Inlägg märkta ‘#nätkamp’

Alla har ju inte turen att ha hittat sitt parti  eller en grupp som Vi tar kampen att samlas i. Några tycker kanske inte ens om att ansluta sig till  parlamentariska grupper, eller grupper med uttalad politisk agenda, men vill ändå verka mot rasism, sexism, homofobi eller förakt mot oliktänkande.

Så jag lägger upp några förslag på vad vi kan göra utan att behöva gå med i någon specifik grupp. Allt efter egna erfarenheter, så det handlar inte om en retorikexperts råd.

Utan inbördes ordning. Det kan ge nya vänner, och är faktiskt oftast också rätt trevligt.

. Sprid artiklar, och uppmana dina vänner att sprida artiklar som vänder sig mot xenofobin, som du gärna ser att många läser.

. Kommentatorfälten är inte alltid lockande läsning, men våga dig dit då och då, och orka en stund. Om du inte vill skriva, så kan du ofta ”gilla” inlägg på tex Aftonbladet. De kommentarer du gillar blir mer synliga ju mer gillanden de får.

. Att skriva på kommentatorsfälten är inte heller så svårt. Du behöver faktiskt inte lägga ut en hel samhällsanalys, men om du vill: gör det. Du kan uppmuntra andra genom ett inlägg där du bara säger att du tycker artikeln är bra, eller någon kommentar. De du vill säga emot är inte professionella skribenter, det behöver inte du heller vara.

.Du kan vara anonym, eller visa vem du är. Jag föredrar det senare för att då skärper jag mig när jag skriver, och för mig känns det bättre att stå för det jag skrivit med bild och namn.

.Ta en eller två diskussioner när de dyker upp. Se dem som möjlighet att öva. Du behöver inte ta alla om du har bättre saker för dig. Tänk på att det är inte rasisten som du debatterar mot som du argumenterar för, utan för någon som läser er diskussion.

.Var alltid artig, logisk och hänvisa till riktiga fakta.  Att hålla en trevlig ton kan ibland driva dig själv till vansinne, men fungerar längre, och det är inte oartigt att påpeka att den andra har ett cirkelresonemang.

.Gå inte till personangrepp. Ta inte det de säger personligt, just för att de vill att du ska göra det, i själva verket bryr de sig inte om vem du är.

Ja! Jag erkänner, det är inte alltid lätt att följa de här  två punkterna, men du vinner i längden.

.Ta skärmdumpar vid hot. Jag har inte behövt göra det än, så det är inte så där hemskt vanligt som en kan tro, men en otrevlig ton finns det, och ibland är det bra att citera dem själva.

.Det är ingen som vinner. Utom ibland. Vinsten är att det syns att det finns människor som inte accepterar rasism, sexism eller homofobi. Ju fler desto bättre, vinsten ligger i framtiden.

.Använd de sociala forum du trivs på. Jag använder Twitter som mitt huvudsakliga forum, Facebook kom liksom med av bara farten, men där når jag mest vänner och familj, men dem har ju också vänner. På Twitter når tom någon som jag media, eftersom de har en övertro att Twitter representerar Sverige, och jag drar mig inte för att nyttja det.

.På Twitter finns följande harsttaggar att följa: #aldrigensam: samlar alla oss som har det gemensamma att vi anser att alla är lika värda. Den har också en bot som retweetar tweet med harstaggen i. (fast ibland tror jag att det finns någon bakom det som läser) #Migpol: med ditramlade troll förvisso, när migrationsverket eller dylikt har fått fnatt igen och vill utvisa tvååringar. Att lägga ut något på #svpol garanterar nästan rasistsvar, eller snarare underliga frågeställningar, men det vore ju trist att låta dem härja helt fritt där. #Reva, #REVA och #REVAspotter går ut med varningar om Reva aktioner och biljettkontroller. Ibland dyker de också upp under #biljettkontroll som dock koncentrerar sig på biljettkontroller. Bla det finns flera. #Soppkök måste naturligtvis också nämnas, en faktiskt aktion som samlar ihop nödvändigheter, går nattvandringar och vissa dagar i månaden delar ut det de samlar in. Att sprida taggen kan ge någon något du tar förgivet.

.#Debatt /#Debattsvt Ja, jag vet ingen av oss tittar egentligen på Debatt. Vi bara kommenterar, citerar,  råkar veta vad som har sagts, och sitter av någon anledning och är arga över det ändå, lustigt nog. För den skull skadar det inte att gå in där då och då när de tar upp sådant som berör. Kanske till och med erkänna att vi såg det, och berätta vad vi tycker om xenofobiska uttalanden i nationell teve.

.På Facebook är det lätt att skapa grupper. Alla är inte fyllda med lolkatter, några är event för demonstrationer, stödgalor mot rasism, eller mot en deportation. Några andra innehåller kanske en petition, eller sprider kunskap över något samhällsfenomen. Du kanske inte kan gå på någon av manifestationerna för att de är i fel stad, fel dag, men kanske någon du känner kan så sprid dem. Revaspotter finns också på Facebook med samma funktion som för Twitter.

.Där finns rasistiska sidor med, de går att anmäla, och du kan uppmana de du känner att anmäla dem. Om du stöter på en bild eller en status i en grupp som i sig själv inte är rasistisk så kan du anmäla den enstaka händelsen. Orkar och vågar du, vilket inte är så farligt, så gå in och säg att du inte tyckte att det var ett roligt skämt till exempel. Det finns nästan alltid någon som tänkt samma sak som dragit sig för det, som hakar på.

.Petitioner kommer det då och då, via Amnesty och liknande organisationer, som kanske inte talar nödvändigtvis om rasism, men som berättar om hur en global rasism drabbar människor. Eller enskilda deportationsärenden, om du inte vågar skriva på så sprid dem vidare, men kom ihåg att ju fler namn desto större verkan har petitionen.

.Uppmuntra varandra, säg tack, och gilla när någon spridit något viktigt vidare eller ge beröm när någon skrivit något, det ger så mycket. Även om det till en början kan ge intryck av en klubb för inbördes beundran så blir klubben större än en klubb när fler tar del av det. Dessutom blir man så glad. Berätta också gärna att du sprider.

.Alla uppskattar en arg solidarisk twitterrant. Det är sant. Jo.

.Alla uppskattar ett arg solidarisk blogginlägg. Nä, det är sant, alla har inte en blogg i Aftonbladet eller DN. Jag har inte heller många läsare och ändå sitter jag och skriver för jag de läsare jag har är få men bra, och jag får chans att pröva mig fram, och uttrycka mig, eller skriva av mig. Jag är väl medveten om att det finns så många riktigt bra som skulle ha skrivit det här inlägget bättre, med sjyst touch som fick alla dela det. Fast nu var det jag som skrev det, och jag hade nog delat det.

Som sagt ingen expert är jag, och inte heller någon virtuos på att vara fyndig, och slagfärdig, men det här är vad jag har lärt mig, och jag tänker att om jag kan, kan nog många andra och det behöver inte stjäla så mycket tid.

Jag har en punkt kvar som är själva kärnan i hur jag fungerar, den borde ha kommit först, men nu får den avsluta.

.Sluta aldrig fråga varför.

Annonser

När jag var nitton år var jag och två av de manliga ledarna i teaterföreningen och hämtade rekvisita i en lokal. De båda var runt trettiofem år och och mycket verksamma inom scoutrörelsen, och aktiva i Ny demokrati att nämna som kuriosa. En av dem vänder sig till mig och säger högt så att den andra också ska höra:

”Kvinnor gillar värme och ömhet, släng in henne i elementet så blir hon både öm och varm. Eller vad säger du Helena?”

Jag ska förklara för er, det är ett roligt ordskämt;  för att elementet är så hårt så blir hon öm av blåmärken, men blir varm för att elementet är varmt, och då har den klängiga lilla kvinnan fått det där hon vill ha. Det är väl kul? Det var väl roligt att han adresserade sig just till mig, för jag är ju kvinna och kan säkert känna igen mig?

Jag klarade inte riktigt av att ens le lite, men kom inte för mig att säga något heller, en ledarna märkte det och tillade att det var ju bara ett ordskämt och att det var ju lätt att byta ut kvinnan mot något annat, tex en hundvalp. Ok, jag kanske tycker det blir roligare om något annat blir misshandlat, here goes:

”Hundvalpar gillar värme och ömhet, släng in den i elementet så blir den både öm och varm.”

Det var inte vidare roligt med ett misshandlat värnlöst djur heller. Jag skrattar inte.

” Barn gillar värme och ömhet, släng in det i elementet så blir det både ömt och varmt.”

Barnmisshandel är bara vidrigt, skämtet blev inte alls roligare.

”Män gillar värme och ömhet, släng in honom i elementet så blir han både öm och varm.”

Regelrätt manshat. Sådant bara en militant feminazist skulle kunna skämta om. Huva, vad aggressivt. Det finns män som blir misshandlade.  Nej, det var ju inte så skoj.

” Bögar gillar värme och ömhet, släng in honom i elementet så blir han både öm och varm.”

” Flator gillar värme och ömhet, släng in henne i elementet så blir hon både öm och varm.”

Homofobi, nej tack. Kanske ännu mindre roligt att skämta så om en grupp som genomlidit  förföljelse, ofattbart våld, förtal och dödats i miljontals bara på grund av att de inte är heterosexuella.

” Judar gillar värme och ömhet, släng in hen i elementet så blir hen både öm och varm.”

Antisemitism är inte heller roligt. Kanske ännu mindre roligt att skämta så om en folkgrupp som genomlidit  förföljelse, ofattbart våld, förtal och dödats i miljontals bara på grund av sin religion, eller släktskap med tidigare generationer av religiösa.

Kanske originalet var roligare ändå? Så låter vi helt enkelt bli att tänka på att det dör ett stort antal kvinnor i den här stunden runt om i världen, för att de är kvinnor, på grund av våld. Att de har genomlidit  förföljelse, ofattbart våld, förtal och dödats i miljontals bara på grund av att de föddes till ett visst kön.

”Kvinnor gillar värme och ömhet, släng in henne i elementet så blir hon både öm och varm.”

Jag skrattar inte. Vilken trist typ jag är.

Det här minnet utspelar sig inte på nätet, och är ett grovt skämt, men jag kommer ihåg att det träffade mig så, nästan fysiskt. Det var riktat mot mig specifikt, och att jag förväntades att skratta med. För en stund tänkte jag att jag var lite tråkig som inte förstod det roliga i ordskämtet, och inte borde vara så känslig, för jag hade ju aldrig sett någon av de här ledarna bära hand på någon oss i teatergruppen. Nog borde jag veta bättre än att överreagera. Det blev en pinsam episod som jag lät bli att berätta för de andra.

Nu i efterhand så undrar jag; varför kände han ett behov av försöka sätta mig på plats?

Jag tror att det är en myt att de som skriver hatfulla kommentarer och skämt på nätet inte skulle hata kvinnor. Den som har bemödat sig med att ladda upp en bild av en bunden kvinna, med munkavle och en text som säger ”she didn’t say no” eller en tecknad serie där en man väcker (våldtar) en sovande kvinna med penetrering  har ansträngt sig. Någon har gjort bilden för att personen i fråga tyckte att det var ett bra skämt, det är en ansträngning. Det finns flera otäcka faktorer inblandade.

Bilderna i sig själva, motivet, naturligtvis, men också hur kvinnans reaktion skildras. Det finns aldrig ett medgivande från kvinnan, eller initiativ från henne. Bilderna uttrycker obehag, överraskning, smärta, vanmakt, och rädsla.

Bilderna slår aldrig underifrån, utan visar alltid en aktiv, dominerande mansrepresentation, och kvinnan som passivt subjekt. Hon har på ett eller annat sätt blivit berövad möjlighet till försvar och att göra sig hörd, och mannen, i ett fall en liten pojke, begagnar sig av henne som ett ting. Eller utdelar något slags bestraffning.

Bilderna läggs upp på humorsajter, och en del av rätt harmlös karaktär. Ställen dit vi i alla åldrar går för att titta på söta, sura katter, ett gulligt mem om kärlek, en full buss och liknande.  Skämt är något vi delar med andra, det skapar en gemenskap. Vi går in med förväntningen att det som läggs upp på en humorsajt förväntas vara något vi skrattar åt, eller som framkallar ett leende. Den här förväntningen lägger vi också på oss själva, så om någon berättar att något är roligt så försöker vi förstå det roliga, de gånger vi inte förstår.

När vi inte förstår så läser vi rubriker, och kommentarer. Det blir svårare att värja sig mot humor än rent uttalat hat, eftersom det är något som binder människor samman.

Det finns andra sajter (en hel del på Facebook) som inte drar sig för att visa att sidan handlar om förnedra kvinnor,( eller ägnar sig rasism, homofobi, skönhetsidealhets, det brukar gå ett i ett.) men kallar sig humorsajt. Där finns bilder på kvinnor de tycker är fula och ihop med män de inte förtjänar, villiga ideal, lagom kvinnor som borde bli påsatta, kvinnor som tar för sig för mycket, våldtäktsskämt, och bilder från feministiska demonstrationer med texter som ”Dumma hora, vem tror hon skulle vilja knulla henne med det ansiktet?” Den här kvinnan tar makt, det gör henne ful, och därmed är hon fritt villebråd. Ett meddelande till alla kvinnor som vågar sig in.

Sidan nerlagd av FB.

Det är rena hatsajter, men om du går in och säger det, får du höra att du saknar humor, och att de skämtar om vad de vill, du behöver ju faktiskt inte titta. Det är ditt fel att du inte skrattar. Det är ditt fel att du tar åt dig. Det är ditt fel. Det är ditt fel. Det är ditt fel. De är inte ansvariga, andra tycker ju att det är roligt, det är ju bara på skoj och det är bara de utan humor som inte fattar. Exakt så tjatigt är det.

Vad signalerar en bild på en kvinna som protesterar mot mäns våld och för rätten till sin kropp, om hon framställs som ett skämt, och dessutom blir kritiserad för sitt utseende, när hon är den vanligaste tonåringen någonsin? Framför allt när bilden finns i ett sammanhang där lydiga( ideala flickor) läggs fram som riktiga kvinnor? Hur reagerar män som uppmuntras att förakta, och hur reagerar kvinnor som uppmuntras anpassa sig efter föraktet? Hur påverkar det vårt liv utanför nätet?

Ingen frågar vem kvinnan är som ligger uppbunden i soffan är. Jag frågade mig bara en kort stund. Är hon bara en fantastisk skådespelerska som kan visa vanmakt och rädsla så äkta, och hur svårt är det att låta bli om du är bunden till händer och fötter? Är det på riktigt, som när ett footballslag lade ut filmer på sig själva och en kvinna som de våldtog natten igenom?  Ska vi ta för givet att hon ställde upp frivilligt, och reducera henne till en illustration av mäns våld mot kvinnor?  Spelar det någon roll vad hon tyckte? Vad hände efter bilden? Vad hände innan? Vad händer med henne när bilden har vandrat genom ett globalt internet? Vad gör hon nu? Lever hon?

Den har spridits av de som hatar, och av oss ville få bort bilden.  Även vi som ville så väl, glömde ställa de här frågorna, för de rör världen som vi lever i, inte  bara vad som händer på våra skärmar, så upptagna med näthatet. Bakläxa. Gör om, gör rätt och gör aldrig så igen. Det finns andra sätt att visa mäns näthat mot kvinnor på. Vi kan bättre.

Så mycket enklare att förklara bort sitt beteende med ett skämt och ibland ser vi igenom det. Ibland avslöjar skämtet, eller en skämtsam kommentar synen på könsmaktordningen, det kan vara något som skulle uttrycka gillande som speglar den man som kommenterat. Det är ganska enkelt att undvika, om du tycker någon är vacker, säg att

Från FB.

hon är vacker, istället för att berätta vad du vill göra med henne. Ingen är intresserad av dina sexfantasier förrän vi ber om det, och vad ger dig rätten att lägga beslag på vår sexualitet genom att göra den till din?

Om slutpoängen i skämtet du tänker lägga upp på din Facebookstatus är en vits där poängen är att kvinnor pratar för mycket och borde hålla tyst, tänk till en gång till. Du har säkert kvinnliga vänner, familj som följer dig, och vill du sända dem budskapet att inte uttrycka sin åsikt bara för att de är kvinnor? Vill du verkligen släpa på tankesätt från Anderssonskans Kalles tid, att kvinnor tjattrar, män talar?

Bara för att det inte är en bunden eller våldtagen kvinna i skämtet, så betyder det inte att du skickar exakt samma signaler, att kvinnor ska vara tysta. De är signaler till kvinnor att inte klaga över en avskyvärd världsordning utan anpassa sig efter en mall de själva inte valt och att män har rätt tysta dem.

För ett hundra år sedan såg de egenskaper vi lärt oss att betrakta som kvinnligt och manligt annorlunda ut, män var inte kapabla att ta hand om barn, kvinnor klarade inte av att ha rösträtt, eller att bära byxor. För två hundra år sedan fick inte kvinnor ärva och omyndighetsförklarade när de gifte sig, och det var fint av män att visa känslor. För trehundra år sedan, valde mannen av börd och makt ut dagens peruk, tog på knäbyxorna i sammet och satte på lite rouge så att han kunde visa sig bland folk, medan kvinnorna som visade för mycket ben nog var prostituerade. Det enda som inte ändrat sig är att de egenskaper varje tid gett kvinnor aldrig har blivit norm. När den egenskapen tidigare har varit något som ansågs manligt så har den snabbt förlorat status när den blir betraktad som kvinnlig. Det har skapat mycket lidande och det ser inte så mycket bättre ut nu i vår tid, med brunhögern på frammarsch, och en syn bara på hur barn ska se ut och vad de ska välja för leksaker, efter kön.

Vi har ett ansvar för varandra. Du kanske inte upplever dig som någon som hatar, men tänk på vem som läser det du skriver. Är det en försmådd hatisk man som får sitt hat legaliserat, eller en trettonåring som håller på att leta sig in i vuxenlivet?

Humor är för allvarligt för att inte ta på allvar.