vi som har flyttat dit, vi som bor och arbetar där, vi som går i skola, vi som flyttade därifrån känner förtvivlan och ledsamhet var vi än befinner oss. Också om vi befinner i ett radhus utanför, flyttat in till innerstan, och vi som befinner oss i Katrineholm.

Även om dessa förorter äntligen får tillhöra Stockholm igen så är det andra regler som gäller. Ortsbefolkningen frågas ut hur de känner sig när deras bil brinner upp, men blir utskällda någon annanstans i media för att de inte tar ansvar för sina grannar, vänner, barn. Talar de om förståelse och gemenskap blir de utskällda för att de skulle stödja ligisterna, vandalerna, upploppsmakarna, våldsverkarna, unga män med mycket fritid, de kriminella, de unga killarna. Ändå sker spekulationer om vilka det egentligen är. Ingen vet alldeles exakt. Men Husbyborna är av någon anledning ansvariga för deras handlingar även när eldar brinner på annan ort.

Var och varannan mening börjar med orden ” jag tycker att det är fel att bränna bilar” som att det inte vore en självklarhet, utan att vi först måste befria oss från en anklagelse innan vi kan säga att det finns förklaringar som inte har med ortens moral att göra annat än situationen. Hela vårt lands situation. Det är inte första gången det brinner i Sverige, och det är inte sista, förrän de som verkligen skulle kunna förhindra bränder i framtiden lyssnar, agerar, och återställer den välfärd de gav bort till de som redan hade överflöd av den.

Våldet måste upphöra säger vi. Till och med med Reinfeldt säger det efter två dagar, när han insåg att ingen skulle nöja sig med att integrationsministern uttalade sig. Som om det hade gällt migrationsfrågor och inte strukturella välfärdsfrågor, som om det handlade om människor som just landat i Stockholm och inte levt hela sina liv här. Också Reinfeldt lägger ansvaret på ortsbefolkningen, likaså hans partikamrat som vill vräka föräldrarna till ligisterna.

Vi måste stoppa våldet säger vi. Det går inflation i ordet våld, där andemeningen blir; ni måste stoppa våldet. Ingen av oss kommer att försvara att det kastas sten mot brandmän, eller att en polisman misshandlas. På samma sätt ska vi aldrig försvara att en förortsbo misshandlas av poliser, får hundar bussade på sig, eller blir kallade rasistiska skällsord. Om visst våld ska betraktas som mänskliga misstag, ska då en kastad sten också betraktas som ett mänskligt misstag kastad i tillfällig stress?

Vem har rätt att definiera ordet våld? *

Var går gränsen mellan en människa och en människa? Har en riksdagsledamot eller en tjänsteman för en myndighet större rätt att begå mänskliga misstag än en civil medborgare? Kommer vi att kräva polisen på ett avståndstagande uttalande om de nynazister som skulle gå ut igår natt för att de stöder polisen?

Många frågor, dem handlar om makt, vem har makten och skyldigheten att ta första steget och börja lyssna.

Vi måste stoppa våldet. Allt våld. Innan dess finns inga samtal, ingen dialog och utan dialog kastas stenar och slag med batonger utdelas, och hur ska då en människa våga närma sig en annan människa?

Ett rasisttroll som låtsas vara Husbybo och vänster, tycker att Husbyborna ska strejka istället. Strejkar gör vi för att rubba ett system som behandlar oss ovärdigt och orättvist, det är ett bra redskap mot övermakter. Men hur strejkar vi om vi inte kommit in i systemet, hur strejkar vi om ingen ser att vi strejkar förrän det sker i skenet av brinnande bilar?

Rasisterna tror att de har har hittat en guldgruva. Det har de inte. Aldrig har väl segregationen  i Stockholm varit belyst mer än nu. Tyvärr var det inte den lugna manifestationen med en tyst minut för en död granne som satte Husby åter på kartan, utan eld och sten, för innan dess var bara husbyborna som ett perifert, mystisieferat inslag i Stockholm, människor vi sällan träffade som bodde på en plats vi sällan besökte, omgärdat av myter.

Alliansen är tysta, gömmer sig eller ropar på polis, och polis ropar på polis mot megafoner istället för att lyssna på budskapet. Fascisterna ropar på polis och militär, hejar på polisen med rasistiska slagord. Vem kräver att polisen ska ta avstånd från sina supportrar som hyllar Breivik och fantiserar om mord? Megafonen krävs på ett uttalande om att ta avstånd från de som kastar sten. Kommer vi att kräva polisen på ett avståndstagande uttalande om de nynazister som skulle gå ut igår natt för att de stöder polisen? Rasistiska kommentarer på polisens egna Facebook sida som inte rensades bort, eller polisens egna krigsförklaring på den samma?

Ska vi tillåta att myndigheter och regering sitter tysta och slipper undan ansvar och lägga allt moraliskt ansvar på husbyborna och på Megafonen, som arbetar med förändra något?

Om var och en har ett individuellt ansvar, har inte vi alla det då? Om det nu är så viktigt att betona. Regeringschefer, riksdagsledamoter, föräldrar, ungdomar, rektorer, skolförvaltningschefer, polischefer, poliser, vi som flyttade, partiledare, tunnelbanevakter, skiftarbetare, statligt anställda tjänstemän, södermalmhipsters, stureplansbrats, stureplansbratsföräldrar, kommunfullmäktige, företagsledare, politiskt inaktiva, politiskt aktiva, lattepappor, segregerade miljonvillaägare…

Konstigt att så många människor samlade i samma samhälle inte kan göra det som förväntas av husbyborna att göra åt alla oss: vara goda förebilder, bidra till ett fredligt Stockholm och stoppa våldet. Var håller vi hus, eller har vi händerna fulla med att peka finger?

*Detta inlägg påbörjades under förra veckan då diskussionen pågick hetast om just detta. Frågorna kvarstår.